Koordinatbestämda fastighetsgränser

Kommittédirektiv 2023:159

Kommittédirektiv

Kommittédirektiv är riktlinjer för de utredningar, eller kommittéer, som regeringen tillsätter.

Koordinatbestämda fastighetsgränser

Innehåll

Beslut vid regeringssammanträde den 23 november 2023

Sammanfattning

En särskild utredare ska undersöka förutsättningarna för ett system där fastighetsgränser i första hand bestäms med koordinater och lämna förslag på hur ett sådant system kan införas. Syftet är att genom förbättrad tillgång till korrekt digital information om fastighetsgränser stärka rättssäkerheten och öka effektiviteten vid fastighetsbildning, exploatering och andra verksamheter kopplade till fastigheter.

Utredaren ska bl.a.

. belysa för- och nackdelar med att införa ett system med koordinatbestämda fastighetsgränser,

. utreda olika alternativ till ett successivt införande av koordinatbestämda fastighetsgränser, analysera alternativens för- och nackdelar och ta ställning till vilket av dessa alternativ som bör väljas,

. föreslå ett system som innebär att fastighetsgränser i första hand ska bestämmas i koordinater och föreslå ett rättssäkert och kostnadseffektivt förfarande för att bestämma fastighetsgränser i koordinater,

. ta ställning till om, och i så fall hur, de nuvarande tekniska förutsättningarna kan påverka införandet av ett system med koordinatbestämda fastighetsgränser, och

. lämna nödvändiga författningsförslag.

Uppdraget ska redovisas senast den 30 juni 2025.

Behovet av koordinatbestämda fastighetsgränser

Fastighetsgränser bestäms i dag av fysiska gränsmärken

De svenska bestämmelserna om fastigheter och fastighetsgränser har sina rötter långt tillbaka i tiden. Redan landskapslagarna från 1200- och 1300-talen innehöll bestämmelser om fast egendom, hantering av gränstvister och hur gränslinjer på marken, benämnda rågångar, skulle märkas ut. Landsbygd och stad omfattades länge av skilda regelsystem för ägande och brukande av mark. Under olika tidsperioder var det även möjligt med privata jorddelningsåtgärder, utan krav på medverkan av lantmätare och särskild fastställelse. Innan den senaste större gränsreformen i Sverige påbörjades 1933 användes kartor som främsta bevis för fastighetsgränser. Gränserna mellan de olika ägolotterna märktes först ut på en karta och därefter, med ledning av kartan, på marken. Utmärkningen på marken sågs endast som en verkställighetsåtgärd. I och med lagen (1932:230) med särskilda bestämmelser om äldre ägogränser infördes den grundsats som gäller än i dag, att en fastighetsgräns ska ha den sträckning som i laga ordning har blivit utmärkt på marken.

Sedan 1972 finns bestämmelser om gränsers rätta sträckning i jordabalken och lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken. Av 1 kap. 1 § jordabalken framgår att fast egendom är jord, som är indelad i fastigheter. En fastighet avgränsas alltid horisontellt på marknivå. Den kan dessutom avgränsas vertikalt. I jordabalken finns olika bevisregler för bestämmande av gränser beroende på om en gräns är lagligen bestämd eller inte. Med lagligen bestämda gränser avses i första hand gränser som har fastställts genom förrättning för fastighetsbildning eller fastighetsbestämning enligt fastighetsbildningslagen (1970:988), eller genom en dom. Även i andra fall kan en gräns vara lagligen bestämd, t.ex. om den är bestämd i enlighet med äldre lagstiftning.

Enligt 1 kap. 3 § jordabalken har en gräns som blivit lagligen bestämd den sträckning som utmärks på marken i laga ordning. För att ange var en fastighetsgräns går används gränsmärken. Finns det fysiska märken som används för att utmärka gränsen är det dessa som bestämmer gränsen och de har därmed företräde framför andra uppgifter om gränsens sträckning, t.ex. uppgifter på en karta. Om fysiska gränsmärken av någon anledning inte finns eller inte kan återfinnas får t.ex. förrättningskartor med grafiska eller numeriska lägesangivelser och olika typer av fångeshandlingar rättslig betydelse för att fastställa gränsens läge.

