våld mot kvinnor som drabbar barnen
Interpellation 2003/04:426 av Green, Monica (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2004-04-08
- Anmäld
- 2004-04-13
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2004-04-16
- Sista svarsdatum
- 2004-04-26
- Besvarad
- 2004-04-27
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 8 april
Interpellation 2003/04:426
av Monica Green (s) till statsrådet Berit Andnor om våld mot kvinnor som drabbar barnenDet finns beräkningar som visar att över 200 000 barn i Sverige växer upp i familjer där den ena föräldern slår den andra. Utan att förringa det lidande och den kränkning som kvinnorna utsätts för har ideella föreningar som arbetar med barn, bland annat Unga örnar, uppmärksammat att våldet mot de vuxna även drabbar barnen
Barn som växer upp i familjer där mamma blir slagen får en skev bild av vuxna och det är inte ovanligt att barnen tar på sig skulden för att föräldrarna bråkar. Dessutom vet vi att även barn blir slagna i dessa familjer och våld mot barn kan aldrig accepteras.
Vi vet att barn agerar som mänskliga sköldar när de kryper upp i mammas knä för att förhindra att hon blir slagen. Barnen är både indirekt och direkt drabbade av våldet och många tar både psykisk och fysisk skada.
Det är viktigt att regering och riksdag ser till det arbete som Förenings-Sverige gör och att föreningar får de resurser som krävs för att arbeta med denna viktiga fråga @ för barnens skull.
Jag vill fråga vad statsrådet planerar att göra ytterligare för att särskilt förbättra barnens situation i familjer där det förekommer våld.
Debatt
(15 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2003/04:426
Webb-tv: våld mot kvinnor som drabbar barnen
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2003/04:103 Tisdagen den 27 aprilProtokoll 2003/04:103 7 § Svar på interpellation 2003/04:426 om våld mot kvinnor som drabbar barnen
Protokoll från debatten
Anf. 28 Morgan Johansson (S)
Herr talman! Monica Green har frågat statsrådet Andnor vad hon planerar ytterligare att göra för att särskilt förbättra barnens situation i familjer där det förekommer våld. Arbetet i regeringen är så fördelat att det är jag som ska besvara frågan.
Barn har rätt till en trygg uppväxt. Barn som lever i familjer där det förekommer våld har rätt till hjälp och stöd - därom är vi alla överens. Det måste finnas starka vuxna runt barn som lever i en utsatt situation. Det kan handla om en stark socialtjänst men också andra starka vuxna i barnets omgivning, ideella krafter eller andra som kan fånga upp det utsatta barnet.
Under en följd av år har regeringen uppmärksammat och vidtagit åtgärder för att stärka skyddet för barn som lever i utsatta situationer - både när det gäller lagstiftning och medel till utvecklingsarbete. Barn som upplever våld i sin egen familj omfattas givetvis av dessa satsningar. Bland annat finns det sedan den 1 juli 2003 referenser till anmälningsskyldigheten enligt socialtjänstlagen i till exempel polislagen, skollagen och hälso- och sjukvårdslagen, och socialtjänsten har fått ett tydligare ansvar för att myndigheter samverkar när barn misstänks fara illa. En särskild straffskärpningsgrund infördes också i brottsbalken för sådana fall där brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person.
Vi vet i dag att barn som ser eller hör hur en av föräldrarna misshandlar den andra påverkas mycket starkt av upplevelsen och berövas sin trygghet inte bara till förövaren utan också i förhållande till den som blir slagen. Det finns, enligt Socialstyrelsen, ett antal verksamheter i landet som erbjuder hjälp och behandling för dessa barn. De har sin bas i barn- och ungdomspsykiatri, socialtjänst, kvinnojourer med flera organisationer. Tio av dessa verksamheter följs av Socialstyrelsen inom ramen för ett regeringsuppdrag om stöd till unga brottsoffer. En rapport, som till en del blir en kunskapssammanställning, kommer vid årsskiftet 2004/05. Verksamheterna har valts ut för att beskriva den bredd som finns inom området. Det är vanligt att kommuner samverkar med varandra och att barn får hjälp både genom gruppverksamheter och i individuella samtal.
Som en följd av bestämmelsen i socialtjänstlagen om skyldigheten att samverka har Socialstyrelsen tillsammans med Rikspolisstyrelsen och Myndigheten för skolutveckling fått ett regeringsuppdrag att ta fram en övergripande strategi för samverkan när det gäller barn som far illa eller riskerar att fara illa. Samråd ska ske med berörda myndigheter och med barnorganisationer. Uppdraget ska redovisas i oktober 2004.
Länsstyrelserna fördelade under förra året 75 miljoner kronor i statliga utvecklingsmedel till olika kommuner för insatser för barn som lever i familjer där det förekommer missbruk och barn som lever i familjer där det förekommer partnerrelaterat våld. 92 verksamheter inriktade på barn i familjer där barnen bevittnat våld har fått bidrag. Ett viktigt inslag i detta arbete är att de verksamheter som får projektstöd på sikt ska bli permanenta. Socialtjänsten förekommer i mycket hög utsträckning som samarbetspartner i detta sammanhang.
