vuxenutbildningen

Interpellation 2002/03:212 av Nilsson, Ulf (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2003-02-28
Anmäld: 2003-03-03
Besvarad: 2003-03-11
Sista svarsdatum: 2003-03-17

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 28 februari
Interpellation 2002/03:212
av Ulf Nilsson (fp) till statsrådet Lena Hallengren om vuxenutbildningen

Gymnasieutbildning får i dag betraktas som en grundläggande utbildning, som de allra flesta behöver, oavsett om de ska läsa vidare på högskolan eller gå ut i yrkeslivet. Därför är, enligt Folkpartiet, möjligheten till kompletterande vuxenutbildning på grundskole- och gymnasienivå viktig. Folkpartiet har i riksdagen föreslagit att en rätt till kompletterande gymnasieutbildning införs för vuxna som inte skaffat sig sådan utbildning i ungdomen. Komvux har genom åren spelat en stor roll för vuxna, när det gäller att skaffa sig den utbildning de inte fått i ungdomen. Komvux har arbetat utifrån samma läroplan som gymnasieskolan, och de människor som skaffat sig gymnasieutbildning i komvux har med stolthet kunnat säga att de fått minst samma, lika goda, kunskaper som godkända elever i övriga gymnasieskolan. Dessutom har folkhögskolor spelat en viktig roll för vuxnas utbildning, ofta genom att arbeta med alternativa arbetssätt, men med samma mål att ge människor behörighet för vidare studier.

Nu diskuteras stora förändringar av vuxenutbildningen i Utbildningsdepartementet. Vuxenutbildningens framtid lämnades utanför Skollagskommitténs arbete. I stället har en departementspromemoria skrivits i Utbildningsdepartementet. Förslaget i denna promemoria tycks syfta till att skapa gränser mellan å ena sidan vuxenutbildning och å andra sidan grund- och gymnasieskola. "Reglerna synes utgå från en verksamhet i skollika former" heter det bland annat om dagens utbildning. Ordet utbildning byts ut mot "stöd till vuxnas lärande". Enligt min mening har styrkan i vuxenutbildningen legat i att den under skollika former gett vuxna det de missat tidigare. "En skola i fysisk bemärkelse kommer inte i alla situationer att vara urskiljbar", står det på ett annat ställe om framtidens vuxenutbildning.

Jag tror att de aviserade förändringarna av vuxenutbildningen kommer att skapa osäkerhet om vad denna utbildning är värd, och att lärarkompetensen kommer att sjunka. Dessutom menar jag att även vuxna ska ha rätt till en fullgod gymnasieutbildning. Därför vill jag ställa följande frågor till statsrådet:

Avser statsrådet att vidta några åtgärder för att stärka vuxnas rätt till gymnasieutbildning?

Avser statsrådet att vidta några åtgärder för att garantera att vuxna också i framtiden ges en utbildning likvärdig med gymnasieskolans?

Debatt

(7 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2002/03:212

Webb-tv: vuxenutbildningen

Protokoll från debatten

Lena Hallengren (S)

Anf. 23 Lena Hallengren (S)

