Undervisning på elevernas modersmål
Interpellation 2008/09:308 av Yazdanfar, Maryam (s)
Interpellationen är besvarad
- Inlämnad:
- 2009-02-04
- Anmäld:
- 2009-02-09
- Besvarad:
- 2009-02-20
- Sista svarsdatum:
- 2009-02-23
Interpellationen
den 4 februari
Interpellation
2008/09:308 Undervisning på elevernas modersmål
av Maryam Yazdanfar (s)
till utbildningsminister Jan Björklund (fp)
Undersökningar visar att undervisning på modersmålet kan vara ett mycket lyckosamt sätt för nyanlända barn att tillgodogöra sig ämneskunskaper samtidigt som de tränar på sitt modersmål och kan relatera det till svenskan. Därför är det tråkigt att läsa att skolministerns partikamrater vill förbjuda ämnesundervisning på modersmålet.
Med anledning av vad som anförts frågar jag utbildningsminister Jan Björklund:
Ämnar utbildningsministern verka för att undervisning på elevens modersmål förbjuds i den svenska skolan?
Debatt
(8 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2008/09:308
Webb-tv: Undervisning på elevernas modersmål
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 44 Jan Björklund (Fp)
Herr talman! Maryam Yazdanfar har frågat mig om jag ämnar verka för att undervisning på elevens modersmål förbjuds i den svenska skolan.
Min grundläggande inställning är att skolan måste bli bättre på att hjälpa barn och elever med utländsk bakgrund att utveckla det svenska språket, vilket ställer stora krav på skolans arbete med andraspråksinlärning, det vill säga svenska.
Om en elev har ett annat modersmål än svenska har skolan i dag möjlighet att anordna högst hälften av undervisningen i grundskolans årskurs 1-6 på elevens modersmål. Skolan ska dock planera så att undervisningen på svenska successivt ökar under utbildningstiden.
När en elev kommer som nyanländ till den svenska skolan kan det finnas behov av att erbjuda viss del av ämnesundervisningen på elevens modersmål. Regeringen har inga planer på att avskaffa möjligheten att anordna tvåspråkig undervisning för dessa elever.
Sedan 2003 finns en försöksverksamhet med tvåspråkig undervisning även i årskurs 7-9. Försöksverksamheten är tidsbegränsad till den 1 juli i år. Under våren kommer det att beredas hur försöksverksamheten ska hanteras framöver.
Anf. 45 Maryam Yazdanfar (S)
Herr talman! Jag tackar utbildningsministern för svaret.
Jag tillhör själv de en och en halv miljoner personer i Sverige som har ett annat modersmål än svenska, det vill säga att jag lärde mig ett annat språk än svenska som förstaspråk. I mitt fall är det persiska, men i Sverige finns det 200 andra språk som människor pratar som sina modersmål.
Det här är en fantastisk tillgång för Sverige. Tänk vilken kompetens Sverige som nation besitter på grund av de en och en halv miljoner personer som pratar över 200 språk. Det är en enorm konkurrensfördel i en globaliserad värld.
Det är därför som jag blir väldigt orolig när jag läser att det från folkpartistiskt håll kommer signaler om att man vill förbjuda undervisning på elevernas modersmål i den svenska skolan.
All forskning är entydig: Vi lär oss bäst på det språk som vi förstår. Ett barn som har fötts i Sverige av svensktalande föräldrar kan ungefär 10 000 ord när det börjar skolan. Då är det klart att man ligger efter svenska barn om man kommer till Sverige i skolåldern - man ligger back redan när man börjar skolan, främst när det gäller språk. Tvingas man därför överge sitt modersmål helt försvåras inlärningen av både svenska och ämneskunskaperna.
Jag måste säga att det förslag som kommer från Folkpartiet och utbildningsministerns partikamrater är otroligt kontraproduktivt, om det är så att vi vill öka inlärningen av både ämneskunskaper och svenska för de barn som kommer till Sverige i skolåldern. Det kan ta hela fem år att komma i kapp, beroende lite på i vilken ålder man kommer till Sverige.