Polisen spelar en viktig roll i arbetet med att upptäcka barn som blir vittne till våld i sin familj eftersom polisen ofta är först på plats när det är bråk i en familj. Det är därför viktigt att polisen utvecklar rutiner så att de berörda barnen verkligen kommer till socialtjänstens kännedom. Då först kan socialtjänsten komma in med sina insatser.
Ett annat sätt att stödja barn som bevittnar våld i sin hemmiljö är att ge dem ekonomisk ersättning. Justitiedepartementet utreder förutsättningar för att ge barn ett slags brottsskadeersättning. Men det är viktigt att komma ihåg att en sådan ersättning aldrig kan frånta samhällets olika verksamheter ansvaret att ge barnen olika former av stöd och hjälp som de behöver.
Avslutningsvis vill jag nämna Sociala barn- och ungdomsvårdskommittén. Det är en parlamentarisk kommitté med uppdrag att ta fram ett underlag till en nationell handlingsplan för den sociala barn- och ungdomsvården. Kommittén har ett brett uppdrag att analysera den nuvarande vårdens mål, innehåll, resultat och organisation. Med utgångspunkt i det arbetet ska utredningen föreslå eventuella förändringar i målens innehåll och utformning och hur den sociala barn- och ungdomsvården bäst kan organiseras för att kunna uppnå dessa mål. Frågor om hur kompetens och kvalitet kan bibehållas och utvecklas ska också anges.
Anf. 29 Monica Green (S)
Herr talman! I morse vaknade jag av klockradion kl. 5. Jag skulle åka till Stockholm. Efter ett tag startade Radio Skaraborg, och jag fick höra det fruktansvärda att två barn, fyra och två år gamla, hade mist sin mamma i natt i Skövde. Hon var knivdödad av sin sambo.
Man känner maktlöshet, och man känner att dessa barn får lida så fruktansvärt - liksom naturligtvis denna kvinna har fått göra. Hon är inte ensam, och barnen är inte ensamma.
Här i Sverige finns över 200 000 barn som växer upp i familjer där den ena föräldern slår den andra. Vi känner ofta maktlöshet. Det är fruktansvärt att det kan pågå.
Jag vet att det händer mycket, och det är bra att Morgan Johansson här för kammaren har kunnat redogöra för vad som händer och är på gång så att vi från samhällets sida kan göra allt för att dessa barn inte ska behöva lida mer eller få en skev bild av vuxna. Det är också bra att Sverige har gått i bräschen för många av exemplen, till exempel att polis och socialtjänst uppmärksammar våldet tidigare.
Varje gång vi hör talas om brotten vet vi att allt inte kommer till ytan. Det finns familjer som skyddar sig bra. De försöker ha en fin och vacker yta så att det inte syns utåt att pappa slår mamma. Man får hålla skenet uppe och kan inte ta hem kompisar och så vidare. Det finns många barn som far illa i Sverige.
Jag är glad över att det händer mycket på området, men jag är också medveten om att vi hela tiden måste belysa problemet och att vi måste vara medvetna om att vi kan göra mer. Vi kan både från samhällets sida, som privatpersoner och ideella organisationer - till exempel Unga Örnar, som också ser barn i dessa situationer - göra mer. Det är det jag vill ha en debatt om här i dag. Jag vill veta om statsrådet har planer på att bryta barnens maktlöshet. Ska det till exempel tillsättas någon maktutredning för barn eller liknande?
Anf. 30 Lars-Ivar Ericson (C)
Herr talman! Nu har jag fått en ny pappa, men han är inte snäll mot mamma. På lördagarna dricker han för mycket och sedan slår han mamma, och vi barn är jätterädda.
Så kunde det låta när fosterbarnet kom hem från ett besök hos sin biologiska mamma. Som fosterföräldrar försökte vi ge fosterpojken en trygg uppväxt, men vid besöket hos mamman fick han ständigt möta våldet och missbruket.
Barn far illa av det våld som drabbar mamman. Det är en viktig interpellationsfråga som Monica Green tar upp här i dag. Hemmet är numera den farligaste platsen för kvinnor och barn. År 2002 anmäldes 25 000 fall av kvinnomisshandel, men det finns ett stort mörkertal. Nästan 25 % av alla kvinnor som skiljer sig gör det på grund av misshandel.
Vad kan vi då göra för att barn inte ska fara illa av detta våld mot en förälder? Ministern tar i sitt svar upp polisens roll. De ska rapportera till socialförvaltningen. Jag tror även att polisen skulle behöva mer utbildning för att sköta de förhör som hålls med barn efter våldsövergrepp.
Jag undrar: Hur ser ministern på de polisiära insatserna i detta sammanhang?
Vi har också föreningarnas betydelse. De kan få olika former av stöd. Det finns speciellt en förening som jobbar med de här frågorna, nämligen föreningen Kobra. Det är en förening för kvinnor som vill skydda sina barn mot övergrepp. Den bildades 1999 för att bevaka barns rättssäkerhet. Jag undrar om ministern känner till den föreningen och stöder den.
