tågtrafiken mellan Norge och Sverige
Interpellation 2004/05:71 av Bergström, Sven (c)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2004-10-22
- Anmäld
- 2004-10-26
- Besvarad
- 2004-11-09
- Sista svarsdatum
- 2004-11-12
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 22 oktober
Interpellation 2004/05:71
av Sven Bergström (c) till statsrådet Ulrica Messing om tågtrafiken mellan Norge och SverigeÅr 2005 är det 100 år sedan unionen med Norge upplöstes. Det uppmärksammas bland annat genom invigningen av en ny Svinesundsbro för vägtrafiken längs Europaväg 6. Men när det gäller järnvägstrafiken kommer 2005 snarast att markera något av ett fiasko när det gäller tågtrafiken mellan våra båda länder. Den 1 januari 2005 ska nämligen den tågtrafik som upprätthållits i 133 år mellan Oslo och Stockholm avvecklas, helt i strid med en rad högtidliga deklarationer från ansvariga ministrar.
Avvecklingen av tågtrafiken Oslo@Stockholm framstår som särskilt märklig med tanke på de utfästelser som gjorts i samband med diskussionerna om den så kallade Nordiska triangeln. Det är ett prioriterat projekt i de transeuropeiska transportnäten (TEN-T). Syftet är att skapa snabba och trafiksäkra väg- och järnvägsförbindelser mellan de nordiska huvudstäderna. Triangeln tillhör den infrastruktur i EU som är viktigast för de gränsöverskridande transporterna. Enligt riktlinjerna för TEN-T ska triangelns väg- och järnvägsprojekt prioriteras särskilt.
Mellan Sverige och Norge finns fyra järnvägsförbindelser, nämligen Göteborg@Oslo över Kornsjö (Norge@Vänerlänken), Stockholm@Karlstad@Oslo via Charlottenberg (Värmlandsbanan), Östersund@Trondheim (Mittbanan) och Kiruna@Narvik (Malmbanan). Förbindelsen Östersund@Trondheim har anslutningar både söderut via Ånge@Ljusdal@Bollnäs, den så kallade Atlantbanan, och österut mot Sundsvall, den så kallade Mittlinjen.
I februari 2000 undertecknade transportministrarna i Sverige, Norge och Danmark en avsiktsförklaring om den framtida snabbtågstrafiken mellan Stockholm, Oslo och Köpenhamn. Ett mål var att det vid utgången av 2001 skulle finnas dagliga snabbtågsförbindelser mellan städerna och att restiden mellan Göteborg och Oslo skulle vara max 3 timmar och 20 minuter. För att nå ned till den tiden krävdes snabbtågsanpassning av Norge/Vänernbanan i Sverige samt Östfoldbanan i Norge.
Ministrarna var också överens om att bland annat förbättra samordningen av de nationella banhållningsplanerna och fördjupa samarbetet kring tidtabellsutformning med mera. Inför avsiktsförklaringen hade en gemensam svensk-norsk-dansk arbetsgrupp kartlagt bristerna. Trots detta är restiden mellan Oslo och Göteborg i dag fortfarande 4 timmar.
Inspirerad av intentionerna i trelandsöverenskommelsen startades tågkonceptet LINX. Detta drivs av företaget LINX som SJ AB och NSB gemensamt bildat för den gränsöverskridande trafiken på linjerna Oslo@Karlstad@Stockholm och Oslo@Göteborg@Köpenhamn.
Persontågstrafiken mellan Sverige och Norge har dock, trots alla goda föresatser, utvecklats negativt. LINX-trafiken har totalt sett varit olönsam och samarbetet mellan de båda nationella tågoperatörerna förefaller att gnissla betänkligt. Tågtrafiken Oslo@Göteborg går dåligt och mellan Oslo och Stockholm kommer trafiken enligt beslut från SJ AB och NSB att försvinna vid årsskiftet. Det betyder att tågtrafiken mellan huvudstäderna kommer att upphöra efter 133 års trafik.
Ett viktigt skäl till tågtrafikens negativa utveckling är uppenbarligen att de utlovade banförbättringarna inte kommit till stånd och att restiden med järnväg därmed inte kunnat krympas enligt planerna. Enligt uppgift är det järnvägsnätets dåliga standard främst på den norska sidan som inte åtgärdats. Samtidigt har lågprisflyg mellan Oslo@Stockholm erbjudit attraktiva restider och priser.
