Ungas situation på svensk arbetsmarknad
Interpellation 2008/09:413 av Nilsson, Jennie (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2009-03-13
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad
- 2009-03-13
- Svar fördröjt anmält
- 2009-03-24
- Sista svarsdatum
- 2009-03-27
- Besvarad
- 2009-04-03
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 13 mars
Interpellation
2008/09:413 Ungas situation på svensk arbetsmarknad
av Jennie Nilsson (s)
till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)
Lågkonjunkturen slår hårt mot de unga på svensk arbetsmarknad. Ungdomsarbetslösheten ökar mer i Sverige än i övriga EU-länder och en rad experter efterlyser aktiva åtgärder.
I en interpellationsdebatt om unga arbetslösa i januari avslutade arbetsmarknadsministern med att säga: ”Jag skulle naturligtvis vara extremt missnöjd om jag befann mig i samma läge som när ni lämnade över, nämligen att 100 000 ungdomar stod på perrongen utan någon som helst hjälp.”
Redan när ministern fällde detta yttrande var 103 118 ungdomar arbetssökande enligt Arbetsförmedlingens månadsstatistik.
Av det drar jag slutsatsen att arbetsmarknadsministern är extremt missnöjd med resultatet av regeringens politik.
Min fråga blir vilka åtgärder ministern avser att vidta för att rätta till bristerna i den hittills förda politiken.
Debatt
(11 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2008/09:413
Webb-tv: Ungas situation på svensk arbetsmarknad
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2008/09:97 Fredagen den 3 aprilProtokoll 2008/09:97 18 § Svar på interpellationerna 2008/09:413 och 420 om ungas situation på svensk arbetsmarknad
Protokoll från debatten
Anf. 99 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Jennie Nilsson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att rätta till bristerna i den hittills förda politiken. Vidare har Eva-Lena Jansson frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder i syfte att förbättra, den enligt henne av flera kritiserade, arbetsmarknadspolitiken för ungdomar.
Självklart är jag missnöjd över att det är så många ungdomar som nu drabbas hårt av den kraftiga konjunkturnedgången. Men att det skulle bero på regeringens politik är jag inte beredd att hålla med om.
Regeringen har sedan den tillträdde reformerat stora delar av arbetsmarknadspolitiken för att minska utanförskapet och för att fler människor ska komma i arbete. Ungdomar har varit och är en prioriterad grupp i detta arbete. För att underlätta för unga att komma in på arbetsmarknaden och få arbetslivserfarenhet har regeringen halverat socialavgifterna för personer under 26 år. Därmed har kostnaden för att anställa ungdomar minskat markant. Dessutom har reglerna i lagen (1982:80) om anställningsskydd ändrats på så sätt att det har blivit enklare att anställa för viss tid. Tidsbegränsade anställningar kan fungera som en väg in i tillsvidareanställningar för personer som ännu inte är fast etablerade på arbetsmarknaden, till exempel unga människor.
Vi har infört jobbgarantin för ungdomar som erbjuder unga ett omfattande stöd efter tre månaders arbetslöshet. Vidare kvalificerar sig en person som har fyllt 20 men inte 26 år till nystartsjobb redan efter sex månaders arbetslöshet. Det innebär att arbetsgivaren kompenseras med ett belopp motsvarande arbetsgivaravgiften. Tillsammans med de sänkta socialavgifterna för unga blir lönekostnaden då 40 procent lägre för att anställa en sådan ung person än vad den annars skulle ha varit.
Till följd av det försämrade arbetsmarknadsläget har regeringen presenterat ytterligare satsningar inom bland annat arbetsmarknadsområdet. Det innebär att unga tidigt i en arbetslöshetsperiod kan ta del av en förstärkt matchningsverksamhet med personliga coacher under 2009-2011. Dessutom utökas antalet utbildningsplatser inom yrkesinriktad gymnasial vuxenutbildning och inom den nya yrkeshögskolan.
Det är också viktigt att lyfta fram att det pågår ett omfattade reformarbete som berör alla delar av det offentliga utbildningssystemet. Det är regeringens ambition att utbudet i utbildningssystemet bättre ska svara mot behoven på arbetsmarknaden. Därmed underlättas ungas etablering på arbetsmarknaden och risken för arbetslöshet minskar.
Regeringen har alltså vidtagit en rad viktiga åtgärder för att underlätta för ungdomar att få ett arbete. Åtgärderna för att bryta ungas utanförskap är en del av ett långsiktigt och strategiskt arbete som är högt prioriterat. Denna prioritering kvarstår även i det försämrade konjunkturläget.
Anf. 100 Jennie Nilsson (S)
Fru talman! Tack så mycket, ministern, för svaret!
