Genomförande av nya riktlinjer inom kemikaliepolitiken
Kommittédirektiv 1998:91
Genomförande av nya riktlinjer inom kemikaliepolitiken
Innehåll
Dir. 1998:91 Beslut vid regeringssammanträde den 15 oktober 1998.Sammanfattning av uppdraget
Regeringen tillkallar en särskild utredare med följande uppdrag, som skall utgå från en bedömning av risker för hälsa och miljö samt samhällsekonomiska aspekter:- Att föreslå närmare definitioner i form av gränser m.m. för de egenskaper och effekter som avses i de föreslagna riktlinjerna i propositionen Svenska miljömål (prop 1997/98:145). Utredaren skall t.ex. kunna föreslå gränser som anger när ett ämne är så långlivat och bioackumulerande att det skall omfattas av kravet på utfasning enligt de angivna riktlinjerna.
- Att analysera om det behövs, och i så fall lämna förslag till, ytterligare styrmedel för att åstadkomma en skärpt kontroll av ämnen som omfattas av riktlinjerna. Förslagen skall beakta EG:s regelverk. Förslag skall även lämnas om takten på genomförandet.
Bakgrund
Regeringen har i propositionen Svenska miljömål (prop 1997/98:145) föreslagit femton övergripande miljö-kvalitetsmål för det framtida miljöarbetet. Naturvårdsverket, Kemikalieinspektionen och berörda sektorsmyndigheter har fått i uppdrag av regeringen att utveckla delmål till miljö-kvalitetsmålen. Myndigheternas förslag skall redovisas till regeringen senast den 1 oktober 1999 och kommer därefter att utgöra underlag för den i augusti 1998 tillkallade parlamentariska beredningen om mål i miljöpolitiken (dir 1998:45). Beredningen skall redovisa sitt uppdrag den 1 juni år 2000. Ett av miljökvalitetsmålen är att miljön skall vara fri från ämnen och metaller som skapats i eller utvunnits av samhället och som kan hota människors hälsa eller den biologiska mångfalden. Regeringen redovisar i propositionen att följande delmål bör gälla för det fortsatta arbetet: "Föroreningen av Östersjön och dess tillrinningsområde samt Nordsjön skall förhindras genom att utsläpp och läckage av farliga ämnen reduceras i en stegvis process med målet att dessa utsläpp och läckage skall ha upphört inom 25 år (år 2000)." För att detta delmål skall kunna nås bedömer regeringen att kemikaliepolitiken bl.a. bör kompletteras med följande riktlinjer: * Nyproducerade varor som introduceras på marknaden är i huvudsak,- fria från organiska, av människan framställda, ämnen som är långlivade och bioackumulerbara samt ämnen som ger upphov till dessa ämnen,
- fria från av människan framställda ämnen som är cancerframkallande, arvsmassepåverkande och hormonstörande - inklusive fortplantningsstörande. * Nyproducerade varor som introduceras på marknaden är i huvudsak fria från kvicksilver, kadmium, bly och deras föreningar. * Metaller används i sådana tillämpningar att metallerna inte kommer ut i miljön i en omfattning som medför att miljö och människors hälsa kan komma till skada. * Organiska av människan framställda, ämnen som är långlivade och bioackumulerbara förekommer i produktionsprocesser endast om företaget kan visa att hälsa eller miljö inte kommer till skada. Tillstånd och villkor enligt miljöbalken är utformade så att denna riktlinje kan säkerställas. Regeringen avser att verka för att dessa riktlinjer skall vara genomförda inom 10-15 år. Riktlinjerna skall i första hand vara en vägledning för företagens arbete och ett stöd för myndigheterna vid tillämpningen av miljöbalken. Det nuvarande sättet att arbeta på kemikalieområdet baseras på åtgärder mot ett kemiskt ämne i taget. Enligt regeringens bedömning är detta arbetssätt alltför långsamt. Därtill kommer att det är utomordentligt svårt att bedöma riskerna med vissa ämnen. Detta gäller särskilt långlivade