I en tid när samarbetet över svensk-norska gränsen utvecklas positivt i berörda regioner och betyder alltmer när det gäller pendling till arbete och studier är det mycket illa att tågtrafiken inte utvecklas på motsvarande sätt. Man tvingas i stället att lita till bil- och busstrafik. Nedläggningen av tågtrafiken mellan de båda huvudstäderna kan inte betraktas som något annat än ett stort misslyckande vad gäller nordiskt samarbete.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga statsrådet Ulrica Messing:
1. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att få till stånd en utvecklad tågtrafik på berörda banor mellan Norge och Sverige?
2. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att säkra en fortsatt direktlinje mellan Oslo och Stockholm?
Debatt
(20 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2004/05:71
Webb-tv: tågtrafiken mellan Norge och Sverige
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2004/05:25 Tisdagen den 9 novemberProtokoll 2004/05:25 1 § Svar på interpellation 2004/05:71 om tågtrafiken mellan Norge och Sverige
Protokoll från debatten
Anf. 1 Ulrica Messing (S)
Herr talman! Marietta de Pourbaix-Lundin har frågat statsminister Göran Persson om han är beredd att ta initiativ till en brett upplagd upplysningskampanj om kommunismen och kommunismens illgärningar i modern tid. Frågan har överlämnats till mig.
Statsrådet Pär Nuder svarade på en liknande interpellation i kammaren den 26 oktober. Jag vill inledningsvis därför hänvisa till det svaret.
Kommunismens brott mot mänskligheten är väl dokumenterade. Tusentals och åter tusentals människor fick sätta livet till på grund av ett omänskligt politiskt system. Det är ytterligare ett tragiskt exempel på vad som händer när grundläggande demokratiska fri- och rättigheter sätts åt sidan. Att politiskt verksamma människor i Sverige ändå i dag väljer att fortsätta kalla sig kommunister är obegripligt.
År 1999 genomfördes överläggningar på partiledarnivå om lämpliga insatser för att öka kunskaperna om kommunismens offer. Som
ett
resultat av dessa samtal anslog regeringen 3 miljoner kronor till Vetenskapsrådet för ett särskilt forskningsprojekt. Skolverket har haft ett uppdrag att stärka undervisningen i nutidshistoria. Forum för levande historia genomför därtill aktiviteter kring kommunismens brott som en naturlig del av sitt övergripande uppdrag.
Jag tror dock inte att information om kommunismen bäst sker genom statligt organiserade och finansierade kampanjer. Det sker bäst genom opinionsbildning av författare och journalister men även av oss politiskt aktiva. Vi socialdemokrater har under hela vår moderna historia tagit diskussionen ute på arbetsplatser och i våra bostadsområden med olika kommunistiska grupperingar. Det tänker vi naturligtvis fortsätta att göra.
Anf. 2 Sven Bergström (C)
Herr talman! Jag vill börja med att hälsa Bosse Ringholm välkommen i hans första debatt som vice statsminister. Bosse Ringholm och jag har haft många debatter när han var finansminister. Vi var aldrig överens i någon av dessa debatter, tror jag. Min förhoppning i dag, trots att svaret är ganska kyligt, är att vi innan debatten är slut kanske ändå ska kunna bli överens.
Kommunismen, var den än har funnits och finns i världen, kännetecknas av massmord, förtryck, deporteringar, arbetsläger och nackskott. Diktatur råder. Att det är så tror jag att vi är helt överens om.
Kommunismen finns fortfarande i till exempel Kuba, Kina och Nordkorea. Det är länder som fortfarande är kommunistiska diktaturer.
När TV-programmet Uppdrag granskning gick för några veckor sedan blev väldigt många upprörda och chockade över avslöjandet om Vänsterpartiet och kommunismen. Jag kan säga att jag inte blev så chockad och upprörd, för jag visste det här innan. Möjligtvis blev jag chockad och upprörd över att så många blev chockade och upprörda, att de inte kände till det här, det vill säga den totala okunskapen om vad kommunismen står för, speciellt bland ungdomar.
Vänsterpartiet har numera en partiledare som inte bara kallar sig kommunist utan är kommunist. Och Socialdemokraterna samarbetar med Vänsterpartiet kommunisterna, så ni har egentligen gjort dem rumsrena, skulle jag vilja säga.
År 1998, på initiativ av statsminister Göran Persson, hölls den första internationella konferensen om Förintelsen i Stockholm. Den följdes av tre ytterligare konferenser där man belyste nazismens illdåd. Allt detta är jättebra. Det gick ut en bok till samtliga föräldrar som hade barn i skolåldern - också jättebra. Forum för levande historia blev en myndighet den 1 juni 2003.
Men, Bosse Ringholm, varför har man inte samma tyngd och pådrag när det gäller att informera om kommunismens illdåd som när det gäller att informera om nazismens illdåd? Av svaret som jag precis fick höra framgår att Bosse Ringholm inte tror att information om kommunismen sker bäst genom statligt organiserade och finansierade kampanjer utan genom andra opinionsbildare: författare, journalister och politiker. Jag kan hålla med, men det kanske behövs både-och.
