Uppföljning av de utförsäkrades situation
Interpellation 2010/11:18 av Green, Monica (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad
- 2010-10-20
- Anmäld
- 2010-10-21
- Svar fördröjt anmält
- 2010-11-02
- Sista svarsdatum
- 2010-11-03
- Besvarad
- 2010-11-16
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 20 oktober
Interpellation
2010/11:18 Uppföljning av de utförsäkrades situation
av Monica Green (S)
till statsrådet Ulf Kristersson (M)
Regeringens så kallade arbetslinje har inte lett till att arbetslösheten sjunkit. Följden är i stället större skillnader och ökade klyftor.
Under förra mandatperioden ökade antalet människor i utanförskap med 70 000. Nu kommer nästa steg på vägen mot tvåtredjedelssamhället med att sjuka och arbetslösa som tidigare fått ersättning inte får någonting alls.
Så många som 268 personer bara i Västra Götaland som fått lämna sjukförsäkringen efter att nya hårdare regler trätt i kraft har i dag varken sjukpenning eller a-kassa. Det visar statistik från Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Men hur de personerna försörjer sig i dag, det visar inte siffrorna. De har inte återvänt till försäkringen och inte till Arbetsförmedlingen så hur de försörjer sig vet ingen. Om de i dag har en anställning, eller om de får sälja sina ägodelar för att vara berättigade till socialbidrag – det vet inte myndigheterna.
Att bli vräkt från sin bostad, inte ha råd till mat eller medicin kan inte vara värdigt ett välfärdsland som Sverige.
Vad avser statsrådet att göra för att följa upp de utförsäkrade?
Debatt
(8 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2010/11:18
Webb-tv: Uppföljning av de utförsäkrades situation
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2010/11:15 Tisdagen den 16 novemberProtokoll 2010/11:15 10 § Svar på interpellation 2010/11:18 om uppföljning av de utförsäkrades situation
Protokoll från debatten
Anf. 16 Ulf Kristersson (M)
Herr talman! Monica Green har frågat mig vad jag avser att göra för att följa upp de utförsäkrade.
Det kan konstateras att sjukförsäkringsreformen har gett resultat. Sjukskrivningsprocessen har blivit mer aktiv. Färre individer blir sjukskrivna, och sjukperioderna har blivit kortare. Sammantaget har den minskade ohälsan lett till en kraftig minskning av utanförskapet.
Det är viktigt att de förändringar som regeringen genomför följs upp och utvärderas. Särskilt viktigt är detta vid större reformer. Regeringen har därför initierat ett antal uppföljningar av sjukförsäkringsreformens olika delar.
Försäkringskassan har i mars 2010 genomfört en intervjuundersökning riktad bland annat till de personer som inte hade anmält sig till arbetslivsintroduktionen i samband med att deras sjukpenning upphörde. Av undersökningen framgår att 64 procent av de tillfrågade försörjde sig huvudsakligen genom inkomst från arbete eller eget företag. Ca 20 procent hade sin huvudsakliga inkomst från socialförsäkring, arbetslöshetsförsäkring eller studiemedelssystemet. Endast 2 procent uppbar försörjningsstöd.
Ett antal uppföljningar har alltså redan gjorts. Jag avser att fortsätta följa upp sjukförsäkringsreformen.
Anf. 17 Monica Green (S)
Herr talman! Tack för svaret! Även om det var ett väldigt intetsägande svar så var det i alla fall ett svar som visar att ministern är stolt och nöjd över den så kallade reformen där man kastar ut människor. Att han också tricksar med siffror är ganska tydligt i hans svar.
Vi började arbetet med att halvera sjukskrivningstalen under vår senaste regeringstid. Det arbetet måste fortsätta, för det är ett viktigt arbete att göra. Man kan dock göra det på olika sätt. Man kan göra det på ett humant sätt. Eller så kan man göra som den borgerliga regeringen gör och kasta ut människor i otrygghet och tvinga kvinnor att leva på sina män med allt vad det innebär av osjälvständigt leverne. Jag är därför inte nöjd med svaret även om jag tackar för det.