Jag tycker att vi inom den svenska skolan i stället ska uppmuntra två- och flerspråkiga elever och låta alla språken blomstra. Språkinlärning är inget nollsummespel. Det är inte så att jag blir sämre på svenska om jag kan bättre persiska eller tvärtom, utan det är snarare så att min förståelse och min förmåga att växla mellan språk och tillgodogöra mig ytterligare språk ökar om jag får en chans att lära mig så mycket som möjligt redan från början.
Därför är de signaler som kommer otroligt oroväckande. Det är ett tråkigt sätt att se på de en och en halv miljoner personer som har den här kompetensen och som det svenska samhället kommer att kunna dra nytta av i en globaliserad värld.
Om det är så att utbildningsministern inte håller med sina partikamrater som vill förbjuda den här typen av undervisning undrar jag vad han i stället vill göra för att flerspråkig kompetens ska värderas högre inom den svenska skolan. Hur ska vi göra för att de här barnen ska lära sig mer och därmed kan ge mer i yrkeslivet sedan?
Anf. 46 Gunnar Andrén (Fp)
Herr talman! Jag tänkte så här i debatten om dagens sista interpellation knyta några reflexioner till vad som har försiggått under dagen, och då särskilt i förhållande till språket - eller "spraket", som det heter på det vackra snabelspråket.
De debattörer som har deltagit tidigare under dagen i de sex interpellationsdebatterna har haft namn som Elina, Amineh, Maryam och Nyamko, och även några mer svenska namn som Maria, Maud, Monica och Carina. Det finns också ett antal herrnamn, nämligen de ursvenska Jan, Krister, Lars och nu Gunnar, för att inte tala om herr talmannen Per och riksdagsdirektören Anders.
Våra namn, herr talman, säger någonting om den utveckling som vi har i Sverige och betydelsen av inte bara svenska språket utan också mångspråkigheten.
Det är väl mot den bakgrunden man ska se den diskussion som nu finns här och som hade sitt ursprung på Gränsö 2002 - jag råkade vara på den platsen. Det var sådana väldiga fördömanden av att man lade vikt vid svenska språket. Det var när Lars Leijonborg i ett annat sammanhang presenterade ett språktest. Då var fördömandena starka till exempel från Gudrun Schyman och Göran Persson och fler därtill.
Det har skett en väldig opinionsförskjutning under de här åren. Vikten av att man kan tala svenska bra för att man ska kunna klara sig bra i de sociala sammanhangen har vuxit kolossalt. Språket är det som förenar människor väldigt mycket. Därför är det här av vikt.
Jag tycker inte heller att det nya folkpartiförslag som nyligen kom från en arbetsgrupp var bra, men jag vill ändå försvara tankefriheten. Den måste vi ändå alltid försvara, även om vi inte tycker på det sättet.
Jag vill sluta, herr talman, med en annan reflexion kring detta med språket.
Vilhelm Moberg skrev ett stort utvandrarepos i slutet av 1940-talet. Det är alltid värt att läsa. Jag tror inte alls att han tänkte på språkutbildning när han skrev, utan på andra saker. Men man kan titta på de tre huvudfigurerna som åkte med Charlotta af Carlshamn till det stora landet i väster.
Då kan man konstatera att Karl-Oskar lärde sig lite av det nya språket. Han etablerade sig utan någon engelska för invandrare eller någonting i den stilen. Vi kan också konstatera att den fördömda Ulrika i Västergöl tog hela språket till sig och etablerade sig i det nya samhället.
Den som vi kanske tycker allra bäst om, nämligen Kristina, kunde aldrig riktigt släppa det svenska språket. Hon kunde inte etablera sig i det nya landet. När hon ska dö tänker hon på hur det var hemmavid. Det kan man också göra. Men det här är olika utveckling av språket, och jag tror att Vilhelm Moberg kan lära oss ganska mycket om hur vi ska göra när vi kommer till nya länder.
Anf. 47 Jan Björklund (Fp)
Herr talman! Språk är en tillgång, och ju fler språk människor kan desto bättre är det. Så är det definitivt.
Problemet för många av de barn och ungdomar som kommer till Sverige och ska gå i den svenska skolan är att de med sina familjer bosätter sig i områden där det mest bor personer som inte heller har svenska som modersmål.
