Västsahara och självbestämmandet

Interpellation 2002/03:371 av Nordquist, Kaj (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2003-05-12
Anmäld
2003-05-12
Besvarad
2003-05-26
Sista svarsdatum
2003-05-26

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 12 maj

Interpellation 2002/03:371

av Kaj Nordquist (s) till utrikesminister Anna Lindh om Västsahara och självbestämmandet

Västsahara, Afrikas sista koloni, är sedan 26 år ockuperat av Marocko. Under hela denna tid har folket i Västsahara fört en lång och mödosam kamp för självbestämmande och självständighet. Under 26 år har 165 000 västsaharier bott i flyktingläger i Algeriet och övriga västsaharier levt instängda och övervakade i det ockuperade Västsahara. För elva år sedan etablerade sig FN i området med sin Minursostyrka för att genomföra en folkomröstning och avkolonisera området. Den folkomröstning som är fastlagd i FN:s fredsplan har gång på gång skjutits upp på grund av sabotage från Marocko. Tyvärr verkar det som om EU och övriga Europa stillatigande ser på. Europa har ett speciellt ansvar för Västsaharafrågan. Det är den sista tidigare europeiska kolonin i Afrika som inte blivit befriad.

FN:s generalsekreterare Kofi Annan har i sin rapport lagt fram fyra olika alternativ för hur FN ska agera.

1.Fredsplanen från 1991 genomförs genom en folkomröstning.

2.Västsahara görs till en autonom region inom Marockos gränser.

3.Västsahara delas mellan Marocko och den västsahariska republiken SADR.

4.FN drar sig ur hela frågan.

Nu kräver FN ett ställningstagande från sina medlemsländer vilket av de fyra alternativen som ska utgöra en strategi för FN:s agerande.

Mot den bakgrunden vill jag fråga utrikesministern:

1.Vilket av de fyra alternativen avser ministern att verka för?

2.På vilket sätt avser ministern att agera för att förverkliga val av strategi.

3.Har ministern för avsikt att aktivt verka för att fler medlemsländer väljer samma strategi.

Debatt

(4 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2002/03:371, Västsahara och självbestämmandet

