Utegångsförbud för unga

Interpellation 2005/06:221 av Strandberg, Torkild (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld: 2006-01-26
Inlämnad: 2006-01-26
Besvarad: 2006-02-03
Sista svarsdatum: 2006-02-09

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 26 januari

Interpellation 2005/06:221 av Torkild Strandberg (fp) till justitieminister Thomas Bodström (s)

Utegångsförbud för unga

Föräldrar har ett odiskutabelt ansvar för sina barn och deras utveckling. Vuxenvärlden, skolan och samhället i stort kan stödja föräldrar i detta ansvarstagande, men aldrig ersätta det.

I Växjö har rests förslag om att ett ”utegångsförbud” ska införas för barn under 15 år efter kl. 23 på kvällarna. Detta är ett för mig intressant förslag för att se till att barn inte vistas ute vid tider eller på platser där de riskerar sin framtid och utveckling. Förslaget i Växjö går ut på att införa en sådan bestämmelse i den kommunala ordningsstadgan.

Enligt polislagen har polisen möjlighet att ta hand om en person under 18 år om denne anträffas under förhållanden som uppenbarligen ”innebär överhängande och allvarlig risk för dennes hälsa eller utveckling”. Då får personen tas om hand av en polisman för att överlämnas till sina föräldrar eller någon annan vårdnadshavare eller till socialnämnden. Av förarbetena till lagen framgick att det är endast vid extrema situationer som omhändertagande kan ske. Exempel på sådana omständigheter kan vara allvarliga fall av till exempel missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende. Givetvis inverkar den unges ålder på bedömningen av situationens allvar.

Detta visar att det i praktiken är mycket svårt att omhänderta en person under 18 år som generellt sett anses befinna sig på fel plats utan att för den skull vara påverkad av något eller utsatt för akut fara.

Det är dock uppenbart att det finns situationer som är olämpliga för barn och ungdomar, trots att de inte är alkoholpåverkade Ett exempel skulle kunna vara elvaåriga barn som efter midnatt befinner sig på Sergels torg i Stockholm.

Att med gällande lagstiftning införa ett generellt utegångsförbud som det i Växjö föreslagna torde vara svårt. Av ordningslagen framgår att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande en kommun, får meddela de ytterligare föreskrifter för kommunen eller del av denna som behövs för att upprätthålla den allmänna ordningen på offentlig plats.

Sådana föreskrifter får inte lägga onödigt tvång på allmänheten eller annars göra obefogade inskränkningar i den enskildes frihet.

En lokal ordningsstadga som förbjuder ungdomar under en viss ålder att vistas ute efter ett bestämt klockslag torde i dagsläget därför vara exempel på en föreskrift som därmed inte kan meddelas.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga ministern om han är beredd att överväga och tydliggöra möjligheten för kommuner att meddela att barn under 15 år inte får vistas ute utan målsmans eller annan vuxens sällskap efter en viss angiven tid.

Debatt

(5 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2005/06:221

Webb-tv: Utegångsförbud för unga

Dokument från debatten

Riksdagens protokoll 2005/06:67 Fredagen den 3 februariProtokoll 2005/06:67 4 § Svar på interpellation 2005/06:221 om utegångsförbud för unga

Protokoll från debatten

Thomas Bodström (S)

Anf. 22 Thomas Bodström (S)

Fru talman! Torkild Strandberg har frågat mig om jag är beredd att överväga och tydliggöra möjligheten för kommuner att meddela att barn under 15 år inte får vistas ute utan målsmans eller annan vuxens sällskap efter en viss angiven tid. Frågan är ställd mot bakgrund av att det i Växjö har rests ett förslag om att i den kommunala ordningsstadgan införa ett utegångsförbud efter kl. 23 för barn och ungdomar under 15 år. Att våra barn och unga har möjlighet att växa upp och vistas i trygga miljöer är en viktig fråga för regeringen. För att uppnå detta krävs gemensamma ansträngningar från samhällets olika aktörer och insatser inom flera olika områden. Skol-, socialtjänst-, familje-, folkhälso-, arbetsmarknads- och integrationspolitik är några exempel på områden där regeringen vidtar åtgärder som bidrar till att skapa trygga uppväxtvillkor och säkra miljöer för barn och unga. Föräldrar har det primära ansvaret för sina barn. Därför är det också viktigt med insatser som på olika sätt stöder föräldrar i deras föräldraroll, exempelvis föräldrautbildningar och andra former av stöd. Det är också angeläget att barn och unga blir medvetna om de risker som finns med att vistas i otrygga miljöer. En kommun får meddela de föreskrifter som behövs för att upprätthålla den allmänna ordningen på offentlig plats. Lokala föreskrifter får dock inte lägga onödigt tvång på allmänheten eller annars göra obefogade inskränkningar i den enskildes frihet. Som Torkild Strandberg själv anger torde ett generellt utegångsförbud inte vara förenligt med gällande lagstiftning. Enligt min uppfattning kan ett generellt utegångsförbud riktat mot barn och unga inte lösa problemet. Det är i stället åtgärder inom bland annat tidigare nämnda områden som kan bidra till att barn och unga vistas i miljöer som är trygga och säkra för dem.