För gränser som inte bestämts lagligen gäller enligt 1 kap. 4 § första stycket jordabalken de rå, rör eller andra märken som av ålder ansetts utmärka gränsen. Regeln är t.ex. tillämplig när en fastighetsgräns har tillkommit så långt tillbaka i tiden att det saknas närmare kännedom gällande omständigheterna vid dess tillkomst. De andra märken som enligt bestämmelsen anses utmärka gränsen är bl.a. gärdesgårdar, berg och "forne stenrösen", diken och häckar (se prop. 1970:20 del B 1 s. 80 och 81).

Fysiska gränsmärken har sina begränsningar

En fördel med fysiska gränsmärken är att de på ett konkret sätt anger fastighetsgränsernas sträckningar. För fastighetsägare finns ett intresse av att på ett enkelt sätt kunna se var gränserna går, vilket de fysiska gränsmärkena tillgodoser.

Det finns dock flera problem med att gränsmärkena på marken är avgörande vid bestämmande av fastighetsgränser. Eftersom gränsmärken har tillkommit under en lång tid förekommer det att de har försvunnit, flyttats eller på annat sätt blivit osäkra för lägesbedömningen. De kan också vara svåra att hitta. Rubbade gränsmarkeringar kan leda till oklarheter kring gränssträckningen vilket i sin tur kan medföra tvister och försenade byggprojekt m.m., till men för fastighetsägare, exploatörer och andra intressenter. För att komma till rätta med en rubbad eller av annat skäl oklar gränsmarkering krävs en lantmäteriförrättning, vilket tar tid och innebär kostnader för de inblandade.

Det finns inget krav på att varje fastighetsgräns måste utstakas och utmärkas, utan det sker bara i behövlig omfattning och under förutsättning att fastighetens beskaffenhet möjliggör utmärkning (4 kap. 27 § fastighetsbildningslagen). I tätbebyggda områden har gränser märkts ut i begränsad omfattning vilket bl.a. beror på att behovet av att synliggöra gränser varit mindre, men även på olika praktiska problem. Gränsmarkeringar följer t.ex. inte alltid byggnationen på fastigheten eller annat som kan uppfattas som fastighetens gräns. Fysiska gränsmärken som innebär en risk för skador på t.ex. fordon kan inte användas. I tätorter finns också ofta ett väl markerat, mätt och underhållet s.k. stomnät, dvs. ett nät av punkter som är lägesbestämda genom beräkning och mätningar av vinklar, höjdskillnader och avstånd mellan punkterna. Detta tillsammans med en snabb teknikutveckling avseende kart- och mätningsteknik har gjort att digitala alternativ ofta fungerar bättre, och fysiska gränsmarkeringar sämre, i tätorter.

Koordinatbestämda fastighetsgränser har flera fördelar

Fastighetsgränser har i decennier säkerställts numeriskt med koordinater i förrättningshandlingar, främst för att kunna rekonstruera fysiska gränsmarkeringar som av olika anledningar saknas. Uppgifter om fastigheternas koordinater redovisas i fastighetsregistrets allmänna del (3 § förordningen [2000:308] om fastighetsregister). I den allmänna delen finns också den digitala registerkartan, i vilken fastighetsgränserna visualiseras.

Användningsområdet för och efterfrågan på digitala uppgifter om fastighetsgränsers lägen har sedan länge ökat. Uppgifterna om fastighetsgränsernas lägen i den digitala registerkartan används redan i dag vid exempelvis kommunal och regional fysisk planering och skogsavverkningar. Det är inte heller ovanligt att den grundkarta som används vid framtagande av en detaljplan innehåller uppgifter direkt från den digitala registerkartan.

