unga invandrarkvinnors situation

Interpellation 2001/02:146 av Ek, Lena (c)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2001-12-18
Anmäld: 2002-01-15
Besvarad: 2002-01-22

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 18 december
Interpellation 2000/01:146
av Lena Ek (c) till justitieminister Thomas Bodström om unga invandrarkvinnors situation

Under senare år har en räcka upprörande händelser inträffat där unga kvinnor med invandrarbakgrund utsatts för våld, ibland mycket grovt våld, av olika slag. Gärningsmännens motivering har varit att de unga kvinnorna "vanhedrat" sin släkt och inte uppfört sig efter normer och koder som de anser ska gälla. Detta är oacceptabelt. I Sverige finns andra normer som skapar respekt emellan människor och som ger också unga kvinnor en rätt att välja liv.

Det finns många problem och frågeställningar som behöver diskuteras för att hitta förslag och åtgärder som förändrar situationen och förhindrar sådana våldsutbrott. Justitieministern har ett särskilt ansvar för att inte vissa grupper i samhället utsätts för våld och att eventuella gärningsmän upptäcks och bestraffas. Lagstiftning grundas i normer och frågan hur lagar och regler påverkar samhället är intressant. Ibland kan lagstiftaren anses gå före den allmänna opinionen, eller normer inom vissa grupperingar i samhället, för att få en förändring till stånd.

Den person som studerar den svenska brottsbalken ser att där finns regler som förbjuder olika former av förtryck och våldsanvändning. Mord och misshandel är två exempel. Den svenska grundlagen talar allmänt om att rättigheter som yttrandefrihet och rätten till personlig integritet ska skyddas vilket också syns i brottsbalkens regler. Trots detta ser vi i ökande grad att våld mot unga invandrarkvinnor ökar.

Mina frågor till justitieministern blir därför:

1. Hur arbetar justitieministern med frågan om attityder och normer när det gäller unga invandrarkvinnors situation?

2. Vilka åtgärder avser justitieministern vidta för att öka samordningen mellan myndigheter till skydd för denna grupp, och för att hitta gärningsmän och bestraffa dem?

3. Vilka åtgärder avser justitieministern vidta för att dessa unga kvinnor kunna skyddas under utredningstiden och därefter?

Debatt

(17 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2001/02:146

Webb-tv: unga invandrarkvinnors situation

Protokoll från debatten

Justitieminister Thomas (S)

Anf. 51 Justitieminister Thomas (S)

Fru talman! Innan jag ger mitt svar vill jag ut- trycka den sorg som självklart också jag känner för det som har skett. Lena Ek har ställt ett antal frågor om vilka åtgär- der jag avser att vidta för att förbättra situationen för unga invandrarkvinnor som utsätts för våldsbrott på grund av att kvinnorna sägs ha "vanhedrat" sin släkt. Vidare har Lena Ek frågat hur jag arbetar med frågor om attityder och normer när det gäller dessa kvinnors situation. Jag vill inleda svaret med att understryka att re- geringen sedan flera år arbetar intensivt med frågor som rör mäns våld mot kvinnor. I samband med pro- positionen Kvinnofrid (prop. 1997/98:55) gavs flera myndigheter i uppdrag att vidta olika åtgärder för att förstärka kvinnofriden. Uppdragen avser bl.a. brotts- förebyggande arbete, framtagande av åtgärdsprogram, fortbildning och myndighetssamverkan. Inom myn- digheterna pågår för närvarande ett omfattande arbete inom ramen för dessa uppdrag. I maj 2000 inrättade regeringen Nationellt råd för kvinnofrid. Det är ett rådgivande organ för frågor som rör mäns våld mot kvinnor och ett forum där regeringen kan utbyta erfarenheter och idéer med företrädare för organisationer och forskare som är engagerade i dessa frågor. Inom Regeringskansliet finns en arbetsgrupp som ser över situationen för flickor och unga kvinnor i familjer med starkt patriarkala värderingar. Arbets- gruppen ser över vilka åtgärder som kan behöva vid- tas för att förbättra dessa personers situation bl.a. inom rättsväsendet. Jag övergår härefter till frågan om samhällets möjligheter att skydda de kvinnor Lena Ek syftar på. Flera myndigheter inom rättsväsendet arbetar i dag aktivt med skydd av s.k. bevispersoner. Ett antal metoder finns att tillgå, allt från kvarskrivning, sek- retessmarkering i folkbokföringsregistren och använ- dande av fingerade personuppgifter till fysiska skyddsåtgärder som trygghetspaket, skyddshundar, vapenlicens för tårgasspray och livvaktsskydd. I syfte att samordna den skyddande verksamhet som bedrivs uppdrog regeringen i november 1999 åt Rikspolissty- relsen att utarbeta ett förslag till nationellt handlings- program för skydd av bevispersoner. Uppdraget re- dovisades i december 2000. Regeringen gav strax före jul en särskild utredare (dir. 2001:107) i uppdrag att med utgångspunkt i Rikspolisstyrelsens förslag utveckla handlingsprogrammet och föreslå den lag- stiftning som anses nödvändig. I Lena Eks frågor ligger att det från brottsoffer- synpunkt är angeläget att brottsutredningar inte onö- digtvis drar ut på tiden. Här vill jag särskilt peka på att regeringen tillsatt en särskild beredning (dir. 2000:90, 2001:61) som ska uppmärksamma frågor om effektivare lagföring för brott och kortare hand- läggningstider. I det sammanhanget kan vidare näm- nas 1999 års rättegångsutredning vars nyligen över- lämnade slutbetänkande (SOU 2001:103) innehåller en rad förslag som bl.a. syftar till att modernisera domstolarnas handläggning av brottmål. Nu samver- kar också polis, åklagare, domstolar och kriminalvår- den runt om i landet i nya arbetsformer i syfte att förkorta rättsväsendets handläggningstider. Som ytterligare exempel på regeringens strävan att förbättra brottsoffers i många fall bekymmersam- ma situation påminner jag gärna om förslagen i re- geringens proposition Stöd till brottsoffer (prop. 2000/01:79), som riksdagen sedan fattade beslut om. Trots att såväl den straffrättsliga lagstiftningen som socialtjänstlagen har setts över och ändrats i syfte att öka skyddet för och stödet till utsatta kvinnor är det min bestämda uppfattning att ännu mer kan göras. Inom Justitiedepartementet har sedan en tid tillbaka möjligheterna utretts att lagstiftningsvägen förbättra skyddet för kvinnor som utsätts för hot och våld av närstående eller tidigare närstående män. Ett par dagar före jul remitterades departementsprome- morian Ytterligare åtgärder för att motverka våld i nära relationer (Ds 2001:73). I promemorian föreslås utökade möjligheter att kunna meddela en person besöksförbud och förändringar om var ett sådant förbud ska gälla. Därtill föreslås att det uttryckligen ska anges att en misstänkts förhållande till målsägan- den ska beaktas vid bedömningen av om en person ska häktas eller inte. Slutligen behandlas de rättsliga förutsättningarna för att övervaka besöksförbud ge- nom elektronisk kontroll. Jag vill avsluta med att lyfta fram att kvinnor med invandrarbakgrund som utsätts för våld av sina när- maste anhöriga ofta är särskilt sårbara. Lena Ek anty- der att denna brottslighet har sin grund i gärnings- männens bristande vilja att följa vissa respektskapan- de normer som finns i Sverige. Jag tror att man ska vara försiktig med att dra generaliserande slutsatser av detta slag. Mäns våld mot kvinnor utgör ett sam- mansatt problem och det existerar i alla kulturer. Det finns inget enkelt och enhetligt recept för att komma till rätta med denna typ av brottslighet. Snarare, anser jag, behövs en helhetssyn för att förstå brottslighetens orsaker och hur den ska bekämpas. Och hela samhäl- let måste involveras för att nå framgång.