Vi kan tänka tanken att en elev som går i mellanstadiet eller högstadiet kommer till Sverige och bosätter sig i ett område där det bor många som kommer från den egna delen av världen och talar samma språk. Hemma med familjen talar den här ungdomen sitt modersmål. Med sina kamrater på fritiden talar ungdomen sitt modersmål. Var ska eleven till sist lära sig svenska?
Då kan jag säga: Det räcker inte att lära sig svenska på svensklektionerna, utan man måste också praktisera svenska. Då blir skolan till sist det andningshål där man använder svenska språket.
Därför är jag orolig för dem som vill driva på väldigt kraftigt för att skolundervisningen också ska ske på elevens modersmål.
Man kan tänka sig en tioårig pojke från Turkiet som kommer till Sverige och bosätter sig här och börjar skolan. Han kan då turkiska som en tioåring kan. Om han då får sin undervisning i geografi, religionskunskap och matematik på turkiska förstår också jag att han lär sig matematiken något snabbare än om han måste börja traggla den på svenska. Problemet är att det då finns en risk att den här killen inte lär sig svenska.
Som jag skriver här finns det inga planer på att förbjuda modersmålsundervisning, men jag vill ändå problematisera den här våldsamma entusiasmen för att man kraftigt ska utöka detta i skolan i ämnesundervisningen. Jag har inga problem med att folk är tvåspråkiga. Problemet är om de inte lär sig svenska. Det är det som är problemet.
Även om Gunnar Andréns exempel var från 1800-talet gäller det i lika hög grad i dag. Om man kommer till Sverige och inte lär sig svenska har man otroligt mycket svårare att bli integrerad i Sverige.
Jag är inte för några förbud, men jag är för att vi höjer ambitionsnivån när det gäller svenska för invandrarbarn. I synnerhet gäller det de ungdomar som bor i bostadsområden och som finns i miljöer där det svenska språket knappt förekommer runt omkring skolan, utan de talar sitt eget modersmål både i familjen och på fritiden.
Där måste svenska skolan stå för, så att säga, det andrum där man talar svenska, inte bara på svensklektionerna, utan man praktiserar också svenskan i undervisningen.
Anf. 48 Maryam Yazdanfar (S)
Herr talman! Jag är väldigt glad för att Gunnar Andrén tog upp Vilhelm Moberg. Tillsammans med Per Anders Fogelström tillhörde han mina favoritförfattare, som jag upptäckte i bokslukaråldern.
Men för att alla elever som, precis som jag, först lärt sig ett annat språk ska kunna tillgodogöra sig svenska så bra att de som 12-13-åringar kan läsa Vilhelm Moberg och se att det inte är de som är annorlunda - det finns svenskar som har haft samma upplevelse av isolation och utanförskap som när man kommer till en ny dagisgrupp - måste de få vara säkra i sig själva. De måste få vara säkra i sitt modersmål. Och de måste få känna stolthet över sitt modersmål och sina rötter.
När jag kom som sexåring till Sverige - den här upplevelsen stöds av flerspråkighetsforskningen - sattes jag i förskolan. Ett år innan jag skulle börja skolan sattes jag i förskolan och fick en invänjning av en förskollärare som faktiskt pratade persiska. Jag hade tur, eftersom jag kom till en sådan förskola.
Förskolläraren var inte där första dagen. Jag minns fortfarande den utsatthet jag som sexåring kände när alla andra var blonda, blåögda och dessutom pratade ett språk som jag absolut inte förstod.
Min förskollärare Annika ska ha all heder. Hon var gift med en iranier och blev en brygga och en bro mellan de här två kulturerna och språken - det gällde rent språkligt men också kulturellt och kunskapsmässigt. För mig var det oerhört viktigt. Och det här stöds av flerspråkighetsforskningen, som säger att man behöver sådana här broar. Man behöver sådana språkliga broar, och man behöver sådana kulturella broar.
Min dröm är att man ska kunna prata båda sina språk lika mycket. Det hoppas jag att utbildningsministerns mål också är. Man ska kunna känna stolthet över sina gamla rötter och kunna odla nya rötter genom Vilhelm Moberg, Per Anders Fogelström, Selma Lagerlöf.
