Vapenfrias rättigheter
Interpellation 2007/08:685 av Johnsson, Eva (kd)
Interpellationen är besvarad
- Anmäld:
- 2008-05-12
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad:
- 2008-05-12
- Svar fördröjt anmält:
- 2008-05-21
- Sista svarsdatum:
- 2008-06-02
- Besvarad:
- 2008-06-03
Interpellationen
den 12 maj
Interpellation
2007/08:685 Vapenfrias rättigheter
av Eva Johnsson (kd)
till försvarsminister Sten Tolgfors (m)
Våra pliktsystem ses nu över. I det arbetet är det angeläget att möjligheten till vapenfri tjänstgöring värnas om plikten i kristid återupprättas.
Det är en rättighet att följa sin övertygelse och vägra vapen, en rättighet viktig att slå vakt om. För det första är det ett uttryck för att ett personligt ställningstagande respekteras, en gest från samhället att vi har rätt till tanke- och åsiktsfrihet, vilket är grundläggande i ett demokratiskt samhälle. Det är en möjlighet för dem som hellre skulle vägra att använda vapen mot någon annan att ha ett alternativ. En annan anledning är möjligheten för staten att ta till vara den samhällsresurs som de vapenfria utgör vid höjd beredskap eller krig.
Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att de som önskar vapenfri tjänstgöring garanteras denna rätt även när värnpliktssystemet reformeras för att öka graden av frivillighet?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2007/08:685
Webb-tv: Vapenfrias rättigheter
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 132 Sten Tolgfors (M)
Herr talman! Eva Johnsson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att de som önskar vapenfri tjänstgöring garanteras denna rätt även när värnpliktssystemet reformeras för att öka graden av frivillighet.
Regeringen har tillsatt en parlamentarisk kommitté (Fö 2008:01) med representanter från samtliga riksdagspartier som ska föreslå vilka lagändringar och övriga åtgärder som behövs för att möjliggöra frivillig rekrytering och utbildning av sådan personal som i dag tjänstgör enligt lagen om totalförsvarsplikt. Kommittén ska även överväga under vilka förhållanden pliktsystemet bör tas i anspråk. Resultatet ska redovisas senast den 1 februari 2009.
Enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt gäller rätten att vara vapenfri för personer som kan antas ha en så allvarlig personlig övertygelse rörande bruk av vapen mot annan att denna övertygelse är oförenlig med tjänstgöring som är förenad med bruk av vapen. Rätten att vara vapenfri hänger samman med plikten att tjänstgöra. Det innebär att frågan inte är lika aktuell om frivillig rekrytering och tjänstgöring kan användas. Regeringen har inte uttryckt att rätten att vara vapenfri på något sätt bör inskränkas för det fall att plikten i framtiden måste tillämpas igen.
Frågan om hur rätten att vara vapenfri bör säkerställas i ett förändrat system ligger inom ramen för uppdraget till den parlamentariska kommitté som utreder totalförsvarsplikten. Jag ser ingen anledning att föregripa kommitténs arbete i denna fråga.
Anf. 133 Eva Johnsson (Kd)
Herr talman! Jag vill naturligtvis börja med att tacka försvarsministern för svaret. Det är särskilt glädjande att ministern framhåller att regeringen är tydlig med rätten att vara vapenfri och att den rätten inte på något sätt bör inskränkas i den händelse att plikten måste tillämpas någon gång i framtiden.
Jag har i min interpellation lyft fram vikten av att bibehålla och säkra den här möjligheten till vapenfrihet. Möjligheten att vara vapenfri är en rättighet som det är av största vikt att vi slår vakt om.
Pliktutredningen har fått i uppdrag att föreslå åtgärder för att möjliggöra frivillig rekrytering och utbildning av personal som tjänstgör enligt lagen om totalförsvarsplikt. Möjligheten att vara vapenfri är en rättighet som måste värnas och bevaras. Det handlar här om flera viktiga signaler som en demokratisk stat ger sina medborgare i frågan om demokratiska rättigheter och om att ett personligt ställningstagande verkligen respekteras. Detta är en gest från samhället att vi har rätt till tanke- och åsiktsfrihet, vilket naturligtvis är grundläggande fundament i sammanhanget.