och bioackumulerande ämnen. De riktlinjer regeringen anger i propositionen innebär att ett mer generellt angreppssätt riktas mot kemiska ämnen med dokumenterat hälsofarliga egenskaper samt mot organiska av människan framställda ämnen som är bioackumulerande och långlivade. Som nämndes ovan är de riktlinjer som anges i propositionen, enligt regeringens bedömning, en del av de åtgärder som behövs för att det miljökvalitetsmål om giftfri miljö som föreslås i propositionen skall kunna nås. Riktlinjerna är dessutom avsedda att vara steg på vägen mot de mål som överenskommits av parterna till Nordsjökonferensen i den s.k. Esbjergdeklarationen. Deklarationen innebär bl.a. att tillförseln till Nordsjön av farliga ämnen måste upphöra före år 2020. Under 1998 har såväl HELCOM (Helsingforskonventionen) som OSPAR (Oslo/Paris-konventionen) antagit strategier för utfasning av farliga ämnen som motsvarar Esbjergdeklarationens mål. Med sin nordliga belägenhet och sin långa kuststräcka utmed Östersjön är Sverige särskilt utsatt för långlivade miljögifter. Östersjön har drabbats hårt såsom mottagare för flera stora industrinationers utsläpp och genom det låga vattenutbytet med världshaven. Förhållandena i detta innanhav liknar närmast de som förekommer i de stora sjöarna i Nordamerika. De mycket långlivade och bioackumulerande ämnena DDT och PCB har slagit hårt mot Östersjöns populationer av bl.a. havsörnar och sälar. Fortfarande är halterna av dessa ämnen alltför höga. Detta illustreras av Livsmedelsverkets kostråd att flickor samt kvinnor i barnafödande ålder inte bör äta strömming eller lax från Östersjön mer än en gång per månad. Halterna av DDT och PCB har sjunkit som en följd av förbud mot användning under 70-talet. I gengäld har andra långlivade och bioackumulerande ämnen såsom bromerade flamskyddsmedel påträffats i bl.a. Östersjöfisk. Halterna i modersmjölk hos svenska kvinnor av polybromerade difenyletrar (PBDE), som är en typ av flamskyddsmedel, ökar för närvarande i oroande takt. På grund av PBDE:s stora likhet med PCB kan liknande effekter, såsom hormonstörningar hos djur och männskor, befaras om halterna tillåts öka ytterligare. Det finns således starka skäl för Sverige att engagera sig i och driva på det internationella arbetet med att förhindra utsläpp av sådana miljögifter som omfattas av de föreslagna riktlinjerna. För att riktlinjerna skall kunna tillämpas krävs emellertid att de egenskaper (t.ex. långlivad) och effekter (t.ex. påverkan på arvsmassan) som riktlinjerna avser ges mer preciserade definitioner, bl.a. genom att gränser utvecklas för att fastställa när dessa egenskaper och effekter är oacceptabla, d.v.s när användningen leder till oacceptabel risk för hälsa och miljö. Det är i de flesta fall svårt att entydigt fastställa en gräns för t.ex. persistens (varaktighet) och bioackumulerbarhet (ansamling i organismer) ovanför vilken ämnen vid exponering otvetydigt utgör en oacceptabel risk för människa och miljö. Ändå kan det i många fall vara nödvändigt att ange tydliga gränser i form av exempelvis gränsvärden. Utgångspunkten måste vara att organiska ämnen som framställts av människan alltid utgör en potentiell risk för människors hälsa och miljön, om de kan ackumuleras i organismer och samtidigt är så långlivade att de ansamlas i ekosystemen. Det behöver också klarläggas hur riktlinjerna för cancerframkallande, arvsmassepåverkande och hormonstörande eller på annat sätt fortplantningsstörande ämnen kan relateras till befintliga klassificeringssystem. Den användning som inte går att undvika av ämnen som omfattas av riktlinjerna, bör enligt regeringens bedömning vara föremål för en särskild kontroll från samhällets sida.