Utbildning för poliser om relationsvåld
Interpellation 2025/26:145 av Sara Gille (SD)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2025-11-12
- Överlämnad
- 2025-11-12
- Anmäld
- 2025-11-13
- Svarsdatum
- 2025-11-28
- Besvarad
- 2025-11-28
- Sista svarsdatum
- 2025-11-28
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
Nationella operativa avdelningen (Noa) har varnat för att alltför få poliser får den utbildning som krävs för att kunna hantera ärenden som rör våld i nära relationer. Dessa brott tillhör de mest allvarliga och utsätter kvinnor och barn för livshotande situationer. När poliser saknar nödvändig kompetens riskerar rättssäkerheten och skyddet för brottsoffer att försvagas.
Enligt Noa har endast omkring 300 poliser genomgått särskild utbildning om brottsoffer och relationsvåld, vilket är en bråkdel av kåren. Detta riskerar att försvaga utredningar och leda till att rätt insatser inte sätts in i tid.
Trots återkommande nationella strategier mot mäns våld mot kvinnor är kunskapsläget inom poliskåren fortfarande otillräckligt. Brottsförebyggande rådets rapporter visar att våld i nära relationer ofta är återkommande och föregås av upprepade polisingripanden där rätt åtgärder inte har vidtagits. När endast en del av poliserna genomgår utbildning blir hanteringen beroende av enskilda individers erfarenhet snarare än en säkerställd kunskapsnivå.
I Sverige dödas i genomsnitt 13 till 20 kvinnor varje år av en man de har eller har haft en relation med, ofta efter tydliga varningssignaler. Bakom varje sådan siffra finns tragedier som hade kunnat förhindras om polisen haft rätt verktyg. Det borde vara självklart att varje polis som möter utsatta kvinnor och barn har obligatorisk utbildning i att känna igen mönster, genomföra riskbedömningar och säkra bevisning.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga justitieminister Gunnar Strömmer:
Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att säkerställa att utbildning om våld i nära relationer blir en obligatorisk och självklar del av polisutbildningen och av fortbildningen för redan yrkesverksamma poliser?
Avser ministern att ta initiativ till nationella krav på kompetenshöjande insatser för hela poliskåren i syfte att höja rättssäkerheten för brottsoffer?
Hur avser ministern att säkerställa att polisens arbete mot våld i nära relationer får tillräckliga resurser och prioritet så att fler liv kan räddas?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2025/26:145
Webb-tv: Utbildning för poliser om relationsvåld
Dokument från debatten
- Fredag den 28 november 2025Kammarens föredragningslistor 2025/26:41
- Protokoll 2025/26:41 Fredagen den 28 novemberProtokoll 2025/26:41 Svar på interpellation 2025/26:145 om utbildning för poliser om relationsvåld
Protokoll från debatten
Anf. 22 Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
Herr talman! Sara Gille har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att utbildning om våld i nära relationer blir en obligatorisk och självklar del av polisutbildningen och av fortbildningen för redan yrkesverksamma poliser. Hon har också frågat mig om jag avser att ta initiativ till nationella krav på kompetenshöjande insatser för hela poliskåren i syfte att höja rättssäkerheten för brottsoffer samt hur jag avser att säkerställa att polisens arbete mot våld i nära relationer får tillräckliga resurser och prioritet så att fler liv kan räddas.
Jag vill börja med att tacka Sara Gille både för frågan och för engagemanget i frågan, ett engagemang som jag och regeringen till fullo delar. Mäns våld mot kvinnor är ett av vårt samhälles största pågående misslyckanden. Det måste bekämpas på bred front och med full kraft.
Utbildningen om våld i nära relationer och mäns våld mot kvinnor är redan obligatorisk inom ramen för polisutbildningen. På samma sätt är det obligatoriskt för samtliga civilanställda utredare samt medarbetare vid Polismyndigheten som har utredningsåtgärder i sin tjänst att genomgå en grundutbildning i början av sin anställning. Myndighetens grundutbildning innefattar en del om särskilt utsatta brottsoffer, som i sin tur inkluderar våld i nära relationer och mäns våld mot kvinnor.
