10 Motioner i Andra Kammaren, N:o 77

Motion 1893:77 Andra kammaren

10 Motioner i Andra Kammaren, N:o 77.

att Riksdagen ville besluta att, jemte det att ai
'' Kongl. Maj:t under andra hufvudtiteln till krigshofrätten
för nästkommande år begärdt anslag af 5,000 kronor må
indragas, jemväl aflåta skrifvelse til Kongl. Maj:t med
anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga sådana åtgärder,
att Svea hofrätt må med nästa års början kunna
öfvertaga de ärenden, hvilka nu handläggas af krigshofrätten.

Om remiss till statsutskottet anhålles vördsamt.

Stockholm den 27 januari 1893.

Hans Andersson.

N:o 77.

Af herr J. M. EkstrÖmei*, med förslag till ändrad lydelse
af §§ 14 och 19 riksdagsordningen.

Få länder torde vara i samma lyckliga belägenhet som vårt land,
nemligen att under inre och yttre lugn kunna utveckla sina samhällsinstitutioner.
Förhållandena kunna ju emellertid lätt förändras, hvarför
klokheten bjuder att i detta fall, såsom i många enskilda, begagna det
gynsamma tillfället, på det att det ej må gå oss ur händerna.

Med antagandet af vår nuvarande riksdagsordning fastslogs äfven
den grundsats, att vid val till riksdagen icke skulle finnas någon skilnad
med afseende på stånd och klasser olika samhällsmedlemmar emellan.

Genom gällande bestämmelser för val till Andra Kammaren är
emellertid större delen af den kroppsarbetande klassen, i synnerhet den

Motioner i Andra Kammaren, N:o 77.

11

på landet och i de mindre städerna, utesluten från rösträtt; och då
denna klass numera utgör en allt för talrik och vigtig beståndsdel af
samhället för att kunna förbises, torde äfven tiden vara inne för en
reform härutinnan.

Man hör ofta påstås, att valrätten till riksdagsman skulle vara naturlig
och derför borde tillkomma hvarje samhällsmedlem, och vill derpå
grunda den så kallade allmänna rösträtten, till skilnad från den nu gälfande,
men hvilken ju äfven inom vissa gränser är allmän och lika för
alla deri deltagande.

Äfven den så kallade allmänna rösträtten måste hafva sin begränsning
med afseende på ålder och andra förhållanden, hvaraf framgår, att
den ej kan grundas på någon sjelfskrifven rätt, utan måste bestämmas
till samhällets båtnad genom dess statsmagter.

Då bestämmandet af gränserna för rösträtt sålunda tillkommer statsmagterna,
gäller det emellertid att göra den så allmän som med samhällets
sunda och jemna utveckling är förenligt.

Det kan ej förnekas, att med nuvarande begränsning till dem, som
hafva åtta hundra kronors inkomst och deröfver, uteslutes större delen
af den kroppsarbetande samhällsklassen, på samma gång grunden i så
fall är orättvis, att der det i bevillningsförordningen stadgade afgiftsfria
afdråget är mindre, såsom på landet och i de mindre städerna, måste
valmännen så att säga betala sin rösträtt högre än i de större städerna,
der detta afdrag är större.

För att utjemna denna orättvisa och på samma gång utsträcka rösträtten
till en gräns, hvilken lemnar valrätt åt den mera mogna, i åsigter
stadgade och erfarna delen af vår arbetarklass, synes vara tillräckligt
att helt och hållet borttaga strecket och tillerkänna denna rätt åt hvar
och en, som till staten erlägger bevillning för inkomst, med bibehållande
i öfrigt af nu gällande bestämmelser.

Då enligt nu gällande förordning femtio kronor, utöfver bevillningsfria
afdraget, är det lägsta, som upptages till beskattning, och bevillningen
utgår med eu procent, skulle bevillningsafgiften till staten för
utöfvande af valrätt blifva lika för alla orter och allå medborgare, nemligen
femtio öre.

För att emellertid samhället må hafva eu ytterligare garanti för
att de medlemmar, som lemnas rätt att välja och äro valbare till Riksdagens
Andra Kammare, må hafva för ett dylikt vigtigt uppdrag erforderliga
egenskaper af mogenhet i omdöme, stadga i åsigter och erfarenhet,
synes det nödvändigt att uppflytta den nu gällande åldersgränsen
af tjuguett år till åtminstone tjugufem år.

12 Motioner i Andra Kammaren., N:o 77.

Vårt land lärer väl äfven vara det enda i Europa med så låg åldersgräns
som tjuguett år, och af våra grannländer har Norge till Stortinget
tjugufem och Danmark till Folketinget trettio års åldersgräns.

Pa grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får jag härmed vördsammast
föreslå,

att Riksdagen behagar besluta följande ändrade
lydelse af §§ 14 och 19 riksdagsordningen, nemligen:

§ 14.

Valrätt tillkommer inom den kommun, der han
bosatt är, en hvar i kommunens angelägenheter röstberättigad
man, hvilken uppnått tjugufem års ålder,
och hvilken antingen eger eller med stadgad åborätt
innehafver fast egendom på landet eller i stad till ett
taxeringsvärde af minst ett tusen kronor, eller för lifstid
eller för minst fem år arrenderar jordbruksfastighet
till taxeringsvärde, ej understigande sex tusen kronor,
eller ock erlägger till staten bevillning för inkomst.

§ 19.

till ledamöter i Andra Kammaren kunna endast
väljas män, som enligt § 14 ega valrätt inom den
kommun eller någon af de kommuner, för hvilka de
väljas.

Stockholm den 27 januari 1893.

J. M. Ekströmer.