Lena Ek (C)

Anf. 52 Lena Ek (C)

Fru talman! Ledamöter! Åhörare! Jag skulle vilja tacka justitieministern för ett mycket grundligt svar på denna interpellation. Jag skulle också inlednings- vis vilja säga att jag uppskattar väldigt mycket att så många har efteranmält sig till denna debatt. Anled- ningen till det är att jag faktiskt tror att det är väldigt viktigt att vi alla på ett sansat och lugnt sätt försöker diskutera dessa svåra frågor. Under senare tid har det varit en kedja av händel- ser där våld mot unga kvinnor har utövats, alltifrån grov misshandel till mord. Motiven till dessa dåd kan sammanfattas med att dessa unga kvinnor har betett sig på ett sätt som släkten inte har ansett vara fören- ligt med traditionen. Man har själv velat bestämma över de unga kvinnornas liv. Detta har blivit väldigt tydligt i en ny omgivning när familjen har kommit till Sverige. Bakom ligger också traditionella hierarkiska strukturer som sätter mannen före kvinnan. Kvinnans ställning och frågan om jämställdhet finns ju i ett stort antal internationella konventioner. Och jag vill väldigt tydligt påpeka att bl.a. dessa FN- konventioner har ratificerats av stater av alla kulörer och storlekar, olika slag av regimer och länder med olika slag av religioner inom sina gränser. Där finns ingen skillnad i viljan att upprätthålla dessa interna- tionella instrument. Det är viktigt att betona. Däremot finns det i vissa grupper en syn på hur kvinnor tradi- tionellt sett ska bete sig och på kvinnans roll i sam- hället. I Sverige råder situationen att vi har ratificerat dessa dokument om mänskliga rättigheter. Vi har också en katalog med rättigheter i grundlagen. Och dessa rättigheter gäller, och de gäller alla. Detta är viktigt att betona. Samtidigt ska man också ha stor respekt för olika kulturer. Dessa saker har ingenting med varandra att göra. Det säger också en hel grupp invandrarorganisationer med Kurdiska riksförbundet i spetsen i ett pressmeddelande i dag. Garanterar då den svenska staten att dessa rättig- heter följs? Nej, inte alltid faktiskt. Och mitt svar grundar sig dels på kontakter med väldigt många av dessa unga kvinnor, dels på faktiska händelser av allvarligare grad som har inträffat. Det handlar om skyddet av olika rättigheter för unga invandrarkvin- nor - rätten till utbildning, att man inte accepterar att de försvinner ur skolan, hur man ser på äktenskapet och den gammalmodiga lagstiftningen som finns där, men också hur svenska myndigheter arbetar och sam- arbetar. I justitieministerns svar räknas en väldig massa ut- redningar och grupper upp som jobbar med attityder och med frågan om våld mot kvinnor. Det är väldigt bra. Men jag skulle vilja se en parlamentariskt sam- mansatt grupp som jobbar utåtriktat och som visar förebilder i dessa frågor med folk från olika partier. Jag skulle också vilja se en ökad samordning och en strategi för samordning mellan myndigheter när det gäller dessa frågor. Vi vet att det inte finns sam- arbete mellan människor i skolor, vid sociala myn- digheter och polisen i tillräcklig utsträckning. Det finns ett oändligt antal vittnesmål om det. Och detta är inte acceptabelt. Vi och landets högsta rättsvårdan- de myndigheter måste se till att en sådan samordning sker. Vidare är det så att de skyddsåtgärder som räknas upp i interpellationssvaret inte räcker eller inte funge- rar. Skyddstelefonen fungerar inte, och det är kö till en sådan. De här unga kvinnorna har inte fått det vaktskydd som de ibland begärt. Där finns det anled- ning att diskutera både attityder och hur de skyddsåt- gärder som vi har i och med vår lagstiftning faktiskt används för de här unga flickorna. Verkligheten visar att de förtjänar att deras situation tas på djupaste allvar; det behöver de.