Det är också av största vikt att rätten att vara vapenfri fortsätter att gälla under samma premisser trots de kommande ändrade förutsättningarna. Det är avgörande att det personliga ställningstagandet inte nekas rätten att existera.
Under våren kommer, precis som ministern påpekar här, civilpliktsutbildningarna att läggas ned i samband med pliktutredningarna och den omvälvande förändringen inom försvaret. Det sker med anledning av att Sverige enligt Försvarsberedningens rapport inte har något militärt hot mot sig.
Att kunna erbjuda ett alternativ för dem som vägrar att använda vapen medför en lucka att täppa igen där totalförsvarspliktiga annars kunde ha ansökt om vapenfrihet för att med det slippa fullgöra sin plikt, men det handlar i minst lika hög grad om att staten bör ta vara på den samhällsresurs som de vapenfria utgör vid höjd beredskap eller krig.
Min direkta fråga är därför om försvarsministern kommer att bevaka den här specifika frågan om rätten att vara vapenfri så att den kommer att förbli oinskränkt även i den nya, framtida försvarsorganisationen när värnpliktssystemet kommer att reformeras i syfte att öka graden av frivillighet.
Anf. 134 Sten Tolgfors (M)
Herr talman! Jag kan börja med att berätta att jag träffade Civilpliktsrådet för några veckor sedan och hörde deras synpunkter. Jag kan också konstatera att det efterhand bildas en ny förening, föreningen Centrum för vapenfrihet, som kan och kommer att vara en möjlig remissinstans för en kommande pliktutredning för att säkerställa att synpunkter kommer in också den vägen.
Samhället bör ta till vara även civilpliktiga i händelse av höjd beredskap eller krig, men som den säkerhetspolitiska situationen ser ut i dag finns det inget behov av fortsatt utbildning med plikt för det civila försvaret. Det finns en koppling mellan rätten att ha vapenfri och civil plikt genom att de män som velat har haft möjlighet att genomföra en lång civilpliktsutbildning i stället för värnpliktsutbildningen - ofta till och med längre. Det är samtidigt viktigt att komma ihåg att långt ifrån alla som har genomgått civilpliktsutbildning har gjort det därför att de varit vapenfria.
I dag ser utbildningsbehoven i det civila försvaret mycket annorlunda ut än de gjorde för bara tio år sedan. Som en konsekvens av utvecklingen har de långa civilpliktsutbildningarna en efter en kommit att upphöra. Nästa år kommer ingen lång civilpliktsutbildning att genomföras.
I framtiden kan naturligtvis behoven komma att se annorlunda ut, och därför har regeringen sagt i direktiven till Pliktutredningen att lagstiftningen måste vara användbar på längre sikt oavsett vilka förändringar som kan inträffa, till exempel i fråga om det säkerhetspolitiska läget. Även om utbildningen i dagens situation kan ske med frivillighet har regeringen slagit fast att en totalförsvarsplikt i någon form bör finnas kvar. Det är nödvändigt för att säkerställa att vi i framtiden ska kunna möta en förändrad säkerhetspolitisk situation eller ett väpnat angrepp eller skydda vår befolkning i ofärdstider. Regeringen har också sagt i direktiven till Pliktutredningen att utgångspunkten ska vara en sammanhållen lagstiftning för det militära och det civila försvaret. Lagstiftningen måste ytterst vara utformad efter de uppgifter som det civila försvaret och det militära försvaret ska lösa under höjd beredskap. Regeringen har alltså varit mycket tydlig när det gäller att utredningen ska beakta behovet av civilpliktiga även om situationen skulle komma att förändras i framtiden.
Anf. 135 Eva Johnsson (Kd)
Herr talman! Frågan om den fortsatta möjligheten till vapenfrihet har många dimensioner. Det är också därför jag har velat lyfta fram den här frågan i den här interpellationsdebatten.