Sedan är det lagstiftningen, i form av lagen om gemensam vårdnad, som kan ställa till situationen ytterligare. Jag har fått ett exempel.
En ettåring hämtas från en kvinnojour av det sociala och polisen. Mamman hade flytt till jouren efter två års misshandel. När mannen förstod att kvinnan och barnet inte skulle komma tillbaka vände han sig till familjerätten. De talade om för kvinnan att hon borde lämna barnet till mannen för han saknade det väldigt mycket. Kvinnan vägrade, rädd för vad mannen skulle göra med henne och barnet. Då beslöt domstolen om gemensam vårdnad med barnet boende hos pappan, eftersom han förklarade sig villig att låta barnet umgås med mamman. Efter tre dagar flyttade kvinnan tillbaka till mannen för att skydda barnet. Hon flyttade tillbaka till förnyad misshandel.
Jag undrar: Hur ser ministern på lagstiftningen om den gemensamma vårdnaden i sådana här fall?
Anf. 31 Tina Acketoft (Fp)
Herr talman! Jag har lite siffror för att friska upp minnet om vad vi diskuterar här i dag.
I går knivmördades en kvinna av sin man, precis som vi fick höra. Var tredje vecka slås en kvinna ihjäl i Sverige av en närstående man.
Varje år anmäler 20 000 kvinnor att de misshandlats av sin nuvarande eller före detta man eller pojkvän. Ni ska veta att det är först efter att hon har blivit misshandlad i snitt för trettionde gången som hon anmäler.
Var tredje kvinna har blivit misshandlad av sin man eller pojkvän i Sverige.
3 000 kvinnor får besöksförbud utfärdat varje år, men det hjälper inte så mycket eftersom 40 % av männen struntar i besöksförbuden och fortsätter att hota och trakassera kvinnor och barn. Det överträds alltså fler besöksförbud per år än det utfärdas.
Cirka 200 000 barn är vittnen till misshandel i hemmet.
Trots det är rätten till liv, frihet och säkerhet fastslagen i Europakonventionen, såväl som i vår egen grundlag. Det är en mänsklig rättighet, som gäller kvinna, man och barn. Trots det lever alltså många kvinnor och barn under ständiga hot och med en ytterst begränsad rörelsefrihet. Deras mänskliga rättigheter räknas alltså bort, helt kallt, först av förövaren och sedan av samhället, det vill säga av oss, som misslyckats med att ingripa och åtgärda.
I dag sviks de här offren gång på gång av samhället. Misshandlade kvinnor och barn utsätts i praktiken för ett kommunalt lotteri, skulle jag vilja påstå. Har jag tur bor jag i en kommun där socialtjänsten har kunskap och resurser nog att hjälpa mig. Har jag tur bor jag i en kommun där man har frivilligorganisationer som täcker för statens tillkortakommanden. Så kan det väl inte vara meningen att vi ska ha det i detta mest jämställda land i världen?
I tisdags tillsatte Mona Sahlin en interdepartemental arbetsgrupp mot mäns våld mot kvinnor. Hon har tydligen äntligen fått insikten att misshandlade kvinnor lämnas i sticket, alltså i princip ensamma utan stöd från samhället. Så uttryckte hon det själv. Det var väl inte en dag för tidigt.
Redan 2002 sammanställde Folkpartiet en rapport som hette
Bättre skydd för hotade kvinnor
, med ett antal krav som jag fortfarande i dag anser vara närmast självklara och som är så enkla. Vi har varit inne på dem tidigare.
Vi behöver fler poliser för att upprätthålla att lagen om besöksförbud efterlevs i praktiken och inte bara blir en papperstiger. Det behövs fler poliser som begriper sig på den här problematiken. Hur fungerar en våldsdrabbad familj? Vilka frågor kan man ställa? Hur ska man behandla familjemedlemmarna så att de orkar fullfölja åtal, förhör och domstolsförhandlingar?
Där är familjevåldsenheterna i Malmö och Stockholm lysande exempel på verksamheten, där man både åtalar och får förövarna dömda. Det beror inte på att de är hårdare än andra polisdistrikt utan på att de begriper sig på problematiken. De har åklagare som är knutna till enheten som är dedikerade och kunniga. De arbetar också i täta nätverk med socialen, skolan och alla frivilligorganisationerna. De är väl värda ett besök, om folkhälsoministern inte har varit på dessa enheter i Malmö och Stockholm.
Vi menar också att barnens rätt och skydd måste stärkas. Vi i Folkpartiet frågar oss ständigt: Vad händer? Varför kan inte regeringen se dem som de brottsoffer de är? Barnen behöver professionell vård för att behandla det trauma det är att se oftast mamma misshandlas av pappa. I praktiken kan i dag den vårdnadshavare som orsakar traumat sätta stopp för samhällets insatser. Det måste väl folkhälsoministern anse något märkligt.