Efter avslutad grundutbildning vid Polismyndigheten finns det fördjupande kurser om särskilt utsatta brottsoffer inom ramen för fortbildningen. Myndigheten har även tagit fram metodstöd med tillhörande checklistor som används vid utredningar av våld i nära relationer, brott mot barn och sexualbrott mot vuxna. Däremot finns det inga nationella krav på kompetenshöjande insatser.
Regeringen är tydlig i sin styrning av Polismyndigheten. Mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer ska bekämpas med full kraft. Bland annat därför beslutade regeringen i juni 2024 att ge Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten, Kriminalvården och Socialstyrelsen i uppdrag att stärka den operativa samverkan för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck, inklusive ärenden där barn är involverade. I juni i år redovisade Polismyndigheten ett uppdrag som syftar till att stärka kompetensen hos polisanställda att bemöta personer med psykisk ohälsa i ärenden om våld i nära relationer. Det är ett gediget arbete som gjorts för att utveckla det redan befintliga kursutbudet med tillhörande utbildningsmaterial.
Regeringen har även gett Jämställdhetsmyndigheten och Uppsala universitet, mer konkret Nationellt centrum för kvinnofrid vid Uppsala universitet, i uppdrag att ta fram ett webbstöd om våldets orsaker, omfattning och konsekvenser med särskilt fokus på rättsväsendet. Webbstödet lanserades i september i år och har en sektion särskilt riktad till poliser. Därtill har Brottsoffermyndigheten på uppdrag av regeringen tagit fram en webbutbildning riktad till rättsväsendets aktörer som omfattar kunskap om barnets rättigheter enligt FN:s konvention om barnets rättigheter, alltså barnkonventionen, och barns våldsutsatthet, inklusive hedersrelaterat våld och förtryck.
Polismyndigheten har även ett återrapporteringskrav i årets regleringsbrev att redovisa det utvecklingsarbete som bedrivs i syfte att förbättra förmågan att utreda och förebygga mäns våld mot kvinnor, brott mot barn samt hedersrelaterat våld och förtryck. Myndigheten ska också redovisa hur lagföringen av dödligt våld och mäns våld mot kvinnor har utvecklats för att vi bättre ska kunna mäta polisens resultat över tid.
Regeringen kommer även fortsättningsvis att arbeta mot mäns våld mot kvinnor på bred front och med full kraft. I detta är styrningen av Polismyndigheten ett viktigt verktyg. Det handlar om att bekämpa grova brott men också om att upprätthålla trygghet, frihet, integritet och jämställdhet.
Anf. 23 Sara Gille (SD)
Herr talman! Jag vill börja med att tacka ministern för svaret.
Det är jättebra att vi har den här grundutbildningen om våld i nära relationer och att den, som ministern nämner, ingår i den obligatoriska grundutbildningen för poliser och civilanställda utredare. Men det är inte tillräckligt. Det är inte det Noa har flaggat för och varnat för. Deras kritik handlar inte om grundutbildningen. Den handlar om den fördjupade, specialiserade kompetens som krävs för att hantera dessa ärenden på ett rättssäkert sätt och om att alldeles för få poliser får just den utbildningen.
Grundutbildningen är just en grund – en bas. När poliser möter en kvinna som levt åratal i normaliserat våld, när barn berättar fragmentariskt om övergrepp och när gärningsmannen är manipulativ och välorganiserad räcker dock inte en grundläggande modul i utbildningen. Då krävs den avancerade kompetens som Noa efterfrågar.
När det gäller detta är siffrorna tyvärr mycket tydliga. Förra året hade cirka 300 poliser gått den fördjupade utbildningen om relationsvåld och brottsoffer. Det är alltså 300 poliser i en organisation med över 23 000 poliser. Det är skillnaden – gapet – som är det akuta problemet.
Grundutbildningen kan inte lära ut allt. Det är inte möjligt. Den kan inte ge hela den verktygslåda som krävs för att känna igen det eskalerade våldet, göra dessa riskbedömningar, möta offren på rätt sätt samt säkra bevis på rätt sätt och leda utredningar som faktiskt håller i en domstol. Det är just därför det fortfarande finns varningssignaler som missas, hotbilder som underskattas och bedömningar som inte fångar våldets dynamik. Kvinnor dör fortfarande – trots tidigare kontakt med polis och andra myndigheter. Det, herr talman, är verkligheten som visar att den obligatoriska grundutbildningen inte räcker.