Catharina Elmsäter-Svä (M)

Anf. 53 Catharina Elmsäter-Svä (M)

Fru talman! Tack för ordet! Jag tackar också mi- nistern som passar på att vara här för att besvara Lena Eks interpellation. Vi är många ju här som gör det. Dessvärre tycker inte jag att ministern gjorde alltför mycket för att besvara själva frågorna, även om det var många grundliga svar och många utredningar nämndes. En sak i svaret tog jag fasta på och det är, som ministern betonade i slutet av svaret, att ministern inte vill generalisera och säga att brottsligheten mot invandrarkvinnor har sin grund i gärningsmännens bristande vilja att följa vissa respektskapande normer som finns i Sverige. Jag funderade då och tänkte: Vad innebär det? Jag skulle vilja ställa några frågor till ministern i samband med det som tas upp här - våld mot kvinnor kan ju yttra sig på så många olika sätt: · Vad anser ministern om att det utförs hedersmord - en norm som vi inte har i Sverige? · Vad anser ministern om tvångsgiftet? Enligt svensk lag får man inte gifta sig när man är under 18 år. Men vi vet att många, framför allt invand- rarkvinnor, åker utomlands för att giftas bort, även om de kanske bara är 12 eller 13 år. Det får till följd att de inte är med i skolan, att de inte kan vara med på lektionerna och tillgodogöra sig sa- ker. Det här är framför allt en särbehandling av unga invandrarkvinnor. · Vad anser ministern t.ex. om kvinnlig könsstymp- ning? Förvisso har lagen skärpts även i Sverige. Men här är det återigen fråga om unga invandrar- kvinnor. Vi vet att det finns mörkertal och gråzo- ner när det gäller unga kvinnor vars föräldrar, el- ler kanske med stöd av andra rådgivande vuxna människor i det svenska samhället, är med på att det här genomförs utomlands. Vad gör vi åt dem när vi har lagar som ändå inte tillämpas? Jag skulle vilja vrida det här vidare till en ytterli- gare en vidgning av debatten om integration. När det gäller det svenska medborgarskapet tyck- er jag att det vore en fördel om kravet på svenska språket kunde ställas allt tydligare, just för att kunna vara med i skolan och för att kunna vara med och delta i debatten och också kunna lära sig vad som gäller i det svenska samhället. För svenskt medborgarskap borde det också fin- nas krav på kunskaper i det svenska samhällsskicket; detta för att också få in en förståelse om varför vi har den ordning vi har. Detta skulle kunna leda till en fråga om ministern kan medverka till att ett medborgarskap får dras tillbaka i vissa fall av grov brottslighet. Den gemensamma värdegrund som Lena Ek tala- de om är oerhört viktig. Naturligtvis förstår jag att också ministern anser att den är viktig. Vi har byggt upp denna värdegrund under många år. Min fråga och fundering, inte minst efter det som hände natten till i dag, är: Ska andra länders kulturer få ta över gällande svensk lagstiftning; är det detta som ska kallas för integration? För mig är kulturer okränkbara om de respekterar de mänskliga rättigheterna, också för unga invandrar- kvinnor och barn. Om inte vi ställer upp för dem, vilka andra ska då göra det? Om inte vi vuxna här inne gemensamt, faktiskt oavsett politisk tillhörighet, ställer upp för dem, vem ska då göra det?

Eva Arvidsson (S)

Anf. 54 Eva Arvidsson (S)

Fru talman! Också jag vill börja med att djupt be- klaga det som hände i Uppsala natten till i dag. Jag vill också säga att jag tycker att justitieministern lämnade ett bra svar och är glad över att Lena Ek tog initiativ till den här interpellationsdebatten. I november förra året var det ett seminarium här i riksdagshuset som Socialdemokraterna anordnade tillsammans med olika frivilligorganisationer. Fadime deltog i det seminariet. Hon berättade om sin situa- tion, om vad hon hade varit utsatt för, och tog det som sin uppgift att stärka andra kvinnor och att ge andra kvinnor mod att stå emot och välja sitt eget liv. Vad som hänt är djupt beklagligt. Vi s-kvinnor har uppmärksammat detta. Vi har träffat många kvinnor som blivit utsatta för sådant här. Detta har uppmärksammats under de senaste två åren. I vårt integrationsprogram Våra döttrars framtid prioriterar vi denna fråga. Vi har lyft fram unga in- vandrarkvinnors situation. Det är ju inte alltid som det går så långt och blir så tragiskt som i det här fallet, men det är mycket våld och mycket kränkningar som sker ute i skolorna. Det är inte bara unga invandrarkvinnor som blir kränkta, utan även unga svenska kvinnor blir kränkta och utsatta för våld. Lagstiftningen behövs - den är ju grunden för de mänskliga rättigheterna - men i det här fallet behövs det så mycket mer. Jag kan hålla med Lena Ek och Catharina Elmsäter-Svärd om att det, när människor kommer till ett nytt land - när invandrare eller flyk- tingar kommer till oss och man vistas på flyktingför- läggningar eller ute i kommunerna - nog behövs en större insats för att informera om mänskliga rättighe- ter, om de värderingar som gäller samt om att annat som inte kan lyftas in under mänskliga rättigheter är fullständigt oacceptabelt. Det är detta som gäller. Med den informationen och den kunskapen är det sedan nödvändigt med en uppföljning i förskolan och i skolan. Det måste vara föräldramöten där frågan hela tiden hålls levande, för annars lyckas man nog inte nå resultat i processen. Självklart är det ju en process som de föräldrar ska gå igenom som tycker att sådant här är acceptabelt. Man kan ha synpunkter på ordet hedersmord - ja, på att över huvud taget kalla handlingen för heders- mord. Det är mord, ingenting annat! Ordet heder är ett positivt laddat ord. Att koppla ihop ordet heder med ordet mord är inte lämpligt. Jag välkomnar de åtgärder som vidtagits. Mycket är också på gång, och även statsrådet Mona Sahlin jobbar med de här frågorna. I detta anförande instämde Elisebeht Markström, Anne Ludvigsson, Inger Segelström, Lilian Virgin, Agneta Ringman, Carina Adolfsson Elgestam, Majlé- ne Westerlund Panke, Siw Wittgren-Ahl, Monica Green, Carina Ohlsson, Ann-Kristine Johansson, Margareta Israelsson, Helena Zakariasén, Birgitta Ahlqvist och Christina Axelsson (alla s) samt Ewa Larsson (mp).