Jag tänkte ta exemplen från Västra Götaland eftersom det är så många som 268 personer bara i Västra Götaland som har försvunnit. De har blivit utkastade från Försäkringskassan och ska gå till Arbetsförmedlingen, men där säger man att de inte är tillräckligt friska för att kunna ta ett arbete. Dessa personer ska då tillbaka till Försäkringskassan. Men det finns ett antal som hamnar mellan stolarna och försvinner.
Under förra mandatperiodens borgerliga styre ökade utanförskapet med 70 000 personer. Nu blir de ännu fler. Till detta kommer nästa steg med ett antal personer som inte syns över huvud taget. De lever inte av försörjningsstöd, försäkring eller något annat som man kan se i statistiken. De är alltså utanför utanförskapet.
Jag kan nämna Carina Persson i Nossebro som exempel. Hon tvingas nu leva på sin partner. Jag kan också nämna Linus Sjöberg i Farsta som nyligen har utförsäkrats och får leva på socialbidrag - och det finns givetvis många fler.
Det är allvarligt att regeringen inte ser bristerna i sjukförsäkringssystemet. Ni var måna om att trycka igenom det. Ni var måna om att applådera det och tycka att det var fantastiskt bra. Nu skulle det hända mycket och snabbt. Men i själva verket blev det ett kallt samhälle där många fler känner sig otrygga. Det blev ett samhälle som inte längre är till för alla.
Det är viktigt för oss alla att känna trygghet eftersom vi alla behöver ha trygghet runt omkring oss. Det handlar inte bara om att vi alla kan bli sjuka; det handlar också om att vi kan känna någon som är sjuk. Det kan drabba många. Vi vill veta att vi tas om hand om vi blir sjuka. Den tryggheten vill vi ha, och den har vi haft i Sverige. Vi har haft ett bra välfärdssystem, och det vill vi fortsätta ha. Vi vill inte ha det tvåtredjedelssamhälle som nu växer fram.
Jag är alltså inte nöjd med svaret, ministern.
Anf. 18 Anders W Jonsson (C)
Herr talman! Statsrådet har på ett bra sätt besvarat den fråga som ställdes: Vad avser man att göra för att följa upp de utförsäkrade? Denna interpellation berör dock en annan sak, nämligen frågan om man ska ha en fast bortre tidsgräns i sjukförsäkringen.
Jag tycker att Monica Green hanterar detta på ett ganska historielöst sätt. Bakgrunden till den stora sjukförsäkringsreformen var att man under mandatperioden 2002-2006 upptäckte att de svenska sjukskrivningarna var passiva och betydligt längre än i jämförbara länder. En avgörande skillnad mellan den svenska sjukförsäkringen och alla andra OECD-länders var att vi i Sverige inte hade en bortre tidsgräns.
I det direktiv som den socialdemokratiska regeringen gav till Anna Hedborg var ett av uppdragen att se över vilka konsekvenser det fick att inte ha en bortre tidsgräns i den svenska sjukförsäkringen - något man hade i alla andra länder. Hennes slutsats var tydlig. Hon sade att konsekvensen av detta är att vi får mycket långa passiva sjukskrivningar i Sverige. Denna slutsats ledde sedan fram till den stora sjukförsäkringsreformen.
Jag har haft anledning att följa denna reform noga. Jag har träffat många människor som har passerat den bortre tidsgränsen. Jag har besökt Arbetsförmedlingen vid upprepade tillfällen, senast för någon vecka sedan, för att höra hur det fungerar. Jag har också tagit del av de uppföljningar som statsrådet hänvisar till. Den bild man får när man besöker Arbetsförmedlingen är att det har varit en positiv förändring för flertalet av dem som har överförts.
