Tvåårsregeln i utlänningslagen
Interpellation 2009/10:9 av Kakabaveh, Amineh (v)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2009-09-17
- Anmäld
- 2009-09-21
- Besvarad
- 2009-10-01
- Sista svarsdatum
- 2009-10-01
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 17 september
Interpellation
2009/10:9 Tvåårsregeln i utlänningslagen
av Amineh Kakabaveh (v)
till statsrådet Tobias Billström (m)
Sedan årtionden har många människor upprörts över att utländska kvinnor som misshandlats av sin man under den tvååriga prövotiden för permanent uppehållstillstånd oftast blivit utvisade från Sverige om de brutit upp från förhållandet innan två år passerat. Många kvinnor har sett sig tvingade att stanna kvar i förhållanden trots misshandel från mannens sida, eftersom en utvisning skulle leda till fruktansvärda konsekvenser för dem i hemlandet. En rapport från Roks, Täckmantel:äktenskap – Kvinnojourernas erfarenhet av fru-import, 2009, visar att kvinnojourerna har kontakt med kvinnor som gift sig med svenska män som sedan utsatt dem för våld från ett flertal regioner och länder i världen. De kvinnor som söker skydd på jourerna har vanligtvis beviljats ett tillfälligt uppehållstillstånd. Vissa av kvinnorna befinner sig i en situation där deras uppehållstillstånd måste förlängas för att de ska få stanna i Sverige. Under 2008 kom kvinnojourerna i kontakt med sammanlagt 515 kvinnor varav 99 hade fått barn med sin svenska man och 92 hade barn sedan tidigare. Rapporten visar att situationen för dessa kvinnor och barn är ohållbar, trots den lagändring som gjordes år 2000. De kvinnor som jourerna möter har ofta beviljats ett tillfälligt uppehållstillstånd som antingen gäller eller har gått ut. Det innebär att vissa av kvinnorna vistas ”illegalt” i Sverige. Detta begränsar starkt deras möjligheter att få hjälp och stöd från samhället. Kvinnornas ytterst svåra situation blir ofta värre på grund av språksvårigheter och okunskap om vilka rättigheter de har. Nödvändigheter som mat, läkarvård och medicin blir ofta ett jättestort problem att ordna. En kvinna som nyligen anlänt till Sverige och saknar annan anknytning än mannen är extra utlämnad. Om hon dessutom utsätts för hans våld befinner hon sig i en hopplös situation: att lämna mannen är inte möjligt eftersom hon riskerar att bli utvisad. Samtidigt kan hon inte återvända till sitt ursprungsland där hon kanske riskerar förföljelse och stigmatisering som frånskild.
Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande frågor till statsrådet:
1. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att kvinnor som ännu inte beviljats permanent uppehållstillstånd och som misshandlats av sin partner får stanna i Sverige om de så önskar?
2. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att kvinnor som ännu inte beviljats permanent uppehållstillstånd och som misshandlats av sin partner får nödvändigt skydd och stöd?
3. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att barnen till de kvinnor som ännu inte beviljats permanent uppehållstillstånd och som misshandlats av sin partner får stanna i Sverige om modern så önskar?
4. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att barnen till kvinnor som ännu inte beviljats permanent uppehållstillstånd och som misshandlats av sin partner får nödvändigt skydd och stöd?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2009/10:9
Webb-tv: Tvåårsregeln i utlänningslagen
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2009/10:9 Torsdagen den 1 oktoberProtokoll 2009/10:9 12 § Svar på interpellation 2009/10:9 om tvåårsregeln i utlänningslagen
Protokoll från debatten
Anf. 93 Tobias Billström (M)
Herr talman! Jag vill tacka Börje Vestlund för en intressant debatt. Den har med all önskvärd tydlighet visat hur viktigt det är att vi återkommande funderar igenom vad vi från riksdagens och regeringens sida egentligen vill uppnå när det gäller asylprövningsprocessen.
Jag skulle därför i detta sammanhang vilja peka på Utvärderingsutredningen som har granskat det beslut som riksdagen fattade om att skapa en ny ordning för hanteringen av asylärenden, den nya instans- och processordningen. Den avlämnade sitt slutbetänkande till mig i juni. Utvärderingsutredningen slår med all önskvärd tydlighet fast att vi fått en mer rättssäker ordning i vårt land när det gäller att pröva asylärenden och att riksdagen fått exakt det som man beställde. Detta framgår mycket tydligt från utredningens sida. Sedan finns det naturligtvis ingenting som är så bra att det inte kan bli bättre. Man måste vara ödmjuk inför dessa frågor.