Interpellationsdebatt 2002/03:371

Webb-tv: Västsahara och självbestämmandet

Protokoll från debatten

Anf. 63 Anna Lindh (S)
Herr talman! Inledningsvis vill jag tacka Jakob Forssmed för att han har ställt denna interpellation och Anna Lindh för det svar som har levererats till kammaren. Jag blev tidigare i dag anklagad för att inte bry mig om de konflikter som CNN-kamerorna inte finns framför. Kongo-Kinshasa nämndes. Jag är engagerad i Kongo-Kinshasa, men jag är också synnerligen engagerad i Kubafrågan och försökte lyfta upp den när det inte fanns några CNN-kameror tända. Med tanke på de interpellationsdebatter vi tidigare har haft i kammaren vill jag inledningsvis säga att jag, precis som Jakob Forssmed, är mycket positiv till det regeringen gör. Den socialdemokratiska regering- en och Anna Lindhs nya ledning har blivit mycket tydliga i sin Kubapolitik, och det är väldigt positivt. I kammaren har man utlovat ökat stöd direkt till demokratirörelsen. Jag tolkar den proposition om global utveckling som kom häromdagen som att så- dana möjligheter nu står till buds. I kammaren för ett antal veckor sedan öppnade också Anna Lindh för ett ministerbesök, eller i alla fall ett högnivåbesök, på Kuba från svensk sida. Jag tror att det nu vore oerhört centralt om en svensk socialdemokratisk minister åkte till Kuba och tydligt visade att man ställer sig på demokratirörelsens sida. Jag fick häromdagen del av ett mejl från en av mina vänner på Kuba, en ung kuban som för ett år sedan gick in i demokratirörelsen. Tidigare andades han optimism, men nu var han ganska nedbruten. I en situation där hans förebilder, som har gjort att han tagit steget in i demokratirörelsen, en efter en har fängslats kände han sig väldigt ensam. Nu bad han inte om hjälp direkt till demokratirörelsen, utan om hjälp att lämna Kuba. Det är klart att han som alla andra har rätt att fly undan förtryck, men det är en väldig tragik för Kubas framtid om de som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter på Kuba känner sig tvungna att fly ur landet. Någonting som kan hända efter en demokratisk transition är att det är krafter utanför Kuba som styr utvecklingen på Kuba den dag Fidel Castro faller. Det är oerhört centralt i dag att stärka demokrati- rörelsen. Den är ju kuvad, men inte slagen. Varje söndag går kvinnor, hustrur till de fängslade, efter förebilder från andra sydamerikanska diktaturer, klädda i vitt i protest mot de arresteringar som har skett. De och andra som jobbar inom demokratirörel- sen skulle ha ett väldigt stöd om antingen Anna Lindh eller exempelvis statsrådet Jan O Karlsson åkte till Kuba. Ett tydligt svar på den frågan vore spännande att få i dag. Jag skulle också vilja väcka en fundering om hur man skulle kunna ena trycket mot Kuba från omvärl- dens sida. Ett problem i världens Kubapolitik är att USA:s embargo förgiftar diskussionen, genom att det blir ett ställningstagande för eller emot USA i stället för ett tydligt ställningstagande för demokrati och mänskliga rättigheter. EU:s gemensamma position är att ta ställning mot embargot, och det utnyttjas själv- fallet av Fidel Castro. En tankegång som jag skulle vilja fråga utrikes- ministern om hon är beredd att verka för är att börja arbeta med smarta sanktioner mot regimen på Kuba, i enlighet med vad till exempel Peter Wallensteen har pekat på i sin rapport till FN:s säkerhetsråd. Om man hade sådana är det mycket möjligt att vi skulle kunna hamna i en situation där USA och Europa drog åt samma håll, det vill säga att man satte in smarta sanktioner mot människor i regimen och därmed kunde luckra upp det embargo som USA har. Det stora problemet med det internationella tryck- et är just att Castro hela tiden har en möjlighet att skylla Kubas problem på embargot och på USA. Mot den bakgrunden skulle en sådan här lösning kunna vara något som satte ett rejält tryck på Castro, om man fick hela den demokratiska världen på samma sida i den här kampen.

Anf. 64 Kaj Nordquist (S)
Herr talman! Också jag vill ansluta mig och tacka både Jakob Forssmed för interpellationen och statsrå- det för ett utmärkt svar. Kuba är ett mycket speciellt land, som har haft en oändligt lång diktatur. Det finns i dag miljoner kuba- ner som aldrig har levt i någon god demokrati, som inte har haft möjligheten att göra det. Detta fantastis- ka land liknar många länder i Östeuropa, där genera- tioner fick leva under diktatur. Bristen på frihet är fortfarande skriande. Det enda som det finns gott om på Kuba i dagens läge är åsiktsförtryck. Också de ekonomiska levnadsförhållandena för huvuddelen av kubanerna är erbarmliga, jämfört med nästan alla länder i omgivningen. Det som har hänt den allra senaste tiden är väldigt intressant. Om man ser tillbaka ett antal decennier har det inte funnits någonting liknande denna demokrati- rörelse. Jag förstår att den nuvarande härskaren sedan 45 år tillbaka är oerhört rädd för denna demokratirö- relse, som kommer inifrån. Vi har sett många andra regimer falla av just denna anledning. Den kraft som finns i en inre demokratirörelse är omöjlig att kuva i längden. Jag tror också att det skulle vara bra för demokra- tirörelsen på Kuba om Sverige kunde göra någonting av de två saker som har föreslagits här. Vi har ju bra kontakter med demokratirörelsen på Kuba, och det är väldigt viktigt. Men jag tror också att det skulle vara klokt att inbjuda företrädare för denna demokratirö- relse hit till Sverige för överläggningar, om inbjudan kommer från Sveriges regering. Jag tror också att det vore klokt att resa på hög nivå för att de på Kuba på plats kunde få träffa företrädare för den svenska re- geringen, utöver vad ambassaden kan göra. Jag tycker att Sverige har ett klokt förhållningssätt till mycket av det som händer på Kuba. Civila insat- ser har gjorts de senaste åren, bland annat genom den liberala biståndsorganisationen SILC. Lars Leijon- borgs frihetspris gick till den kubanska fria biblio- teksrörelsen. Jag kan säga till statsrådet och chefen för Utrikes- departementet att jag gladde mig särskilt åt att vid en demonstration utanför Riksdagshuset nyligen om frihetsstraffen deltog företrädare för SSU, den ung- domsorganisation som utrikesministern tidigare var ordförande för. Det var mycket glädjande att se, för det har varit ett problem att man inte har fått tillräck- lig bredd i den här verksamheten mot Kuba. Jag tycker också att det som Erik Ullenhag säger är väldigt intressant, att man ska tillgripa smarta sanktioner. Den breda sanktionsverksamhet som USA har ägnat sig åt har egentligen inte skadat själva re- gimen och de ledande personerna, men den har skadat folks levnadsstandard på Kuba på ett tråkigt sätt. Det är ett bekymmer. Om utrikesministern kan arbeta inom ramen för EU och vi kan göra någonting för att sätta press på själva regimen, ungefär som man gjor- de i Irak när man riktade sig väldigt hårt mot regi- mens företrädare, skulle det vara väldigt bra för att öka friheten på Kuba.