Ulla-Britt Hagström (Kd)

Anf. 55 Ulla-Britt Hagström (Kd)

Fru talman! Även jag vill från kristdemokraterna beklaga vad som har hänt i Uppsala. Fadimes död är en problematik inte bara för hennes familj. Denna tragedi berör hela vårt samhälle. Man har svårt att förstå. Man vet inte om man ska knyta händerna eller om man ska försöka tänka på vad som ligger bakom. En egen erfarenhet från min lärartid dyker upp. Det var en flicka från Turkiet som i nian valde att hålla ett föredrag inför hela klassen om sin syn på uppfostran och svårigheterna i Sverige. Hon fick inte följa med klassen på lägerskola. Föräldrarna vågade inte låta henne vara borta. Hon kunde inte delta i klassens diskofester. Varför? Hon sade: Om jag varit kvar i Turkiet skulle jag ha varit friare. Nu känner mina föräldrar ett mycket starkare tryck från min släkt att bevaka mig. Det skulle inte kännas lika tungt för dem i hemlandet. Jag såg tjejerna i nian som nästan inte kunde värja sig när de fick höra hennes version. Givetvis tyckte de att hennes föräldrar gjorde fel. De ville avbryta och tala om hur det är i Sverige. Men den modiga tjejen i nian ville hela tiden framhålla att det vikti- gaste för henne var att hedra sin egen familj. Då tänkte jag: Vi måste ju bli mycket bättre på att nå kvinnorna i familjen och stärka deras roll som kulturförmedlare och fostrare av andra generationen. Vi måste se till att papporna får arbete, kontakter med svenskar inom sitt eget yrkesområde eller kontaktfa- miljer. Där måste vi hela tiden tala om mänskliga rättigheter och försöka lösa upp problemen med de olika kulturerna. Vi har egentligen inte kommit så långt med integrationsfrågorna när det gäller att upp- lysa föräldrar om vår svenska lagstiftning. Om vi går tillbaka i tiden, tänkte jag. Jag läser lite historia. Då kom jag tillbaka till den tiden då Sverige hade väldigt stränga straff. År 1799 t.ex. straffades man med döden för våldtäkt. Synen på kvinnans och mannens egendom medförde att våldtäkt inom äkten- skapet inte kunde uppfattas som ett brott. Först under 1860-talet började en rättslig förändring ske. År 1965 ägde inte mannen kvinnan, ägarrätten hade upphört. Men ända från 1864 till 1965 var det ett vakuum. Först på FN:s fjärde kvinnokonferens i Beijing 1995 blev det ett lyft internationellt vad gäller synen på våld mot kvinnor. Jag tänkte att rätta sättet att komma i kontakt med de familjer som flyttar hit kanske ändå vore genom att gå in i vår historia, att visa hur man faktiskt kan utvecklas från ett land där dödsstraff fanns, där det faktiskt har funnits barbari, till en demokratisk stat där den enskildes rättssäkerhet prioriteras. Då kanske man skulle kunna förstå att den här utvecklingen kan ske. Nu är det väldigt mycket av fundamentalism och oro för straff. Det innebär att när detta händer en kurdisk familj blir alla de andra bekymrade och alla är rädda för att dras över en kam. Vi måste komma väldigt mycket längre med kontakterna. Nu har Thomas Bodström redovisat att det finns väldigt många grupper som arbetar. Jag tänkte fråga Thomas Bodström om det i detta finns något histo- riskt perspektiv, för det kanske skulle hjälpa som en minsta gemensam nämnare att komma vidare till en gemensam etik och rättssäkerhet.

Göran Lindblad (M)

Anf. 56 Göran Lindblad (M)

Fru talman! Det görs något, sade justitieministern i en tidigare debatt om kvinnovåld i allmänhet med Anne-Katrine Dunker. Jag skulle snarare säga att något, med betoning på möjligen något, görs, alldeles för lite helt enkelt. Svaret som justitieministern har lämnat till Lena Ek är i stort sett en uppräkning av byråkratiska icke- åtgärder, 1. ett nationellt råd för kvinnofrid, 2. en arbetsgrupp i Regeringskansliet, 3. ett uppdrag till Rikspolisstyrelsen att utforma förslag till ett nationellt program som inte ledde till någonting annat än att man utsåg en ny utreda- re för att föra uppdraget vidare och utreda det hela - ingenting mer händer, 4. en särskild beredning som ska uppmärksamma frågan om en effektivare lagföring, 5. 1999 års rättegångsutredning, som faktiskt är färdig, men ännu ingen proposition och 6. en inomdepartemental utredning om att lagstift- ningsvägen kunna förbättra skyddet. Tycker justitieministern att det här är handlings- kraftigt och att det är någonting som görs? Jag tycker det definitivt inte. Men det här problemet är ju inte nytt. Socialde- mokraterna har varit ansvariga under ganska lång tid, ända sedan 1994. I maj 1998 dömdes pappan till flickan som mör- dades i går kväll. Då dömdes även den 17-åriga bro- dern för olaga hot. Anledningen var att hon ville gifta sig. Uppsala tingsrätt dömde pappan till villkorlig dom och 120 dagsböter. Den 17-årige brodern, som bedömdes vara den som hade hotat allvarligast, döm- des till skyddstillsyn ett år. Jag undrar: Tycker justitieministern att de här på- följderna skickar rätt signaler till förövare som hotar att begå brott och förövare som faktiskt begår brott? Är det en rimlig påföljd? Socialdemokraterna har alltså varit ansvariga för den här frågan sedan 1994 och i stort sett ingenting har hänt. Problemet med unga invandrarkvinnors situation har aktualiserats tidigare. Bl.a. sade justi- tieministerns statsrådskollega Mona Sahlin i Afton- bladet att hon tänker förändra lagen för att förhindra det som har inträffat. Då skulle jag vilja veta vilken lag och hur snart. Har justitieministern några planer på vilken lagstiftning som ska förändras? Men säg något! sade statsministern i partiledarde- batten nyligen här i kammaren. Men jag säger inte det utan jag säger i stället till Thomas Bodström: Gör någonting, Thomas Bodström! Se till att göra någon- ting, justitieministern, så att det blir resultat!