Till Börje Vestlund vill jag säga att vi nu skapat en ordning där individuell prövning ligger till grund för huruvida man får stanna i Sverige eller inte. Det innefattar även de personer som anför skäl som är relaterade till sexuell läggning, som är föremål för denna interpellationsdebatt, könsrelaterad förföljelse eller vad det än månde vara.
Också Migrationsverket har varit mycket tydligt i detta sammanhang. Inte minst gäller det rättschefen Mikael Ribbenvik som den 27 augusti uttalade sig i dessa frågor och sade: "Vi har ingen laglig möjlighet att säga att alla homosexuella från Irak ska få uppehållstillstånd. Vi måste pröva varje ärende individuellt. Men, utan att föregripa denna prövning, har jag väldigt svårt att se att någon homosexuell från södra och centrala Irak inte skulle ha rätt till skydd i Sverige."
Det kan efter alla de stora orden i talarstolen vara värt att reflektera över hur Migrationsverket ser på dessa frågor. Det har varit viktigt att understryka, och jag tackar, som sagt, interpellanten för möjligheten att kunna framföra regeringens syn i dessa frågor.
Anf. 94 Amineh Kakabaveh (V)
Herr talman! Amineh Kakabaveh har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att kvinnor, som ännu inte beviljats permanent uppehållstillstånd och som misshandlats av sin partner, får stanna i Sverige och vilka åtgärder jag avser att vidta för att dessa kvinnor får nödvändigt skydd och stöd. Hon har också ställt motsvarande frågor beträffande barnen till dessa kvinnor.
Enligt 5 kap. 16 § utlänningslagen får en utlänning som under en tvåårsperiod har beviljats tidsbegränsat uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning beviljas ett permanent uppehållstillstånd om förhållandet fortfarande består.
Bestämmelsen innehåller dock en särskild skyddsregel. Enligt regeln får nämligen fortsatt uppehållstillstånd ges, trots att förhållandet har upphört före tvåårsperiodens utgång, om det har upphört främst på grund av att utlänningen, eller utlänningens barn, i förhållandet har utsatts för våld eller för annan allvarlig kränkning av sin frihet eller frid.
Genom en lagändring i juli 2007 tydliggjordes socialtjänstens ansvar för att våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld får det stöd och den hjälp de behöver. Detta ansvar gäller oavsett om tillfälligt eller permanent uppehållstillstånd har beviljats kvinnan och barnen. I samband med lagändringen fick dessutom Socialstyrelsen en rad uppdrag som syftar till att öka kunskapen om och kvalitetsutveckla socialtjänstens arbete med våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnar våld. Som en del i ambitionshöjningen och kvalitetsutvecklingen förstärktes också tillsynen av socialtjänstens arbete på det här området.
Även rättsväsendet, särskilt polis och åklagare, har en viktig roll i att skydda och hjälpa dessa kvinnor och barn. Den stora satsning regeringen genomför under mandatperioden genom handlingsplanen för att bekämpa mäns våld mot kvinnor innehåller en rad åtgärder som bidrar till att stärka skyddet för bland annat denna grupp.
Anf. 95 Tobias Billström (M)
Herr talman! Jag vill tacka migrationsminister Tobias Billström för svaret. Ministern har redogjort för vad utlänningslagen 5 kap. 16 § innehåller samt för en lagändring som tydliggör socialtjänstens ansvar när det gäller våldsutsatta kvinnor samt barn som bevittnar våld. Tyvärr har ministern missat att den grupp kvinnor och barn som jag lyfter fram i min interpellation befinner sig utanför alla samhällets skyddsnät. De kvinnor som importeras hit kommer sällan i kontakt med svenska myndigheter. Därmed är de inte heller aktuella hos socialtjänsten. De är mycket isolerade, och deras enda kontakt och sociala nätverk är den man som också misshandlar dem.
Den lagändring som gjordes 2007 innebär enligt ministern en förbättring. Det kan dock ifrågasättas utifrån perspektivet att Roks nyligen kommit med en rapport som beskriver dessa kvinnors situation. Min fråga är vad ministern har att säga om Roks rapport
Täckmantel: äktenskap. Kvinnojourernas erfarenhet av fru-import
, utgiven 2009.