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet Hallengren för svaret. Det är positivt att svaret kommer så snabbt. Frågorna om vuxnas möjlighet till utbildning blir ju viktigare och viktigare. Även om utbildningsfrågor har diskuterats väldigt flitigt de senaste åren, har vuxenutbildningen kommit lite grann i skymundan i skoldebatten. För Folkpartiet är vuxenutbildningen dock väldigt viktig. Den som inte klarar utbildningen i ungdomsskolan ska ha rätt att ta igen det i vuxenutbildningen. I vuxenutbild- ningen finns det också studerande som visserligen klarat av en utbildning men som behöver komplettera för att till exempel kunna läsa på högskolan. Herr talman! Jag tog i min interpellation upp två frågor: Varför har inte vuxna rätt till gymnasieutbild- ning utan bara till grundskoleutbildning? Kommer inte de senaste förslagen från Utbildningsdeparte- mentet att göra vuxenutbildningen sämre? Frågan om kvaliteten på vuxenutbildningen ställ- de jag på grund av att det finns en promemoria och rapport från Lena Hallengrens utbildningsdeparte- ment. Rapporten genomsyras av en nedvärdering av utbildning och lärarprofession. Det slås fast att det som är fel med dagens regler är att reglerna "synes utgå från en verksamhet i skollika former". Och man säger att "eleven kommer till skolan på bestämda, schemalagda tider". Man vill inte ens använda ordet utbildning i texten, utan byter ut det mot "stöd till vuxnas lärande eftersom det på ett bättre sätt speglar verksamhetens innehåll", säger man. Det här språk- bruket är enligt min mening ett hån mot den unika roll som lärarna i vuxenutbildningen spelar. Natur- ligtvis ska vuxenutbildningen anamma en massa nya tekniska lösningar med distansutbildningar och så vidare, men den här arbetsgruppen verkar ju vilja kasta ut allt som har med lärare och undervisning att göra. Ingenstans sägs det att lärarinsatser är viktiga, till exempel. Jag ställer mig frågan: Vad är det egentligen för fel med att ärligt säga att vuxna går i skolan? Är det inte det man vill göra om man har missat skolan? En vuxen person, om hon så är 20, 30 eller 50 år, som missat gymnasiet vill ju ha just en gymnasieutbild- ning och inte något rörigt åtgärdsprogram som ingen människa vet vad det står för. När man är ung och har gått ut gymnasiet brukar man säga att man har tagit studenten. Jag tror att en 30-åring som börjar plugga också vill kunna säga att han eller hon har tagit studenten. När det gäller den andra frågan, om rätten till gymnasial vuxenutbildning, förstår jag inte riktigt ministerns svar. Folkpartiet har ju länge föreslagit att alla vuxna ska ha rätt att komplettera till godkända betyg från gymnasieskolan. I dag har man alltså bara den rätt till vuxenutbildning som motsvarar grund- skolan. Det kan vara en väldig orättvisa beroende på vilken kommun en person bor i. De allra människor i dag behöver ju någon form av gymnasieutbildning för sitt arbete eller för fort- satta studier. Att regeringen säger nej till en självklar rätt att komplettera gymnasienivån som vuxen är särskilt märkligt med tanke på att Kunskapslyfts- kommittén, där jag själv deltog, i total politisk enig- het föreslog att man skulle skriva in en sådan rättig- het. Ministern säger att detta kan bli ett tak, så att kommunen inte gör mer. Då blir ju motfrågan: Varför ska en person ha rätt till grundskoleutbildning men inte till gymnasieutbildning? Statsrådet borde svara på varför lagen är motiverad i det ena fallet men inte i det andra. Jag har sett många exempel där en kommun god- känner gymnasieutbildning medan en annan säger nej. Det framstår som väldigt orättvist. Så avslut- ningsvis vill jag nog höra skarpare argument mot Folkpartiets förslag att skapa en tydlig rätt till utbild- ning oavsett kommun.

Ulf Nilsson (Fp)

Anf. 24 Ulf Nilsson (Fp)