En viktig punkt är stöd till frivilligorganisationerna, så att de kan utföra sitt arbete med kontinuitet. Kvinnojourer och brottsofferjourer, som till exempel Kobra, gör ovärderliga insatser i denna fråga, där staten i mycket kör med springnota. Vad avser folkhälsoministern att göra i denna fråga?
Slutligen har jag några önskemål som folkhälsoministern kan ta med sig till den interdepartementala arbetsgrupp som jag förutsätter att han ingår i.
Gör vård under strafftiden obligatorisk för männen i fråga. Männen måste få behandling. Böter är ingen behandling - de fortsätter sitt beteende efteråt.
Döm ut ordentliga straff för kvinnomisshandel och överträdelse av besöksförbud. Lagstiftningen finns där, men den efterlevs inte.
Anf. 32 Cecilia Magnusson (M)
Herr talman! Jag är mycket glad att Monica Green väckte den här interpellationen. Även om vi många gånger tidigare har diskuterat frågan går utvecklingen trots allt framåt. Jag hade hoppats när jag såg interpellationen att vi skulle kunna få lite nya infallsvinklar, även om den redogörelse som folkhälsominister Morgan Johansson lade fram är nog så nyttig. Men just där behöver det göras mer. Vad gör man?
Jag har läst studien
Barn som bevittnat våld mot mamma
, som presenterades förra veckan. Den visar en skrämmande bild av den nya kunskapen om hur barnen reagerar, hur de skadas, av att se sin mamma bli slagen. Jag kan verkligen rekommendera denna skrämmande läsning.
Vad detta visar är att det behövs mycket mera stöd för de barn och de kvinnor som utsätts för det här. Där måste vi ta ett betydligt större steg framåt än vad som sägs i det svar vi har fått av socialtjänstministern.
Det är bland annat detta att behandlingen har sin bas i barn- och ungdomspsykiatrin. Det är ju så få barn som kommer dit. Barn- och ungdomspsykiatrin är underbemannad och underprioriterad, som all annan barnsjukvård. Vad tänker folkhälsoministern göra där för att de barn som är utsatta ska få den vård de behöver? Och de barn som ännu inte har kommit så långt men som behöver annan form av stöd via barn- och ungdomspsykiatrin: Vad tänker man göra där?
Hur ser uppföljningen av de lagändringar som man har gjort ut? Hur är det tänkt? Vi hörde bara häromdagen om det utökade besöksförbudet, som med buller och bång genomfördes förra året men som inte används. Vad tänker folkhälsoministern och regeringen göra åt det?
Då är jag inne på detta med barnens rätt till rättstrygghet. Barnen har, precis som vuxna, rätt till rättstrygghet. Flera har varit inne på denna fråga, som är så viktig.
Då tänker jag först och främst på det långvariga arbete som har bedrivits i Malmö och Uppsala och som nu också har kommit till Stockholm och även till Östergötland när det gäller familjevåldsenheter.
År 2001 kom Rikspolisstyrelsen med en rapport där man rekommenderade myndigheterna att införa det här. Man kan inte beordra; man kan rekommendera. Jag drar en parallell till miljörotlarna. Regeringen satte ned foten och sade: Till varje polismyndighet ska det finnas en miljörotel. Och inom ett år fanns det det. Varför kan inte regeringen sätta ned foten på samma sätt när det gäller familjevåldsenheter?
Jag kan informera folkhälsoministern om att riksåklagaren - det sade han när han var i justitieutskottet senast i våras - hade sett att det var bedrövliga uppklaringssiffror för utredningar när det gäller barn förutom i några områden, och det var inom de myndigheter där man har familjevåldsenheter. Bara det är ett stort bevis på att familjevåldsenheter behövs inom alla polismyndigheter i det här landet. Tänker folkhälsoministern se till att sätta ned foten när det gäller denna fråga?
Anf. 33 Viviann Gerdin (C)
Herr talman! Jag tycker att det är en väldigt bra interpellation som Monica Green har skrivit, och jag vill också varmt instämma i att vi behöver göra mycket mer för de barn som lever i våldsamma familjer. Det är en bortglömd grupp i dag, och det är många gånger en tyst grupp. Vi politiker eller beslutsfattare på olika nivåer kan göra mycket, men det krävs faktiskt också, tycker jag, mycket mer civilkurage i samhället, att vi tillsammans agerar när vi blir medvetna om att barn far illa.
Om vi inte agerar och tar barnens parti då sviker vi barnen. Därmed ger vi också väldigt negativa signaler till barnen, och det kan medföra att de tappar tilliten till oss vuxna. Jag tycker faktiskt att man borde kräva att det finns handlingsplaner i alla kommuner när det gäller hur man ska ta sig an de kvinnor och de barn som utsätts för våld. Detta har i väldigt många år vilat på mycket ideellt arbete. De gör ett fantastiskt jobb, alla kvinnojourer och alla kvinnohus som finns runtom i landet, men många gånger lever de på nåder med småsmulor från kommunerna. Jag tycker att det är dags att kommunerna tar ett större ansvar och att vi också härifrån riksdagen uttalar det, att man ser över hur det fungerar i dag.