Brå har återkommande visat samma sak: Våldet är ofta upprepat. Många gärningsmän är kända hos polisen sedan tidigare, och många kvinnor har redan sökt hjälp gång på gång. Många av morden hade föregåtts av kontakter där polisen saknade förutsättningar att göra rätt bedömning.
Varje år dödas 13–20 kvinnor av en man de har levt eller lever med. Ett antal av dessa ärenden hade kunnat se helt annorlunda ut om fler poliser hade haft den fördjupade kompetens som Noa efterfrågar. Det är därför Noa säger ifrån, och det är därför frågan måste lyftas. Det är också därför den här interpellationen ställs.
Min fråga är inte om grundutbildningen existerar. Det är inte den jag efterfrågar, herr talman, för det vet vi att den gör. Min fråga är: Hur säkerställer regeringen att den fördjupade och specialiserade utbildning som Noa efterlyser når fler än bara 300 poliser så att de som står i frontlinjen har den avancerade kompetens som krävs för att faktiskt kunna rädda liv?
Anf. 24 Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
Herr talman! Tack, Sara Gille, för möjligheten att få diskutera den här angelägna frågan!
Nu är det ju så att Noa inte bara efterfrågar detta, utan Noa äger också åtgärderna. Det är inte så att justitieministern eller Regeringskansliet behöver gripa in för att Noa ska kunna agera på sin egen analys och sin egen slutsats.
Om det är så att polisen internt gör bedömningen att den här fördjupade och specialiserade utbildningen när det gäller de här frågorna inte har kommit tillräckligt många yrkesverksamma poliser och civilanställda till del äger Noa – som ju är den nationella operativa avdelningen inom polisen – och Polismyndigheten alla möjligheter att ändra på detta. Det kräver så att säga inget specifikt ingripande från regeringens sida.
När det gäller den generella ambition som kommit till uttryck både i Noas egna analyser och i Sara Gilles fråga – det vill säga att vi måste säkerställa att det inom Polismyndigheten finns en tillräcklig höjd, ett tillräckligt djup och tillräckligt många utredare och andra som arbetar med de här frågorna – vidgår jag gärna att vi har ett allmänt ansvar för att ligga på, trycka på och följa upp detta. Det gör vi också.
Jag redogjorde ganska utförligt för hur vi gör det, nämligen genom särskilda regeringsuppdrag som pågår och genom det som finns i våra regleringsbrev, där det finns en mycket omfattande uppföljning av de här frågorna.
Sammantaget framstår det för mig som att Sara Gille, Gunnar Strömmer, Nationella operativa avdelningen och rikspolischefen i grund och botten är överens om analysen av problematiken. Från regeringens sida följer vi och styr upp detta, och alldeles konkret är det så att det bara är för Nationella operativa avdelningen att sätta spaden i backen om de vill öka volymen i det här arbetet, för det är de som äger verktygen för att åstadkomma det. Detta kommer jag att uppmuntra och stötta på alla sätt och vis.
Anf. 25 Sara Gille (SD)
Herr talman! Ministern beskriver i svaret att grundutbildningen om våld i nära relationer är obligatorisk. Det är bra och jätteviktigt. Men det ministern själv också konstaterar är att det inte finns några nationella krav på den fördjupade kompetensutveckling som är avgörande för en likvärdig och rättssäker hantering. Det är precis där problemet ligger. Grundläggande utbildning ger som jag nämnde tidigare en bas, men det är de svåra, komplexa och farliga fallen som kräver betydligt mer än en bas.
Det är här skillnaderna blir tydliga mellan olika regioner. När avancerad utbildning inte är obligatorisk blir den nämligen en kostnads- och prioriteringsfråga. Det betyder att vissa regioner satsar och att andra inte gör det. Vissa har specialistkompetens, och andra saknar den. Detta innebär att rättssäkerheten varierar väldigt mycket beroende på var kvinnan bor – vad hennes postnummer är.