Registerkartan har byggts upp från mitten av 1930-talet, genom olika metoder, och digitaliserades på 1980-talet. Det har enligt Lantmäteriets rapport Kvaliteten i fastighetsregistret (LM 519-2013/3481) medfört att kvaliteten på fastighetsgränsernas lägesnoggrannhet varierar kraftigt, särskilt mellan tätort och landsbygd. Noggrannheten är oftast bättre i tätorter. Lantmäteriet och kommunerna har satsat betydande resurser på att åstadkomma bättre lägesnoggrannhet, men det finns fortfarande ett stort behov av förbättringar.

Eftersom lägesnoggrannheten och kvaliteten i den digitala registerkartan varierar finns det såväl ekonomiska som rättsliga risker med att använda dessa uppgifter på de platser där tillförlitligheten inte är tillräckligt hög. Vid detaljplaneläggning kan exempelvis bindande bestämmelser om markanvändning komma att gälla för fel fastighet, vilket får konsekvenser för kommunen, exploatörer och andra intressenter. Enskilda fastighetsägare som förlitar sig på uppgifterna i registerkartan kan missta sig om gränsens sträckning och var de får utöva sin äganderätt vilket kan leda till konflikt med andra fastighetsägare.

Regeringen gav 2015 Lantmäteriet i uppdrag att på en översiktlig nivå utreda förutsättningarna för ett nytt regelsystem för fastighetsgränser där gränserna i första hand bestäms av koordinater. Uppdraget redovisades 2017 i rapporten Koordinatbestämda gränser (LM 508-2017/939). Enligt Lantmäteriet har en ökad vikt vid koordinater stora fördelar för myndighetens fastighetsbildningsverksamhet. Det är också en förutsättning för att i framtiden kunna digitalisera fastighetsbildningsprocessen i högre utsträckning. Som Lantmäteriet framfört skulle detta kunna innebära en mer effektiv handläggning av fastighetsbildningsärenden med kortare handläggningstider och minskade kostnader för fastighetsägare. Även i andra delar av den offentliga förvaltningen skulle ett system med koordinatbestämda fastighetsgränser kunna ge effektivitetsvinster. Det skulle framför allt underlätta för kommunerna vid detaljplanering eftersom en kommun inte skulle behöva besöka de berörda fastigheterna och mäta in alla gränspunkter, för att sedan upprätta den grundkarta som ligger till grund för detaljplanen.

För den enskilda fastighetsägaren skulle koordinatbestämda gränser och digital tillgång till korrekta uppgifter om gränserna kunna innebära mindre risk för oklarheter om gränsens sträckning. Det skulle kunna underlätta vid byggnationer, försäljningar och upplåtelser m.m. En förbättrad tillgång till säkra digitala uppgifter skulle sannolikt medföra effektivitetsvinster vid exploatering samt i jordbruk, skogsbruk och annan verksamhet med koppling till markanvändning och fastighetsägande.

En digital karta med tillförlitliga uppgifter om fastigheters gränser skulle alltså ha stora fördelar. För att åstadkomma detta behöver gränserna bestämmas i koordinater. En översyn av det nuvarande regelverket för fastighetsgränser behövs därför, med inriktningen att införa ett system där gränserna i första hand bestäms med koordinater.

Uppdraget att utreda koordinatbestämda fastighetsgränser

Införande av ett system med koordinatbestämda fastighetsgränser

Samtidigt som det finns stor potential med ett system med koordinatbestämda fastighetsgränser innebär en övergång till ett sådant system också rättsliga, tekniska och praktiska utmaningar, vilket ställer höga krav på hur övergången ska genomföras. Internationellt används koordinatbestämda fastighetsgränser i mycket liten utsträckning och erfarenheterna av hur ett sådant system bör införas är därmed begränsade.

En grundläggande förutsättning är att reformen inte sker på ett sätt som riskerar fastighetsägarnas grundlagsskyddade rätt till sin egendom (2 kap. 15 § regeringsformen och artikel 1 i tilläggsprotokoll 1 till den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna). En övergång till koordinatbestämda fastighetsgränser får inte innebära att felaktiga gränser fastställs och att fastighetsägare förlorar mark. En övergång till koordinatbestämda fastighetsgränser behöver ske på ett rättssäkert sätt.