Jag vet att väldigt många kvinnohus i dag är överbelastade av andra grupper av kvinnor, ensamstående unga flickor. Vi kan inte ha det så att en grupp tar upp det lilla antal lägenheter som finns. Vi i samhället måste kunna ta hand om alla som far illa. Då inkluderar det också kvinnor med barn som tillfälligt behöver en ny bostad.
Vi ser i samhället att många barn far illa. Vi ser det genom att det finns fler stökiga barn i skolan. Samtidigt saknas det resurser för att man ska kunna ta hand om de här barnen. De har många gånger behov av att få prata med någon, men de har också behov av hjälp för att klara skolan. Vi ser det också genom att alltfler barn behöver psykiatrisk hjälp. Köerna till psykvården ökar. Jag tycker att det är fruktansvärt att ett barn och även en vuxen som mår psykiskt dåligt får följande svar: Du kan inte få någon hjälp nu, utan du får vänta för det är så många andra före dig. Det är helt oacceptabelt, så vi har en jättestor uppgift.
Man kan nästan dagligen i varenda tidning se en hel del artiklar där det talas om den här gruppen, en bortglömd grupp barn. Det är just barnen som lever i familjer där våldet finns. Här måste vi verkligen ta krafttag tillsammans för att de här barnen ska få förtroende för oss som finns i olika beslutsorganisationer. Nu känns det många gånger som att vi utelämnar dem därför att det är väldigt mycket prat, men vi förmår inte att komma åt kärnan i de här problemen. Det är till en viss del en resursfråga - det är helt klart - både inom skolan och inom sjukvården, men jag tycker också att det handlar om människor i omgivningen. Jag vill därför uttrycka att vi alla måste ha mer civilkurage så att vi kan ingripa och stötta och hjälpa de här barnen så att de får en bra start i livet.
Anf. 34 Morgan Johansson (S)
Herr talman! Att det är så många som går upp och deltar i debatten visar vilken vikt riksdagen lägger vid de här frågorna. Från regeringshållet håller vi absolut med om betydelsen av dessa frågor. Vi tycker att det här är en av de allra viktigaste frågor som vi har att arbeta med. Jag tycker att det har gått igenom i mitt interpellationssvar. De åtgärder som vi nu vidtar pekar på det.
Det är klart att man alltid kan säga: Det är bra det ni gör, men ni måste göra ytterligare saker och ännu mer. Jag betraktar det egentligen inte som någon kritik utan snarare som ett stöd för att man ska fortsätta att driva det här målmedvetet.
Man ska också komma ihåg att det faktiskt finns en del ideologiska konflikter som ligger i botten. En är att vi från socialdemokratiskt håll ofta säger att vi ser familjen som den viktigaste brottsförebyggande resursen, men så säger vi en sak till, nämligen att ibland kan familjen vara en del av problemet och inte en del av lösningen. Då måste man från statens och kommunens sida vara beredd att gå in och reglera och hantera det här. Man måste gå in när det gäller de övergrepp som sker i familjerna.
I den svenska debatten har det här varit mycket mindre laddat än i många andra nationers debatter därför att vi ändå har haft den här grundläggande välfärdsstatssynen. Då säger vi att när familjen är svag måste samhället vara starkt. Det krävs då en välfärdsstat, och det krävs mycket pengar till socialpolitik. Det krävs också väldigt mycket pengar för att man ska kunna bygga ut psykiatrin eller ha en stark socialtjänst som kan fånga upp de här barnen.
Här finns det ibland också en ideologisk konflikt när olika partier diskuterar. Från socialdemokratiskt håll är vi beredda att ta ut de skatter som behövs för att kunna finansiera en välfärdsstat, för att kunna satsa på socialpolitiken, socialtjänsten, barn- och ungdomspsykiatrin och allt det andra som ni tar upp. Jag tror att det är rätt viktigt att ha det i minnet.
En annan del som också är en ideologisk fråga gäller hur man ser på barn. Jag tänker på en av de viktigaste sakerna vi har gjort, tror jag, under de 30 år som har gått sedan vi skapade aga-lagen en gång på 70-talet. Den var ju banbrytande på det sättet att vi sade att barn är egna individer med ett eget värde och inte något slags bihang till familjen och till föräldrarna. De är egna individer. De har egna rättigheter. Det markerade vi som enda land vid det tillfället, på 70-talet, väldigt tydligt med aga-lagen. Vi är fortfarande ganska ensamma i världen, ska jag säga, om att inte acceptera att föräldrarna slår sina barn.
