Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Ungas ökade utanförskap

Interpellation 2010/11:161 av Johansson, Wiwi-Anne (V)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2011-01-27
Anmäld
2011-01-28
Besvarad
2011-02-10
Sista svarsdatum
2011-02-10

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 27 januari

Interpellation

2010/11:161 Ungas ökade utanförskap

av Wiwi-Anne Johansson (V)

till statsrådet Ulf Kristersson (M)

Den borgerliga regeringens löfte till väljarna har varit att minska det så kallade utanförskapet. Vad regeringen har gjort är förändringar som medfört att ca 27 600 har utförsäkrats och därmed blivit av med sin sjukersättning första halvåret 2010. Kostnaderna har förstås minskat. Men de sjuka och arbetslösa har bara blivit fattigare för att regeringens skattesänkningar ska finansieras. Sjuka människor har bollats mellan olika system och många som blivit av med sin sjukpenning kommer nu tillbaka.

En grupp som under längre tid ökat i antal är unga med aktivitetsersättning – det som tidigare kallades förtidspension. Bara under förra året förtidspensionerades 6 700 unga människor under 30 år. Det är en ökning med 50 procent sedan 2006 och antalet unga som får aktivitetsersättning eller förtidspension accelererar.

Nu säger ansvarigt statsråd att målet är att få ned antalet nya unga förtidspensionärer med ett par tusen om året. Med tanke på vad den borgerliga regeringen hittillsvarande strategi varit kan man befara att man främst kommer att minska den ekonomiska tryggheten, inte att skapa en aktiv arbets- och utvecklingspolitik med hög kvalitet och ett stabilt trygghetssystem för denna grupp. Att minska antalet unga med aktivitetsstöd (förtidspension) går naturligtvis att göra på flera sätt. Regeringens arbetslinje har medfört att sjuka och arbetslösa fått minskade ersättningar och vi befarar att sådana lösningar även för den här gruppen unga kan bli aktuell. Statistikpolitik är dock ingen human och hållbar lösning. Vi ser hur äldre utan arbete tvingas arbeta under slavliknande förhållanden i fas 3 där nu 25 000 långtidsarbetslösa är placerade. Om två år beräknas de vara 50 000. Dessutom ökar alltså antalet unga som förtidspensioneras kraftigt. I dag är närmare 30 000 unga förtidspensionerade.

Arbetslösa blir gratis arbetskraft i stället för att kompetensutvecklas. Vi befarar att liknande lösningar för dessa unga som i rasande takt förtidspensioneras, det vill säga försvinner ut ur statistiken med hjälp av aktivitetsersättning, kommer att likna fas 3.

Många vägar och möjligheter behövs för den med nedsatt arbetsförmåga vid övergången från skola till arbetsliv. I centrum måste stå att stödja unga människor genom kvalitativt bra åtgärder samt ett flexibelt trygghetssystem, flexibelt i den meningen att den unga ges ekonomisk trygghet med många möjligheter att ta sig in i arbetslivet.

Beroende på hur mycket arbetsförmågan är nedsatt kan man få hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels aktivitetsersättning. Vänsterpartiet anser att regelverket behöver ha fler nivåer som är anpassade till individens förutsättningar.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet:

1. Vad avser statsrådet att göra för att få slut på utanförskapet för unga i ”förtidspension” och livslång fattigdom?

2. Vilka åtgärder kommer statsrådet att vidta för att göra regelverket kring aktivitetsersättning mer flexibelt med fler steg?

3. Kommer statsrådet att ta initiativ till att det skapas en bättre övergång mellan skola och arbetsliv samt att alla unga får en arbetsmarknadsintroduktion?

4. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta så att utbildningsinsatser, arbetsmarknadsintroduktion och socialförsäkringssystemet görs till en helhet för alla dessa unga så att de får det stöd som behövs?