Arbetsförmedlingen i Gävle beskrev en situation där uppemot 60 procent av dem som hade gått från Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen bedömdes ha arbetsförmåga. De skulle eventuellt kunna försörja sig på eget arbete med hjälp av insatser.
Jag möter också människor som har kommit i kläm och som har överförts till Arbetsförmedlingen men saknar arbetsförmåga. Arbetsförmedlingen har sagt att dessa människor är för sjuka och saknar arbetsförmåga och därför ska tillbaka till Försäkringskassan. Där påstår man dock att individen har arbetsförmåga. Det blir ett moment 22.
Därför välkomnar jag de tydliga signaler som statsrådet har gett om att detta är något som man mycket noga ska följa för att dra slutsatser och se vilka förändringar man kan göra för att undvika att människor kommer i kläm.
Jag är mycket besviken på den historielöshet som Socialdemokraterna visar. Man drar sig inte för att skrämma denna grupp av människor med att om de sätter sin fot på Arbetsförmedlingen är det ett straff likvärdigt med avrättning. Det är en stupstock man har gömt på Arbetsförmedlingen. Det sätter skräck i dessa människor.
Jag hoppas att vi får en betydligt mer seriös diskussion om vilka förändringar man kan göra i sjukförsäkringen. Vi får dock aldrig någonsin gå tillbaka till det som var tidigare.
Anf. 19 Ulf Kristersson (M)
Herr talman! Anders W Jonsson sammanfattar på ett utmärkt bra sätt den historiska bild som också är min: Vi hade inte ett bra system. Ibland är det lätt att glömma bort det när vi resonerar om vad som skulle kunna göras bättre. Vi var många tvärs över partigränser, tvärs över arbetsgivar- och fackliga gränser och tvärs över riket geografiskt som var överens om att systemet var dåligt. Insikten var brett spridd. Det unika med den förra regeringen var inte denna insikt utan viljan och kraften att börja göra något åt saken.
Jag tar fasta på det Monica Green sade om att det var viktigt att bryta en trend som var dålig och att trendbrottet påbörjades innan reformen sjösattes. Jag är helt på det klara med det. Men lämna nu inte era gamla insikter om att det var ett ohållbart system. Antyd inte att det vore bättre om vi gick tillbaka till något som inte var bra - bara för att det alltid finns en marknad för att lyssna på att slippa göra stora och svåra reformer.
Man ska inte underskatta den situation som många människor hamnar i när de går från en lång tid utanför arbetsmarknaden tillbaka in på arbetsmarknaden. Lika entusiasmerande och glädjande som det är att träffa människor som kommer tillbaka av egen kraft och med kvalificerad hjälp, lika tufft är det att möta människor som inte klarar denna resa.
Men vill vi inte ha ett system där vi bara lämnar och låter det vara utan på allvar söker varje arbetsförmåga som finns och letar efter den hjälp som behövs för att åstadkomma detta kommer vi alltid att ha människor som inte klarar av det. Vi ska minimera denna grupp, men den kommer alltid att finnas.
Det finns ett antal underskattade problem som verkligen är värda att diskutera. Det är för få som på allvar diskuterar problematiken kring unga förtidspensionerade. Här har vi på allvar ett problem där det fortfarande går åt fel håll. Av någon märklig anledning är det få som tycker att detta är värt att lyfta fram i diskussionen. Det är en tyst grupp. Vi har människor som står bredvid och riskerar att göra det i 40 år eller mer av sitt liv. De ekonomiska kostnaderna är minimala i jämförelse med det mänskliga lidande som finns här.
Unga funktionshindrade som har tydlig men begränsad arbetsförmåga har vi i dag inga riktigt bra former för att systematiskt hjälpa så att de kan använda sin begränsade men viktiga arbetsförmåga. Det är en underskattad grupp.
Det finns utan tvekan problem också med en del av de människor som kommer tillbaka till sjukförsäkringen efter en period hos Arbetsförmedlingen. Jag har sagt flera gånger under den ocean av tid - en månad - som jag har haft till mitt förfogande att vi tar frågan på stort allvar. Vi arbetar intensivt med den. Vi är övertygade om att det går att hitta lösningar utan att säga att vi går tillbaka till hur det var förr. Det är vår ambition just nu.