Herr talman! Vi har satsat 42 miljarder på ett kun- skapslyft under fem års tid. Det gav 800 000 männi- skor möjlighet till just det som Ulf Nilsson här berör, nämligen att skaffa sig utbildning på grundläggande eller gymnasial nivå. Det är en satsning som är av- slutad, men ett arbete som fortsätter. Det finns fortfa- rande en statlig satsning som motsvarar ungefär 46 000 platser. I samtliga kommuner bedrivs i dag en vuxenutbildning som omfattar grundskola men också gymnasieutbildning. Det har också nyligen införts ett rekryteringsbi- drag med syfte att nå olika grupper, till exempel just de som kanske inte är mest motiverade och de som, herr talman, kanske inte alltid behöver utbildningen allra bäst. Det är inte säkert att de som inte lyckades i skolan, de som har en negativ upplevelse av skolan sedan tidigare, söker sig till skolliknande förhållan- den. Det är inte alldeles säkert att man vill komma tillbaka till samma situation som man en gång befann sig i, där man kände att det inte riktigt var så man ville lära. Jag skulle nog vilja säga att Ulf Nilsson har läst den här promemorian från departementet ungefär som fan läser Bibeln. Det måste jag säga. Man kan ju välja att läsa om stöd och om vuxnas lärande och tänka sig att skolliknande förhållanden försvinner, att utbild- ning försvinner, att lärarnas roll minimeras. Så läser inte jag den här promemorian. Jag läser den på så vis att den innebär att vuxna faktiskt får ökade möjlighe- ter, som innebär att lärande är någonting bredare, vidare. För mig är det någonting mer än skolliknande förhållanden. För mig finns detta kvar i lärandet för vuxna, men det breddas med möjligheter att läsa på kvällar, i studiecirklar, att läsa på sin arbetsplats, att läsa på distans, att läsa via lärcentrum. Det finns många and- ra sätt att lära. Jag tycker inte att vi ska säga att något är bättre eller sämre än något annat, men vi måste erkänna att människor är olika, att vi lär på olika sätt. Då tycker jag inte att vi ska säga att det ena sättet är det ultimata. När det handlar om detta att det finns en rättighet att få gymnasieutbildning som också skulle kunna upplevas som ett tak så kan jag hålla med om att det skulle kunna låta konstigt. Men då ska man tänka på att alla som läser på gymnasiet, eller på gymnasial nivå, inte helt saknar gymnasieutbildning. De kan ha gymnasieutbildning i dag, men man behöver behörig- hetskomplettera. Man behöver kompletteringsutbild- ning. Man behöver kanske repetitionsstudier. Man har redan betyget och intyget från både grundskola och gymnasium men man kan behöva repetera innan man börjar högskolan. Man kanske behöver byta inriktning. Man kanske läste Bygg- och anläggning men vill läsa in Teknisk. Då har man enligt definitionen redan gymnasieutbild- ning, och det är väldigt svårt att definiera vilka möj- ligheter man ska ha. Hur länge kan man gå på gym- nasiet och vad är det egentligen kommunen ska er- bjuda? I dag säger vi att kommunen ska erbjuda en infrastruktur som ger alla vuxna möjlighet och stöd i deras lärande. Folkpartiet har ju ett förslag som handlar om att man faktiskt ska halvera stödet till kommunerna vad gäller vuxenutbildningen. Det vore intressant, herr talman, om Ulf Nilsson kunde utveckla lite grann hur många fler vuxna som får del av gymnasieutbildning- en med hälften så många platser.

Lena Hallengren (S)

Anf. 25 Lena Hallengren (S)