Det är en ordning som vi aldrig hade accepterat i andra delar av rättskedjan. Ingen skulle till exempel acceptera att våldtäktsutredningar höll olika nivå beroende på region eller att narkotikaärenden höll olika kvalitet beroende på geografiskt läge. Men när det gäller våld i nära relationer släpper vi igenom just detta.
Brå visar att våld i nära relationer ofta är upprepat, att det föregås av riskbedömningar som gång på gång missats och att de kvinnor som dödats i flera fall hade haft tidigare kontakter med polisen.
Jag har själv mött kvinnor som berättat att deras anmälningar inte togs på allvar första gången, att hotbilden inte bedömdes rätt, att bevisning inte säkrades och att polisen kom först när det redan var för sent. Jag har själv upplevt detta, alltså att man kallat på polis och sedan inte får den hjälp och det stöd man behöver för att ta sig därifrån. I stället lämnas man gång på gång kvar, och då blir det värre eftersom man faktiskt var den som larmade polisen. Detta leder i sin tur till att man inte vågar larma. Det blir bara värre. Det är inte lönt. Ingen ser, ingen hör och ingen bryr sig.
Brå har i flera år pekat på skillnader i kvalitet, skillnader i riskbedömningar, skillnader i uppföljning och skillnader i lagföringsgrad. Vi vet samtidigt att mäns våld mot kvinnor är ett av våra mest återkommande och dödligaste brottsområden. Statistiken när det gäller det här är tragisk.
I genomsnitt dödas 13–20 kvinnor varje år av en man de har levt med eller lever med. I flera av de senaste fallen har det funnits tidigare varningssignaler. Det har funnits kontakter där fördjupad kompetens hade kunnat göra skillnad.
Det är därför nationella krav behövs: för att säkerställa att varje utsatt kvinna och varje utsatt barn får samma chans, oavsett vilket postnummer de har. Det handlar om att kunna fatta beslut i stunden som avgör en kvinnas och ett barns chanser att överleva. Det är därför den här interpellation ställs.
Varför ska kompetensen fortsatt vara beroende av regionernas egna prioriteringar? Varför blir det inte ett nationellt krav på fördjupad kompetens?
Anf. 26 Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
Herr talman! Jag instämmer i Sara Gilles problembeskrivning. Att kvinnor mördas inom ramen för sina relationer eller av ett ex är ett av vårt samhälles pågående, latenta och största misslyckanden – det vet vi. Jag tycker att det är utmärkt att vi kan ha den här diskussionen och att vi kan ha den på ett rätt kvalificerat underlag. Det underlag som vi nu refererar till i den här diskussionen och som Sara Gilles interpellation grundar sig på är ett utvärderingsarbete som har gjorts inom polisen och som har initierats av polisen i syfte att ställa sig frågan: Vad mer kan vi göra för att undvika att 10–15 kvinnor varje år mördas på det här sättet?
Brottsuppklarningarna i fallen är 100 procent, så det är inte problemet. Problemet är att trakasserierna, våldet och hoten går så långt att det får den ultimata konsekvensen att en kvinna mördas.
Polisen har gjort ett internt granskningsarbete som har visat på ett antal brister i de enskilda ärenden man har utgått från, och därefter har man analyserat vad man kunde ha gjort annorlunda för att i ett tidigare skede kunna gripa in på ett mer kraftfullt sätt. En del av det är kompetenshöjande åtgärder.
En självklar slutsats av underlaget är att det inte ska vara postnummerberoende vilket slags stöd och vilken kompetens en våldsutsatt möter.
Polisen har alltså tagit fram detta underlag och äger också att fatta beslut om slutsatser och implementering. Men det faktum att bara drygt 300 personer har genomgått den fördjupande, kompetenshöjande utbildningen säger polisen själv är problematiskt, och jag är säker på att man kommer att dra mycket konkreta slutsatser av det, inte minst vad gäller likvärdigheten sett över landet.
Eftersom Sara Gille vidgar frågan vill jag också säga att det är utmärkt att polisen gör denna revision av sin egen del i problematiken men att också andra aktörer i samhället måste göra detsamma. Det gäller till exempel informationsdelning. Polisen har tittat på detta där den själv har varit delaktig. Men information om vad som pågår inom hemmets fyra väggar kan också finnas hos socialtjänsten och hälso- och sjukvården, och ett problem är att den ofta stannar där. Polisen erfar att de i alltför många fall kommer in för sent eftersom andra aktörer i samhället inte har klivit fram och proaktivt delat information för att förhindra att trakasserier, hot och våld eskalerar.
