Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Varg i renskötselområdet

Interpellation 2012/13:137 av Pettersson i Umeå, Helén (S)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2012-11-19
Anmäld
2012-11-20
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2012-11-30
Sista svarsdatum
2012-12-03
Besvarad
2012-12-19

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 19 november

Interpellation

2012/13:137 Varg i renskötselområdet

av Helén Pettersson i Umeå (S)

till miljöminister Lena Ek (C)

Vi har uppfattat det som att vi har haft en relativt bred enighet i kammaren om att inte tillåta vargrevir i renskötselområdet. Det har varit en viktig princip för att säkra renhållningen och traditionerna i Sápmi.

Trots det fattade regeringen i torsdags ett beslut att ge Naturvårdsverket i uppdrag att inte bevilja skyddsjakt på ett vargpar som etablerat sig i Junsele i Västernorrlands län, mitt i vinterbetesområdet för flera samebyars renhjordar.

Varghonan har flyttats flera gånger men alltid tagit sig tillbaka, så ytterligare flytt är inte aktuellt.

Naturvårdsverket har fått i uppdrag att inleda ett samråd med samebyarna men Sametinget har redan protesterat mot beslutet.

Jag har följande frågor till miljöminister Lena Ek:

Varför har miljöministern inte sett till att samrådet skedde innan regeringens beslut om att inte medge skyddsjakt fattades?

Har miljöministern och regeringen frångått den tidigare principen om att freda renskötselområdet från varg och nu gjort ställningstagandet att det kan finnas vargrevir i renskötselområdet?

Debatt

(8 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2012/13:137, Varg i renskötselområdet