Herr talman! Vi har haft olika budgetalternativ när det gäller vuxenutbildning, och det intressanta är att om man gör en statistik över riksdagens utbildnings- budgetar så har regeringen normalt sett hamnat på Folkpartiets nivå något år senare. Det beror helt en- kelt på att vi satsar på utbildning, men vi tycker inte att man ska blanda ihop arbetsmarknadsåtgärder och arbetsmarknadsutbildning med annan utbildning. Enligt min åsikt ska vuxenutbildning vara just det som namnet ännu så länge anger, nämligen utbild- ning. Skollagskommittén har ju en bra definition av vad undervisning är. De säger: "Sådana målbestämda processer som under lärares ledning syftar till in- hämtande av kunskaper och värden". Det är naturligt- vis de processerna som ska utgöra grundbulten också i vuxenutbildningen. Det är mötet med läraren som är det allra viktigaste i elevens lärandeprocess. En dator kan aldrig ersätta undervisning. Vuxenutbildningen ska präglas av positiva och höga förväntningar på eleverna, och också av krav på eleverna. Man ska kunna kräva att de kommer på de tider då man anordnar utbildningen precis som vi gör inom högskolan och på andra kurser. Och den är lika viktig oavsett ålder. På universitet har till exempel en termins studier samma värde oavsett om studenten är 60 år eller 30 år, och så ska det naturligtvis vara ock- så om man jämför vuxenutbildningen med gymna- sieutbildningen även om pedagogiken kan se lite olika ut. Regeringen har vid ett flertal tillfällen manifeste- rat en oförmåga att hålla isär arbetsmarknadspolitik och utbildning, och just kunskapslyftet var enligt min mening ett exempel på det. Den växte med ett jättelikt antal platser, och helt uppenbart blev kvaliteten li- dande. Antalet lärare med behörighet sjönk. Grupper- na blev större. Många av de elever som kom in i ut- bildningen, naturligtvis inte alla men många, var uppenbart inte så motiverade att studera. I dag är det här avvecklat, men regeringen har fortfarande, bland annat genom studiefinansierings- systemet, hållit fast vid att de som har haft en fot inne på arbetsmarknaden ska gynnas framför andra. Möj- ligheten att få tilläggslån i studiestödssystemet är till exempel kopplat till vilken inkomst eller a-kassa man har haft tidigare. Är man över 25 år kan man få ett rekryteringsbidrag och till och med slippa låna pengar om kommunen anser att personen riskerar att bli arbetslös. Har man haft arbete och hög inkomst blir det här bidraget ännu större. Allt det här är exempel på att utbildning och sys- selsättningsåtgärder blandas samman. Jag tycker att studiefinansiering till frivilliga studier inte i första hand ska grundas på vilken arbetsmarknadssituation man befinner sig i. Grundprincipen, en blandning av bidrag och lån, ska vara lika för alla. Sedan behövs det tilläggslån och bättre villkor för till exempel för- äldrar. Ensamstående mammor får ofta hoppa av vuxenutbildningen för att de lever i en pressad situa- tion. Det behövs naturligtvis arbetsmarknadspolitik, och den kan se ut på olika sätt. Jag tycker också att det kan vara mycket motiverat att utbilda människor förmånligt i bristyrken och så vidare och att arbetslö- sa som accepterar en viss utbildning ska få ekono- miskt stöd för det. Men det är en väldig skillnad om människor läser utifrån ett individuellt val, som man gör till exempel på komvux. Då är det inte kommu- nens eller någon nämnds sak att avgöra om det är befogat att just den människan ska läsa eller inte. Då är det bra med grundläggande, enkla och rättvisa principer. En sådan princip är den som Kunskapslyftskom- mittén föreslog en gång för ett par år sedan, att den som inte har skaffat sig en gymnasieutbildning i ung- domen ska ha rätt att ta ut en som vuxen. Den som inte har skaffat sig högskolebehörighet, även om man har en gymnasieutbildning, ska ha rätt att komplette- ra. Då är en annan enkel princip att det ska vara samma kvalitet på den utbildningen som det är i ung- domsskolan.

Ulf Nilsson (Fp)

Anf. 26 Ulf Nilsson (Fp)