En uppmaning från min sida är alltså att andra berörda aktörer gör en kritisk genomlysning av sin del av ansvaret likt den polisen har initierat, genomfört och drar slutsatser av. Detta borde ske inom hälso- och sjukvård, socialtjänst och säkerligen även på andra håll. Först då kan vi få en preventiv systemkraft som kan förhindra att denna typ av djupt allvarliga problem och stor utsatthet leder till den ultimata och mycket mörka utgången av 10, 12, 15 kvinnomord av denna karaktär varje år.
Anf. 27 Sara Gille (SD)
Herr talman! Det hjälper inte att antalet poliser ökar om kompetensen inte följer med. Det hjälper inte med regleringsbrev om regionerna inte lyckas omvandla dem till verkliga resultat i frontlinjen.
Vi vet att polisens utredningar av relationsvåld fortfarande har stora brister. Under fjolåret lades mer än 60 procent av anmälningarna om misshandel i nära relation ned utan åtal.
I flera av de kvinnomord som inträffat de senaste två åren fanns tidigare anmälningar, larm och kontakter med myndigheter, men hanteringen var inte tillräckligt kraftfull.
När jag själv kallade på polis när det var väldigt våldsamt med mitt ex utfrågades jag med mitt ex intill, vilket gjorde att jag inte kunde prata fritt. Polisen vet alltså inte hur de ska handha dessa fall.
Detta visar att problemet inte enkom är brist på utbildning. Det handlar också om resurser och om prioritering i vardagen. Det är svårt att göra riskbedömningar och bygga säkra förundersökningar när utredare sitter med ohållbart många ärenden. Det är svårt att agera skarpt när förutsättningarna inte matchar regeringens ambitioner.
Regeringen säger att detta ska prioriteras, och då måste det också märkas i praktiken. Det ska märkas i fler specialiserade utredare, bättre bemannade jourer och fler poliser som kan ställa de komplexa frågorna. När kommer detta att ske? Hur säkerställer regeringen att de styrsignaler som anges i regleringsbreven inte stannar i skrivbordslådan utan omvandlas till konkret kapacitet som räddar liv?
Anf. 28 Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
Herr talman! Låt mig åter konstatera att varje kvinnomord av denna karaktär är ett stort misslyckande för samhället. Att vi årligen har en latent nivå på 10, 12, 15, ibland fler kvinnomord av detta slag i Sverige över tid är ett pågående och mörkt samhällsmisslyckande. Det är en realitet att om vi ska kunna komma åt detta problem kan vi inte fortsätta som vi har gjort hittills eftersom det då kommer att gå som det har gått hittills, utan en förutsättning är att flera olika aktörer som kan påverka detta ställer om och jobbar på ett annat sätt.
Regeringen har varit väldigt tydlig i sin styrning till polisen. All den mobilisering som sker i relation till den organiserade brottsligheten får på intet sätt innebära att man tappar utvecklingskraft i andra väsentliga delar av verksamheten. Det gäller både de så kallade mängdbrotten, alltså den vardagsnära brottsligheten, och den typ av brottslighet vi nu talar om, alltså mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer.
Polisens granskning, som jag refererar till, är ett resultat av såväl denna styrning som polisens egen insikt om att man måste flytta fram positionerna på ett annat sätt än tidigare. I denna granskning, där man har tittat på enskilda ärenden och frågat sig vad man hade kunnat göra annorlunda för att förhindra den ultimata utgången, det vill säga mord, pekar man bland annat på kompetens och erfarenhet när det gäller utredningar. Detta kommer givetvis att följas upp med konkreta förändringar.
Låt mig åter understryka vikten av att också andra aktörer gör motsvarande genomlysningar, för det är genom ett samspel mellan polis, socialtjänst och hälso- och sjukvård som det går att få en verkligt preventiv kraft så att vi en gång för alla kan förhindra att dessa mord äger rum.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.