Interpellationsdebatt 2012/13:137

Webb-tv: Varg i renskötselområdet

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Lena Ek (C)
Anf. 63 Miljöminister Lena Ek (C)
Herr talman, ärade ledamöter och ärade åhörare - wherever you are! Helén Pettersson har frågat mig varför regeringen inte har sett till att samråda med samebyarna innan man fattade beslut om att inte medge skyddsjakt på ett vargpar som etablerat sig i Junsele i Västernorrlands län. Hon har vidare frågat mig om regeringen frångått den tidigare principen om att freda renbetesområdet från varg och nu gjort ställningstagandet att det kan finnas vargrevir i renbetesområden. Jag vill inledningsvis framhålla att regeringen har tagit tydlig ställning för att alla våra stora rovdjur ska ha livskraftiga stammar i arternas naturliga utbredningsområden, samtidigt som beslut som rör förvaltningen ska fattas nära de människor som lever och verkar i rovdjurstäta områden. Beträffande vargstammen vill vi förbättra den genetiska situationen i första hand genom att underlätta för naturligt invandrade vargar att förflytta sig från norra Sverige till den vargpopulation som finns i Mellansverige. Regeringen har även uppdragit åt Naturvårdsverket och Jordbruksverket att arbeta med aktiva åtgärder för den genetiska förstärkningen genom att till exempel sätta ut djurparksvalpar till ynglande vilda vargpar. Interpellationen har ställts mot bakgrund av regeringens beslut den 8 november 2012 att Naturvårdsverket efter samråd med bland annat Sametinget och länsstyrelserna ska överlägga med berörda samebyar om ekonomiskt rimliga åtgärder för att minimera riskerna för skador på renskötseln av det vargpar som innefattar en genetiskt värdefull vargtik. Syftet med beslutet är att vargparet ska kunna vistas i berörda län över vintern 2012/13 fram till våren 2013 när en eventuell föryngring har skett. Regeringens beslut innehåller inget ställningstagande om en eventuell skyddsjakt på vargparet. Som Helén Pettersson borde känna till är det enligt jaktförordningen (1987:905) Naturvårdsverket som beslutar om skyddsjakt efter varg i Västernorrlands län. Vilhelmina södra sameby ansökte den 19 oktober 2012 om skyddsjakt på vargparet. Det avslogs av Naturvårdsverket den 20 november 2012 med hänvisning till att det skulle försvåra bevarandestatusen för den skandinaviska vargpopulationen, eftersom tiken med sin genetiska bakgrund bedöms kunna sänka inavelsgraden i den svenska vargpopulationen om hon och partnern förökar sig. När det gäller frågan om principen att freda renbetesområdet från varg och att regeringen nu gjort ställningstagandet att det får förekomma vargrevir i renbetesområden vill jag hänvisa till riksdagens beslut om målet för vargstammens utbredning (prop. 2000/01:57, bet. 2000/01:MJU9, rskr. 2000/01:174). Beslutet innebär att vargstammen på naturlig väg ska sprida sig över landet men att dess förekomst i renskötselområdet i huvudsak begränsas till de områden utanför renskötselområdets åretruntmarker där den gör minst skada. I propositionen bedömde regeringen att regelbundna föryngringar i stora delar av renskötselområdet inte torde vara möjliga att förena med modern renskötsel men att det utanför åretruntmarkerna bör vara möjligt med enstaka föryngringar i områden där det sällan finns renar eller där förutsättningarna för att vidta skadeförebyggande åtgärder är gynnsamma. Regeringens beslut den 8 november 2012 fattades således mot bakgrund av att det område i Västernorrlands län där vargparet nu befinner sig är beläget utanför åretruntmarkerna. Därtill anser regeringen att det är viktigt att försöka bevara det nu aktuella vargparet eftersom den invandrade vargtiken har en så pass stor potential att bidra till att minska inaveln i den skandinaviska vargstammen. Regeringsbeslutet betonar också att åtgärden ska betraktas som en extraordinär insats till och med våren 2013 och inte kommer att förändra tidigare bedömningar av förekomst av varg i renskötselområdet.
Helén Pettersson (S)
Anf. 64 Helén Pettersson i Umeå (S)
Herr talman! Jag får börja med att tacka ministern för svaret, även om det är ett svar som väcker en del frågor för min del. Det står bland annat i svaret att alla "rovdjur ska ha livskraftiga stammar i arternas naturliga utbredningsområden". Eftersom interpellationen handlar om varg i renskötselområdet ställs frågan på sin spets, om renskötselområdet ingår i vargens naturliga utbredningsområde enligt regeringen. Det är ganska avgörande. När både forskare och andra utomstående internationella bedömare tittar på vårt land och gör en bedömning av hur mycket varg vi ska kunna ha ser de ett väldigt stort land med vidsträckta skogar. Om vi inte anser att det är aktuellt med varg inom renskötselområdet ser kartan extremt annorlunda ut, och då ska bedömningen av antalet vargar se annorlunda ut. I ministerns svar, precis som i den senaste propositionen på temat som antogs i denna kammare, står det "att det utanför åretruntmarkerna bör vara möjligt med enstaka föryngringar i områden där det sällan finns renar". Jag hoppas att miljöministern