Herr talman! Om jag ska börja med det som Ulf Nilsson började med så menade han lite ironiskt att året efter att Folkpartiet har lagt fram sin budget bru- kar regeringen närma sig den. Men jag kan garantera Ulf Nilsson att vi inte kommer att halvera stödet till vuxenutbildningen nästa år även om Folkpartiet läg- ger fram sådana förslag. Jag tror att vuxenutbildningen är viktig. Jag tror att den spelar en extra viktig roll i ett samhälle som ser ut som det i dag, som bygger på kunskap. Vi vet att de människor som har kunskap också har makt och möjlighet att förändra sin egen vardag. De har möjlighet att välja yrke på ett helt annat sätt. Man är inte lika bunden till ett företag. Vi vet också hur det har sett ut de senaste åren med en hög arbetslöshet. Jag kan inte svara på om någon av de 800 000 människor som har fått möjlighet att läsa in grund- skola och gymnasiekompetens har varit omotiverad, och jag har också svårt att tänka mig att Ulf Nilsson kan göra det. Däremot är jag ganska övertygad om att det stora flertalet av dem har fått växa med kunskap och har fått andra möjligheter och står bättre rustade och kan söka många fler jobb. Och förhoppningsvis jobbar många av dem också med någonting som de trivs med och som ger dem ökade möjligheter till inflytande på sitt arbete. Jag har en väldigt positiv syn på Kunskapslyftet. Det var en kombination av en arbetsmarknadspolitisk åtgärd och av vuxenutbildning på ett bra sätt tycker jag i en tid då vi hade en hög arbetslöshet. Nu har vi inte den arbetsmarknadssituationen längre, och därför kan vi också styra om vuxenutbildningen så att det handlar om just alla vuxnas lärande. Då tror inte jag att alla vuxna vill lära likadant. Jag tror inte att alla vill ha så kallade skollika miljöer och förhållanden. Men jag tror att det finns de som vill ha det. Och de ska få möjlighet att ha det. Den mer traditionella utbildningsformen finns i de allra flesta kommuner, för att inte säga alla. Men när det gäller att utveckla andra metoder och att jobba mer flexibelt, att erbjuda distansutbildning och möjlighet att studera på andra tider som passar en själv bäst och där man lägger upp sina egna scheman och där lärarna finns som ett stöd och en mentor för dem som vill och behöver det, vilket många gör, behöver det inte tolkas som att lärarnas roll på något sätt är utspelad. Så ser inte jag det. Jag själv lär mig mycket i många sammanhang som inte är lärarledda. Och jag tror att Ulf Nilsson och många fler också gör det. Dessa situationer tyck- er jag att vi ska understödja. Vi ska också värdera dem och se också dessa situationer som ett lärande. Jag vill återigen ställa en fråga till Ulf Nilsson om han tror att 700 miljoner kronor och hälften så många vuxenutbildningsplatser inte påverkar vuxnas möjlig- heter att få del av utbildning. När man minskar anslagen till Nationellt centrum för flexibelt lärande med 30 miljoner kronor, påver- kar det inte människors möjlighet att få studera såsom de själva vill, på de villkor som de själva vill ha och på de platser och vid de tidpunkter som passar allra bäst? Frågan om villkoren för de studerande är ännu en fråga som är intressant. Jag tycker att rekryteringsbi- draget är ett mycket bra verktyg för kommunerna att använda, att det inte är tillåtet att luta sig tillbaka och tänka att de som vill studera väl får komma till komvux eller till någon annan utbildningsanordnare. Kommunens och samhällets uppgift är större än så. Om människor som inte själva tror att de ska kunna studera, som inte har sett komvux och vuxenutbild- ning som en möjlighet för dem, som har haft negativa erfarenheter av skolan och som kanske inte har vågat ta detta steg ska börja på grundläggande vuxenutbild- ning, fortsätta på gymnasial utbildning och kanske fortsätta till KY eller till högskolan är vägen lång. Då behövs det ett rekryteringsbidrag som innebär att de faktiskt vågar ta detta steg. Det är en studieform som jag önskar att alla som har ett behov av det också får möjlighet att faktiskt använda sig av. Barntillägg är också något som regeringen avser att återkomma med under mandatperioden och som jag delar Ulf Nilssons uppfattning om. Men det vore intressant för oss alla att få höra lite grann om hur halveringen av antalet studieplatser kan leda till fler människor i vuxenutbildning.

Lena Hallengren (S)

Anf. 27 Lena Hallengren (S)