Anf. 20 Monica Green (S)
Herr talman! Jag undrar vem som är historielös. Jag började med att beskriva att när Göran Persson var statsminister satte vi upp som mål att halvera sjukskrivningstalen. Vi tillsatte en utredning och påbörjade arbetet eftersom vi såg problemet. Människor ska kunna komma i arbete och man ska kunna arbeta efter förmåga.
Problemet är att den borgerliga regeringen, när de tar över, tar ut vissa bitar men inte tillför det som behövs, nämligen pengar till rehabiliteringskedjan. Om man inte tillför pengar till rehabilitering utan bara kallar det för rehabiliteringskedja utan att ge någon rehabilitering blir det en utsorteringskedja. Då innebär det stupstock.
Människor försvinner och syns plötsligt inte i statistiken eftersom de inte är berättigade till någonting längre. Vad är det, om inte en stupstock? Man kan möjligen tycka att det inte är vårt problem. De kan väl leva på allmosor, tigga, putsa skor åt någon eller leva på någon anhörig. Så vill inte vi ha det. Ett sådant kallt samhälle vill vi inte ha. Det tror jag att vi är överens om. Jag pekar på bristerna för att jag vill ha ett varmare samhälle för oss alla, ett samhälle där alla känner sig delaktiga och där alla kan jobba efter förmåga.
När utanförskapet har ökat så mycket som det har gjort under de fyra gångna åren - det handlar om 70 000 personer - och vi med stormsteg närmar oss tvåtredjedelssamhället, betyder det att vi lämnar ett antal personer bakom oss som inte får vara med i utvecklingen. Vi går bakåt. Vi backar in i framtiden om vi inte gör något åt de ökade klyftorna.
När det finns människor som kanske blir vräkta från sin bostad, inte har råd med mat och inte har råd med medicin är det inte en välfärdsstat längre. De personerna måste få hjälp. De måste få möjlighet att känna att vi ställer upp. Vi mår alla bra av att andra mår bra, som det så tydligt står i boken
Jämlikhetsanden
. Ett samhälle mår bra av om vi tar med oss alla in i framtiden, och inte kastar ut några för att de har varit sjuka för länge. De måste få en chans. De som nu har bollats mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen och som egentligen ska tillbaka till Försäkringskassan och nu har kommit bort måste identifieras. Vi måste se till att de får möjlighet att antingen bli sjukskrivna eller på annat sätt tas om hand av Försäkringskassan eller få arbete i den mån de kan arbeta. Det får inte vara som nu: Du är för sjuk för att arbeta. Du är för frisk för att få sjukförsäkring.
Det måste följas upp mycket tydligare.
Den undersökning som statsrådet hänvisar till är nästan omöjlig att begripa. Det står om 64 procent och 20 procent och så vidare, men man vet inte hur många som ingår i undersökningen och hur många ni har tittat på. Ni säger själva att man inte vet hur många det är. Ändå skriver ministern att 20 procent av dem nog har klarat att arbeta. Det är omöjligt att hänvisa till den undersökningen eftersom den inte säger någonting. Man kan trixa med statistik.
Anf. 21 Anders W Jonsson (C)
Herr talman! Jag önskar att den pågående förnyelsedebatten inom socialdemokratin på något vis kan leda tillbaka partiet till där man befann sig i den här frågan hösten 2006. Det fanns en insikt om att Sverige inte kunde ha en sjukförsäkring där en bortre tidsgräns saknades. Vi var det enda OECD-landet som hade det systemet, och det hade fått helt orimliga konsekvenser.
Alliansregeringen tog vid där Socialdemokraterna lämnade. Man satsade, tvärt emot vad Monica Green säger, mycket stora summor på rehabiliteringsgarantin som i dag har gett tiotusentals människor rätt till rehabilitering. Dessutom gjorde man stora satsningar på arbetslivsintroduktionen som vi nu börjar se resultatet av.