är informerad om att det område där vargparet finns nu är ett område där det finns renar. Det finns mycket renar. Det är flera samebyar som har detta område som sitt vinterbetesland så här års. Det har också använts som det under många år. Vargparet befinner sig där just nu, som sagt var. Det finns färska rapporter om att renar har rivits av varg där. Om man tittar på den svenska renstammen sägs det att vi i vinterstam har ungefär 260 000 renar. Under 2010 gjorde SLU bedömningen att det kan vara så mycket som uppemot 70 000 renar som blir rivna av rovdjur under ett år, detta alltså utan att vi har vargföryngringar i renskötselområdet. Det går inte att komma ifrån att det är ett problem. Det finns de som säger att den svenska renstammen har passerat gränsen för kollaps. Det finns andra som säger att vi står där nu. Faktum är att anledningen till det är beslut som vi har fattat i denna kammare om hur rovdjursstammarna ska se ut. Det är klart att det är svårt att göra det på något annat sätt än så. När vi fattar beslut som så direkt och påtagligt påverkar de enskilda renföretagarna, likväl som hela rennäringen som kollektiv, kan man tycka att vi borde göra det med respekt för dem som berörs av besluten. Ministern sade också "att beslut som rör förvaltningen fattas nära de människor som lever och verkar i rovdjurstäta områden". Men i detta fall gjordes det inte. De som lever nära det här rovdjursparet ansökte om skyddsjakt och fick avslag. Efter att så hade skett kom det fort ut ett regeringsuppdrag som bland annat går ut på att man ska föra samtal med dem om hur de möjligen ska kunna kompenseras för att ha vargarna i sitt område under den här perioden. Det känns som att det förhandlingsmandat som samebyarna har i detta läge inte är speciellt stort när regeringen redan har bestämt att vargarna ska fredas och finnas kvar där. Man kan kalla det mycket. Man kan inte kalla det delaktighet. Man kan inte kalla det samverkan. I dag beräknar man att den medelstora renföretagaren förlorar ungefär 300 000 kronor per år på det han förlorar i rovdjurspredation. Av det ersätter vi ungefär en tredjedel från statens sida. Det finns ingen annan näring som skulle acceptera det. Och nu lägger vi ytterligare personliga ekonomiska pålagor på en redan hårt ansträngd näring.
Matilda Ernkrans (S)
Anf. 65 Matilda Ernkrans (S)
Herr talman! Jag hade hoppats få detta inlägg lite senare, men jag vill så här framåt kvällen uppfylla ett av de löften som jag gav tidigare under eftermiddagen, nämligen att jag skulle återkomma och önska god jul och gott nytt år. Det vill jag naturligtvis göra till miljöministern med medarbetare, till talmannen med medarbetare, till ledamöter som fortfarande är kvar i kammaren och till de människor som har följt debatten under eftermiddagen. Jag önskar alla en riktigt god jul och ett gott nytt år. Nu avslutar vi först den här viktiga debatten om vargen och rennäringen - sans och balans.
Lena Ek (C)
Anf. 66 Miljöminister Lena Ek (C)
Herr talman! Jag återkommer med god jul och så vidare. Allra först ska jag försöka svara på en del av de väldigt viktiga frågor som ställts av interpellanten. Jag har nyss i svaret redogjort för riksdagsbeslutet och hur det är formulerat när det gäller att tillåta varg i renskötselområden, där man skiljer på åretruntmarker och andra marker. Samtidigt ska jag säga att jag har stor respekt för de svårigheter som renskötande samer möter i samband med rovdjur i renskötselområdet. Det är alldeles självklart att det i vardagen ger väldiga bekymmer och stor oro. Jag förstår det. Det är anledningen till att jag så sent som i måndags har tagit upp detta med miljökommissionären och påpekat antalet renar rivna av rovdjur. I det fallet, med de siffrorna och den statistiken, handlar det om våra fyra stora rovdjur och deras skador på rennäringen och på renkalvar. Det är björn som står för det största antalet, men det är också lo, järv och varg. Jag är medveten om att vargen ger effekter när det gäller att hålla ihop renhjorden, vilket naturligtvis också påverkar det dagliga arbetet med att se till och skydda sina djur och ta ansvar för deras välbefinnande. Det är anledningen till att vi i regeringen när vi försöker hantera dessa frågor, för att nå fram till en varaktig lösning och en stabil och balanserad situation, talar mycket om det totala rovdjurstrycket. Det är någonting som vi inte har arbetat särskilt mycket med i Sverige men som är viktigt, inte bara för rennäringen utan också för dem som har andra tamdjur, som får, kor eller kalvar. Jag påpekade också att de fem sydligaste samebyarna vid ett möte tidigare i höst redovisade för mig och landsbygdsminister Eskil Erlandsson hur deras situation såg ut. Jag talade om för miljökommissionären hur det här såg ut. Jag har förstått att de har lämnat in material till EU-kommissionens kontor i Stockholm som jag hoppas ska nå kommissionären, för jag tror att det är ett viktigt beslutsunderlag i det pågående arbetet med den stämning som vi har när det gäller vargen och vargskötseln i Sverige. Det är Naturvårdsverket som har ansvar för att hantera frågor om skyddsjakt. Jag vet att både ansvariga tjänstemän och verkets generaldirektör har tät kontakt med människor som berörs av frågan, och har haft det den allra sista tiden. Anledningen till att vi i detta regeringsbeslut också nämnde ersättningsfrågorna var att vi bedömde att de nuvarande ersättningsreglerna inte täckte den här situationen och att de därför borde tas upp för den särskilda situation som just nu gäller i det enskilda beslutet. Vi borde alltså ha möjlighet att betala ett annat slag av ersättning än den som nuvarande regler täcker. Det var anledningen till att det såg ut på det viset i det beslutet.
