Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Vård i livets slutskede

Interpellation 2008/09:456 av Bengtsson, Finn (m)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld
2009-04-14
Inlämnad
2009-04-14
Besvarad
2009-04-28
Sista svarsdatum
2009-04-28

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 14 april

Interpellation

2008/09:456 Vård i livets slutskede

av Finn Bengtsson (m)

till socialminister Göran Hägglund (kd)

Upprepade krav har under senare tid rests från olika håll med önskemål om initiativ från regeringen att ta fram strikta, enhetliga nationella riktlinjer för vård i livets slutskede. Upprinnelsen till detta kan bland annat spåras i en pågående spektakulär rättsprocess mot en läkare vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Stockholm.

Sedan 1990-talet finns allmänna råd att tillgå från Socialstyrelsen angående vård i livets slutskede. Dessa har sedan fortlöpande vidareutvecklats av bland annat Svenska Läkaresällskapet och experterna på området om vård av mycket svårt sjuka inom Svensk förening för anestesiologi och intensivvård. De senaste rekommendationerna från experterna är uppdaterade så sent som år 2007. Även Socialstyrelsen har på eget initiativ inlett en översyn av om man ska uppdatera sina rekommendationer för vård i livets slutskede, med stöd bland annat av vad professionen utvecklat för synsätt löpande. Tanken är att likvärdighet över landet för frågan skulle gynnas av en sådan ansats. Även ministern med ansvar för hälso- och sjukvårdsfrågor i den tidigare socialdemokratiska regeringen tyckte av samma skäl att inget regeringsinitiativ därför skulle tas i frågan om nationella riktlinjer på området.

Men medan nationella riktlinjer för olika diagnosgrupper med förslag till medicinskt förhållningssätt kan lämpa sig väl för översyner såväl hos professionens expertgrupper som i arbetet bland centrala myndigheter på hälso- och sjukvårdens område är det knappast så för de större etiska och existentiella frågorna som exempelvis avgörandet om vem som äger rätten till liv och död för människorna. Icke desto mindre hanteras dessa frågor dagligen av inte minst sjukvården i alla länder jorden runt. Många av dessa länder har förbundit sig att bevaka mänskliga rättigheter genom olika internationellt giltiga konventioner med mera. Inom ramen för arbetet med vidareutvecklingen av denna typ av gränsöverskridande konventioner för våra allmänmänskliga rättigheter förefaller frågan om vård i livets slutskede kunna vara lämpligt forum där denna diskussion öppnas för en bredare belysning. Sådana initiativ från ledande politiskt håll skulle därför vara betydligt mycket mera välkomna än att enbart rikta in sig på nationella riktlinjer för Sverige, nu när ändå arbetet här sker på initiativ av såväl professionen själv som våra självständiga statliga myndigheter på området.

Den svenska sjukvårdsprofessionen, liksom våra centrala myndigheter för hälso- och sjukvårdens utveckling, skulle alltså vara mycket betjänt av ett politiskt initiativ från den svenska regeringen att föra upp den vidsträckta etiska frågan om förhållningssättet vid vård i livets slutskede på den internationella arenan. Inför Sveriges stundande ordförandeskap i EU föreligger en bra möjlighet att lyfta fram frågeställningen internationellt inom i första hand Europeiska unionens gemenskap. Mina frågor till socialministern blir därför:

1. Vilket är socialministerns förhållningssätt till de många initiativ från såväl profession som myndigheter som nu engagerar sig i dialogen om vidareutvecklingen av vården i livets slutskede här i Sverige?

2. Avser socialministern att agera för att regeringen tar initiativ till att i internationella sammanhang, exempelvis inom EU, väcka den större etiska frågan om värdighet i livets slutskede?

Debatt

(5 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2008/09:456, Vård i livets slutskede