Sverige har alltså varit banbrytande när det gäller våld mot barn, men Sverige har också varit banbrytande när det gäller det som framför allt tas upp i den här interpellationen, våld mot kvinnor. Det som var banbrytande i den meningen var just kvinnofridspropositionen när den kom i slutet av 90-talet. Den innebar att vi skapade nya instrument i rättsväsendet, nya brottsrubriceringar, men kvinnofridslagen innebar också att vi lade ut en lång rad uppdrag till olika statliga myndigheter, bland annat polisen, för att de skulle bli bättre på att jobba i de här situationerna. Det gjorde vi, och efter det, precis som någon också var inne på, ser vi hur de här uppdragen har följts upp och vad de har inneburit. Vi har en utredare som lämnar ett betänkande till regeringen i slutet av den här sommaren. Man ska se: Hur gick det med de där uppdragen egentligen? Vad är det mer vi behöver göra?
Utöver det har det också hunnit hända en hel del på mitt område. Vi har propositionen om utsatta barn. Där skärpte vi straffen förra året för våldsverkaren när det gäller barnmisshandel men också när man slår sin partner inför barnet. Vi har anmälningsplikten, dödsfallsutredningar och mycket annat som jag tar upp i interpellationssvaret, så det händer saker. Jag tror att vi arbetar i samma riktning, men vi kan vara ense om att saker och ting kanske inte går tillräckligt snabbt. Men vi behöver hela tiden stödet från riksdagen, och vi känner att vi måste fortsätta att utveckla detta arbete.
Anf. 35 Monica Green (S)
Herr talman! Visst, jag delar uppfattningen att Sverige gör oerhört mycket och har gått i bräschen med bland annat lagen om förbud mot aga för 30 år sedan. Den fick mycket internationell uppmärksamhet och var inte accepterad i Sverige i början. Men samhället stod på sig, och det är jättebra.
Sverige kan nog med sin kunskap, eftersom vi har gått i bräschen med många av de här sakerna, både vad gäller kvinnofridsbrott och våld mot barn, vara ett gott exempel för andra länder inom till exempel EU. Vi kan använda oss av den kunskapen.
Det är också, precis som Morgan Johansson säger, inte alltid så att familjen är den bästa tryggheten. Det kan vara tryggt och bra med familjen, absolut. Men det kan också vara motsatsen. Det gäller att vi andra i samhället ställer upp för de barn som inte vågar visa att det inte står rätt till hemma. Man kanske inte vågar ta hem kompisar, och man mår dåligt när man måste skydda sin mamma på olika sätt, som att vara en mänsklig sköld genom att krypa upp i knäet på henne så att hon inte ska bli slagen.
Barn kan också bli slagna eller psykiskt drabbade på det sättet. Det finns alldeles för många barn som mår dåligt - trots att Sverige har gått i bräschen, som vi också ska fortsätta att göra. Jag kan ta ett exempel. Jag sitter ju i trafikutskottet och är trafikpolitiker i vanliga fall. Där pratar vi väldigt mycket om nollvisionen. Vi pratar om trafiksäkerhet. Vi ska bygga vägarna på ett bra sätt. Vi satsar oerhört stora pengar på att det ska vara trafiksäkert och på att man inte ska bli drabbad och dödad eller svårt skadad även om man gör ett misstag. Vi borde ha samma tanke när det gäller detta.
Min fråga kvarstår också när det gäller barns maktlöshet. Finns det någonting hos regeringen som tyder på att ni till exempel ska ta barnens maktlöshet på allvar och kanske fundera på att ha en barnmaktsutredning?
Anf. 36 Lars-Ivar Ericson (C)
Herr talman! Jag tittar på svaret från ministern, och här finns ju många fina, positiva ord. Bland annat talas det om samråd och samverkan. Inte minst gäller det regeringsuppdraget att ta fram en övergripande strategi för samråd och samverkan när det gäller barn som far illa eller riskerar att fara illa. Samråd ska ske med berörda myndigheter och barnorganisationer. Då undrar jag om domstolsväsendet är inbegripet i detta samråd.
Jag tror att det där finns en problembild. Jag vill citera Lena Feuk, en advokat som ofta tar sig an fall som gäller våld mot kvinnor. Hon säger så här: "När det gäller utsatta barn behöver vi mycket kunniga personer. Domarna har inte en susning om problematiken kring utsatta kvinnor och barn, för det ingår inte i utbildningen och de vill inte lära sig det heller, eftersom de anser att de blir partiska. - - - Tyvärr är det väldigt framgångsrikt att föra fram anklagelser om att kvinnan ljuger och vill hämnas." Då är alltså min fråga: Ingår domstolsväsendet i detta samråd?
Anf. 37 Tina Acketoft (Fp)
Herr talman! Folkhälsoministern tog upp de ideologiska skälen, och som folkpartist måste jag då säga att individens rätt till frihet alltid är övergripande. Men våld i hemmet kan aldrig anses vara privat. Det är ett typiskt exempel på när det privata verkligen är offentligt.
Folkhälsoministern pekar sedan på nästa ideologiska fråga, att vi talar om skatter och om en välfärd som är finansierad med gemensamma medel. Amnesty har bland annat tagit fram att störst missnöje bland kvinnor som utsätts för våld i en relation fanns bland dem som sökt hjälp hos socialtjänsten eller socialjouren. Detta är också något som jag har fått höra ett antal gånger när jag har varit ute på min turné.