Jag hade kunnat acceptera svaret om inte den socialdemokratiska regeringen hade dragit i gång den stora informationskampanj om Förintelsen och nazismens illdåd som jag precis beskrev och lovordade. Jag hade accepterat svaret att staten inte ska blanda sig i när det gäller att informera om kommunismens illdåd. Men nu har regeringen redan informerat om nazismens illdåd, och därför kan jag inte acceptera svaret jag får i dag.
Varför? är min stora fråga till Bosse Ringholm. Vad är den stora skillnaden mellan nazism och kommunism när det gäller att informera om dessa två hemska politiska system? Vad är den stora skillnaden?
Jag kan bara dra slutsatsen att det obehagliga svaret, som ingen kanske vågar säga rakt ut men som jag känner, är att det beror på att Socialdemokraterna samarbetar med Vänsterpartiet kommunisterna och att man sitter vid makten endast beroende på detta samarbete.
Bosse Ringholm, visa mig att jag har fel i det sista jag säger, att det inte beror på detta, och säg: Ja, visst ska vi ta initiativ till en stor, brett upplagd informationskampanj om kommunismen och kommunismens illdåd och illgärningar.
Anf. 3 Jan-Evert Rådhström (M)
Herr talman! Det är rätt; interpellanten har helt fel. Socialdemokratin är den rörelse i Sverige som hårdast har bekämpat kommunismen. Det finns inget annat parti som så kraftigt har bekämpat kommunismen på arbetsplatser, i bostadsområden och i alla olika sammanhang. Socialdemokratin som en del av den demokratiska arbetarrörelsen har hållit rågången mot kommunismen mycket tydlig i alla årtionden och alltfort. Marietta de Pourbaix-Lundin har på den punkten helt fel.
Jag vill påminna om att utöver det som vi som partier, folkrörelser, forskare och andra kan göra i form av opinionsbildning om kommunismen kan naturligtvis andra organ också göra någonting. Det ena står inte i motsats till det andra. Forum för levande historia, som har ägnat mycket tid och engagemang åt att åskådliggöra nazismens förgörande av miljontals människors liv, har naturligtvis också på sin agenda en historisk redovisning och en historisk beskrivning av vad som händer och har hänt när det gäller kommunismens verkningar i Europa och världen.
Forum för levande historia har exempelvis om några veckor ett stort seminarium i Karlstad, på Karlstads universitet, som handlar just om den sovjetkommunistiska terrorn, som handlar om forskning och forskningsresultat på det här området. Jag tycker att Marietta de Pourbaix-Lundin borde uppskatta att Forum för levande historia gör den här stora insatsen.
Samtidigt bör vi vara överens om att det här faktiskt kan vara fråga om att göra insatser både av institutioner, typ Forum för levande historia, och av våra universitet och forskare men också av partierna och folkrörelserna. Jag har lite svårt att se varför Marietta de Pourbaix-Lundin vill starta ett stort gräl om själva tekniken. Det viktiga är faktiskt att vi är överens om kommunismens illgärningar.
Anf. 4 Viviann Gerdin (C)
Herr talman! Bosse Ringholm säger att Socialdemokraterna har bekämpat kommunismen. Ja, det kanske ni har gjort, men frågan är om ni fortfarande gör det. Jag ska ge några bra exempel på att det inte är så.
Var var Socialdemokraterna när måndagsmötena hölls på Norrmalmstorg för att de baltiska länderna skulle bli fria från Sovjetunionen? Jo, ni förnekade att de var ockuperade av Sovjetunionen. Det var ert sätt att bekämpa kommunismen.
Pär Nuder var företrädare på den plats Bosse Ringholm har i dag. Han sade i ett numera känt förstamajtal i Södertälje 2000 att man aldrig skulle samarbeta med kommunister. Vad gör man i dag? Jo, man samarbetar med kommunister. Det finns till och med nu en partiledare som inte bara kallar sig kommunist; han är kommunist! Hur kan ni då säga att ni håller rent och har bekämpat kommunismen? Det har ni faktiskt inte gjort, Bosse Ringholm.
Forum för levande historia är väldigt förknippat med information om Förintelsen och nazismen. Allt det som är gjort och som ska göras framöver är utmärkt. Men fortfarande förstår jag inte varför man inte kan lägga lika stor tyngd på att informera om kommunismens illdåd. Lite beklämd blir jag när Bosse Ringholm i sitt svar pratade om att tusentals och åter tusentals människor fick sätta livet till beroende på kommunismen. Det är inte tusentals människor, Bosse Ringholm, det är miljontals människor som har fått sätta livet till i kommunismens namn.