Debatt

(4 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2010/11:161, Ungas ökade utanförskap

Interpellationsdebatt 2010/11:161

Webb-tv: Ungas ökade utanförskap

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Ulf Kristersson (M)
Anf. 33 Ulf Kristersson (M)
Fru talman! Wiwi-Anne Johansson har frågat mig vad jag avser att göra för att minska utanförskapet för unga i förtidspension och livslång fattigdom, vilka åtgärder jag avser att vidta för att göra regelverket kring aktivitetsersättning mer flexibelt med fler steg, om jag kommer att ta initiativ så att det skapas en bättre övergång mellan skola och arbetsliv och så att alla unga får en arbetsmarknadsintroduktion samt vilka åtgärder jag avser att vidta så att utbildningsinsatser, arbetsmarknadsintroduktion och socialförsäkringssystemet görs till en helhet för alla dessa unga så att de får det stöd som behövs. Wiwi-Anne Johansson tar upp en viktig och ytterst allvarlig fråga: utanförskapet bland unga med ohälsa och funktionsnedsättningar. Det är viktigt att komma ihåg att uppgången i förtidspensioneringen av ungdomar tog fart på allvar redan under senare delen av 1990-talet. Regeringen som jag tillhör har därmed hittills varit vare sig bättre eller sämre på att få bukt med det ökande antalet unga förtidspensionärer jämfört med tidigare regeringar. Under de senaste åren har nybeviljandet visserligen stabiliserats men enligt min mening på en alltför hög nivå. År 2010 uppgick antalet nya ersättningar till ca 6 300. Vi är således alla medskyldiga till att denna situation har uppkommit. En av mina viktigaste uppgifter kommer att vara att skapa bättre förutsättningar för unga med funktionsnedsättning och ohälsoproblematik att komma till meningsfull sysselsättning i stället för att passivt uppbära aktivitetsersättning. Jag vill dock understryka att det också finns unga som på grund av sin sjukdom eller funktionsnedsättning inte har möjlighet till någon sysselsättning alls. För dem är det naturligtvis viktigt att ha tillgång till en välfungerande och trygg sjukförsäkring. Arbetet med en reformerad aktivitetsersättning påbörjades redan under den föregående mandatperioden, när utredningen om aktivitetsersättningen gjordes. Problemet med unga förtidspensionärer löser vi inte enkelt. Vi måste se över en mängd olika områden. Alla de områden och frågeställningar som Wiwi-Anne Johansson tar upp är viktiga. Därutöver skulle jag vilja lyfta fram ytterligare ett område. Det är arbetsmarknaden för funktionshindrade, där jag tror att det finns en stor utvecklingspotential. Vi kommer att analysera behovet av förbättringar på alla dessa områden i det arbete som pågår. Vi kommer också att analysera behovet av regelförändringar för aktivitetsersättning, bland annat de tankegångar och förslag som lämnades i utredningen om aktivitetsersättningen, Brist på brådska .
Wiwi-Anne Johansson (V)
Anf. 34 Wiwi-Anne Johansson (V)
Fru talman! Tack för svaret, socialförsäkringsminister Ulf Kristersson! När antalet förtidspensionerade unga under 30 år har ökat med 40 procent de senaste åren säger Ulf Kristersson att det i själva verket var för mer än tio år sedan som ökningen av antalet förtidspensionerade unga tog far tog. Han menar att han och den moderatledda regeringen inte har större ansvar för dagens toppnotering av antalet förtidspensionerade unga än tidigare regeringar. Jag tycker att det är att göra det lite väl lätt för sig att skylla på att det inte var bättre förr. Det var det inte. Det var i vart fall inte bra. Men det är under de senaste fyra åren som unga har förtidspensionerats, det vill säga fått aktivitetsersättning, i 40 procent större omfattning jämfört med för fyra år sedan. Under den tiden har antalet unga förtidspensionerade ökat från 19 400 till 26 600 förra året. Mer än 6 000 nya unga människor förtidspensionerades, det vill säga fick aktivitetsersättning, bara förra året. Jag vill påminna socialförsäkringsministern om att den moderatledda regering som Ulf Kristersson företräder faktiskt