Anf. 65 Anna Lindh (S)
Herr talman! Först vill jag säga att jag tyckte att det var intressant att höra Jakob Forssmeds berättelse från hans besök på Kuba. Jag vill också gärna ge Erik Ullenhag ett erkännande för att han har lyft upp andra frågor. Vi diskuterade det tidigare i debatten i dag. Du har alldeles rätt i detta, Erik. När det gäller den kubanska regimens agerande kan det tyckas fullständigt obegripligt att man agerar på det här sättet och därmed utsätter sig för hela den internationella kritiken. Jag tror att enda förklaringen är att det är ett väldigt tydligt svaghetstecken, att regimen är rädd och känner sig hotad. Annars agerar man inte på det här sättet. Vi har i dagarna fått besked om att Kuba har dra- git tillbaka sin ansökan om att ansluta sig till Coto- nou-avtalet. Det hade naturligtvis varit omöjligt för oss att acceptera en kubansk ansökan, men det är väl också den insikt som Kuba har i dag. Vad kan man då göra? Jag tror att EU ändå har en viktig roll i att försöka fortsätta att få den kubanska regimen att förstå att detta inte går; det går inte att ha den här utvecklingen. Det kan Sverige påpeka, men också EU kan vara väldigt tydligt när det gäller detta. Kan man hitta en ny väg som till exempel smarta sanktioner? Vi har det amerikanska embargot, och precis som alla har sagt här i debatten låser och blockerar det situationen på något sätt. Så länge det finns kvar tror jag att det är omöjligt att diskutera några typer av smarta sanktioner. Det låser nämligen hela regionen och grannländerna. Vår erfarenhet är att man bara kan göra sådant här ifall man har en bred överenskommelse och grannländernas stöd. Det jag tycker är en intressant idé, som vi också diskuterade för en månad sedan, är ett högnivåbesök till Kuba. Jag kan säga att jag är klart positiv till det. Därmed är det inte sagt att jag ska åka själv, men jag tycker att det är en klart positiv idé. Jag tror att ni har rätt i att det i dagsläget skulle vara ett bra initiativ, så där avser regeringen att återkomma.