Kvaliteten på uppgifterna om gränsernas sträckning som i dag finns i den digitala registerkartan varierar över landet. Kartan är inte heller fullständig. Den kan därför inte ligga till grund för ett samtida införande av koordinatbestämda gränser för alla fastigheter i hela Sverige vid en viss tidpunkt. Tillförlitliga koordinatgränser måste bestämmas innan de kan få företräde före de fysiska gränsmärkena för fastigheten. Koordinatbestämda gränser kommer därför att behöva införas successivt.

Markanvändningen, exploateringstrycket och fastighetsvärdena varierar stort mellan olika delar av Sverige. Olika fastigheter kan förväntas ha olika behov kopplade till gränssystemet. Behovet av koordinatbestämda gränser kan tänkas vara störst i städer och tätorter där exploateringstrycket är högre och fastighetsöverlåtelserna fler. Men även inom exempelvis skogs- och jordbruket kan sådana gränser väntas ha fördelar. Den maskinella utrustningen som används i dag har ofta satellitnavigering som skulle kunna utnyttjas mer effektivt med koordinatbestämda gränser.

Ett successivt införande av koordinatbestämda gränser kan mot den bakgrunden tänkas ske på flera olika sätt. Det kan exempelvis vara möjligt att bestämma befintliga gränser i koordinater genom riktade insatser mot fastigheter i vissa områden såsom städer och tätorter där digitala uppgifter om gränser redan finns och där lägesnoggrannheten är tillräckligt hög, eller mot vissa typer av fastigheter såsom jord- och skogsbruksfastigheter. Det kan även tänkas ske i samband med detaljplanering. Det är också tänkbart att införa koordinatgränser bara vid skapandet av nya eller bestämning av oklara gränser, dvs. i situationer då en gräns av något annat skäl behöver bestämmas. Det skulle också vara möjligt att låta lantmäterimyndigheten i varje förrättning avgöra vilken bedömningsgrund som i framtiden ska gälla för den specifika gränsen - koordinater eller fysiska gränsmärken.

Vid bedömningen av hur reformen bör genomföras får, utöver rättssäkerhetsaspekter och frågor om fastighets- och områdestyp, även avvägningar i fråga om kostnader och samhällsnytta stor betydelse. Det är angeläget att reformen genomförs på ett sätt som innebär att dess samhällsnytta överväger dess kostnader. Det är rimligt att anta att såväl efterfrågan på som användningsområdena för digital information om fastigheter kommer att fortsätta öka. För att ett system med koordinatbestämda gränser ska vara hållbart över tid är det därför viktigt att frågor om nytta och kostnader blir belysta utifrån såväl ett kortsiktigt som ett långsiktigt perspektiv.

Utredaren ska därför

. belysa för- och nackdelar med att införa ett system med koordinatbestämda fastighetsgränser,

. göra de internationella jämförelser som bedöms relevanta för utformningen av ett svenskt sådant system,

. utreda olika alternativ till ett successivt införande av koordinatbestämda fastighetsgränser, analysera alternativens för- och nackdelar och ta ställning till vilket av dessa alternativ som bör införas,

. om det anses motiverat och ryms inom utredningstiden ta upp andra frågor som har koppling till regelverket om fastigheters gränser och lämna förslag på åtgärder som bedöms lämpliga, och

. lämna nödvändiga författningsförslag.

Vid bedömningen av reformens för- och nackdelar och vid ställningstagandet till hur koordinatbestämda fastighetsgränser bör införas ska utredaren särskilt belysa och beakta frågor om

. rättssäkerhet och egendomsskydd,

. samhällsnytta och kostnader, utifrån både ett kortsiktigt och ett långsiktigt perspektiv, och

. skillnader mellan tätort och landsbygd och skillnader mellan olika fastighetstyper.

