12 Motioner i Andra Kammaren, N:o 59

Motion 1891:59 Andra kammaren

12 Motioner i Andra Kammaren, N:o 59.

den fackkunskap, som till äfventyra står hvart och ett till buds, och dymedelst
skolan utöfva den välsignelserika verksamhet ibland vårt folk,
som man har rätt att fordra i ersättning för de stora uppoffringar, som
göras för densamma af såväl staten som den enskilde samhällsmedlemmen.

Med anledning af hvad ofvan blifvit sagdt, får jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen behagade till Kongl. Maj:t ingå med
underdånig skrifvelse, att Kongl. Maj:t täcktes för
Riksdagen framlägga förslag derom, att skolråden skola
vara förpligtigade att lemna den lärare eller lärarinna,
som förestår en skola, tillfälle att yttra sig i skolan
vidkommande pedagogiska frågor, och att en sådan
lärare eller lärarinna må ega rätt att till skolrådet göra
hemställan i dylika ärenden.

Stockholm den 26 januari 1891.

Ang. Pettersson,

fr. Stockholms län.

N:o 59.

Af herr J. Sjöberg, om ändring i 10 § af förordningen angående
lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875.

7 § i kongl. förorduingen angående lagfart å fång till fast egendom
den 16 juni 1875 stadgar, att, när lagfart sökes, förre egarens laga
åtkomst skall styrkas och i protokollet tecknas, och att, innan förre egarens
åtkomst blifvit styrkt, den sökta lagfarten ej må, utom i vissa fall,
beviljas; och 10 § i samma förordning innehåller, att, derest lagfartsansökningen
förklarats hvilande tillföljd af hinder,hvarom i 7 § förmäles,kungörelse
derom skall af rätten utfärdas, om sökanden det önskar. Och varder

Motioner i Andra Kammaren, N:o 59.

13

ej, säges vidare i § 10, efter det genom sökandens försorg nämnda kungörelse
tre gånger, minst en månad mellan hvarje gång, blifvit såväl
införd i allmänna tidningar som ock, när fråga är om egendom å landet,
uppläst i tingslagets kyrkor, klander å fånget instämdt samt i rättens
lagfartsprotokoll antecknadt inom tio år efter sista kungörandet, och förekommer
ej eljest anledning, att annan eger bättre rätt till egendomen,
då må den omständigheten, att förre egarens åtkomst ej styrkes, icke vidare
utgöra hinder för lagfartens beviljande, -der det visas, att sökanden
eller hans rättsinnehafvare oafbrutet under nämnda tio år varit i mantalsoch
skattskrifningslängd upptagna såsom egare till fastigheten.

Denna långa tid, hvarunder lagfartsansökning sålunda skall vara
Infilande, har visat sig medföra högst beaktansvärda olägenheter. Det är
t. ex. icke möjligt för köparen af fastigheten att i sådant fall kunna erhålla
inteckning i densamma, förrän öfver tio år efter köpet förflutit, och
det torde icke heller lämpligen af säljaren kunna ifrågasättas att af köparen
erhålla köpeskilling för fastigheten, förrän det visat sig, att köparen
verkligen blifvit egare till densamma. Dessa svårigheter, livilka väl i
allmänhet i ty fall inträffa, framträda synnerligast i sådana fall, der
egaren aflidit och sterbhusdelegarno afyttrat fastigheten, vid hvilka i
töjd deraf boets utredning till synnerligt men för sterbhusdelegarne oskäligt
fördröjes.

Något verkligt behof af så lång tid för erhållande i omnämnda
fallet af lagfart, som nu är stadgadt, förefinnes icke heller mig veterligen.
Den kan och bör således utan någon olägenhet förkortas, och jag tager mig
derför friheten vördsamt förseslå,

att Riksdagen måtte för sin del besluta sådan
ändring af § 10 kongl. förordningen angående lagfart
å fång till fast egendom den 16 juni 1875, att deri på
två ställen förekommande orden »tio år» måtte å båda
ställena utbytas mot orden »fem år».

Stockholm den 26 januari 1891.

Joll. Sjöberg.