Men man måste få börja någonstans, och man måste få vara säker på sig själv och sin identitet och sitt språk och sin kultur. Det är därför som jag ser fram emot att läsa den utvärdering som har skett av hur tvåspråkighetsundervisningen har fungerat. Och det är därför som jag är övertygad om, av egen erfarenhet, att flerspråkighetsforskningen stämmer, att man måste få börja med att känna trygghet och stolthet i
ett
språk och i
en
kultur innan man kan tillgodogöra sig och anamma och lära sig älska det andra språket, den andra kulturen och sitt andra land.
Någonting som jag tycker är så sorgligt är när svensk-iranska eller svensk-turkiska eller svensk-somaliska barn säger: Jag är somalier eller jag är turk eller jag är iranier, men jag bor i Sverige.
Ska man inte, om man är uppvuxen här och kanske till och med är född här, kunna säga att man har två identiteter, att man har två länder, att man har två kulturer och att man är stolt över dem båda?
För att kunna lära sig att älska Sverige och det svenska språket måste man ha kunnat älska sina rötter först. Det är min fullkomliga övertygelse. Det är därför som jag tycker att utbildningsministern ska se mer till forskningen, mer till fakta och faktiskt anamma alla typer av språkinlärning. Det kommer nämligen att gynna det svenska språket i slutändan.
Anf. 49 Jan Björklund (Fp)
Herr talman! Interpellanten har nu fyra gånger sagt att alla forskare är överens med henne. Jag kan berätta att det inte är så. Forskningen är inte alls entydig. Det är riktigt att de svenska forskare som håller på med flerspråkighetsforskning - de är inte så många - landar i mycket i interpellantens slutsats. Men på det internationella planet finns det också väldigt tunga forskare som är kritiska till den typen av slutsatser. Entydigt är det alltså inte alls. Så är det ofta med skolforskning: Man kan fördjupa sina insikter, men några exakta svar på hur skolan ska läggas upp för att nå vissa mål i samhället finns sällan. Man får lyssna och ta del av forskningen, men eftersom forskarna kommer till lite olika slutsatser måste man till sist ändå välja den man tror är klokast.
Jag tror att det är klokt att det i början, när invandrade ungdomar eller barn kommer hit, finns en möjlighet att få undervisning på elevens modersmål. I början är den mycket på elevens modersmål, men sedan går man mer och mer över till svenska allt eftersom eleven lär sig svenska. Men jag vill varna för att man alltför länge klamrar sig fast vid att ämnesundervisningen ska ske på modersmål.
Debatten blir lite förenklad, för interpellanten blandar ihop lite olika saker. Vad folkpartigruppen föreslog var ju att ämnesundervisning på modersmål skulle begränsas - inte att modersmål i största allmänhet skulle förbjudas. Modersmålsundervisningen, som man kan få några timmar i veckan, är mer till för att man även om man har lärt sig svenska ska kunna upprätthålla sitt modersmål för den kulturella identitet som interpellanten målande beskrev. Frågan som arbetsgruppen resonerade om gällde däremot om undervisning i religionskunskap, matematik, fysik och skolans övriga ämnen ska ske på elevens modersmål. Det var detta som arbetsgruppen resonerade om. Man föreslog att det inte bör kunna ske.
Jag stöder inte tanken på ett förbud, men jag vill varna för att man driver detta för långt. Jag menar att eleverna så snabbt som möjligt måste gå över till att få ämnesundervisning på svenska. Om elever som talar sitt modersmål - turkiska, för att spinna vidare på det exemplet - i hemmet och på fritiden dessutom ska få skolundervisning på turkiska får de väldigt få tillfällen att träna svenska.
Bland alla de mål som skolan ska uppnå skulle jag säga att det enskilt viktigaste är svenska språket. Ska man kunna funka i Sverige behöver man kunna svenska. Det är viktigare än alla andra mål. Svenska är skolans viktigaste ämne, och det gäller i synnerhet för de invandrarelever som kommer hit och som inte från början kan svenska. Det handlar inte bara om att lära sig fysik så fort som möjligt. Ska man bli integrerad i Sverige är kunskaper och färdigheter i svenska språket helt avgörande.