Helén Pettersson (S)
Anf. 67 Helén Pettersson i Umeå (S)
Herr talman! Det är väldigt stora problem med detta. Det handlar inte bara om ekonomi. Det går inte riktigt att mäta i pengar vad vi utsätter en hel näring för i detta fall. Jag har i dag haft kontakt med representanter för samebyar som berättade att de hittade vargrivna renar i går. Vargparet är väldigt nära renhjorden nu. Strategin fungerar inte. Regeringen har pratat om att man skulle kunna driva renhjordarna från vargen med helikopter eller annat, men när man ser hur kartan över Sveriges samebyar ser ut och ser att det är väldigt smalt mellan dem förstår man ganska fort att ska man försöka driva dem åt något håll kommer de in i en annan sameby, och då uppstår det helt andra problem. Problemen är väldigt många och väldigt stora när det gäller hur man ska klara av att freda det här vargparet. Det kommer att ställa till med många problem. Det är i ett rentätt område. Det är rentätt precis den här tiden på året då vi säger att vi ska ha dem där. Regeringen har sagt att de ska vara borta efter den 31 maj. Vad innebär det? Syftet med att man gör detta är att man vill ha tikens valpar eftersom de är genetiskt värdefulla. Det kan jag förstå. Men vi vet inte om hon kommer att få valpar, och även om hon skulle få valpar vet vi inte vad som händer. Det kom en rapport från fyra forskare på Skandulv för ett par veckor sedan. Den visade att det är svårt att flytta valpar från en vild tik till andra vilda tikar. Det är så mycket som ska passa in. Det handlar om allt från tidsaspekten till att markägarna ska ge tillstånd för att de placeras ut på deras mark. Och allt detta ska ske inom loppet av någon vecka. Även om man nu lyckas freda det här vargparet och klara rennäringens situation, vilket jag tror är omöjligt under den tiden, bedömer de att noll till en av dessa valpar kommer att överleva till vuxen ålder och eventuellt kunna bilda eget revir. Då måste jag fråga: Är det värt det? Är det värt att hamna på kant med hela rennäringen? Är det värt att utsätta renägarna för den psykosociala press som detta innebär och för det enorma merarbete som det innebär att försöka hålla ihop renhjordarna? Man måste vaka över dem. De är ute precis nu och bakspårar för att se om det är fler renar som är tagna av varg. Vi lägger en helt orimlig press på denna näring som vi aldrig skulle drömma om att lägga på någon annan näring. Varför gör vi det? Kan det vara värt det? Det kan ju faktiskt sluta med att det inte blev någonting alls av era planer om en genetisk förstärkning av den svenska vargstammen. Man pratar om att driva och flytta renhjordar. Jag undrar hur många som har skrivit fram det här förslaget som verkligen har sett renhjordar och vet hur de rör sig, speciellt om det finns varg i närheten. De får panik bara av vittringen och sprids över stora ytor. Hur tror man att man ska klara den här situationen ända fram till den sista maj nästa år? Det handlar inte främst om ekonomiska ersättningssystem. Det är ett måste när man nu har fattat det här beslutet och befinner sig i det här läget, men det är inte det som är det enda problemet. Problemet är situationen för en hel näring som vi lämnar bakom oss.
Lena Ek (C)
Anf. 68 Miljöminister Lena Ek (C)
Herr talman! Precis det som Helén Pettersson säger här i riksdagens talarstol har jag sagt till miljökommissionären Potocnik och hans kabinett så sent som i måndags. Det måste finnas en balans mellan hur vi skyddar utsatta arter och hur vi skyddar människor och de befolkningsgrupper som har internationellt skydd som minoritetsgrupper. Det är oerhört bekymmersamt att de olika delarna av kommissionen, som just nu avgör väldigt mycket av den svenska rovdjurspolitikens framtid och miljöskyddet för våra hotade arter, inte förmår ta ett helhetsgrepp som balanserar mellan människor och dessa arter. Samtidigt har regeringen sagt att, baserat på de forskningsresultat och den rapport som vi har fått om hur vargen och vargfrågan ska hanteras där forskarna från Skandulv med flera har angett en korridor på 180-380 djur, genetiken är oerhört viktig. Problemet är att om vi hamnar i domstol när det gäller den här frågan tappar vi det svenska inflytandet och möjligheten att hjälpa till att lösa konflikter, och inte bara under ett år utan förmodligen under två eller möjligen tre år. Det gör det ännu svårare för oss att hjälpa människor i det här området. Nu försöker vi balansera mellan