Interpellationsdebatt 2008/09:456

Webb-tv: Vård i livets slutskede

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Göran Hägglund (Kd)
Anf. 59 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Finn Bengtsson har frågat mig vilket förhållningssätt jag har till de många initiativ från såväl professionen som myndigheter som nu engagerar sig i dialogen om vidareutvecklingen av vården i livets slutskede. Finn Bengtsson har också frågat mig om jag avser att agera för att regeringen tar initiativ till att i internationella sammanhang, exempelvis inom EU, väcka den större etiska frågan om värdighet i livets slutskede. Som jag före middagsuppehållet beskrev i svaret på Ylva Johanssons interpellation har den medicinsk-tekniska utvecklingen inneburit möjligheter att rädda liv på ett sätt som tidigare inte varit möjligt. Samtidigt har denna utveckling inneburit att vi ibland ställs inför mycket svåra avgöranden om att avbryta en livsuppehållande behandling. Det är oerhört viktigt att det förs en öppen dialog i samhället i stort om dessa frågor. Jag ser därför med tillfredsställelse att många nu deltar i den debatt som under senare tid har förts. När det gäller frågan om att på ett internationellt plan ta initiativ till att väcka frågeställningar kring värdighet i livets slutskede vill jag här peka på att flera internationella organisationer i olika sammanhang har behandlat detta ämne. Europarådet kom år 2003 med en rekommendation om palliativ vård (Rec (2003) 24). Även WHO har behandlat frågan. Det är inte aktuellt för regeringen att nu ta upp frågan inom EU, bland annat av det skälet att planeringen av det svenska ordförandeskapet sedan länge är fastlagd.
Finn Bengtsson (M)
Anf. 60 Finn Bengtsson (M)
Fru talman! Jag tackar socialministern för ett uttömmande svar, med tanke på att han besvarar den här interpellationen och utförligt besvarade den tidigare interpellationen av Ylva Johansson på samma tema. Min första fråga blev väl tillgodosedd i svaret med bedömningen från ministern om hur de iscensatta myndighets- och intressegruppsengagemangen för riktlinjer och utveckling är alldeles tillfyllest. Jag delar socialministerns bedömning till fullo. Den andra delen av min interpellation är möjligtvis lite ny i förhållande till den frågeställning som togs upp av Ylva Johansson. Den handlade om att jag känner oro för att det någonstans i diskussionen om vård i livets slutskede glider över i en fråga om eutanasi. - Det har också socialministern sagt i den offentliga debatten. - Det är en fråga som vi politiskt inte är mogna att ta upp. Vi har folkets stöd i att det inte är en fråga som är aktuell för politiken att omvärdera, och vi har en fungerande struktur inom vården. Anledningen till att frågan blev intressant för mig är att vi har begränsade resurser inom vården, vi ser hur landstingen blir pressade av sin ekonomi och vi går in i en global recession. Då är man rädd för att den här typen av resonemang kan glida över i prioriteringar där ett kostnadstryck på vården kan göra att en enskild vårdyrkesansvarig måste väga in detta i hur man förhåller sig till behandlingen i livets slutskede. Det får inte finnas en tillstymmelse till att medborgarna känner otrygghet inför att sådana överväganden kan komma att spela en roll i beslutet. Vad jag försöker säga är att jag är rädd för att man, om man inte ständigt håller den etiska debatten levande om en så här viktig fråga parallellt med att man nu väcker en fråga om ytterligare riktlinjer för vården, kan hamna i ett läge där allmänheten kan misstänka - det kan till och med bli anmälningar som berör en misstanke - att man av snöda ekonomiska skäl har gjort avsteg från en viktig etisk princip om det som ministern nämner, nämligen människovärdighet och hur vi förhåller oss till människovärdet som ju är okränkbart och därmed inte aktuellt för någon revision i det här sammanhanget. Sammanfattningsvis vill jag säga att jag är mycket nöjd med ministerns svar. Jag får kanske be om ursäkt för att jag i min entusiastiska naivitet skulle vilja föra upp så många sjukvårdsfrågor på det kommande EU-mötet. Men jag vet också att ministern och regeringen noga har planerat att ta upp många viktiga frågor inom hälso- och sjukvården och att det inte finns utrymme för allt. Det är mycket som ska avhandlas i dessa internationella sammanhang. Vi har dessutom glädjande nog fått det stora läkemedelspaketet att hantera bland annat under vårt ordförandeskap. En avslutande fråga till ministern är om han på något annat sätt kan tänka sig, utan att jag pekar finger om var, när och hur, att det är lämpligt att vi håller denna dialog aktuell inom landet men också att vi i olika sammanhang där olika konventioner vidareutvecklas som berör mänskliga rättigheter har den här frågan med oss i bakhuvudet. Det skulle vara klädsamt om en svensk borgerlig alliansregering visar att man har en ledartröja när det gäller att inte glömma bort den viktiga kopplingen till diskussionen om vård i livets slutskede.