Jag vill börja med att konstatera att det är ett fall framåt för ministern när han nu erkänner att han inte är nöjd med ungas situation på arbetsmarknaden. Tyvärr tar det stopp där, för sedan går ministern vidare med att skylla på konjunkturen. Han vill inte kännas vid något ansvar, vare sig för sin egen eller för regeringens del. Det är allvarligt att man inte ser sambandet mellan att inneha regeringsmakten och ta ansvar för den utveckling, bra eller dålig, som fattade beslut och/eller avsaknaden av beslut också innebär.
Ministern går vidare med att göra en rad uppräkningar av den omläggning av politiken som gjordes under högkonjunkturen. Problemet med den politiken har just varit att den anpassats till högkonjunkturen och därför fungerar ganska dåligt nu när vi har ett helt annat läge. Han nämner exempelvis sänkta socialavgifter som ett gott exempel. Det är en generell åtgärd som jag har debatterat med ministern tidigare och som döms ut av merparten av all expertis på området såsom dyr och ineffektiv.
Ministern lyfter också fram reglerna i lagen om anställningsskydd som har ändrats så att det nu blir enklare att anställa på visstid. Det levererades en rapport om tröskeleffekter på svensk arbetsmarknad, framtagen av Institutet för Näringslivsforskning, ganska nyligen. Vi fick en genomdragning av den i utskottet i tisdags. I rapporten konstateras att det visserligen blivit lättare att anställa på visstid, vilket inneburit att det blivit fler visstider, men att det inte gett någon effekt på den totala sysselsättningen. Det betyder att det skett en omfördelning från fasta tjänster till vikariat och dylikt. Det man i sådana fall gjort är att man har flyttat marginaleffekter - i bästa fall har det gynnat ungdomar.
En slutsats man kan dra av detta är att förändrade LAS-regler inte skapar några nya jobb. Det skapar möjligtvis nya marginalgrupper. Erfarenheten visar att det är äldre, sjuka och föräldralediga som ligger risigast till när arbetsgivarna själva får välja. Det tror jag är en utveckling som varken jag eller ministern tycker är bra.
Sedan lyfter Littorin fram jobbgarantin för ungdomar som enligt honom erbjuder unga ett omfattande stöd. Här funderade jag lite grann på om ministern skojade med mig. En hyfsat färsk sammanställning av de insatser som den borgerliga regeringen erbjuder unga visar att endast en tredjedel av de arbetslösa ungdomarna befinner sig i någon form av program, och endast 2 procent får stöd i någon form av praktik eller utbildning. Av de 21 364 personer - den siffran är tre fyra, kanske fem veckor gammal - som befann sig i jobbgarantin för ungdomar fick endast drygt 680 personer arbetspraktik och drygt 580 personer utbildning. Det är färre än 5 procent.
Till detta lägger ministern nystartsjobben, och där kan jag bara konstatera att det har inrättats 38 000 sådana sedan insatsen inleddes för två år sedan; den siffran gäller inklusive de unga. Det kan knappast ses som en lyckad satsning.
Avslutningsvis tar ministern upp åtgärder som man faktiskt har presenterat med anledning av konjunkturläget, med anledning av den kris vi nu befinner oss i. Den främsta åtgärd som han lyfter fram är matchning och coachning. Det är i och för sig en bra åtgärd, och den kunde nog ha fungerat om man till det hade lagt verktyg att jobba med för dem som ska matcha och coacha - de finns inte i dag - och/eller om det hade funnits någonting att matcha och coacha mot. En sådan åtgärd är klart bättre i en högkonjunktur än i en lågkonjunktur vilket gör det till en lite märklig prioritering.
Min talartid är alldeles strax slut, och jag ska därför avsluta med att fråga: Hur utvärderar man effekterna av sin politik? Det har ju talats om utvärdering. Vilka analyser gör man, och finns det några tankar på omprövning?
Anf. 101 Jennie Nilsson (S)
Fru talman! Tack för svaret på min interpellation, arbetsmarknadsminister Littorin!
Jag ska hålla upp en bild för kammaren för att visa hur situationen ser ut i Örebro län. Bilden visar antalet varslade, fru talman, från den 1 oktober 2008 till den 22 mars i år. På tredje plats nerifrån ligger Örebro län, som har haft väldigt många varslade. Det är naturligtvis alarmerande.
Efter den kraftiga vågen av varsel har den öppna arbetslösheten ökat med nästan 40 procent i Sverige. I gruppen ungdomar mellan 18 och 24 år är ökningen ännu större. Drygt 43 procent fler är arbetslösa i år jämfört med föregående år. I Örebro län varierar antalet arbetslösa ungdomar mellan kommunerna, men totalt är nästan 8 procent av länets ungdomar, 1 795 personer, öppet arbetslösa. Dessutom är 981 ungdomar inskrivna i den så kallade jobbgarantin, en åtgärd som sätts in först efter tre månaders arbetslöshet.