de här intressena. Det ligger i Naturvårdsverkets uppdrag att följa den här situationen hela tiden. De försöker också hjälpa till med sina resurser så gott det går. Det är min bedömning att ett domstolsförfarande skulle förvärra situationen för alla inblandade människor i det här området. Därför försöker jag hitta en balans där man kan fortsätta den uråldriga traditionen med hur man föder upp och lever av och med renar samtidigt som vi inte ska hamna i ett domstolsförfarande som under flera år skulle beröva den svenska regeringen möjligheter att bidra till att lösa de här konflikterna. Det är inte lätt. Vi försöker verkligen göra allt för att underlätta. Det ligger i Naturvårdsverkets uppdrag. Vi har förstärkt möjligheten till skyddsjakt. Vi ska befinna oss inom den här korridoren för gynnsam bevarandestatus. Var vi ligger inom korridoren är beroende av genetiken. Det är i förlängningen mycket viktigt att det här vargparet får möjlighet att föda sin kull och att vi sedan kan flytta på de här valparna. Det här är ett beslut som sträcker sig fram till maj. Det är ett engångsbeslut såvitt jag kan se i det här läget.
Helén Pettersson (S)
Anf. 69 Helén Pettersson i Umeå (S)
Herr talman! Ibland känns det som om vi blandar äpplen och päron här. Pratar vi om vargjakten och vargsituationen i stort eller om vargparet i Junsele som interpellationen handlar om? Det är inte EU-kommissionären eller EU-kommissionen som har sagt nej till skyddsjakt på detta vargpar, utan det är det svenska Naturvårdsverket. Strax efter det kom ett regeringsuppdrag att freda dessa vargar. Det är svenska beslut. EU-kommissionen kan inte lägga sig i vilka individer vi väljer att bevilja skyddsjakt på. Det ska också vara en av anledningarna till den utökade skyddsjakten som Lena Ek själv har varit med och beslutat om. Resonemanget håller inte ihop. Jag tar gärna en diskussion om vargstammen i stort, om vargjakt och om den genetiska statusen, men det är inte riktigt det som just den här debatten i dag handlar om. Den handlar om situationen i Junsele och området runt omkring där man har de här problemen just nu. Det finns folk som flyttar. Jag får rätt många telefonsamtal om varg. Det finns folk, som inte är renägare, som flyttar. Det finns andra människor som är jägare och har hundar som flyttar och söker sig jaktmarker i andra delar av landet för att komma bort från vargtäta områdena. Helt plötsligt säger regeringen att det är okej att vi har ett vargrevir här, men det är bara tillfälligt. Kan ministern garantera att vi inte kommer att hamna i en situation där vi har en annan genetiskt värdefull varg i Norrbotten, Västerbotten eller någon annanstans inom renskötselområdet som man tycker är så värdefull att man ska försöka freda den? Det blir väldigt oförutsägbart hur regeringen kommer att hantera vissa vargindivider. Det är att det blir oförutsägbart för rennäringen, för folk som flyttar och försöker anpassa sig för att kunna leva de liv som de vill leva. Jag tycker inte att det är respektfullt. Jag får faktiskt skämmas ibland över att vara politiker när jag är ute träffar folk som blir berörda av de beslut som fattas här i kammaren och numera också i regeringen.
Lena Ek (C)
Anf. 70 Miljöminister Lena Ek (C)
Herr talman! Det fanns ett sakfel i Helén Petterssons sista inlägg. Det är nämligen så att EU-kommissionen begär in varje handling, varje papper, som handlar om skyddsjaktsbeslut och granskar dem oerhört noga. Deras rättsavdelning är extremt intresserad av att kontrollera och titta på allting som rör de här besluten. Min ambition är i alla fall att vi ska försöka komma framåt i de här frågorna. Det här är en extraordinär insats. Vi tittar på vad som behövs för att förbättra genetiken ytterligare, och jag vill säga att genetiken har förbättrats - under 2008-2011 med 19 procent. Vi är alltså på väg åt rätt håll, men jag vill att det ska gå åt rätt håll så snabbt som möjligt, för det ger oss möjlighet att hantera den här frågan som vi vill hantera den, med sans och balans mellan olika intressen. Just den här kullen skulle ge oss väldiga möjligheter. Enligt Skandulvs rapport skulle en lyckad utsättning av unge med god genetisk status varje eller vartannat år, åtta på tio år, göra att vi håller oss inom korridoren som anges för gynnsam bevarandestatus. Det innebär att vi skulle kunna få en snabbinsats på det här området som ger effekt och som ger oss ett lugn i flera år. Det är därför som vi har den här extraordinära insatsen när det gäller just det här paret. Vi är medvetna om att detta utsätter människor för en extra ansträngning som är väldigt jobbig. Därför har vi försökt säga att vi ska ha andra ersättningsregler. Om vi tappar inflytandet över den här politiken under flera år i precis ett sådant här kritiskt läge ger det oöverblickbara konsekvenser både för människor och för den gynnsamma bevarandestatusen. Det vi försöker göra är att hantera båda de här frågorna i ett sammanhang. Jag träffar själv gärna de här människorna och pratar med dem om det behövs.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.