I dagens Hallandsposten kan vi läsa om en 19-årig man från Simlångsdalen som trodde att tjänsten som brandman vid Lv 6 var vapenfri, precis som han hade önskat. Det visade sig att den inte alls var det. 19-åringen säger i förhör, enligt dagens tidning, att han vid mönstringen särskilt bad om att han inte skulle behöva bära vapen under sin tjänstgöring i det militära. Han fick därefter besked om att han hade blivit placerad som brandman vid Lv 6. Det tyckte den unge mannen lät bra och utgick från att det gällde vapenfri tjänst. Efter att ha tilldelats en Ak 4 och upplevt sig, som han själv säger, tvingad att delta i ett flertal skjutövningar avvek 19-åringen från regementet. Den här unge mannen är nu informerad om att han gjort sig skyldig till brott mot totalförsvarsplikten och riskerar fängelse för att han vägrar inställa sig på kompaniet för vapentjänstgöring.
Det här dagsaktuella exemplet lyfter fram frågan om det mycket viktiga informationsansvaret, som måste säkerställas även fortsättningsvis.
Tidigare har, precis som ministern påpekar, Civilpliktsrådet jobbat aktivt för rätten att vara vapenfri, för att kunna bistå med juridisk hjälp samt för att granska Pliktverkets beslut gällande rätten att vara vapenfri. Efter våren 2008 kommer rådet att lägga ned sin verksamhet.
Det är glädjande att vi nu har någon form av säkerställan om den verksamhet som Civilpliktsrådet ägnat sig åt. Det finns emellertid stor risk för att det fortsättningsvis kommer att leda till mindre juridisk hjälp, bristfällig och möjligtvis också godtycklig information om möjligheten till civilpliktsutbildningar och även en mer godtycklig granskning av besluten för dem som önskar söka vapenfri tjänst.
Mina följdfrågor till ministern är därför: Hur kommer ministern att försäkra sig om att det även fortsättningsvis kommer att förmedlas objektiv och bred information till de värnpliktiga om möjligheten till vapenfri tjänstgöring så att vi slipper ett nytt Hallandsfall i fortsättningen? Hur kan en objektiv granskning av Pliktverkets beslut säkerställas i framtiden? Vem kommer att ersätta det stöd som bland annat Civilpliktsrådet gett i form av juridisk hjälp?
Anf. 136 Sten Tolgfors (M)
Herr talman! Låt mig börja med att säga att frågan kommer att hamna i ett helt annat läge när frivillighet blir grund för uttagning. I ett sådant system är det alldeles självklart att det, av många olika skäl, är nödvändigt att informationsverksamheten fungerar väl, att man har kommunikation och för resonemang med målgruppen och även arbetar för att skapa motivation hos målgruppen så att vi får soldater som är välmotiverade och har perspektiv på internationella insatser redan från den dag de söker sig till försvaret, alltså har ett helhetsperspektiv. Då kommer också dessa frågor i ett annat ljus än de varit tidigare.
Jag vill gärna säga att det i Sverige varit fråga om ett särskilt ansökningsförfarande som jag menar ska respekteras. Man har kunnat söka vapenfrihet när som helst, men processen måste respekteras. Lagen gäller så länge den ser ut som den gör. Sedan har vi en pliktutredning i gång för att modernisera det svenska rekryteringsförfarandet och se över lagen om totalförsvarsplikt. Den har sin bakgrund i en annan tid. Det militära och civila försvaret hade tidigare behov av att grundutbilda i princip alla män i en årsklass. För närvarande är det fråga om grundutbildning av i genomsnitt 8 500 kvinnor och män. Det fina med frivilligheten är att vi då kommer att behandla män och kvinnor på samma sätt.
För det civila försvaret finns inget behov av utbildning från och med nästa år. Utbildningen av flygplatsbrandmän upphörde 2004, av kommunala räddningsmän 2005 och i år sker den sista utbildningen av civilpliktiga kraftledningsreparatörer, kraftverksoperatörer och ställverksreparatörer. I dag talar vi mer om samhällets samlade krisberedskap än om det civila försvaret. Åtgärderna för det har successivt reducerats.