Efter dessa tre månader i garantin och sex månaders arbetslöshet kan man komma i fråga för arbetspraktik eller utbildning. Enligt riksdagens utredningstjänst har endast ett fåtal av deltagarna i den så kallade jobbgarantin fått arbetspraktik eller utbildning. Med andra ord, fru talman, är den så kallade jobbgarantin ingen aktiv insats, precis som Jennie Nilsson har redovisat.
Vid en träff med varselsamordnarna i Örebro län frågade jag chefen för Arbetsförmedlingen i Örebro om han hade fått något uppdrag från regeringen att från dag ett jobba aktivt med arbetslösa ungdomar. Som det konstaterats i tidigare debatter i dag behöver många ungdomar stöd, starkt stöd, redan från dag ett. Man kan inte vänta i över tre månader för att få det stödet. Många av ungdomarna får i så fall snabbt andra problem. Det uppdraget hade man tyvärr inte fått. Arbetsförmedlingschefen framhöll dock att det var något man önskade.
Bilden från Örebro län är säkert inte unik. Den visar tydligt behovet av förändrad arbetsmarknadspolitik från regeringens sida, inte minst för att arbetslösa ungdomar som är i behov av utbildning och praktik för att snabbt kunna ta ett arbete ska kunna få stöd värt namnet. Risken är annars uppenbar att den här regeringen fortsätter att lämna dessa ungdomar åt deras öde.
Jag hade ställt en fråga, och jag får tyvärr säga precis som Jennie Nilsson: Jag tycker att svaret är ganska kortfattat och egentligen ganska tomt på innehåll. Jag saknar tydligt stöd för de ungdomar som har varit långtidsarbetslösa, som är inne i jobbgarantin och som upplever att det bara är passivitet för deras del. Vad tänker regeringen göra åt dem, och varför vill man inte satsa på ungdomar redan från dag ett? Varför kan dessa ungdomar inte få stöd? Varför måste man vänta tre månader? Jag tycker inte att det är en hållbar politik. Jag kritiserade den socialdemokratiska politiken just på den här punkten, och jag tänker fortsätta att kritisera de regeringar som inte vill satsa på ungdomar från dag ett. Tre månader är en evighet för ungdomar. De kan inte vänta så länge på att få stöd.
Fru talman! Jag hoppas att i debatten få ett betydligt bättre besked från arbetsmarknadsministern än jag fått hittills i svaret.
Anf. 102 Eva-Lena Jansson (S)
Fru talman! Låt mig först ge en bild från verkligheten och sedan försöka resonera lite grann och så småningom försöka landa i svaren!
Först och främst ska man komma ihåg att när vi tog över 2006 var ungefär 120 000 i åldersgruppen 18-24 år öppet arbetslösa, sökande i program med aktivitetsstöd eller sökande med arbeten med eller utan stöd. Det var många som stod utanför. Två år senare var samma siffra 82 000 personer. Antalet unga inskrivna vid Arbetsförmedlingen hade alltså minskat med 40 000 personer de första två åren. Det var samtidigt som vi hade väldigt stora ungdomskullar som kom ut på arbetsmarknaden. Det var naturligtvis väldigt glädjande att det var på det sättet.
Samtidigt kan jag vara helt överens med interpellanterna om att Sverige ligger förfärligt till i de internationella tabellerna. Vi ligger i bottenskrapet när det gäller ungdomsarbetslöshet och har gjort det länge. I decennier har vi legat illa till. Då får man fundera över vad det är som strukturellt gör att vi alldeles oavsett konjunktur och oavsett regering ligger så illa till när det gäller ungdomsarbetslöshet.
Det finns en del förklaringar som man får höra när man pratar med forskare och andra runt omkring. En som man anger är brister i statistiken på annat håll. Det tycker jag är en väldigt dålig förklaring. Den funkar inte riktigt. Men det är åtminstone en som man nämner.
Sedan nämner man tre andra. En sådan anledning är att vi i Sverige har högre ingångslöner än man har i väldigt många andra länder och en ganska sammanpressad lönestruktur. Jag lägger ingen värdering i det, absolut inte. Lönebildningen är parternas ansvar. Jag bara konstaterar att man försöker förklara den höga ungdomsarbetslösheten med den effekt detta får. Om man kan välja mellan en 20-åring med låg arbetslivserfarenhet och en 30-åring med hög och 30-åringen är bara marginellt dyrare tar man 30-åringen. Det är så man försöker förklara det. Men jag lägger som sagt ingen värdering i det, så ni behöver inte hoppa på mig. Jag föreslår inte sänkta ingångslöner, det är inte det jag säger. Jag bara konstaterar att det är så.