har haft makten i landet sedan valet 2006. Att bli utslagen från arbetsmarknaden redan i unga år gör att man kommer att leva i livslång fattigdom. Det blir inte så himla många pensionspoäng eller slantar att sätta sprätt på på börsen för de unga människorna. Men det krävs ju i det nya pensionssystemet för att man ska få en bra pension, om man har tur. Utslagen som ung betyder utslagen som gammal. Det svar som socialförsäkringsministern ger är att problemet för unga med ohälsa och funktionsnedsättningar inte är enkla att lösa. Det kan jag skriva under på. Det är det verkligen inte. Men jag vill ha svar på frågan vad ministern tänker göra åt deras utanförskap. Han hänvisar till Brist på brådska . Den utredningen var klar för två år sedan. Mycket har inte hänt. Någon brådska är det verkligen inte. Jag skulle vilja ha mer konkreta svar på hur man ska göra med aktivitetsersättningen, vad man ska göra för att få unga i arbete och så vidare. Ulf Kristersson har tidigare sagt, i samband med den lavinartade ökningen av antalet unga som förtidspensioneras, att det är en politisk katastrof eller ett politiskt haveri. Det är det naturligtvis. Men för alla dem som förtidspensioneras i unga år, utan att alla andra vägar är prövade, är det förstås en personlig katastrof för var och en, och det blir 18 fler varje dag. Jag vill än en gång försöka få svar på mina frågor. Jag vill höra mer konkret och framför allt veta när regeringen kommer att säga något mer om detta och komma med konkreta förslag - mer än att säga att det är ett stort problem. Det är ju ni som regerar.
Ulf Kristersson (M)
Anf. 35 Ulf Kristersson (M)
Fru talman! Jag har flera gånger sagt att det är en mänsklig katastrof. Jag har själv tagit upp frågan flera gånger utan att särskilt många andra har varit intresserade av att diskutera saken, fullt upptagna som de har varit av fullvuxna människors olika situation i sjukförsäkringen. Det är därutöver ett politiskt misslyckande - till lika del för sittande regeringar som för tidigare regeringar. För att vara lite seriösa och noggranna och börja med siffrorna och reda ut lite: Den nuvarande reformen infördes 2003. Mellan 2004 och 2006 var ökningen exakt 58 procent. Mellan 2006 och 2010 var ökningen exakt 37 procent. Vi hade från början, 2003, ungefär 11 000 ingående i den stocken. Vi är nu uppe i 26 000 personer. För mig är det mindre väsentligt att det var något sämre under er period än under vår period. Faktum kvarstår. Vi har sammantaget gjort för lite åt det stora problemet med unga människor som lämnas i förtidspension. Har man sagt det ska man också vara ärlig och säga: Det här är komplext. Man måste vara uppriktig och säga: Det här är svåra frågor. Hade det här varit enkla saker hade någon löst det för länge sedan. Ingen har någon gång skrivit en proposition och beställt 26 500 unga förtidspensionärer. Vi pratar i grund och botten om tre grupper av människor. Den första gruppen handlar om en direkt övergång från särskola till aktivitetsersättningen. Ungefär 9 000 särskolegymnasister går i särskola varje år. 3 000 av dem hamnar omedelbart i aktivitetsersättningen. Över hälften av dem förblir därefter i systemet. Denna ingång har aldrig varit avsikten. Det är en välmenande tanke som inte fungerar. Men den är svår att göra någonting åt. Man ska ha respekt för vad man gör när man förändrar ekonomin för människor som behöver fler år i gymnasieskolan. Den andra gruppen är ännu svårare. Då pratar vi om den breda svenska problematiken med psykisk ohälsa hos unga människor. Vi pratar om ungefär 3 000 personer per år som formellt sett är inne på arbetsmarknaden och vänder - det handlar kanske bara om ett fåtal år. Jag tror att de snittar på 23-24 år. Vi pratar om unga män med adhd och Aspberger. Vi pratar om unga kvinnor med olika depressionsdiagnoser. Vi pratar om människor som har betydande problem i tillvaron. Långt ifrån alla skulle behöva slås ut från arbetsmarknaden. Men man ska ta deras problem på allvar. När man diskuterar de här sakerna ska