Torkild Strandberg (Fp)

Anf. 23 Torkild Strandberg (Fp)

Fru talman! Tack Thomas Bodström för svaret på frågan. Jag vill först slå fast att oavsett hur mycket vi diskuterar vilka insatser vi från samhällets sida ska göra för att skapa trygga, harmoniska barn med framtidstro vilar ansvaret först och främst på föräldrarna. Föräldrar har ett odiskutabelt och odelat ansvar för att ge sina barn en trygg och stabil uppväxt. Det är det viktigaste. I Växjö har representanter för något parti föreslagit att ett utegångsförbud ska införas mellan vissa tider för barn under en viss ålder. Detta ska ses mot bakgrund av att man har problem med att barn är ute på kvällar och nätter när barn inte ska vara ute. Det här är, efter en ovetenskaplig, snabb och hastig undersökning, inget problem isolerat till Växjö utan något som finns på sina håll i landet. Det här handlar om vad vi ska göra i de fall där föräldrar inte tar sitt ansvar för att ge barnen en tillräckligt trygg, stabil och säker uppväxt. Nioåringar ses trilla hem efter en kväll på stan vid femtiden på morgonen, som en polis i medelstor svensk stad har berättat. Vad ska man göra? Dagens regler för vad polisen får göra är oklara. I 12 § polislagen - jag tar upp paragrafen i interpellationen - framgår, i kort sammanfattning, att när barn vistas i miljöer som hotar deras hälsa och utveckling får och ska polisen ingripa för att bryta detta. De poliser jag har talat med och de uppgifter som riksdagens utredningstjänst har givit pekar på att det är oklart var gränsen för denna risk för hälsa och utveckling går. När får polisen ingripa? När är det tillräckligt stor fara för att polisen ska kunna plocka hem nioåringen som är på väg hem kl. 5 på morgonen? Är det tillräckligt skäl? Där råder mycket stor oklarhet. Det är detta jag med hjälp av denna interpellation vill bringa klarhet i. Jag inbillar mig inte att ett generellt utegångsförbud, som det som har föreslagits i Växjö, är det allra bästa. Jag tror att det skjuter alldeles för brett och riskerar att skapa en anda i samhället som vi egentligen inte vill ha. Jag är ute efter att samhället måste ha ganska handfasta redskap för att ingripa i de fall när föräldrar inte har tagit sitt föräldraansvar så allvarligt som de borde.

Thomas Bodström (S)

Anf. 24 Thomas Bodström (S)

Fru talman! I första hand ligger ansvaret hos föräldrarna. Det ska vi noga understryka. Det finns inga som är så bra brottsförebyggare som mamma och pappa. Det är också de som i absolut största utsträckning också klarar de barn och ungdomar som har hamnat snett och får dem på rätt köl igen. Det är alldeles riktigt att samhället har ett ansvar. Det finns i dag möjligheter för polisen på det sätt som nämns. Det finns dessutom en anmälningsskyldighet till socialnämnden. Jag tror att man är inne på rätt spår - som vi kan se runtom i Sverige - bland annat i Stockholm där människor från socialtjänsten arbetar på polisstationer, i Malmö där socialtjänsten är ute på kvällar och nätter och samarbetar med polisen, i Örebro där polis och socialtjänst till och med har flyttat så att de sitter vägg i vägg. På så sätt får de ett helt annat samarbete. Jag tror att detta tillsammans med alla de frivilliga krafter som ändå finns - jag är själv med och föräldravandrar i Nacka - är det allra bästa sättet att kombinera myndigheternas ansvar, föräldrarnas ansvar och frivilligas ansvar. Det har också gett resultat på olika sätt. Brottsligheten har trots allt minskat bland de yngre. Det som dock är oroväckande är att det fortfarande finns unga människor som växer upp, framför allt i förorten, som hamnar alldeles för tidigt - de ska inte hamna där över huvud taget - i ung ålder i ett liv som kan komma att präglas av droger och kriminalitet. Även om de allra flesta hamnar rätt finns det ändå ett litet antal. Det handlar då många gånger om att de inte har fått de chanser och möjligheter som varje ung person har rätt till. Vi ska fortsätta att bedriva arbetet utan att ta till så drastiska saker som något slags utegångsförbud. Det vore bara kontraproduktivt. Det handlar i stället om att se till att arbetet får fortsätta.

