utlämningen av ryska krigsfångar

Interpellation 2001/02:12 av Hoffmann, Ulla (v)

den 24 september

Interpellation 2001/02:12

av Ulla Hoffmann (v) till försvarsminister Björn von Sydow om utlämningen av ryska krigsfångar

Om detta må vi också berätta!

På ett stenblock intill en grusväg i Bergslagen står det under en röd stjärna "CCCP 1944", som en påminnelse om överlämnandet av drygt 2 000 sovjetmedborgare till Stalinregimen. I dag ungefär 55 år senare, finns en minnessten rest bredvid stenblocket. Minnesstenen är rest av ortsbor. Inskriptionen lyder: "Till minne av de mer än 2 000 sovjetryska soldater som vistades i läger i Sverige under andra världskriget. Stenen restes av ortsbor på 55-årsdagen av de första soldaternas hemresa 10 oktober 1999."

I en faktaruta i en artikel i Dagens Nyheter den 10 oktober 1999 av Anders Johansson står följande skrivet om Sovjetfångarna:

• Kring andra världskrigets slut återsändes ca 5,2 miljoner krigsfångar och flyktingar till Sovjet. Omkring två miljoner var under kontroll av västmakterna, då allierade till Sovjet.
• Totalt 4 000 ryska soldater flydde under kriget till Sverige, de flesta från tyskt tvångsarbete i Norge eller Finland. Över hälften överlämnades till Sovjet, många förmodligen mer eller mindre mot sin vilja.

• Svenska regeringen lät Sovjet ha kontroll över de ryska internerna. Det fanns hemliga agenter inne i lägren vars svenska personal avlönades av ryska staten.

• Regeringen tystade också ned hanteringen och överlämnandet av ryssarna, enligt historikern Anders Berge, "Flyktingpolitik i stormakts skugga" från 1992.
• Ryssarna var en svag och udda flyktinggrupp. De blev brickor i ett maktspel där det neutrala Sverige ville hålla sig väl med en segrande stormakt i vår närhet.

I Bergslagen, Uppland och Sörmland fanns sju interneringsläger för sovjetmedborgare, de flesta tyska krigsfångar. De fick röra sig fritt i samhället och kom därigenom i kontakt med de som bodde där kring lägren. Några av de deporterade ryssarna har barn i Sverige, barn som förlorade sina fäder i och med deporteringen. När det blev känt att Sverige beslutat att utlämna de ryska krigsfångarna, flydde en del från lägren vilket innebär att några finns kvar i Sverige någonstans. Om de som skickades tillbaka vet man bara att en del avrättades, en del sändes till arbetsläger och att en del placerades i en inre exil.

Under åren 1944 och 1945 kritiserade Sovjetunionen genom diplomatiska kontakter Sveriges flyktingpolitik. Sovjetunionen ansåg att de sovjetiska flyktingarna måste repatrieras. Man kritiserade också att de sovjetryska krigsfångarna fick röra sig fritt i samhället och krävde att de skulle placeras i särskilda läger. Sverige tillmötesgick detta önskemål. Sovjetunionen tryckte också på vad gäller repatrieringen och den 10 oktober 1944 lämnade de första fartygen under stort hemlighetsmakeri Gävle hamn med ca 900 sovjetiska flyktingar (RUT-PM Dnr 2000:1729).

Sverige tillät en hel del flyktingar att komma in i landet under krigsåren. Det var först när en del av dem inte ville återvända till sina hemländer vid krigsslutet och anförde att de löpte risk för förföljelse i hemlandet, som svenska myndigheter och regeringen tvingades ta ställning i frågan. Den samlingsregering som regerade vid utlämningen av de sovjetryska medborgarna till Stalinregimen i Sovjet bestod av Folkpartiet, Högern, Bondeförbundet och Socialdemokraterna.

Historikern Anders Berge skriver i sin studie: "Sammanfattningsvis har vi ändå tillräcklig grund för att avvisa karakteristiken av repatrieringen den 10 oktober som frivillig, oaktat svensk myndighet inte fattade beslut om förpassning eller utvisning i sammanhanget. De intagna i rysslägren fick inte individuellt välja om de ville resa eller inte, utan samlingsregeringens flyktingpolitik var att tvinga iväg dem alla. Metoden var en kombination av den sovjetiska inre regimen i lägren, ett av svensk myndighet nyinfört rymningsförbud samt svenska åtgärder i samband med själva avresan och tullbehandlingen ägnade att avhålla flyktingarna från protester och underlätta den sovjetiska personalens kontroll över dem. Detta var flyktingpolitik på ett annat plan än av utlänningslagen reglerade beslut om huruvida flyktingar fick stanna i Sverige eller inte."

Informationen om vad som föranledde överlämnandet av de 2 000 ryska krigsfångarna till Sovjetunionen är mycket knapphändig liksom vad som hände dem när de kom tillbaka. Berge sammanfattar samtliga sovjetiska flyktingars vidare öden: "Någon säker statistik över vad som hände med de 5,2 miljonerna repatrierade sovjetmedborgare finns naturligtvis inte. En uppskattning på basis av tillgänglig information visar dock att minst 300 000 avrättades, 2,5 miljoner sändes till fängelse eller tvångsarbetsläger, återstående 2,4 miljoner placerades i inre exil, i krigsmakten eller sändes hem."

Detta innebär förstås också att denna skamfläck i svensk flyktingpolitik inte är känd bland människor och därmed inte heller bland de lärare som har att undervisa i en levande historia. Eftersom beslutet om utlämningen föranleddes av beslut av samlingsregeringen finns detta givetvis dokumenterat i svenska arkiv. Det är hög tid att vi får veta vad som hände de sovjetryska krigsfångar som Sverige, genom samlingsregeringen, utlämnade till Sovjetunionen. Regeringen borde därför öppna de svenska arkiven för att på så sätt göra det möjligt för forskare att gräva fram alla fakta.

Mina frågor till statsrådet är:

1. Vilka åtgärder har statsrådet för avsikt att vidta för att klarlägga vad som hände de 2 000 sovjetryska krigsfångar som utlämnades till Sovjetunionen?
2. Vilka åtgärder har statsrådet för avsikt att vidta så att de svenska arkiven blir tillgängliga för de som vill forska kring vad som hände vid ryssutlämningen?
3. Vilka åtgärder har statsrådet för avsikt att vidta för att ge sovjetryska krigsfångar som lyckades rymma och som fortfarande befinner sig i Sverige upprättelse?
4. Vilka åtgärder har statsrådet för avsikt att vidta för att detta ska bli en del av den levande historien i Sverige?