Justitieminister Thomas (S)

Anf. 57 Justitieminister Thomas (S)

Fru talman! Jag vill tacka för synpunkterna. Det var balanserat och nyanserat med tanke på det som har hänt, möjligtvis med ett visst undantag för det sista som sades. Men det är ju upp till var och en att framföra sina åsikter på det sätt som man önskar. Jag ska först försöka besvara de olika frågorna. Ja, Lena Ek, jag tycker också att det är väldigt viktigt att utveckla samarbetet i det brottsförebyggan- de arbetet. Jag tror att vi är överens om hur viktigt det är att lyfta fram de brottsförebyggande råd som nu finns i mer än 200 av landets kommuner. Vi har gått från 30 till 200 råd på några år. Vad sedan gäller frågan om man accepterar he- dersmord, könsstympning osv. är svaret självklart. Något annat svar tror jag inte heller förväntas. En sak vad gäller lagstiftning som är under utred- ning och som jag tror att Mona Sahlin har nämnt under dagen är äktenskapsåldern. Där kommer det att presenteras ett förslag inom ett par månader. Det handlar alltså om att det är olika åldrar för utländska medborgare och svenskar och om dispens från läns- styrelsen. Självklart får inte någon kultur stå över lagen. Det vet vi. Det tror jag också att vi är överens om. Svenskt medborgarskap anser jag inte ska inne- hålla ett krav på att behärska svenska språket. Många äldre invandrare skulle då få väldigt svårt att erhålla ett svenskt medborgarskap. Till Ulla-Britt Hagström: Ja, det är viktigt med historiken. Hur det har vuxit fram kan man också se under framför allt de senaste decennierna. Det ligger hela tiden parallellt med en ökad jämställdhet. Slutligen Göran Lindblads påståenden om att göra något. Jag skulle faktiskt hellre vilja säga att man ska ta reda på vad som sker innan man framför så onyan- serade påståenden. Det är inte bra att säga på det sättet. Jag ska bara helt kort nämna några saker som har skett och som jag tycker kanske borde gjorts annor- lunda. Sedan den första juli förra året finns det en ny brottsofferproposition som tar särskilt sikte på att hos varje enskild polis, varje enskild åklagare inom rätts- väsendet öka förståelsen för brottsoffren. Vi har kvinnofridskränkningen sedan ett par år tillbaka. Vi har snabbare handläggning. Det förslaget kom i de- cember och nu handlar frågan om att det inte ens har lagts fram en proposition. Det är i dag den 22 januari, det är några veckor sedan. Det är ganska omöjligt att lägga fram en proposition på den tiden. Det finns andra utredningar om snabbare hand- läggning. Det kom förslag i somras, och det kom förslag nu i december om en utredning om snabbare handläggning som har en oerhörd betydelse för att bättre kunna stärka skyddet för kvinnor. Vi har i de- cember lagt fram en departementspromemoria som innehåller flera viktiga delar i det här avseendet, nämligen besöksförbud även i hemmet, utvidgad möjlighet till häktning när det är närstående som står för hoten. Det gäller vidare fotboja och också besöks- förbud utanför hemmet. Det görs alltså mycket. Det finns en stor enighet inom riksdagen. Utöver detta vill jag nämna de stora resursökningarna till polis och åklagare som gör det möjligt att klara de här uppgifterna ännu bättre. Men jag vill ändå understryka att visst, det kan göras ännu mer, och vi ska fortsätta det här arbetet. Mycket handlar om annat än lagstiftning, men även lagstiftningen ska fortsätta att utvecklas.

Lena Ek (C)

Anf. 58 Lena Ek (C)

