vägnätet på landsbygden

Interpellation 2003/04:422 av Johansson, Jörgen (c)

den 7 april

Interpellation 2003/04:422

av Jörgen Johansson (c) till statsrådet Ulrica Messing om vägnätet på landsbygden

Vägnätet på landsbygden blir, alltför ofta, ofarbar under vårens tjällossning. Detta påverkar påtagligt möjligheten att bedriva näringsverksamhet under dessa tider i drabbade områden. Möjligheten att såväl leverera varor som att ta emot råmaterial förhindras och produktionsbortfall blir följden. Under senare tid har dessutom Vägverkets sänkta krav på axeltryck, för dessa vägar, medfört att lantbrukare förhindras att bedriva ett rationellt jordbruk under långa tider. Situationen framstår som alltmer prekär. I tider där bredband till alla diskuteras förmår samhället inte ens att ge alla bygder farbara vägar som tveklöst utgör grunden för att landsbygden ska kunna ges den livskraft som de flesta säger sig vilja utveckla.

Ett landsbygdsföretag har i dag två vägar till överlevnad. Den ena är att vidareutveckla den agrara sektorn med en allt högre produktion med stora investeringar som följd. Den andra är att genom mångsyssleri inom jordbruksföretaget och angränsande näringar bedriva näringsverksamhet för att överleva. Båda formerna bidrar till landsbygdens fortlevnad, miljövård och tillväxt. Båda alternativen kräver samtidigt mer av transporter och ofta allt tyngre och effektivare transportsystem. Ökade krav på vägars bärighet blir därför en naturlig följd av den utvecklingen.

Vägverket har allt mindre resurser för att höja vägars bärighet. Följden har blivit att många vägar har fått sänkt bärighet till tolv ton. Det innebär att gängse transporter inom jordbruket inte klarar den gränsen. Exempel på detta är gödsling av åkermarken under våren. Genom sänkningen av vägarnas bärighet tenderar också underhållet att sänkas, då vägen helt plötsligt, hos Vägverkets budgetmakare, framstår att ha behov av en lägre bärighetsklass. Detta synsätt framstår mer som ett utarmande budgeteringssystem som tenderar att undanröja landsbygdens möjlighet att bedriva fortsatt näringsverksamhet och definitivt framstå som en tillväxtbygd.

Ett livskraftigt näringsliv på landsbygden måste ges lika villkor till utveckling som annan näringsverksamhet i samhället. Kraven från landsbygden är, trots allt, inte desamma som i tätorten. Här krävs inte asfalterade vägar med hög standard. Här krävs endast en grusväg som åtminstone är farbar. Så är det inte i dag i stora delar av vårt land!

Mina frågor till statsrådet är:

1.Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att ge näringsverksamheten på landsbygden lika villkor som övrig näringsverksamhet i samhället avseende kommunikationsmöjligheter?

2.Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att förhindra att omklassificering av vägar sker på sådant sätt att en successiv nedrustning sker av vägnätet på landsbygden?

3.Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att samhällsverksamheter som näringsverksamhet och social service ska kunna utvecklas och bestå på landsbygden?