Dessvärre är det så att många våldsutsatta kvinnor faktiskt lever i kommuner som blundar för problemen. Man förstår sig inte på det här. Det är så hemskt. Man vill inte ta itu med det. Kommunpolitiker och regionalpolitiker anser helt enkelt att frågan faller utanför deras ansvarsområde. Därför är det fortfarande de ideella kvinnoorganisationerna som fortfarande är de enskilt viktigaste aktörerna för att ge hjälp och stöd - trots att det är kommunerna och socialtjänsten som har huvudansvaret. Det är vi ju överens om.
Kvinnovåldskommissionen lyfte i sitt slutbetänkande fram att frågan helt enkelt verkar ha väldigt låg prioritet, att man har bristande kunskap, precis som jag sade, och att problemet inte har uppmärksammats tillräckligt på kommunal nivå. Därför föreslog man att socialtjänstens ansvar skulle preciseras i socialtjänstlagen samt att särskilda handlingsplaner skulle utarbetas inom socialtjänsten. Men regeringen ansåg att det var en fråga som kommunerna själva skulle ta ställning till.
Det kommunala självstyret och kommunernas frihet att organisera sin egen verksamhet värnades alltså. Det tycker jag är mycket märkligt, för annars haglar minsann pekpinnarna tätt över kommunerna. Men detta gäller uppenbarligen inte barns och kvinnors rätt till liv och frihet. Detta har ingenting med ideologiska diskussioner om skattemedel att göra, utan detta är en vilja. Jag undrar hur folkhälsoministern ställer sig till detta.
Anf. 38 Cecilia Magnusson (M)
Herr talman! Ja, det behöver göras mer. Och vi ska i Sverige ligga i framkant och driva den här frågan fortsättningsvis också. Som Tina Acketoft var inne på kan man börja diskutera ideologi och inte vilja svara på frågor utan vilja ha politisk polemik. Det är ett sätt att ta sig an den här frågan. Ett annat sätt är att försöka komma till gemensamma lösningar, bra svar och bra stöd i fråga om ett svårt problem.
Det är ju så när det gäller kvinnojourerna att den här studien kommer med ett antal förslag som jag tycker att socialtjänstministern ska ta med sig i sitt fortsatta arbete när det gäller vad som behövs inom barn- och ungdomspsykiatrin.
Nästa vecka tror jag att socialtjänstministern också ska vara med på ett seminarium på Alla kvinnors hus om våld mot kvinnor och barn och hur man ska kunna gå vidare i frågan, så jag hoppas att vi får tillfälle att återkomma till detta. Låt mig bara ta upp en sak som gäller socialtjänsten och deras insatser. Tidigare fanns det ju inskrivet i barnavårdslagen flera verktyg för socialtjänsten i stället för omhändertagande. I dag har man inte de möjligheterna. Skulle socialtjänstministern vara beredd att återinföra de verktyg som man hade i den gamla barnavårdslagen? Den hade ju hela skalan från att inte göra något till att tvångsomhänderta barn. Man behöver flera verktyg för socialtjänsten. Det skulle vara ett steg på vägen.
Anf. 39 Viviann Gerdin (C)
Herr talman! När jag lyssnade på folkhälsoministern och alla andra här märkte jag att visst är vi överens om att vi behöver ta krafttag för att stärka barnens ställning, ställningen för de barn som lever med våldet runtomkring oss. Det är bra att vi har en samsyn. Däremot verkar det som att tidsplanen spretar betänkligt när det gäller vad det är som vi vill göra och när det ska ske.
Jag tycker att barnen kommer i kläm på många olika sätt i dag. Jag tänker framför allt på föräldrabalken när det gäller vårdnad och umgänge. Vi har otaliga exempel där det är föräldrarnas rätt som många gånger går före barnets. Det finns barn som protesterar och är rädda för att de har sett sin pappa slå mamma, och när föräldrarna har separerat har barnen i en del fall inte velat träffa pappan. Trots detta finns det vissa fall där man till och med åtalar och ålägger kvinnan vite när hon inte kan skicka barnet till pappan mot barnets vilja.
Jag skulle vilja avsluta med att säga att jag tycker att det är befogat att ställa sig frågan: Hur sköter länsstyrelsen tillsynen av våldet mot kvinnorna? Hur beter sig kommunerna? Vad har de för kunskaper och vad vidtar de för åtgärder mot det här våldet, brotten mot kvinnor och barn? Jag skulle gärna vilja att folkhälsoministern gjorde en offentlig redogörelse för hur kommunerna agerar. Jag undrar om aktiviteten är så hög på länsstyrelserna ute i landet.
Anf. 40 Morgan Johansson (S)
Herr talman! Först vill jag ge en kommentar till Monica Greens förslag om barnmaktsutredning. Det tar jag gärna med mig tillbaka. Jag tycker att det verkar vara ett bra förslag. Å andra sidan tror jag nog att det är Berit Andnor som har hand om det. Hon har det övergripande barnansvaret. Jag är särskilt ansvarig för frågor som rör utsatta barns situation. Det är klart att vår grundläggande uppfattning är att barn är egna individer som förtjänar att tas på allvar när det gäller att man ska lyssna på dem och också när det gäller att ge dem den makt och det inflytande i samhället som de ska ha. Så här finns det, tror jag, ett spår som man absolut kan gå vidare med.