Rapporten visar att kvinnojourerna kommit i kontakt med ett antal kvinnor som varit utsatta för olika former av kränkning och våld. Det är kvinnor som varit i Sverige i två år. Deras uppehållstillstånd under denna tvåårsperiod är reglerad. Under 2008 kom kvinnojourerna i kontakt med sammanlagt 515 kvinnor varav 99 hade fått barn med den man de gift sig med och 92 hade barn sedan tidigare.
Rapporten visar att situationen för dessa kvinnor och barn är ohållbar trots den lagändring som gjordes år 2000 och trots en lagändring som ministern hävdar har gjorts och som skulle innebära en förbättring.
De kvinnor som jourerna möter har ofta beviljats ett tillfälligt uppehållstillstånd som antingen gäller eller har gått ut. Det innebär att vissa av dessa kvinnor vistas illegalt i Sverige. Det begränsar starkt deras möjlighet att få hjälp och stöd från det svenska samhället. Kvinnornas ytterst svåra situation blir då värre på grund av språksvårigheter och på grund av att de inte vet hur det svenska samhället fungerar. De vågar inte ta sig till myndigheter. De har i princip ingen som de kan vända sig till förutom den man som dessutom misshandlar dem. De behöver stöd i form av pengar. Ekonomin är väldigt viktig för dessa kvinnor. De behöver tak över huvudet. De har bara mannen att vända sig till. Det är en ohållbar situation. Därför borde jourerna, myndigheter och frivilliga organisationer uppmärksamma situationen för dessa kvinnor.
Då är frågan fortfarande: Vad anser ministern om den lagändring som gjordes, bland annat tack vare Vänsterpartiets arbete? Den nuvarande oppositionen har i åratal försökt att förändra detta så att det i stället för att kommunerna "bör" står att de "ska" ta hand om de här kvinnorna.
Anf. 96 Amineh Kakabaveh (V)
Herr talman! Det är en angelägen och viktig fråga som lyfts fram i den här interpellationen. Jag vill börja med att slå fast att regeringens position är mycket tydlig när det gäller detta. Om vi har en situation där en kvinna blir misshandlad av sin man ska denna kvinna, oavsett om hon är svensk medborgare eller har tillfälligt eller permanent uppehållstillstånd, naturligtvis kunna vända sig till myndigheter och få skydd på olika sätt. Det handlar dels om det arbete som bedrivs av polis och åklagare - den person som misshandlar ska naturligtvis lagföras - dels om socialtjänsten och det arbete som man bedriver på kommunal nivå för att till exempel hjälpa de här kvinnorna till ett skyddat boende eller motsvarande.
För en kvinna som befinner sig i landet med ett uppehållstillstånd, det må vara tillfälligt eller permanent, kan situationen vara mer komplicerad. Jag är glad att Amineh Kakabaveh i sin interpellation och i sitt anförande visar hur komplex situationen kan vara för den som kommer till ett land och inte har kunskap om hur vårt samhälle fungerar.
Det är också därför som riksdagen i bred enighet beslutade att skapa en sådan skyddsbestämmelse som tas upp i interpellationen. Regeringen har studerat det här. På regeringens uppdrag har verket förra året avlämnat en rapport om tillämpningen av bestämmelsen. Statistiken visar mycket tydligt att andelen bifall i förlängningsärenden generellt är mycket hög. Den är mellan 97 och 98 procent. I princip alla som lämnar in en ansökan får bifall. Antalet ärenden där våld och kränkning har åberopats som grund för ansökan är dock få. Därför anser regeringen att det är viktigt att vi följer upp utvecklingen och statistiken på det här området.
Amineh Kakabaveh hänvisar också till Roksrapporten som beskriver de här kvinnornas utsatta situation och ställer sig frågande till att Migrationsverket inte redovisar statistik angående relationer som avslutas innan det tillfälliga uppehållstillståndet gått ut.