Fru talman! Jag tror att alla vi som arbetar med kvinnofrågor och våld mot kvinnor uppskattar det som görs. Jag tror att problemet är att väldigt få per- soner i det svenska samhället under senare år har vågat ta en diskussion ur ett kulturperspektiv om vilka grundläggande normer och värden som gäller, för det blir så väldigt lätt att man uppammar en dis- kussion som leder till invandrarfientliga åsikter eller yttranden, och det är ingen av oss som vill det. Men vi måste kunna diskutera var någonstans respekten för kultur - ett folks litteratur, musik, historia etc. - bryter mot en väldigt tydlig gräns, nämligen gränsen som är respekt för mänskliga rättigheter. Det är vik- tigt att vi deklarerar det, att vi står upp och säger det. Det är också viktigt att vi har tydliga förebilder i det här sammanhanget. Det är anledningen till att jag gärna skulle vilja se en parlamentariskt sammansatt grupp som handlar om att å ena sidan säga: Ja, vi respekterar er kultur och historia. Å andra sidan handlar det om att säga: Ni kom hit för att söka fri- heten i ett demokratiskt samhälle. Här finns denna bottom line, denna grundlinje, och över den går vi inte i Sverige. Dessa mänskliga rättigheter gäller alla, också unga invandrarkvinnor. Det här är en svår diskussion. Därför tror jag att det är viktigt att just politiska förebilder vågar ställa sig upp och ta den diskussionen på ett tydligt sätt med alla olika grupperingar i samhället. Därför skulle jag gärna vilja se en sådan grupp framöver. Vi vet också att det har skett väldigt mycket vad gäller samordningen mellan myndigheter, i diskus- sionsform och i regleringsbrev. Men vi vet också att om vi nu sätter oss ned och känner efter med hjärtat om detta har fungerat tillräckligt bra, så kommer vi fram till att det inte har gjort det. Det finns väldigt mycket att göra. Brottsförebyg- gande rådet tror jag är en nyckel. Men jag tror fak- tiskt också, återigen, att politiska förebilder och ett uttalat samlat politiskt tryck sätter fart på skolsidan, på kommunsidan, på den sociala sidan, på landstings- sidan tvärs över alla partigränser just när det gäller de här frågorna. Därför är samordningsfrågorna otroligt viktiga. När det sedan gäller skyddsåtgärderna, som justi- tieministern tar upp igen, handlar det om, tror jag, att faktiskt utvärdera hur de fungerar. Jag har under dagens lopp och också tidigare i många olika sam- manhang hört om bl.a. kvinnojourernas utvärdering av de skyddsåtgärder som finns, att telefonerna inte fungerar, inte köps in, att det är kö till trygghetspaket, att man inte får vakter i den omfattning som man skulle ha, att skyddshundar inte utbildas osv. Jag tror att en totalsummering visar att där finns mer att göra. Det är klart att det gör det när polische- fer i distrikt som faktiskt vill arbeta förebyggande hånas med öknamn som Kapten klänning t.ex. Det är klart att det finns mer att göra där. Det gäller också att tydligt säga att i den riktningen ska vi gå. Det skulle vara bra att se åtgärder i det sammanhanget. Här finns en uppslutning från alla partier i riksda- gen. Heder för mig och för väldigt många andra män- niskor är något alldeles speciellt. Det stöter mig otro- ligt mycket att begreppet hedersmord används här. Det handlar inte om det. Det är traditionaliserade könsmord det handlar om. Jag tycker att vi ska byta beteckning på detta. Det är traditionaliserade könsmord, och de ska vi inte acceptera - självklart inte.

Ewa Larsson (Mp)

Anf. 59 Ewa Larsson (Mp)

Fru talman! I slutet av förra året hade vi tillsam- mans med olika invandrarorganisationer ett seminari- um här i riksdagen som handlade just om invandrar- kvinnors situation i Sverige i dag och invandrade kvinnors rätt till sin kropp och sin sexualitet, och det var knökfullt i förstakammarsalen. Det tycker jag är ett bevis på att det här är en fråga där vi har lång väg kvar att vandra. Det finns de som har försökt att hjälpa oss som inte är utsatta och behöver leva gömda i Sverige att förstå hur det är att leva gömd, bl.a. Liza Marklund. I en av sina böcker har hon försökt att beskriva situa- tionen och hur fruktansvärt den är. Jag tänker på det som hände Fadime i går och på den TV-intervju som Sveriges Television gjorde med henne redan 1999, där hon talade om: Jag känner mig inte trygg, fast jag har trygghetslarm. Jag lever gömd, men jag känner mig inte trygg. Då vill jag igen aktualisera en fråga som jag har tagit upp flera gånger förut, att män som hotar går fria, kvinnor som hotas lever gömda, de lever under skräck och psykisk terror. Det här vill jag gärna ha en kommentar till just nu. Och det är inte första gången som det går som det nu har gått för Fadime. I svaret på Lena Eks interpellation säger justitie- ministern att den bristande vilja att följa vissa re- spektskapande normer som finns i Sverige, som Lena Ek tar upp, tror han inte på. Men det gör jag, och jag har blivit stärkt i den tron efter seminariet här i riks- dagen. Där föreslog nämligen invandrarorganisatio- nerna själva att när man kommer till Sverige så borde man få ordentligt med kunskap om vad det innebär att leva och bo i Sverige, vad det innebär att fostra sina barn i Sverige. I Sverige är det svenska regler som gäller, och det ska man ha klart för sig. Det här var väldigt starka krav. Jag tror att vi kan göra mycket för att man ska få kunskap redan från början när man kommer hit som invandrad. Jag vill höra kommentarer till det här från justitieministern.

Catharina Elmsäter-Svä (M)

Anf. 60 Catharina Elmsäter-Svä (M)

Fru talman! Unga invandrartjejer - ja, faktiskt svenska tjejer, för de kan vara både andra, tredje och snart fjärde generationens invandrare - som var med på det här seminariet som både Eva Arvidsson och nu Ewa Larsson tog upp och där jag själv också var med, påtalar många gånger att de lever i dubbla världar. De lever en värld och situation hemma och i en värld och situation i skolan eller med sina kompisar. Inte minst var Fadime en sådan ung tjej som ansåg sig så svensk. Hon var en oerhört stark förebild för många unga kvinnor. Hon vågade just stå upp för rätten att få vara sig själv och rätten att få älska den hon själv ville. Jag hoppas verkligen, och det visar väl egentligen också debatten här i kväll - att hennes drivkraft och vilja inte ska behöva dö med henne. Vi är väldigt många som gemensamt måste ta an- svar. Därför är det bra att justitieministern verkligen uttalar att det våld mot kvinnor som jag tog upp, framför allt mot unga kvinnor, inte får accepteras. Tvångsgifte, könsstympning och andra våldsyttringar, ja, t.o.m. mord, just för att t.ex. en fars makt ifråga- sätts får aldrig accepteras. Vi har alla ansvaret att gemensamt säga ifrån. Avslutningsvis kan jag instämma i det som såväl Lena Ek som Eva Arvidsson sade, trots våra politiska skiljelinjer. Benämningen hedersmord är helt miss- visande. Ett mord är alltid ett mord. Jag hoppas att det är så det ska hanteras.