Förfarandet för att fastställa koordinatbestämda fastighetsgränser

För att ändra en fastighetsindelning krävs beslut av en lantmäterimyndighet. Detsamma gäller när en gränssträckning fastställs. En fastighetsgräns bestäms genom ett förrättningsförfarande. Vid en lantmäteriförrättning ges alla parter som berörs av gränsen möjlighet att yttra sig och lägga fram utredning. De har också möjlighet att överklaga det beslut som fattas av lantmäterimyndigheten. Myndigheten har å sin sida en utredningsskyldighet och ska dessutom bevaka allmänna intressen samt även vissa enskilda intressen. Syftet med förfarandet är att frågan ska bli allsidigt belyst, att alla parter ska få möjlighet att komma till tals och att tillförsäkra att gränsen bestäms utifrån de grunder som lagen uppställer.

När en fastighetsgräns ska bestämmas med koordinater kan det antingen vara fråga om att fastställa vilka koordinater som en befintlig fastighetsgräns har, eller att skapa nya gränser i koordinater. När nya gränser ska skapas uppkommer regelmässigt ett flertal bedömningsfrågor om fastighetens utformning, förenlighet med eventuell gällande detaljplan eller områdesbestämmelser m.m. Om gränserna inte ska ändras utan koordinaterna för en befintlig fastighetsgräns ska fastställas kan förutsättningarna antas variera från fall till fall. I många fall kan det vara enkelt att utläsa gränsernas sträckning och fastställa deras koordinater men i andra fall kan det finnas betydande oklarhet i fråga om gränsernas sträckning och hur de ska fastställas.

Oavsett omständigheterna i det enskilda fallet är rättssäkerheten en grundläggande förutsättning när koordinaterna för en fastighetsgräns ska fastställas. Förfarandet för att införa koordinatbestämda fastighetsgränser måste vara utformat så att fastighetsägare och andra rättighetshavare inte drabbas av rättsförluster. Fastställande av gränser i koordinater bör därför ske genom lantmäteriförrättning eller genom ett annat förfarande där rättssäkerhetskraven motsvarar de som gäller vid förrättning. Ett sådant förfarande bör också vara så kostnadseffektivt som möjligt inom ramen för vad som bedöms som rättssäkert.

Historiskt har det under perioder förekommit omfattande privat jorddelning, där fastighetsägare ingått civilrättsliga avtal för att dela egendom. Privat markuppdelning förbjöds successivt för att slutligen bli helt otillåten i samband med införandet av jordabalken 1972. I vissa fall kan och ska dock överenskommelser mellan sakägarna beaktas (se t.ex. det som gäller för fastighetsbestämning enligt 14 kap. 5 § fastighetsbildningslagen). I syfte att genomföra en effektiv övergång till koordinatbestämda fastighetsgränser är det tänkbart att överenskommelser mellan sakägare ska kunna tillmätas betydelse vid gränsernas bestämmande i koordinater. Detta förutsätter dock att inte någon rättighetshavares rätt kränks och att såväl enskilda som allmänna intressen kan tillvaratas.

När fastighetsgränser har bestämts med koordinater på ett tillförlitligt och rättssäkert sätt bör dessa kunna utgöra främsta bevis vid bestämmande av en fastighetsgräns. Den nuvarande hierarkin bör fortsätta att gälla för de fastigheter som ännu inte har fått koordinatbestämda gränser. För sådana gränser bör alltså gränsmarkeringar i marken även fortsättningsvis i första hand avgöra gränssträckningen.

Ett av syftena med det fysiska gränsmärket är att på ett konkret sätt visa var en fastighetsgräns går och därmed vilket område som omfattas av en markägares äganderätt. Även för de fastigheter som har fått koordinatbestämda gränser kan det därför fortfarande finnas ett behov av gränsmarkeringar på marken. Detta behov kan antas variera beroende på vilken typ av fastighet det är fråga om och var i landet den finns.

Utredaren ska därför

. föreslå ett system som innebär att fastighetsgränser i första hand ska bestämmas i koordinater och föreslå ett rättssäkert och kostnadseffektivt förfarande för att bestämma fastighetsgränser i koordinater,

. överväga och ta ställning till om överenskommelser mellan sakägare ska tillmätas betydelse vid bestämmande av en fastighets koordinatgräns,

. analysera och ta ställning till om det även fortsättningsvis finns ett behov av att lantmäterimyndigheten märker ut fastighetsgränser på marken när fastighetsgränserna har bestämts med koordinater, och

. lämna nödvändiga författningsförslag.