Man har samma resonemang när det gäller arbetsrätt, LAS och sådana saker. Det får vi höra i debatten väldigt ofta. Då försöker jag bara konstatera att forskningen visar att arbetsrätten inte påverkar arbetslöshetens storlek, alltså omfattningen av arbetslösheten, men har en effekt på sammansättningen av arbetslösheten. Har man en väldigt hård arbetsrätt tenderar det att missgynna dem som står utanför och gynna dem som är på arbetsmarknaden. Det får till effekt att det blir lite jobbigare för dem som är unga eller har utländsk bakgrund eller vad det nu kan vara att ta sig in.
Det tredje man anger är naturligtvis att utbildningssystemets koppling till arbetsmarknaden är en väsentlig faktor för att förklara varför arbetslösheten är högre i vissa länder än andra länder, speciellt för ungdomar.
Det jag konstaterar är att vi inte vill lägga oss i lönebildningen på svensk arbetsmarknad. Det är väldigt skönt att politiker håller sig borta från den. Men vad vi kan göra om det nu är så att ingångslönerna är lite högre i Sverige och det är en förklaringsfaktor är att vi kan påverka lönekostnaden totalt sett genom att till exempel halvera arbetsgivaravgiften för unga, utan att för den skull påverka lönebildningen. Det är grundskälet till att vi gör den förändringen för att få lite lägre trösklar in på arbetsmarknaden för ungdomar. På det sättet säger vi också nej till förändrad arbetsrätt, alltså att luckra upp LAS för ungdomar till exempel. Jag tror att det vore en oerhört oklok åtgärd. Vi går i stället vägen via sänkta arbetsgivaravgifter, bara så att det är sagt.
Det är klart att en bättre koppling mellan utbildningssystemet och arbetsmarknaden är helt avgörande på sikt, så att vi får den typ av utbildningar som efterfrågas bland arbetsgivarna. På det sättet kommer jag nästan in på nästa interpellation om bristyrken också, men den ska vi ta senare.
Jag hann inte riktigt med vad jag skulle säga nu heller, så jag får återkomma i nästa replikrunda.
Anf. 102 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Låt mig först ge en bild från verkligheten och sedan försöka resonera lite grann och så småningom försöka landa i svaren!
Först och främst ska man komma ihåg att när vi tog över 2006 var ungefär 120 000 i åldersgruppen 18-24 år öppet arbetslösa, sökande i program med aktivitetsstöd eller sökande med arbeten med eller utan stöd. Det var många som stod utanför. Två år senare var samma siffra 82 000 personer. Antalet unga inskrivna vid Arbetsförmedlingen hade alltså minskat med 40 000 personer de första två åren. Det var samtidigt som vi hade väldigt stora ungdomskullar som kom ut på arbetsmarknaden. Det var naturligtvis väldigt glädjande att det var på det sättet.
Samtidigt kan jag vara helt överens med interpellanterna om att Sverige ligger förfärligt till i de internationella tabellerna. Vi ligger i bottenskrapet när det gäller ungdomsarbetslöshet och har gjort det länge. I decennier har vi legat illa till. Då får man fundera över vad det är som strukturellt gör att vi alldeles oavsett konjunktur och oavsett regering ligger så illa till när det gäller ungdomsarbetslöshet.
Det finns en del förklaringar som man får höra när man pratar med forskare och andra runt omkring. En som man anger är brister i statistiken på annat håll. Det tycker jag är en väldigt dålig förklaring. Den funkar inte riktigt. Men det är åtminstone en som man nämner.
Sedan nämner man tre andra. En sådan anledning är att vi i Sverige har högre ingångslöner än man har i väldigt många andra länder och en ganska sammanpressad lönestruktur. Jag lägger ingen värdering i det, absolut inte. Lönebildningen är parternas ansvar. Jag bara konstaterar att man försöker förklara den höga ungdomsarbetslösheten med den effekt detta får. Om man kan välja mellan en 20-åring med låg arbetslivserfarenhet och en 30-åring med hög och 30-åringen är bara marginellt dyrare tar man 30-åringen. Det är så man försöker förklara det. Men jag lägger som sagt ingen värdering i det, så ni behöver inte hoppa på mig. Jag föreslår inte sänkta ingångslöner, det är inte det jag säger. Jag bara konstaterar att det är så.
Man har samma resonemang när det gäller arbetsrätt, LAS och sådana saker. Det får vi höra i debatten väldigt ofta. Då försöker jag bara konstatera att forskningen visar att arbetsrätten inte påverkar arbetslöshetens storlek, alltså omfattningen av arbetslösheten, men har en effekt på sammansättningen av arbetslösheten. Har man en väldigt hård arbetsrätt tenderar det att missgynna dem som står utanför och gynna dem som är på arbetsmarknaden. Det får till effekt att det blir lite jobbigare för dem som är unga eller har utländsk bakgrund eller vad det nu kan vara att ta sig in.