Mitt svar på den här frågan är ungefär likadant som det jag nyss gav, det vill säga att de här kvinnorna befinner sig i en mycket utsatt situation. Just därför är skyddsbestämmelsen, som ger möjligt till tillfälligt eller permanent uppehållstillstånd, så viktig för att de här kvinnorna ska kunna bryta upp ifrån förhållande och ändå ha möjlighet att få fortsatt uppehållstillstånd. Regeringen tycker därför att det är viktigt att följa upp statistiken på det här området och se till att de människor som blir utsatta för kränkningar och misshandel - och en del kvinnor har kanske dessutom barn med sig i förhållandet - kan få ett skydd som är värdigt det här landet. Det är viktigt och angeläget att hitta en balans i de här frågorna, och det strävar jag som migrationsminister och regeringen som helhet efter.
Anf. 97 Tobias Billström (M)
Herr talman! Det är glädjande att regeringen inser att det här är ett problem. Man kan inte bara hänvisa till att de här kvinnorna och deras barn är individuella problem, utan detta är ett samhällsproblem. Om mänskliga rättigheter, kvinnokonventionen och barnkonventionen ska gälla här i detta land måste de gälla alla som bor här och har fått någon form av uppehållstillstånd, tillfälligt eller tillsvidare.
Många av mina frågor handlar också om deras barn och det skydd de får. Tyvärr kan man likställa de här barnens situation med apatiska barns situation. Deras familjer har inte någonstans att vända sig, och de blir därför självdestruktiva.
Som ordförande för Varken hora eller kuvad och som socionom har jag kommit i kontakt med många kvinnor. Från juli och fram till nu har jag kommit i kontakt med fyra kvinnor i Norrköping, Göteborg och här i Stockholmstrakten som har bott här i två år. De ansöker om och om igen hos Migrationsverket, men de blir inte trodda. De här kvinnorna kan inte återvända till sina hemländer. I många delar av världen är det så att har man en gång gift sig betraktas man som andrahandsinvånare, inte bara som kvinna utan också som oskuld. Man tar helt enkelt med sig skam och skuld till familjen. Hon bedrar familjen. Därför är det väldigt svårt för de här kvinnorna. De blir stigmatiserade. De mår dåligt. De begår självmord. Det har många gånger hänt att de här kvinnorna skickas hem. Man har faktiskt lyckats.
Jag har haft kontakt med en tjej från Irak. Mannen har tagit ifrån henne passet och skickat hem henne men inte sagt något till familjen. Den kurdiska regeringen i Kurdistan har gett den här tjejen möjlighet att komma tillbaka, annars skulle hon bli mördad av sin egen familj. Hur ska hon kunna lämna sin man? Mannen kan hitta på massor av versioner på hur han har tagit hand om henne, och hon vill inte stanna i detta land.
Dessutom finns det svenska män som åker till Sydostasien och hämtar unga kvinnor som oftast är 30 år yngre än männen. Ingen vet hur de lever i detta land. Jag har kommit i kontakt med män som inte har ägt ett telefonabonnemang eller haft en lägenhet, men de har haft möjlighet att hämta en kvinna från Sydostasien eller andra delar av världen. Detta är ett samhällsproblem. Myndigheterna måste ta ansvar för detta.
De här kvinnorna söker lyckan. De har inga möjligheter i sina hemländer. Det gäller framför allt om de har barn från tidigare äktenskap. De söker sin lycka, och de tror att de kommer att bli lyckliga via den man de gift sig med. De kommer från ett helvete till ett annat helvete. Jag har själv gråtit med dem många gånger när de beskrivit sin situation. De har bott i detta land i flera år och har inte ens kunnat gå till skolan därför att mannen styr dem. De kan inte ens gå till sfi och lära sig det svenska språket som är den enda nyckeln till samhället. Det är därför situationen är bedrövlig och ohållbar. Man måste förbättra detta.
Anf. 98 Amineh Kakabaveh (V)
Herr talman! Det är många aspekter som Amineh Kakabaveh tar upp. Det är inte helt lätt att reda ut det. Jag tror att de allra flesta som läser den här interpellationen utgår ifrån att vi pratar om ett redan etablerat förhållande, det vill säga någon som till exempel har sökt asyl, kommit till Sverige och tagit med sig eller fått med sig sin partner hit via anhöriginvandring. Till det kan man naturligtvis påföra de exempel som Amineh Kakabaveh nu tar upp om svenska medborgare som finner kärleken i vissa fall och i andra fall kanske har dolska avsikter och som har utnyttjat systemet med anhöriginvandring på plats här i Sverige.