Tekniska förutsättningar för koordinatbestämda gränser

En övergång till ett system där fastighetsgränser i första hand ska bestämmas av koordinater, i stället för gränsmärken, ställer höga krav på tekniska förutsättningar. Uppgifterna om koordinater måste vara beständiga och tillförlitliga över mycket lång tid. De tekniska systemen behöver även vara stabila och kunna säkerställa att koordinatuppgifterna inte utsätts för påverkan som leder till felaktiga eller förvrängda koordinatuppgifter. Ett system med koordinatbestämda gränser behöver därför vara utformat med tekniska frågor i form av referenssystem, positionsbestämning och mätningsteknik i beaktande.

Jordytan är i ständig förändring på grund av kontinentalplattornas rörelser, landhöjningen m.m. Av det skälet behövs ett s.k. geodetiskt referenssystem för att kunna ange en punkts läge på jordytan. När man beskriver jorden i geodetiska termer skiljer man på tre grundläggande ytor: jordytan, geoiden och jordellipsoiden. Ett geodetiskt referenssystem bygger på de tre ytorna, deras inbördes relationer och hur dessa ändras med tiden. I dag är det officiella rikstäckande referenssystemet i Sverige SWEREF 99, vilket i sin tur är en realisering av ETRS89 som är den europeiska definitionen av hur Europa anslutit sig till International Terrestrial Reference Frame (ITRF).

Även om Sverige är förskonat från kraftiga rörelser i jordskorpan och geodynamiska effekter påverkas Sverige fortfarande av den postglaciala landhöjningen och det faktum att kontinentalplattorna rör sig i förhållande till varandra. Därtill förekommer det i Sverige jordskred och ras där marken och byggnader flyttas, samt sättningar efter exempelvis grundvattensänkningar. En övergång till ett system där koordinaterna ska ges företräde vid bestämmande av en fastighets gräns ställer höga krav på de geodetiska referenssystemen. Uppgifter om fastighetsgränser bestämda med hjälp av koordinater behöver bl.a. vara beständiga och tillförlitliga över mycket lång tid så att koordinatbestämda fastighetsgränser vid behov kan återskapas.

Traditionellt sett har insamling av gränspunkter vid fastighetsbildningsförrättningar skett genom geodetiska mätmetoder, dvs. längd- och vinkelinstrument. Teknikutvecklingen har inneburit att framför allt mätinstrumenten har utvecklats i snabb takt och kan förväntas göra det även fortsättningsvis. När man i dag mäter in fastighetsgränser, byggnader m.m. används satellitbaserade system där läget på jordytan bestäms med hjälp av Global Navigation Satellite System (GNSS). Med hjälp av nationella och regionala stödsystem, exempelvis Lantmäteriets SWEPOS-system, kan man i dag bestämma en punkts läge med en noggrannhet på centimeternivå var som helst i Sverige.

Utredaren ska därför

. beskriva nuvarande tekniska förutsättningar i form av referenssystem, positionsbestämning och mätningsteknik,

. beskriva hur deformationer i jordskorpan kan påverka ett stabilt referenssystem, och

. ta ställning till om och i så fall hur de nuvarande tekniska förutsättningarna i form av referenssystem, positionsbestämning och mätningsteknik kan påverka införandet av ett system med koordinatbestämda fastighetsgränser och beakta detta vid utformningen av förslagen.

Registreringsfrågor

Fastighetsanknuten information registreras i fastighetsregistret. På så sätt blir uppgifterna offentliga, vilket är ett av huvudsyftena med registret. Fastighetsregistret består av en allmän del, en inskrivningsdel, en byggnadsdel, en adressdel samt en fastighetstaxeringsdel. Lantmäteriet ansvarar för drift och förvaltning av fastighetsregistret enligt 2 § förordningen om fastighetsregister. Ärenden om att föra in eller ta bort uppgifter om fastighetsbildning, fastighetsbestämning och särskild gränsutmärkning handläggs av en lantmäterimyndighet.