man inte förringa den problematik som ligger bakom detta. En hel del av de här unga människorna har allvarliga bekymmer, och de är hjälpta av att de får tydliga diagnoser. Det är bra att vi diagnostiserar och vet mer om unga människor med psykisk ohälsa. Vi kan prata om det öppnare. Det finns en samhällsattityd och en öppenhet i fråga om psykisk ohälsa i dag som jag i grund och botten tror är bra för unga människor. Chansen till medicinering och medicinsk hjälp och omvärldens respekt ökar. Den felaktiga slutsats vi har dragit är att det med automatik ska landa i en förtidspensionering av en stor grupp av de här människorna. Den tredje delmängden handlar om barn som föds med allvarliga utvecklingsstörningar eller som förvärvat intellektuella funktionsnedsättningar. Det är en alldeles specifik problematik. Utredningen tangerar bara det och säger: Där borde vi ha en annan sorts ersättningsmodell. Jag kan dela själva problemanalysen. Ingen har än så länge landat i några konkreta förslag därvidlag. Jag tycker att allt detta är en stor frågeställning som kräver ett mått av ödmjukhet, både mänskligt och politiskt, när man närmar sig den. Vi har i Sverige i rätt många år varit väldigt upptagna med att hantera de stora ohälsotalen i sjukförsäkringen. Nästa steg måste vara att på allvar och på mycket lång sikt börja arbeta med den stora gruppen av unga med aktivitetsersättning.
Wiwi-Anne Johansson (V)
Anf. 36 Wiwi-Anne Johansson (V)
Fru talman! Vi är överens om problembeskrivningen, skulle jag vilja säga. Det är jag helt övertygad om. Vi tycker inte att situationen är bra som den är. Men jag tror att man då måste titta på varför den är som den är. Vi har tittat på skolor. De ger många gånger ungarna diagnoser med bristfälliga undersökningar eller diagnostiseringsmöjligheter. Det gör att alldeles för många barn sätts i särskolan utan att det finns kunskap bakom. Vi har skolpengen och friskolorna. De kan välja sina elever. Vi har problem med friskolor som plockar ut miljonvinster. De vinsterna skulle kunna gå till de elever som har behov av särskilt stöd eller användas så att det blir generellt färre elever i varenda klass. Ett problem är att den som går ut särskolegymnasiet automatiskt får aktivitetsersättning, det vill säga pensioneras, och förlängd skolgång. Och ingen behöver bry sig. Jag delar uppfattningen att det är ett av problemen. Mer än 26 000 unga har aktivitetsersättning och är i praktiken förtidspensionerade. Vid fyllda 30 rullar de över en gräns. Vad ska vi göra då? Att bara ta bort aktivitetsersättningen för dem är ingen lösning på problemet. Var ska de jobba, de som kan jobba? Sänkta arbetsgivaravgifter är inte heller någon lösning för de här unga. Fort och fel är givetvis inte bra. Det ska naturligtvis till genomtänkta åtgärder, så att det inte blir som med sjukförsäkringsreformen - tiotusentals människor åker ut ur försäkringen, men de flesta återvänder efter ett tag utan pengar, eftersom de faktiskt inte kan arbeta. Brist på brådska är en träffande titel på den utredning som var klar för två år sedan. De utredde just aktivitetsersättningen. Utredningen kom också med några förslag som man trodde skulle kunna vara på plats redan under förra året. Då undrar jag: Fanns det ingenting där som man kunde gå vidare med, eller gör ni det nu? När kommer det i så fall skarpa förslag som verkligen gör skillnad för de här unga människorna, som i dag verkar vara helt bortglömda? Kommer socialförsäkringsministern, tillsammans med regeringskollegerna, att ta fram riktlinjer för skolorna, som i dag slarvar med diagnoser och sätter fler i särskola än vad som motiveras av verkliga skäl? Kommer ministern att se till att friskolornas vinstmiljarder kammas hem av staten och sedan kan gå till eleverna, så att utslagningen i skolan minskar? Och kommer ministern att se till att det blir en verklig samordning mellan skolan, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, arbetsmarknaden och den unge?

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.