Eva Arvidsson (S)

Anf. 61 Eva Arvidsson (S)

Fru talman! Alla har vi nog inte riktigt förstått vad det är som pågår, och vi har kanske inte heller har velat förstå det, eftersom detta är en väldigt svår pro- blematik. Många av oss har blundat för den. Därför har det tagit litet tid innan man har tagit itu med pro- blemet. Jag kan instämma i det som har sagts. Mycket görs, men det finns mycket mer att göra. Det finns värderingar som inte har med etnocitet och religion att göra. Men jag vill understryka att det är svensk lag som gäller och ingenting annat. Det är fullständigt oacceptabelt att kvinnor som lever under hot och våld inte kan känna sig trygga och inte får det skydd som de behöver. Jag vill lyfta fram det som justitieministern berör- de. Det behöver föras diskussioner i invandrarorgani- sationerna där man direkt tar upp problematiken med pappor och bröder. Det kunskapsmaterial som alla polisstationer har blivit försedda med underlättar också detta arbete. Det krävs förståelse från båda håll. Äktenskapslagstiftningen ska ses över. Det ska också skapas ett hus där det inte bara ges skydd till kvinnor som behöver det, utan där det också finns kunskap och kompetens så att man kan gå vidare. Vi måste mötas på lika villkor. Integration är en ömsesidig process. Det är när man känner utanför- skap som det blir onödigt mycket våld. Fadime ifrå- gasatte männens makt, en makt som de försvarade extra hårt, eftersom de tyckte att de som invandrare i Sverige redan hade förlorat makt. Det handlar inte om vi och dom, utan i en integration är det en ömsesidig process. Det är först när man känner sig delaktig som man kan ta till sig kunskap och information om vilka lagar och regler som gäller i Sverige och leva efter dem.

Ulla-Britt Hagström (Kd)

Anf. 62 Ulla-Britt Hagström (Kd)

Fru talman! Jag håller också med om att man gi- vetvis inte ska kalla detta för hedersmord. Det har inte med heder att göra, utan det är raka motsatsen. Här behöver vi hitta ett annat ord. En tanke som jag fick när jag satt här och lyssna- de var att orsakerna till segregationsproblematiken är just att både mammor och pappor som kommer hit hamnar i arbetslöshet. Det blir inte bättre för ungdo- marna. I dag presenterades det i siffror att ungdoms- arbetslösheten har ökat till 8,3 %. Och vilka är det som är mest utsatta? Jo, det är invandrare och invand- rarkvinnor. Vi har talat om fysiskt våld, och det finns även psykiskt våld i det hela. Men det finns ju också ett slapphetsvåld, ett nonchalant våld från samhällets sida som utesluter dessa människor från arbetsmark- naden. Det är väldigt viktigt att vi tar itu med detta samtidigt som vi med skärpa upplyser om vilken lagstiftning som gäller. Skolavbrotten på gymnasienivå är också ett stort bekymmer. Flickor med annan etnisk och kulturell bakgrund är överrepresenterade när det gäller skolav- brott i gymnasieskolan. Det är klart att det har en del att göra med tvångsäktenskap. Där kommer det en ny lagstiftning som vi får hoppas på.

Göran Lindblad (M)

Anf. 63 Göran Lindblad (M)

Fru talman! Ta reda på, sade justitieministern. Ja, det är väl det enda som man i första hand har ägnat sig åt på departementet. Under sju års maktinnehav har socialdemokraterna inte kommit ett enda steg längre. Det var i början av 90-talet som den första stora vågen av flyktingar kom till Sverige och problemet när det gäller invandrarflickor kom i dagen. Diskus- sionerna och övergreppen har pågått sedan dess, men fortfarande handlar det mest om utredningar. Jag glömde att nämna en utredning i min uppräkning. Det var onyanserat, sade Thomas Bodström. Men jag läste bara innantill i svaret till Lena Ek. Men jag missade en av de sju utredningarna, och det var de- partementspromemorian om besöksförbud. Den var i och för sig bra, men den satte inga avtryck. Jag vill återigen fråga Thomas Bodström om han är beredd att medverka till att påföljderna ändras. Är det rimligt att det utdöms dagsböter vid den här typen av brott eller att det utdöms skyddstillsyn för männi- skor som är beredda att medverka till mord, även om det bara gäller förberedelse? Är påföljderna de rätta? Kan man ha det på det sättet? Utanförskapets maktlöshet är naturligtvis en bi- dragande orsak till att det är svårt för många invand- rade människor. Man kan inte klumpa ihop männi- skor och tala om invandrare, men man kan tala om invandrade människor. Många i förorterna är maktlö- sa. Är Thomas Bodström beredd att dela med sig av den makt som regeringen, kommuner och landsting sitter på så att de enskilda invandrade människorna får makt över sin egen vardag och får ett arbete för att förtjäna pengar så att de har möjlighet att betala för sig? Är justitieministern beredd att medverka till det och till att visa verklig solidaritet, i stället för att bara hänvisa till utredningar som producerar massor av papper?

Justitieminister Thomas (S)

Anf. 64 Justitieminister Thomas (S)

Fru talman! Jag känner spontant att det låter ut- märkt med en parlamentariskt sammansatt grupp. Jag tar till mig det och fortsätter gärna den diskussionen snarast. Visst, det behövs ytterligare förbättringar när det gäller skyddsåtgärder och attityder hos polisen. Det har också funnits problem med närpolis osv. Det är viktigt att vi alla lyfter fram detta problem vid kon- takter med polis och andra, så att det inte blir fråga om att kallas på det sätt som Lena Ek nämnde. Jag ansluter mig naturligtvis också till det som alla verkar vara helt överens om, att vi omedelbart ska avskaffa ordet hedersmord. Ewa Larsson pekade på två saker. Hon undrade över min inställning till att kvinnor måste fly. Min inställning, som jag tror delas av många, är att det är den som hotar som ska flytta på sig, inte den som hotas. Det är också detta som är det grundläggande i det förslag som presenterades om tillfälligt besöks- förbud. De här kvinnorna måste ha möjlighet att komma ur sin svåra situation och få kontakt med sociala myndigheter, med polis, med kvinnojourer och med många andra. Principen måste vara att det är den som hotar som ska flytta, inte den som hotas. Det har också kommit fram vid andra konferenser än de som nämndes här, att det är oerhört viktigt att de som kommer till Sverige får kunskap om vad som gäller. Många gånger är det svårt att komma till ett nytt land, och vi är skyldiga att ställa upp på det sätt som krävs. När det gäller Catharina Elmsäter-Svärds frågor om tvångsgifte och könsstympning vill jag bara un- derstryka att det naturligtvis inte får accepteras. Det ska utdömas straff för de brott som det är fråga om och ingenting annat. Det finns ingen acceptans för sådana saker. Slutligen tog Göran Lindblad upp frågan om på- följder. Det är möjligt att jag hörde fel, men principi- ellt kan jag säga att jag inte tror att problemet ligger i påföljderna. Förberedelse till mord kan ju ge upp till livstids fängelse, men det är möjligt att jag hörde fel. Jag håller med Göran Lindblad om att vi har en skyl- dighet att integrera människor genom att se till att de får arbete och möjlighet att komma in i vardagen. Därigenom får de ett inflytande och en större mening i sitt liv.