Det tredje man anger är naturligtvis att utbildningssystemets koppling till arbetsmarknaden är en väsentlig faktor för att förklara varför arbetslösheten är högre i vissa länder än andra länder, speciellt för ungdomar.
Det jag konstaterar är att vi inte vill lägga oss i lönebildningen på svensk arbetsmarknad. Det är väldigt skönt att politiker håller sig borta från den. Men vad vi kan göra om det nu är så att ingångslönerna är lite högre i Sverige och det är en förklaringsfaktor är att vi kan påverka lönekostnaden totalt sett genom att till exempel halvera arbetsgivaravgiften för unga, utan att för den skull påverka lönebildningen. Det är grundskälet till att vi gör den förändringen för att få lite lägre trösklar in på arbetsmarknaden för ungdomar. På det sättet säger vi också nej till förändrad arbetsrätt, alltså att luckra upp LAS för ungdomar till exempel. Jag tror att det vore en oerhört oklok åtgärd. Vi går i stället vägen via sänkta arbetsgivaravgifter, bara så att det är sagt.
Det är klart att en bättre koppling mellan utbildningssystemet och arbetsmarknaden är helt avgörande på sikt, så att vi får den typ av utbildningar som efterfrågas bland arbetsgivarna. På det sättet kommer jag nästan in på nästa interpellation om bristyrken också, men den ska vi ta senare.
Jag hann inte riktigt med vad jag skulle säga nu heller, så jag får återkomma i nästa replikrunda.
Anf. 103 Jennie Nilsson (S)
Fru talman! Vi kan väl gemensamt konstatera att fyra minuter är väldigt lite för att säga något om ungdomsarbetslösheten, framför allt om man ska försöka beröra alla de punkter som ministern initialt radade upp i sitt svar.
Jag ska också försöka avhålla mig så gott det går från att blanda ihop våra bägge debatter, fast de hänger lite grann ihop, så i någon mening kommer jag säkert att göra det ändå.
Men det finns några saker som jag ändå skulle vilja konstatera. En sak är de satsningar som ministern lyfter fram att regeringen har gjort. Det är bra att man nu lägger mer pengar på vuxenutbildning och på arbetsmarknadsutbildning. Problemet är bara att man först drog ned rätt så rejält på de här områdena, både på vuxenutbildningen och på arbetsmarknadsåtgärder. Nu lägger man tillbaka en del av det och kallar det för jättestora satsningar. Med den matematiken kan jag förstå att Björklund funderar på att vi behöver en ny skola. Det är ett väldigt märkligt sätt att räkna, och det är heller inte riktigt seriöst att försöka framställa det på det sättet. Vi har fortfarande lägre nivåer nu på både vuxenutbildningen och arbetsmarknadsutbildningarna än vi hade exempelvis 2006.
Ministern lyfter fram det som ofta brukar betecknas eller användas som skäl till att vi har en hög ungdomsarbetslöshet i Sverige. Där har ministern alldeles rätt. Det är ett kvarstående strukturellt problem som vi har haft oavsett konjunktur under en väldigt lång tid. Precis som ministern säger är det många som påstår att det är de höga ingångslönerna som är problemet. Men jag köper inte det, och jag är lite glad över att jag tycker mig höra att ministern inte gör det heller, även om han inte är så tydlig som jag skulle önska på den punkten.
Det man har gjort är precis som ministern säger att man har minskat lönekostnaderna för att anställa ungdomar. Man har sänkt de sociala avgifterna och har via exempelvis nystartsjobben, som ministern har ett matematiskt exempel på i sitt första inlägg, gjort det 40 procent billigare att anställa en ungdom. Problemet är bara att det inte fungerar heller. De har inte fått jobb i någon stor utsträckning med de här insatserna heller. Det fick man inte ens under högkonjunkturen, innan det här blev riktigt illa, och man får det definitivt inte nu under lågkonjunkturen.
Ministern brukar ibland fråga mig om jag tror att arbetsgivarna anställer fler ungdomar om man gör det dubbelt så dyrt att anställa. Det är för det första ett felaktigt sätt att ställa frågan, för ministern har inte gjort det dubbelt så billigt generellt sett. Men ministerns stora problem här är att hans medicin inte fungerar heller.
Den andra del som man lyfter fram är arbetsrätten och anställningsskyddet. Precis som jag försökte säga i mitt förra anförande är det så att man där har gjort en del justeringar. Man har gjort det lättare att visstidsanställa. Många säger att det är bra för de unga, för då kommer de in på arbetsmarknaden. Här är jag återigen glad att ministern medger att det inte påverkar sysselsättningen totalt sett. Det blir inga fler jobb. Det man gör är att man ställer grupper mot varandra. Man kan förändra vilka grupper som är det man kallar för marginalgrupper på arbetsmarknaden, de som har tuffast att komma in. Man kan förändra det från att vara ungdomar och exempelvis invandrare om man vidtar någon speciell åtgärd som gör det lättare att ha just dem på visstid. Då är effekten att de får visstid, men inte fasta jobb, och andra grupper - om man nu gör det lättare att säga upp exempelvis - blir av med jobbet. Man ställer grupper emot varandra på svensk arbetsmarknad. Jag tycker inte att det är värdigt att ens ha en sådan diskussion i det här läget. Jag är glad att kunna känna att ministern ändå är försiktig med att ge sig in i detta, även om han har kolleger som gärna gör det.