Herr talman! Under de senaste fyra åren som jag har varit med och jobbat med våra alternativa utbild- ningsbudgetar har vi räknat med en lägre siffra när det gäller antalet platser. Extra vuxenutbildningsplat- ser finns ju redan i basverksamheten i kommunerna. Där har regeringen ett eller två år senare hela tiden hamnat på samma nivå. Förslaget i årets budget över- ensstämmer ungefär med det som vi föreslog något år tidigare. Det har också visat sig att man på slutet inte kunde fylla platserna i Kunskapslyftet. Efterfrågan minskade i takt med att arbetsmarknaden blev bättre. Sedan har vi det paradoxala att trots att vi har ett sådant överbud av platser är det fortfarande männi- skor i vissa kommuner som är motiverade att studera men som ändå inte får plats därför att kommunen säger nej till gymnasieutbildning. Avslutningsvis ska jag säga något om innehållet. Man kan fråga sig varför man i en departementsrap- port ägnar så mycket tid till att hitta på nya ord och nya formuleringar för saker och ting när det viktigaste trots allt är innehållet. Jag tror också att distansut- bildning och så vidare kan vara väldigt bra. Men jag tror faktiskt att den utbildningen är bäst för studieva- na människor. De som börjar studera efter många års uppehåll och dåliga grundkunskaper behöver verkli- gen skolliknande undervisning med lärarledd under- visning och mycket stöd i sin utbildningsvardag. Jag kan ge massor av exempel. Det finns alltså ett mönster här att sudda ut gränserna mellan olika typer av utbildningar och skolformer. Jag kan inte låta bli att se det lite komiska i att vi har en skollagskommitté som föreslår att barnen numera ska kallas elever från ett års ålder i förskolan. Men samtidigt får man inte säga att vuxna går i utbildning. Varför håller man på med detta meningslösa trollande med orden? I rapporten står det: "Enskildas lärande ska stödjas när och där det äger rum." Skolan kommer inte att vara urskiljbar. Jag tycker att detta är en väldigt otyd- lig, konturlös för att inte säga flummig vuxenutbild- ning som det tonar fram en bild av i denna arbets- grupps förslag.

Ulf Nilsson (Fp)

Anf. 28 Ulf Nilsson (Fp)

Herr talman! Under Kunskapslyftet 1998-2002 fanns det runt 100 000 platser. Det är helt korrekt att de varierade lite grann upp och ned. Jag säger också att det var en kombination av arbetsmarknadspolitik och utbildning, vilket jag tycker är en alldeles ypper- lig kombination, om jag får säga det själv. Det håller också väldigt många vuxenutbildare och väldigt många av dem som gick utbildningen med om därför att det fanns ett behov av att stå bättre rustad när konjunkturen vände. 800 000 människor fick möjlig- het att göra det. Jag tycker att det var någonting som vi i Sverige ska vara väldigt stolta över. Jag tror att det saknar motstycke inte bara i Europa. Jag ska återgå lite grann till den promemoria som har tagits fram på departementet. Vi hörde Ulf Nils- son tala om och lite grann ifrågasätta att man håller på med det meningslösa vändandet och vridandet av ord och ägnar så mycket tid åt det. Man kan fundera på varför man gör det i interpellationsdebatter och i andra sammanhang om orden inte är så viktiga. Jag tycker att ord är väldigt viktiga. Jag håller med om och känner själv att ordet "stöd" till vuxnas lärande är någonting som leder fel. Jag tycker att det är tråkigt att börja diskussionen i många sammanhang med att beskriva ordet "stöd". För mig är det inte det som man alltid tänker på med stöd. Men jag är medveten om att ord sätter sig och att man också redan har en viss association till det. Men när det gäller ordet "lärande" är jag inte be- redd att göra samma reträtt därför att jag tycker att ordet "lärande" talar om att det är något mycket mer. Och jag är inte beredd att sätta mig över vare sig elever eller pedagoger, lärare, och tala om på vilket sätt man ska lära bäst. Jag tror inte att vare sig jag själv, Ulf Nilsson eller någon annan är bäst på att göra det, utan det ska finnas flexibel utbildning som ger möjlighet för den enskilde att lära sig på det sätt, i de former och på de platser som passar allra bäst. Skolan kanske inte längre är urskiljbar, refererade Ulf Nilsson tidigare. Det beror på att det kan ske ett lä- rande på arbetsplatsen, i hemmet, på lärcentrum och på väldigt många andra ställen som vi traditionellt sett kanske inte betraktar som skollika miljöer. Men vem vet, om 10-15 år kanske det inbegrips i beteck- ningen "skollika förhållanden".

Intressenter

Frågeställare

Ulf Nilsson

Besvarad av

Lena HallengrenSocialdemokraterna