Vid ett införande av koordinatbestämda fastighetsgränser bör koordinatuppgifterna registreras i fastighetsregistret tillsammans med andra fastighetsrättsliga uppgifter. Koordinatuppgifterna kan på så sätt även tillgängliggöras för allmänheten. Det är viktigt att enskilda personer kan tillgodogöra sig informationen och förstå var en fastighetsgräns går. Vidare är det en grundläggande förutsättning att koordinatuppgifterna för en fastighetsgräns är tillförlitliga och att koordinaterna som registreras inte kan förvanskas. Eftersom en övergång till koordinatbestämda fastighetsgränser bör införas successivt kommer det i registret under en övergångsperiod också finnas både koordinater som har rättsverkan och sådana som inte har det. Denna skillnad bör tydliggöras för användare av informationen i registret.

De nuvarande bestämmelserna om lantmäterimyndigheternas ansvar för att rätta fel i fastighetsregistrets allmänna del finns i 19 kap. fastighetsbildningslagen. Där finns även bestämmelser om ansvar vid skada på grund av rättelseåtgärd eller tekniska fel i registret. Ansvaret för skada som orsakats av att felaktiga uppgifter har förts in i registret följer av de allmänna bestämmelserna om skadeståndsansvar för stat och kommun i 3 kap. skadeståndslagen (1972:207).

Ett system med koordinatbestämda fastighetsgränser innebär att uppgifter om fastigheters gränser och därmed vad som utgör den enskilda fastighetsägarens egendom kommer att framgå med rättslig verkan av fastighetsregistret. Det är viktigt att reglerna om ansvar för skada på grund av bl.a. fel i registret och möjlighet till ersättning för sådan skada är anpassade till ett sådant system.

Utredaren ska därför

. föreslå hur uppgifter om koordinatbestämda fastighetsgränser ska registreras i fastighetsregistret och tillgängliggöras för allmänheten på lämpligt sätt,

. föreslå hur skillnaden mellan koordinatuppgifter som har respektive saknar rättsverkan ska tydliggöras i registret och för allmänheten,

. analysera om reglerna om ansvar för skada till följd av fel i fastighetsregistret och möjlighet till ersättning för sådan skada behöver ändras med anledning av att fastighetsgränserna bestäms i koordinater, och

. lämna nödvändiga författningsförslag.

Konsekvensbeskrivningar

Utredaren ska redovisa konsekvenserna av de förslag som lämnas. Det innefattar bl.a. konsekvenser för fastighetsägare, näringsverksamhet i form av jord- och skogsbruk och samhällsplanering. Utredaren ska redogöra för förslagens samhällsekonomiska effekter. Om förslagen kan förväntas leda till offentligfinansiella kostnader ska utredaren föreslå hur dessa ska finansieras. Om något av förslagen påverkar den kommunala självstyrelsen ska utredaren redovisa de särskilda avvägningar som lett fram till förslagen.

Kontakter och redovisning av uppdraget

Utredaren ska hämta in synpunkter och upplysningar från myndigheter och andra aktörer som kan antas bli berörda av förslagen och övervägandena. Bland dessa kan nämnas Lantmäteriet, de kommunala lantmäterimyndigheterna, Sveriges kommuner och regioner, Statens jordbruksverk, Skogsstyrelsen och länsstyrelserna samt representanter för fastighetsägarintresset och skogs- och jordbruksnäringen.

Utredaren ska hålla sig informerad om och beakta relevant arbete som pågår inom Regeringskansliet och utredningsväsendet, däribland det arbete som bedrivs inom Fastighetsregisterlagsutredningen (Ju 2022:09).

Uppdraget ska redovisas senast 30 juni 2025.

(Justitiedepartementet)

Kommittédirektiv

Kommittédirektiv är riktlinjer för de utredningar, eller kommittéer, som regeringen tillsätter.