Vad kan man då göra? Är läget helt kört? Nej, det är det inte. Därför tänker jag inte bli så ledsen över att jag inte kommer att hinna säga så mycket om det nu, för vi har en debatt om en liten stund om bristyrken. Det handlar om hur man stärker ungdomar och företag för att göra dem konkurrenskraftiga. Det handlar om att identifiera problem och leverera lösningar.
Anf. 104 Eva-Lena Jansson (S)
Fru talman! Jag får återupprepa min fråga och hoppas att arbetsmarknadsministern kan svara på den: Finns det några åtgärder som arbetsmarknadsministern kan tänka sig att vidta för att Arbetsförmedlingen ska få i uppdrag att börja arbeta tidigare med ungdomar som är arbetslösa?
Jag satt förra mandatperioden i vuxenutbildnings- och arbetsmarknadsnämnden i Örebro som då hade i uppdrag att jobba med bland annat arbetslösa ungdomar. Arbetsförmedlingen köpte tjänster av kommunen.
Det vi kunde se ett tydligt resultat av var att ju snabbare insatser och ju mer gediget arbete som genomfördes, desto snabbare gick ungdomarna ut i arbete. Många ungdomar är väldigt kort tid i arbetslöshet jämfört med dem som kanske har gått ut i arbetslöshet vid 40, 45 eller 50 års ålder. Den gruppen riskerar att vara längre i arbetslöshet än många ungdomar.
Det som har visat sig verkningsfullt är att så fort som möjligt se till att man jobbar aktivt med ungdomar och att ungdomar får stöd. Det kan handla om att de får praktikplats, att de blir yrkesvägledda till nya utbildningar, de kan gå komvux och de kan gå vidare. Så fort dessa ungdomar får stöd kommer de vidare.
En del av dessa ungdomar klarar sig alldeles utmärkt på egen hand och behöver inte ha stöd inom tre månader. Men en stor grupp ungdomar behöver ha den insatsen. Jag önskar från den här regeringen, precis som jag önskade från den förra regeringen, att Arbetsförmedlingen ska få ett uppdrag att redan från dag ett börja jobba aktivt med dessa ungdomar.
Vi ser att vi skulle kunna rädda jättemånga ungdomar. Vi skulle kunna minska kostnader på den sociala sidan som uppstår när arbetslösa ungdomar inte får en aktiv åtgärd. Därför måste också de åtgärder som sätts in efter tre månader vara aktiva.
De kan inte gå från passiv sysslolöshet i ensamhet till att gå in i en passiv åtgärd tillsammans med andra. Det tycker jag inte är meningsfullt, arbetsmarknadsministern. Därför vill jag ändå igen ställa frågorna till arbetsmarknadsministern: Vad tänker han göra för att Arbetsförmedlingen får det tydliga uppdraget att börja arbeta från dag ett, och vilka resurser är man beredd att satsa?
Vi vet dessutom att om man från statens sida via regeringen inte ger mer pengar till kommuner och landsting så kommer fler ungdomar än i dag som är sysselsatta inom välfärdsverksamheten att få sluta. En hel del har redan fått gå, och en hel del av dem som går på timmar och har deltidsanställning kommer att få sluta.
I Örebro kommun kommer ett antal personer som jobbar inom äldreomsorgen att få sluta. Många av dem är under 25 år. Det är ungdomar vi pratar om. De blir arbetslösa därför att regeringen väljer att prioritera skattesänkningar framför att ge pengar till välfärdens kärna.
Jag vill också påpeka att i välfärden ingår våra socialförsäkringssystem. Även om inte arbetsmarknadsministern och jag delar den uppfattningen, fru talman, tycker jag att både sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen är en del av välfärden.
De är en del av våra trygghetssystem, och därför ska man inte ställa dem mot den andra välfärden. De hänger ihop. Får man inte rimlig ersättning i a-kassa kommer man att gå på socialbidrag. Det kommer att ta pengar från äldreomsorgen, barnomsorgen och skolan.
Varför vill inte denna regering satsa på ungdomar och ge mer pengar till kommuner och landsting? Det är min andra fråga, fru talman. Jag hoppas att få svar i det här inlägget. Ministern har i varje fall några minuter längre talartid än jag har.
Anf. 105 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Låt oss vara överens om att ungdomsarbetslösheten är vår tids stora gissel. Det har varit så under alltför lång tid.