Lena Ek (C)

Anf. 65 Lena Ek (C)

Fru talman! Ledamöter! Åhörare! Jag skulle vilja tacka justitieministern för hans insikter och hans åsikter om den här problematiken. Jag tror att det skulle vara väldigt värdefullt med en sådan här par- lamentarisk grupp både som förebild och för att lägga fram förslag. Jag uppskattar verkligen att vi är över- ens i den frågan. Likaså uppskattar jag att vi är över- ens om att det behöver göras mer när det gäller sam- ordning och skyddsåtgärder. En fråga är jag inte riktigt klar över. Det handlar om tvångsäktenskap och dispenser enligt svensk lagstiftning och i Sverige. Den stora problematiken är ju 1904 års lag angående erkännande av utländska äktenskap. Den säger alltså att vi ska erkänna äkten- skap ingångna i utlandet där man har en mycket lägre äktenskapsålder än vad vi har i Sverige. Det är det som är problematiken. Det är ett ganska stort och svårt arbete, men jag tror att det är ett absolut nöd- vändigt arbete att omförhandla den konvention som den lagen bygger på. Den är snart 100 år. Den är 98 år, och den fungerar inte i dagens samhälle. Därför skulle jag välkomna ett besked om att Sverige är berett att göra något åt det här. Det är ett internatio- nellt arbete som man inte kan göra ensidigt. Det handlar om internationell privaträtt. Fru talman! "Frihet är det bästa ting, där sökas kan all världen omkring" för att anknyta till delar av den historiska diskussion och den kulturdiskussion som vi också har haft i detta sammanhang. Och frihet nås inte utan kamp och utan förebilder. Vi diskuterar inte enskilda ärenden i kammaren. Det kan inte mi- nistern heller göra, men Fadime är ju en förebild som alltid kommer att leva med oss alla. Det gäller speci- ellt för de här särskilt utsatta grupperna. Rätten att få älska den man själv vill är ju ganska självklar för alla, men för henne var det inte självklart. För andra unga invandrarkvinnor är det inte heller självklart. Här finns det också en FN-konvention som klart stadgar lika rätt att fritt välja make. Det är den svens- ka statens uppgift att se till att de här konventionerna uppfylls. Det är de svenska rättsvårdande myndighe- ternas uppgift att se till att det sker i Sverige. Det är därför jag har valt att ställa den här interpellationen till justitieministern. Jag skulle vilja tacka för den konstruktiva diskussion som vi har haft i de här frå- gorna från alla inblandade partier. Låt oss nu försöka lösa detta i Sverige.

Ewa Larsson (Mp)

Anf. 66 Ewa Larsson (Mp)

Fru talman! Jag tycker också att det är bra att ju- stitieministern tar så seriöst på den diskussion som vi har nu och att det är bra att vi är många som är här och gemensamt kan debattera interpellationen. Det är självklart att den som hotar ska flyttas, visst. Men skyddet för kvinnan som är hotad fungerar ju inte i dag. Här finns alltså fortfarande åtgärder att sätta in. Som vi har sett i ett tidigare SVT-inslag var Fadime tveksam redan 1999. Hon kände sig inte säker trots att det var hon som var flyttad till okänd adress. Riksorganisationen för alla kvinnojourer i Sverige vittnar om att fler och fler invandrade kvinnor och barn till invandrade, unga kvinnor, söker sig till kvin- nojourerna i Sverige i de kommuner som har kvin- nojourer. De blir som tur är fler och fler. De är alltså överrepresenterade där i dag. De flyr förövare, och det är de som gömmer sig. En del har sina barn med sig, som också lever i en otrygg situation. Så visst finns det mycket mer att göra. En parlamentarisk kommitté - visst. Men det är de invandrade kvinnornas egna organisationer och ROKS som är de som har frågan aktuell för sig i dag, och jag hoppas att de åtminstone blir experter i en sådan kommitté.

Justitieminister Thomas (S)

Anf. 67 Justitieminister Thomas (S)

Fru talman! För att det inte ska bli något missför- stånd vill jag säga att jag är positiv till tanken att diskutera, men jag kan inte här på stående fot ge ett absolut svar beträffande en parlamentarisk kommitté. Jag tycker dock att vi snarast ska ta den diskussionen. Det är inte heller, som Lena Ek väl förstår, bara jag själv som kan besluta om en sådan sak. Men jag är som sagt positiv till att diskutera närmare. Jag vill också säga att visst, det har gjorts saker. Men det behöver göras ytterligare saker, det är ingen tvekan om det, inom lagstiftningen och även inom andra områden. Det handlar inte minst om attityder. Slutligen vill jag också bara tacka för den här dis- kussionen. Jag vill verkligen understryka hur glada vi ska vara för att vi inte har ett främlingsfientligt parti i den här riksdagen. Då hade vi inte kunnat ha en sådan här bra och nyanserad diskussion efter den fruktans- värda händelse som skett.

Intressenter

Frågeställare

Ek, Lena (c) Centerpartiet

Besvarad av

justitieminister Thomas Bodström Socialdemokraterna