Hela frågeperspektivet handlar egentligen om huruvida vi gör tillräckligt mycket tillräckligt fort. Jag har i mitt interpellationssvar försökt räkna upp några saker. Jag kan lägga till ytterligare något. Vi lade fram propositionen om utsatta barn, som riksdagen röstade igenom, förra året. Där skärpte ni ju straffen för dem som begår de här övergreppen. Ni tog också in i sammanhanget situationen där mannen slår kvinnan inför barnen. Den omfattas nu också av den straffskärpningsgrunden. Justitiedepartementet ser också över möjligheten att ge brottsskadeersättning till barnen i de här situationerna.
Vi ser över hela den sociala barn- och ungdomsvården. Många av er har varit inne på det som handlar om familjehemsplaceringarna och hur de fungerar, om socialtjänsten ingriper i tid och om man vidtar rätt åtgärder. Därför tillsatte vi förra året en parlamentarisk kommitté som gör just en sådan översyn. Där finns för övrigt det som Cecilia Magnusson också tar upp, nämligen det som man ofta betraktar som mellantvånget, alltså att det finns någon form av åtgärder mellan de strikt frivilliga åtgärderna och tvångsomhändertagandena som man också skulle kunna utveckla. Jag är öppen för sådana förändringar i socialtjänstlagen om nu den parlamentariska kommittén skulle komma fram till det. Jag tycker att det kan ligga mycket i argumentationen att man ibland behöver använda sig av också sådana mellanformer av insatser. Jag ser med spänning fram emot vad den kommittén kommer fram till. För min del är jag öppen för detta.
Många har också tagit upp frågan om kvinnojourer. Vi fördubblar stödet till kvinnojourerna från och med innevarande år. Vi lägger ut, tror jag, 8 miljoner kronor ytterligare. Jag är väldigt angelägen om att se till att kvinnojourerna kan få bättre förhållanden där de arbetar. Jag är också angelägen om att se till att de utöver de statliga insatser som görs också kan få kommunalt stöd.
Här finns hela tiden också den här spännvidden kring den tredje ideologiska fråga som vi talar om egentligen, nämligen förhållandet mellan staten och kommunerna. Jag är ju statssocialist i den meningen att jag inte ryggar för att låta staten bestämma mer över vad kommunerna ska och bör syssla med. Det gläder mig att de strömningarna tydligen också finns från folkpartistiskt håll, alltså en strävan mot att staten i så fall är beredd att strama upp vad kommunerna ska göra lite ytterligare. Det ryggar jag inte för. Men här finns ju också hela tiden spänningen mellan det kommunala självstyret och statens möjlighet att ingripa.
Vi gör dessutom mycket annat. Vi reformerar i fråga om sexualbrotten, där vi också stramar upp lagstiftningen kring sexuella övergrepp mot barn. Det kommer en proposition om det från Justitiedepartementets sida. Slutligen ser vi över vårdnadslagstiftningen, som vi också har talat om tidigare, för att bland annat få ihop den problematik som många av er har lyft fram i debatten.
Anf. 41 Monica Green (S)
Herr talman! Då vill jag tacka för den redogörelse som vi har fått från regeringen. Jag är glad för att det var många partier som deltog i debatten. Det märks att det här är en oerhört viktig fråga som vi måste fortsätta gå i bräschen för från Sverige. Det behövs fler vuxna i skolan, vilket ju faktiskt aviserades i vårbudgeten. Det behövs satsning på kvinnojourerna. Det behövs mer pengar till socialtjänsten. Vi har gått i bräschen genom att vi för 30 år sedan antog den här lagen om att man inte får aga sina barn. Vi ska fortsätta gå i bräschen. Vi kan göra mycket mer som samhällsmedborgare och i ideella organisationer. Vi måste hela tiden visa att vi från samhällets sida absolut inte accepterar att barn eller kvinnor blir utsatta för våld av män.
Anf. 42 Morgan Johansson (S)
Herr talman! Jag vill till sist bara alldeles kort tacka för möjligheten att föra den här diskussionen. Jag noterar också att det som brukligt är finns ett väldigt starkt intresse från riksdagens sida för de här frågorna. Det ser jag som ett väldigt gott stöd, får man säga, för att kunna fortsätta driva de här frågorna. Jag tror inte att vi i grund och botten är så oense om vad som ska göras. Däremot är vi ofta, från alla håll, väldigt frustrerade över att saker och ting inte sker snabbt nog, i tillräcklig takt. Ibland önskar vi också att ännu mer kunde göras. Det är bra att vi har fått föra den här diskussionen i dag, tycker jag. Tack för den möjligheten!
Intressenter
Frågeställare
Ställd till
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.