Göran Hägglund (Kd)
Anf. 61 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Det här är en stor och svår fråga som nästan varje människa vid någon tidpunkt under livet får skäl att ställa sig på ett lite närmare sätt än kanske på det vis som vi gör i riksdagens talarstol. Den debatt som har uppkommit under de senaste månaderna tror jag har en utomordentligt stor betydelse. Det handlar om frågor som många gånger är sådana som vi värjer oss lite för eftersom de påminner oss om vår egen dödlighet och om att väldigt många människor avslutar sitt liv på ett sätt som man helst inte skulle önska. Likafullt är döendet en del av livet och någonting som vi alla måste förhålla oss till. Det är därför av väldigt stor betydelse att denna diskussion har ägt rum. Jag tror att den i sig kommer att göra svenska folket och många debattörer väl rustade för många svåra etiska dilemman som kommer att behöva diskuteras framöver. Att hålla i gång den etiska debatten, inte minst om livets slut, tror jag har väldigt stor betydelse. Finn Bengtsson tar också upp frågan om eutanasi, alltså ett självvalt livsslut, som ibland förs in som lösningen på allt. Men både jag och Finn Bengtsson ser stora problem på det området. Det är knappast lösningen på den stora frågan som handlar om hur vi säkerställer ett värdigt döende och en värdig process i livets slutskede för den enskilda människan. Den diskussionen tror jag är ett stickspår som naturligtvis ständigt ska diskuteras. Men min uppfattning är glasklar, nämligen att svensk hälso- och sjukvård ska stå på den enskilda människans sida och vara den som värnar livet snarare än den som förkortar livet för dem som har blivit gamla och för andra som ligger inför döden. En ytterligare aspekt är möjligen att inom ramen för de svenska prioriteringarna när det gäller ordförandeskapet kommer ett av de teman som vi från svensk sida prioriterar att handla om ett hälsosamt och värdigt åldrande. Det tangerar dessa frågor och låter sig naturligtvis inte enkelt bli föremål för beslut på den politiska nivån inom EU-gemenskapen, utan det handlar snarare om ett erfarenhetsutbyte och en diskussion om goda exempel och sådant som vi kan lära av varandra. Detta område vet vi diskuteras i väldigt många olika länder liksom i vårt eget land. Därför är jag väldigt glad över att Finn Bengtsson tog upp denna internationella aspekt. Självklart kommer vi från svensk sida, bland annat i samband med internationella konventioner och i alla internationella konferenser där vi deltar, att företräda den syn som Finn Bengtsson och jag torde vara överens om.
Finn Bengtsson (M)
Anf. 62 Finn Bengtsson (M)
Fru talman! Jag ska hålla ett kortare avslutningsanförande för att inte trötta ministern under hans långa arbetsdag. Jag är väldigt glad över socialministerns svar på den här punkten och det förtydligande som nyss gjordes. Men jag är inte ett dugg förvånad eftersom vi ska komma ihåg att det kristdemokratiska partiet är det parti som historiskt sett har fört fram denna viktiga fråga för svenska folket. I alliansregeringen har det blivit en korsbefruktning från det traditionella kristdemokratiska initiativet att se på etiska frågor i samband med livsslut och annat till att också få de andra partierna engagerade. Jag tillstyrker varmt den typen av inställning som socialministern talar om. Detta säger jag inte för att vara insmickrande utan för att jag tror att det är väldigt viktigt att vi håller denna etiska debatt levande. Jag tänker tillbaka på en av mina lärare, Jerzy Einhorn, som tidigare representerade Kristdemokraterna i denna församling, och påminner denna kammare om det gigantiska arbete som man lyckades med när man tog fram en etisk plattform som var mycket vidare än att bara handla om diskussionen om livets slutskede. Men denna plattform kan kanske behöva förnyas. Inte minst när en sådan här debatt kommer upp vill jag att man inte ska glömma denna koppling till frågan. Jag är därför väldigt glad att socialministern går mig till mötes i fråga om den tanken. Om socialministern håller de internationella kontakterna högt lovar jag att återkomma i frågan om hur vi nationellt ska hålla diskussionen om den etiska plattformen levande.
Göran Hägglund (Kd)
Anf. 63 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Jag tackar Finn Bengtsson för de varma orden. Detta är en fråga som jag tror lämpar sig utomordentligt illa för politisk pajkastning och politiskt käbblande. Det är en fråga som lämpar sig mer för de lågmälda samtalen och de begrundande diskussionerna. Jag tycker att Finn Bengtsson i detta sammanhang har bidragit till denna diskussion. Jag tror att det finns skäl att anta att vi får tillfälle att diskutera denna fråga ytterligare som ingalunda får anses vara avslutad utan som ständigt behöver föras för att man ska hålla den etiska debatten i gång.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.