Det är precis som Eva-Lena Jansson sade i snitt betydligt kortare tid i arbetslöshet när man är ung. Men när konjunkturen ser ut som den gör är det nu många unga som slås ut just nu på grund av turordningskretsar och annat.
Risken är att vi hamnar i ett läge som är lite grann påminnande om 90-talet där många ungdomar fastnar i ett utanförskap och aldrig kommer tillbaka. Det måste vi undvika till snudd på varje pris, höll jag på att säga. Det får inte återupprepas.
Jag frågade min danske kollega. Sverige ligger bland de sämsta länderna, och Danmark hör till de allra bästa i EU när det gäller ungdomsarbetslöshet. Jag frågade honom: Vad är ert recept? Hur gjorde ni? Kan vi dra några lärdomar?
Han tittade på mig och sade: Ni måste ju halvera a-kassan för ungdomar. Det var det vi gjorde. Det var ju en jättebra idé! Nej, sade jag, det tänker vi inte göra. Då får vi jobba med andra saker.
Det jag tror är väldigt viktigt är att titta över: Vilka är de som kommer ut i arbetslöshet? Vilka är de ungdomarna? Hur ser de ut? Vad har de för erfarenheter och kompetenser?
Vi konstaterar raskt att av till exempel de ungdomar som finns i jobbgarantin för unga är var femte utan färdig gymnasiekompetens. Det är väl ett utmärkt tillfälle att förstärka den och ge dem möjligheter när det nu är sämre tider att komplettera sin utbildning.
När man pratar med många av de ungdomar som nu blir arbetslösa säger de: Jag tänker passa på att plugga nu. Det är en bra idé att göra det. Ur det perspektivet är investeringar och satsningar i utbildningssystemet väldigt viktiga och bra. De är viktiga ur det korta krisperspektivet. Men de är också viktiga som en investering långsiktigt för framtiden. Jag skulle vilja säga att utbildningspolitikens vikt ökar.
Det andra är naturligtvis, och den bedömningen kan jag dela med Eva-Lena Jansson och också Jennie Nilsson, att tidiga insatser är viktigt. Men det ska ställas i relation till att ungdomar har kortare tid i arbetslöshet. Det gör att jag inte tror att det är riktigt rimligt att de får en insats från första dagen.
Det första som händer är att de ska möta sin coach. De ska få hjälp att gå igenom och titta: Hur ser min kompetensprofil ut? Hur kan jag komplettera den? De kan få råd och hjälp att söka vidare och söka in på gymnasium, yrkesvux, komvux eller vad det nu kan vara. Men det handlar också om att skriva ett cv och få en kontakt.
Däremot tror jag att det är viktigt, och jag skulle inget hellre vilja än att göra det möjligt, att få insatser tidigare i jobbgarantin för unga. Det är någonting som jag definitivt prioriterar för framtiden. Jag hoppas att Eva-Lena Jansson känner att det åtminstone är ett delsvar, även om jag utgår från att du inte är riktigt nöjd. Det är åtminstone det jag skulle jobba för.
När det gäller uppdelningen är det viktigt att konstatera att vi inte försöker att lösa allt i arbetsmarknadspolitiken, utan även utbildningspolitiken är viktig. Det är utbildningssystemet som ska ta hand om de längre utbildningarna medan vi kan göra kortare insatser i arbetsmarknadspolitiken. Det handlar om praktiskt kompetensutveckling, praktik och annat för att göra det lättare att kunna komma tillbaka. Jag tror att vi behöver båda. Jag är dessutom övertygad om att vi behöver coacher som i tidigare skeden kan hjälpa till, peka rätt och hjälpa dessa ungdomar att komma rätt.
Jag tycker att detta är en väldigt bra diskussion. Det är kanske den viktigaste interpellationsdebatten i dag, om jag får säga så. Ungdomsarbetslösheten är vår stora gemensamma och svåraste politiska fråga. Hur kan vi bättre komma till rätta med den så att fler ungdomar får möjlighet att snabbare komma in på arbetsmarknaden?
Anf. 106 Jennie Nilsson (S)
Fru talman! Jag kan inte annat än att dela Littorins sista ord. Detta är en väldigt viktig debatt. Jag vet inte om det är den viktigaste, eftersom jag inte har lyssnat på alla. Men den är oerhört viktig.
Det finns några avslutande saker som jag ändå vill säga. En sak är att ministern har val att göra. Jag hoppas att han när han gör de valen för framtiden, utifrån den situation som nu är, lyssnar på den kritik som framförts mot de åtgärder som finns.
Om han inte vill lyssna på kritiken från mig som socialdemokrat kan jag ha respekt för det. Det ligger väl i sakens natur. Men lyssna då på den kritik som kommer från oberoende experter på området, från arbetsförmedlarna ute i landet och utifrån de senaste rönen från forskningen om dessa frågor!