Torkild Strandberg (Fp)

Anf. 25 Torkild Strandberg (Fp)

Fru talman! Jag tror att vi är ganska överens. Vad som är kolossalt viktigt är att de bestämmelser som finns för samhällets aktörer att ingripa när allt det andra inte har fungerat är glasklara. Vad får polisen göra? När får de göra det? När är det till och med så att de ska göra det? Av 12 § polislagen framgår att man ska omhänderta en ung människa och ta den till föräldrarna eller socialtjänsten när den vistas i en miljö som är skadlig för den unges hälsa och utveckling. Om det står två åttaåringar på Sergels torg en onsdagskväll kl. 11 eller kl. 1 på natten råder det stor osäkerhet - det är inte klarlagt - om det är tillräckligt skäl för polisen att ingripa. Jag tycker att det borde vara det. Nioåringar ska inte vara på Sergels torg eller på Rådhustorget i Landskrona - som jag kommer från - på onsdagskvällar kl. 1 på natten. Men det råder oklarhet från polisens sida om man får respektive ska ingripa i en sådan situation. Jag tycker att det borde klarläggas. Att vistas på Sergels torg eller Rådhustorget på nätterna i den åldern är en första signal, ett tydligt tecken, på att något är snett. För att undvika att denna lilla olycka ska utvecklas till en stor katastrof längre fram som kommer att sätta den unge i en situation som gör livet svårt att leva, och som kommer att kosta samhället stora pengar, är det viktigt att agera tidigt och tydligt. Ett klarläggande kring 12 § - jag inser att det låter kolossalt byråkratiskt och tråkigt - är viktigt. Rikspolisstyrelsen kan i dag inte ge statistik eller uppgifter om hur ofta den paragrafen används, hur ofta polisen ingriper mot unga som vistas i olämpliga miljöer. Jag ska inte vara retorisk, men det kanske ger en liten vink om vilken betydelse man har tillmätt detta. Det är viktigt att vi sätter ljuset på detta.

Thomas Bodström (S)

Anf. 26 Thomas Bodström (S)

Fru talman! Vet du vad jag tror är viktigt att sätta ljuset på, Torkild Strandberg? Det är de unga själva. De är inte omedvetna om den här situationen. Jag tror också att det är viktigt att vi ser dem som individer. Det kan mycket väl vara så att det är ungdomar i relativt hög ålder som över huvud taget inte ska vara ute, på grund av bristande omdöme och bristande mognad, medan en del yngre mycket väl kan vara det. Det kan vara yngre som umgås med flera år äldre kamrater som mycket väl kan göra det och vice versa. Det som är intressant är att inget av det där fungerar om man inte ger ungdomarna en viss frihet och en viss möjlighet att själva utveckla sig och börja leva ett liv utanför hemmet och föräldrarna. Det är intressant att vi alla har ett behov av trygghet men att det ser olika ut. Många äldre upplever trygghet i att det ska vara stora ljusa platser, att det ska vara väktare, gärna uniformerade, och att det inte ska vara stora ungdomsgäng. Yngre personer har samma behov av trygghet, men de känner kanske inte trygghet därför att det finns en väktare eller en ordningsvakt. De bryr sig inte om så mycket om det är ljust eller mörkt, för om de råkar illa ut, till exempel ett mobiltelefonrån, har det kanske ingen betydelse om det är på ljusa dagen eller på kvällen. Deras trygghet kan vara att vara många tillsammans, nämligen just det som äldre människor upplever som så hotfullt. Om vi inte förstår den här mekanismen och det behovet av trygghet och tror att vi kan göra en massa saker utan att involvera de unga, genom att bara bestämma generella tider som ska gälla för alla ungdomar, kommer vi definitivt att misslyckas. Vi borde i stället på olika sätt försöka få med ungdomarna, tillsammans med de projekt som också finns, med Lugna gatan som nu stöds i allt större omfattning, och på olika sätt hela tiden tänka på hur det är att vara ung, att det gäller, även som ett led i utvecklingen, att röra sig ute på kvällar och att det ska skötas tillsammans med föräldrarna, först och främst inom familjen. Men som vi sade har samhället naturligtvis ett ansvar, där vi behöver alla frivilliga krafter och där vi definitivt inte kan säga att det är samhällets sak. Jag tror att det är väldigt viktigt att man hela tiden tänker på att en ung person ska ta för sig och ska vara ute, men naturligtvis inte på det sätt som har nämnts här, att nio- och tioåringar är ute långt efter midnatt. Då finns det redskap, men framför allt handlar det om att se till att kontakten mellan polis, socialtjänst och föräldrar och kanske också skola hela tiden förbättras. Det är det viktigaste.

Intressenter

Frågeställare

Torkild Strandberg

Besvarad av

Thomas BodströmSocialdemokraterna