Jag vänder mig emot att man använder begreppet stupstock när man beskriver det som Arbetsförmedlingen i dag arbetar oerhört seriöst med, och med framgång. Arbetsförmedlingen i Gävle hade 60 procent som man bedömde hade någon form av arbetsförmåga. Om bara en fjärdedel av det visar sig vara sant, tänk vilken framgång det är mot det system vi hade för fyra, fem, sex år sedan.
Jag vill inte sticka under stol med att det finns problem. Det gäller framför allt de människor som faller mellan stolarna. Jag är därför väldigt glad att statsrådet tar upp att det är ett område som regeringen följer mycket noga och att man vid behov tänker återkomma med förslag till åtgärder. Det gläder mig också att statsrådet här i kammaren tar upp ett kanske ändå större problem, nämligen vad som händer med de unga svårt funktionsnedsatta som aldrig kommer att kunna försörja sig på eget arbete. Även där funderar man på åtgärder. Det är en grupp som verkligen har kommit i kläm såväl i dag som under den socialdemokratiska tiden.
Anf. 22 Ulf Kristersson (M)
Herr talman! Jag har tre kommentarer.
Så här ser Försäkringskassans rapport ut. Jag visar den för att det inte ska råda någon tvekan om vilket papper som ligger bakom siffrorna.
I alla välfärdssamhällen finns det människor som aldrig har haft en inkomst, aldrig har haft en försäkrad inkomst. Därmed har de ingen grund för den vanliga sjukpenningen. De ska vara så få som möjligt. De kommer alltid att finnas i alla samhällen. Det har ingenting med sjukförsäkringsreformen i sig att göra. Vi har alla goda skäl att undvika att människor hamnar i socialbidragsberoende, men det kommer alltid att finnas människor som aldrig har haft en försäkrad inkomst. Av den anledningen har vi system som tar vid där de reguljära inte längre fungerar.
Jag tycker att vi ska hålla oss för goda för att säga sådant som: Ingen bryr sig. Man får tigga eller putsa skor. Det är inte värdigt en diskussion som är alldeles för viktig för den sortens banaliteter.
Anf. 23 Monica Green (S)
Herr talman! Det är möjligt att det inte är värdigt och att ministern inte orkar se sanningen. Vi får faktiskt fler tiggare på gatan. Vi får fler människor som lever i utanförskap. Om inte ministern vill se det kan jag berätta om verkligheten och om hur det kommer att se ut framöver om man inte gör något.
Det finns annan statistik än den som ministern har visat, nämligen att 42 000 personer har nått maxgränsen i sjukförsäkringen och blivit utförsäkrade. Försäkringskassans prognos var att omkring 38 procent av dem skulle bli kvar eller återvända till sjukförsäkringen, men den andelen blev betydligt större. Av nästan 18 000 personer som utförsäkrades vid årsskiftet hade 55 procent blivit kvar eller återvänt till sjukförsäkringen i augusti. Av dem utförsäkrades drygt 8 000 under första kvartalet. Av dem kom 46 procent tillbaka till Försäkringskassan. Av de utförsäkrade som skrivit in sig hos Arbetsförmedlingen och inte återvänt till sjukförsäkringen deltog i augusti hälften i program med aktivitetsstöd och cirka en femtedel arbetade.
SKL säger att de har fått ökade socialbidragskostnader på grund av sjukförsäkringen. Det rapporterar Sveriges Kommuner och Landsting. Det finns alltså statistik som visar något helt annat än det som Ulf Kristersson försöker påvisa.
Jag vill ha ett samhälle där alla är med, där vi kan känna oss trygga och välkomna och där vi kan vara delaktiga i arbetslivet efter förmåga. Vi ska ha en sjukförsäkring som alla är delaktiga i och alla kan känna sig trygga i.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.