Anf. 66 Kaj Nordquist (S)
Herr talman! Utrikesministern! Här är en bild på Regis Iglesias Ramirez. Det är en vän till mig. Han är kubansk kristdemokrat. Sist jag träffade honom var i januari. Vi tog en pizza och en glass på ett icke- turisthak i lilla Chinatown i Havanna. Han är några år äldre än mig, runt 35. Vi har båda ett förflutet i hårdrocksträsket. Regis ser ut, eller snarare såg ut, som en äkta rocker med sitt långa mörka hår och sin ganska avslappnade klädstil. Jag säger att han "såg ut" som en rocker, för han har blivit tvångsrakad, till både huvud och kropp. Han är förändrad till oigenkännlighet som en del i den för- nedring som den kubanska regimen utsätter honom för. Han sitter i en minimal isoleringscell i en källare i ett av Kubas hårdaste fängelser, det som ibland kallas för 80:e kilometern. Där ska han spendera en stor del av sitt vuxna liv, 18 år. Där kommer han att förlora en stor del av just detta vuxna liv. Han kom- mer aldrig att bli som förr. Han sover, om han nu kan sova, på en betongbädd och har inte tillgång till dags- ljus. Vad är då hans brott? Jo, han tycker att kubaner, som alla andra folk, har rätt till frihet och demokrati - mänskliga rättigheter. För detta har han under år trakasserats, hotats, isolerats och gått arbetslös. Den egna familjen har splittrats. Och när han nu sitter fängslad i den här källarhålan har hoten mot honom intensifierats. Han får ständigt veta att om något över huvud taget händer på Kuba, alltså om det blir några oroligheter, så kommer han att hållas ansvarig för detta och dö omedelbart i fängelset. Efter en summarisk rättegång med falska ankla- gelser där inte medierna eller utländsk ambassadper- sonal var med - den svenska ambassaden var närva- rande men fick inte tillträde - fick han då de här 18 åren. Han har två döttrar, 13 och 16 år gamla. Deras intåg i vuxenvärlden kommer han aldrig att vara en del av utan en stor förändring på Kuba. Hans döttrar kan, i likhet med hans mor, färdas till det avlägsna fängelset för att träffa honom två timmar var tredje månad. Det blir sex dygn på 18 år. Han ska knäckas. När Regis och jag och ett par andra satt och åt pizza var han full av tillförsikt. Arbetet med Varela- projektet pågick framgångsrikt. Samtidigt gjorde Kubas kristdemokrater sig redo för den dag demo- kratin skulle komma för att hindra det kaos som lätt kan uppstå i ett sådant maktvakuum, som Erik Ullen- hag också har beskrivit. För att bistå dem var vi på plats. I takt med att fler hade skrivit på det här projektet hade klimatet för den oppositionella verksamheten blivit med kubanska mått mätt något lite lättare. Det var inte så att avlyssningen hade upphört eller att trakasserierna hade försvunnit eller att arresteringarna hade slutat att komma, men det fanns en känsla i luften av att något var på gång. Det var alltså i janua- ri, bara två månader före det mest brutala slaget mot demokratirörelsen på decennier. Det finns en fantastisk bild på Regis när han bär lådan med alla namn på de personer som skrivit på Varelaprojektet till nationalförsamlingen. Lådan är väldigt stor, och den ser väldigt tung ut, men Regis bär den med stolthet och kraft. Det är klart att den stoltheten och den kraften finns kvar, men för Regis och de andra fängslade ledarna är den kraftigt kringskuren av regimens ondskefulla betong. Jag berättar om Regis därför att jag tror att det är viktigt att vi får bilder av människor bakom de här processerna, människor som är som vi, av kött och blod, som längtar efter frihet och demokrati. Jag tror att den här relationen till dem också gör att vi ökar vårt engagemang för dem. Vi har en plikt som medmänniskor och som för- svarare av allmänt giltiga värden, som brukar kallas mänskliga rättigheter, en plikt att stå upp för Regis och andra fängslade när tillfället bjuds. Jag är glad åt att Anna Lindh är beredd att använ- da många olika verktyg för att åstadkomma den här förändringen, och jag ser fram emot de initiativ som regeringen tar på det här området.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.