Gör analyser utifrån de utvärderingar som görs av den politik som nu förs, och gör det snabbt! Vi har inte tid att vänta och låta dessa ungdomar betala priset för att man inte vill se det som alla andra ser.
Jag delar ministerns uppfattning att mycket av detta kommer att handla om utbildning. Det kommer att krävas utbildningsinsatser både genom arbetsmarknadspolitiken och givetvis genom det traditionella ordinarie utbildningsväsendet. Problemet är om man försöker bolla detta mellan sig och varken arbetsmarknadsministern eller utbildningsministern vill ta ansvar för de unga i den här situationen.
Jag kan bry mig ganska lite om vem som faktiskt anordnar det. Men faktum är att det just nu finns betydligt mindre pengar och resurser i systemet i en brinnande lågkonjunktur än vad det fanns år 2006 när ni tillträdde regeringsmakten. Det blir ett väldigt fattigt argument.
Anf. 107 Eva-Lena Jansson (S)
Fru talman! Politik är både att vilja och att välja. Det har Jennie Nilsson varit inne på. Det är viktigt att satsa på ungdomar. Jag tror att de som har jobbat med arbetslösa ungdomar är beredda att hålla med. Man kan se effekter ute i kommuner så fort kommuner och Arbetsförmedlingen har arbetat tillsammans aktivt med ungdomar och att det har gett resultat.
Jag känner inte till de resultat som finns i Danmark. Vad jag vet är att när man tidigare har slagit ut ungdomar från arbetslöshetsförsäkringen har de också försvunnit från statistiken. Jag tror inte riktigt att det är vad vi vill göra. Jag tror inte att vi vill gömma ungdomar och låtsas som att de inte är arbetslösa bara för att de inte får ersättning.
Jag tycker att det är viktigt att satsa på kommuner och landsting så att de slipper säga upp arbetslösa ungdomar så att det blir fler ungdomar som står utan jobb. Då behövs det pengar dit. Vi socialdemokrater har tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet presenterat ett program för att satsa på ungdomar när det gäller yrkesvägledning, utbildning och arbetsmarknadspolitik.
Jag hoppas att regeringen väljer att lyssna till oppositionen. Det har inte varit stora öron, fru talman, från regeringen hittills när det gäller att lyssna på oppositionen. Men det har funnits fler. Det finns opolitiska fackförbund som ST som också kritiserar regeringen. Jag hoppas att man kan lyssna på dem.
Om regeringen inte satsar på ungdomarna nu i denna lågkonjunktur kommer den att bli svaret skyldig när det gäller varför man valde att inte göra någonting när man faktiskt kunde göra någonting. Regeringen hänvisar i stället till en budget som togs i september 2008, när jobbkrisen inte var känd. Varför valde man inte att satsa där man faktiskt kunde göra någonting själv, där man själv förfogade över alla verktyg? Det handlar om Sveriges kommuner och landsting, där man i dag aktivt kan vara med och bidra till att fler ungdomar kan stanna kvar på arbetsmarknaden.
Fru talman! Jag hoppas att regeringen ska lyssna på oss, även om jag inte är så hoppfull som jag borde vara.
Anf. 108 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! När det gäller kommuner och landsting pågår nu en budgetprocess. Vi får därför anledning att återkomma till det framöver.
Jennie Nilsson säger att det finns val att göra. Ja, det är precis på det sättet. Det val vi har gjort är att sänka kostnaderna för att anställa ungdomar med 20 miljarder. Det har vi valt framför förändrad arbetsrätt eller sänkta ingångslöner. Det är ett aktivt val - att göra det billigare att anställa ungdomar. Jag tycker att det skulle vara trevligt att höra Socialdemokraternas argument för att det är en dålig idé att göra det billigare att ha ungdomar anställda.
Det andra valet vi har gjort är att vi tror att just coachning, utbildning och tidigare insatser för ungdomar som riskerar att bli långtidsarbetslösa är en bra idé. Det är bland annat därför vi har lagt 4 miljarder extra på arbetsmarknadspolitiska insatser i år och knappt 2 miljarder extra på utbildningssystemet. Det visar att vi sätter handling efter orden.
Ingen av oss vet om det kommer att förändra den strukturella ungdomsarbetslösheten i Sverige i decennierna framöver och om det räcker. Det kan behöva göras ytterligare saker. Den diskussionen hoppas jag kommer att vara levande inte bara i den här plenisalen utan också på många andra ställen. Vi kan gemensamt vara överens om att den strukturella ungdomsarbetslösheten i Sverige är på tok för hög både under högkonjunktur och lågkonjunktur och oavsett regering. Det tror jag att vi i grunden är överens om. Vi kan inte förlora en ungdomsgeneration till. Det har vi inte råd med. Glad påsk!
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.