Anf. 50 Maryam Yazdanfar (S)
Herr talman! Så här är det: Om man kommer till Sverige i första klass ligger man redan 10 000 ord efter sina svenska klasskamrater. Att då börja lära sig matematik, samhällskunskap och naturvetenskapliga ämnen samtidigt som man tragglar svenska kan vara väldigt knepigt. De andra ligger före, och det kanske blir så att du försvinner i den här klassen. Du ska lära dig svenska samtidigt som du kanske har problem med matematiken eller samhällskunskapen, där det är mycket inläsning som krävs. Därför kan det vara bra att under den process där du lär dig svenska få undervisning i de andra ämnena på ditt modersmål, för att du inte ska halka efter på precis alla områden. Du ska få känna stolthet och självförtroende för att du faktiskt kan.
Jag är helt övertygad om att det är så man når skolframgång. Därför tycker jag att det är spännande försök som har gjorts med tvåspråkighetsundervisning. Jag tycker att det är tråkigt att utbildningsministern hela tiden hissar varningsflagg. Det är klart att den svenska skolans mål ska vara att alla elever ska behärska det svenska språket så bra som de kan. Där har vi ett gemensamt mål.
Samtidigt är det väldigt tråkigt om en elev som har kommit till Sverige får väldigt dåliga betyg i alla andra ämnen också bara för att svenskinlärningen går lite långsammare. Det handlar om att skapa rättvisa förhållanden och ge alla barn förutsättningar att lära in så mycket det bara går under de nio obligatoriska åren. Då kan tvåspråkighetsundervisning vara bra. Jag tycker att utbildningsministern ska anamma det i stället för att hissa varningsflagg hela tiden.
Anf. 51 Jan Björklund (Fp)
Herr talman! Vi tycker olika saker. Det är tråkigt.
Interpellanten fokuserar på att det är tråkigt att en invandrarelev får dåligt betyg i fysik eller andra ämnen. Det kan jag väl hålla med om. Men jag tycker att det är ännu tråkigare om invandrareleven inte lär sig svenska, för det är i hög utsträckning det som avgör om den personen kommer att bli integrerad i Sverige.
Interpellanten rör till detta lite. Det finns ingen som föreslår - inte heller den arbetsgrupp som är anledningen till interpellationen - att man inte under det första året eller den första tiden, då eleven ofta går i en förberedelseklass, ska kunna ha en blandning mellan modersmål och svenska. Det måste man ju ha. Det är självklart. Det funkar ju inte annars. Eleverna förstår ju inte ett ord svenska den första dagen de kommer. Självklart måste man ha det, och det föreslår också arbetsgruppen.
Sedan handlar det om att efter ett tag gå över till svenska. Hur långt "ett tag" kan vara är olika för olika individer. Arbetsgruppen menar att man då inte längre bör tillåta ämnesundervisning på modersmål.
Jag stöder som sagt inte tanken på ett förbud, man jag vill ändå varna för den övertro som finns när det gäller att fortsätta undervisningen på modersmål. Har man interpellantens inställning att det viktiga är att få ett så högt betyg i fysik som möjligt förstår jag också att det är lättare om man får undervisning på det språk man redan kan. Men då är problemet att eleven tränar mindre svenska.
Jag tycker att interpellanten sade en klok sak här - hon sade flera kloka saker - om att man när man börjar skolan ligger 10 000 ord efter. Jag har inte räknat, så jag vet inte om siffran stämmer, men låt oss anta att den stämmer och att man ligger 10 000 ord efter när man är sju år gammal. Hur många ord ligger man då inte efter när man är 15 år om man inte satsar allt på att ta ifatt detta? Det är ju det som är kärnan. Då är det inte givet att fysikundervisning på turkiska är svaret.
Jag stöder inte tanken på ett förbud, men jag vill varna för en övertro på att ämnesundervisning på modersmål kommer att lösa integrationen i Sverige. Det är svenska som är det viktigaste att lära sig för invandrarelever i svensk skola.