I dag ligger fokus i stället på att stärka samhällets förmåga att klara extraordinära händelser och kriser i fred. Genom att stärka samhällets beredskap tillgodoser vi även den grundläggande förmågan inom det civila försvaret. Vi kan inte, och ska inte, använda pliktlagen i framtiden för att klara den sortens behov. Det är också ett av skälen till att regeringen tillkallat en särskild utredare, Björn Körlof, som har i uppdrag att lämna förslag gällande den frivilliga försvarsverksamhetens framtida inriktning och uppgifter. Direktiven fokuserar inte bara på själva försvaret utan även på samhällets krisberedskap i vid mening, och det är en viktig förändring.
Vid hantering av allvarliga kriser i fred finns ett behov av förstärkningspersonal hos såväl statliga myndigheter och bolag som hos kommuner och landsting. Erfarenheterna av frivilliga insatser har de senaste åren varit mycket positiva. Det finns också ett omfattande frivilligt engagemang som måste tas till vara. Man vill göra en insats. Utredaren ska därför klarlägga hur den frivilliga försvarsverksamheten bör förändras för att svara mot dagens och framtidens behov. Han kommer att göra det fram till den 31 oktober då han lämnar sitt betänkande till oss.
Anf. 137 Eva Johnsson (Kd)
Herr talman! Jag tackar för det svaret. Det var uttömmande och innehållsrikt.
Lagen om totalförsvarsplikt kan uppfattas som kränkande av den personliga integriteten. Jag vet att det finns de som uppfattar den på det sättet, alltså att man tvingar män att göra något som de kanske inte vill och trots att de inte gjort sig skyldiga till någon uppenbart brottslig aktivitet. Ur den synpunkten är det naturligtvis välkommet med en förändring. Det är nödvändigt eftersom samhället förändrats ordentligt sedan allmän värnplikt infördes.
Jag tycker att Sverige har handskats med balansgången och respekten för dem som önskar göra vapenfri tjänst på ett förhållandevis klokt sätt fram till nu. Civilpliktsutbildningarna och möjligheten till vapenfri tjänstgöring har befriat män som haft samvetsbetänkligheter beträffande vapentjänstgöring. Granskningar har gjorts och beslut fattats av Civilpliktsrådet, som kunnat bevaka och granska detta.
Ingen har naturligtvis rätt, eller möjlighet, att bedöma den personliga integriteten. Jag tolkar försvarsministerns svar så att vi kan ha goda förhoppningar inför framtiden om hur denna fråga kommer att hanteras. Regeringen kommer även fortsatt att värna de enskilda individernas önskemål trots ett förändrat försvar. Den respekten är oerhört viktig när vi går in i framtiden.
Anf. 138 Sten Tolgfors (M)
Herr talman! Pliktlagar är en inskränkning i individens frihet men kan motiveras av behovet för landets säkerhet. Mycket av den diskussion som varit har skett mot bakgrund av det totalförsvar som tidigare fanns i Sverige då vi stod under ett mer eller mindre starkt invasionshot. Vi behövde mobilisera hela vårt samhälle, hela vår stat, för att kunna värna säkerheten i en tid då vi levde i ett delat Europa med en kommuniststat i öster.
Icke desto mindre är det så att så länge det finns en plikt att genomföra militär grundutbildning måste också rätten till vapenfrihet finnas. Samtidigt vill jag säga att frågan blir mycket liten och av begränsad karaktär i ett system där frivillighet utgör grund för uttagning. Man kommer att göra allt man kan för att söka väl motiverade soldater som kan delta både här och på bortaplan. Exakt hur rätten till vapenfrihet kommer att se ut i morgondagens system ligger inom den pågående Pliktutredningens uppdrag. Enligt den information jag har från utredningens ordförande kommer man att specifikt titta på hur rätten till vapenfrihet kan påverkas i ett förändrat system. Där får vi dock ge oss till tåls lite grann, Eva och jag, eftersom utredningen redovisar sitt slutbetänkande senast den 1 februari 2009.