Men efter att ha lyssnat på de argument som Amineh Kakabaveh tar fram ser jag inte att det finns någon större åsiktsskillnad mellan oss två i sammanhanget. Vi tycker båda två att det är viktigt att tvåårsregeln i utlänningslagen tillämpas. Vi är båda två intresserade av att få reda på hur tillämpningen av bestämmelsen ser ut.
Jag har här redovisat vad verket har sagt i den rapport som det överlämnade till regeringen förra året. Där visar statistiken att andelen bifall generellt i förlängningsärenden är mycket stor - mellan 97 och 98 procent. Det innebär att i princip alla som lämnar in en ansökan erhåller ett uppehållstillstånd.
Men ärendena där våld eller allvarlig kränkning har åberopats som grund för ansökan är få. Det kan finnas många olika anledningar till detta. Ett problem kan vara det problem som ibland finns med mörkertal generellt, det vill säga att man inte vill eller kan uppsöka myndigheter för att framföra sin sak. Det är i första hand polisen i ett misshandelsärende, socialtjänsten om det handlar om andra typer av problem eller båda myndigheterna. Jag har ingen annan uppfattning än Amineh Kakabaveh om att en av grunderna för detta kan vara brister i svenska språket eller förståelse för hur det svenska samhället fungerar.
Detta borde rimligen leda till slutsatsen att det är ännu viktigare att man fullföljer regeringens handlingsplan som ska bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Denna handlingsplanen har sin grund i regeringens skrivelse från 2007.
Det gäller naturligtvis även det arbete som regeringen har satt i gång med att se till att polisen får mer resurser och ett uppdrag att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Detta måste få ett genomslag. Det står dessutom i handlingsplanen att polisens arbete ska ske i nära samverkan med kvinnojourer och sociala myndigheter.
Allt detta leder i varje fall mig till slutsatsen att det allra viktigaste som vi kan göra som ansvarstagande förtroendevalda är att stå upp för det arbete som redan har påbörjats. Vi ska stå upp för principen om att den som är hotad och den som utsätts för våld i en relation ska kunna uppsöka myndigheterna och få den hjälp som behövs.
I grunden är det varken en förändring av lagstiftningen när det gäller utlänningslagen eller, för den delen, tillämpningen av bestämmelserna som kanske i första hand utgör svaret på de problemen. Men det hindrar inte att vi från regeringens sida kommer att följa upp den statistik som redan finns på bordet och den som kan tillkomma över hur Migrationsverket tillämpar den så kallade tvåårsregeln i utlänningslagen.
Anf. 99 Tobias Billström (M)
Herr talman! Problemet är att detta handlar om två olika saker. Den handlingsplan från regeringen som finns nu gäller de kvinnor som kan samhället och som har någon möjlighet att kunna hävda sig gentemot åklagare, polis, sin egen man och sociala myndigheter eller kvinnojourer.
Men den andra gruppen av kvinnor tillhör inte dessa. De är utanför. Tyvärr visar erfarenheterna detta. Det finns inte någon nyare rapport än den som Roks gjorde under sommaren. De fallen kommer. Jag är inte den enda socionom eller människorättsaktivist som kommer i kontakt med dessa kvinnor. Nästan alla som jobbar frivilligt med kvinnor eller på annat sätt utanför socialtjänsten kommer i kontakt med dessa kvinnor.
Problemet är att vi fortfarande har en lag som reglerar tvåårsregeln. Mannen kan bestämma över kvinnan. Han kan säga: Om du går till socialtjänsten eller polisen kommer jag att skicka hem dig, och dina föräldrar kommer att mörda dig! Vem vågar då gå till sociala myndigheter?
Det spelar egentligen ingen roll om vi har den här lagen och handlingsplanen eller inte, för det gäller inte den här gruppen av kvinnor. Därför är det viktigt att se till att omprövningen av tiden ändras eller att man på något annat sätt försäkrar sig om att de här kvinnorna får skydd i detta samhälle. Information ska gå ut, och när kvinnorna kommer till detta land ska de känna till sina rättigheter och möjligheter. Det gäller också deras barn, för det handlar om ganska många barn. Bara den här undersökningen påvisar att det är fler än 200 barn som står helt utan skydd i detta land. Då gäller inte allas lika värde inför lagen.
Därför är det bra och glädjande för mig att vi i alla fall är överens om att det här är ett problem. Men vi har säkerligen olika tillvägagångssätt för att lösa problematiken.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.