Jag vet inte om Bosse Ringholm har sett den här boken,
Kommunismens svarta bok.
Den kom 1999 till Sverige. Det är en fransk författare och många medförfattare som har skrivit den. Jag har inte läst hela boken på över 700 sidor, men jag har läst delar av boken. Han beskriver på ett mycket hemskt sätt vad som hände under kommunismens namn. Det är svårt att ge siffror, men han räknar upp följande: Sovjetunionen 20 miljoner döda, Kina 65 miljoner döda, Vietnam 1 miljon döda, Nordkorea 2 miljoner döda, Kambodja 2 miljoner döda. Jag skulle kunna fortsätta så här. Det är alltså inte några tusentals människor som har fått sätta livet till i kommunismens namn. Det är faktiskt miljontals människor som har fått sätta livet till i kommunismens namn.
Därför ställer jag återigen min fråga: Varför detta motstånd att dra i gång något lika stort som man gjorde i slutet av 1990-talet för att informera och upplysa om illdåden som är gjorda i nazismens namn? Varför göra en skillnad på kommunism och nazism om vi är överens om att de står för något förskräckligt? Kommunismen praktiseras i dag i nutid i de länder jag förut räknade upp: Kuba, Kina och Nordkorea, med samma förskräckliga resultat som det var under Stalins och Lenins tid. Varför vill inte regeringen göra något?
Som jag sade: Jag hade accepterat svaret om man aldrig hade dragit i gång den stora kampanjen om nazism. Men nu har man gjort det. Därför blir det för mig obegripligt. Min enda slutsats är att regeringen inte vill stöta sig med sin samarbetspartner Vänsterpartiet kommunisterna, även om det nu börjar knaka i fogarna. Då kan ni väl säga att ni är beredda att göra någonting tillsammans, till exempel ta upp denna fråga på partiledarnivå. Jag pratar om ett initiativ. Jag har inte beskrivit exakt hur det ska vara i min interpellation.
Anf. 5 Karin Thorborg (V)
Herr talman! För socialdemokratin är kommunismen, nazismen, fascismen eller andra ideologiska rörelser som inte är demokratiska naturligtvis lika avskyvärda. Jag tror att interpellanten och jag borde kunna vara överens om det, även om interpellanten tycks vara mer intresserad av att starta ett gräl om formerna för hur vi ska bekämpa den typen av ideologiska irrläror och antidemokratiska ideologier.
Jag har inget skäl att delta i grälet om vilka former vi ska ha. Jag har kunnat konstatera att vi kan välja olika former för att belysa irrlärornas ideologier. Vi har valt i det läget att göra det som en kombination av att stödja forskningen om kommunismen och att stödja opinionsbildningsarbete kring kommunismen. Vad Forum för levande historia gör är ett utmärkt exempel på hur forskningen fungerar. Samtidigt har det socialdemokratiska partiet varit den största bekämparen av kommunismen. Jag vill inte fortsätta det gräl som Marietta de Pourbaix-Lundin försöker initiera genom att tala om Moderata samlingspartiets olika kontakter under 1920- och 1930-talen med olika rörelser som ju kanske inte var så rumsrena ur demokratisk synpunkt. Vi lägger det åt sidan just nu. För mig är kampen mot kommunismen viktigare än att starta ett gräl om formerna för kampen mot kommunismen.
Anf. 6 Börje Vestlund (S)
Herr talman! Jag startar inget gräl om formerna; jag bara informerar om att den socialdemokratiska regeringen och Bosse Ringholm tydligen ser en skillnad i att informera om nazism och kommunism. Man lade mycket krut på nazismen och tog många bra initiativ, men när det gäller kommunism är man inte lika angelägen. Det är ett faktum - inte att starta något gräl. Det ger en tydlig signal utåt vad man prioriterar och hur man ser på skillnaden mellan nazism och kommunism.
Jag är ledsen att jag måste upprepa detta, men jag har en obehaglig känsla av att detta beror på en enda sak, nämligen att Socialdemokraterna inte skulle kunna sitta kvar vid makten om man inte hade samarbetet med och stödet av Vänsterpartiet kommunisterna. Det är det enda skälet.
Det har införts en hel del lagstiftning för att förbjuda nazistiska symboler och inte kunna göra olika tecken, men det är fortfarande tillåtet att visa hammaren och skäran och att stå med knuten näve. Tror inte Bosse Ringholm att det känns lika mycket i själen hos många människor som har varit utsatta för kommunismens illdåd men har överlevt eller har släktingar som har varit utsatta? Tror inte Bosse Ringholm att det känns? Varför göra denna åtskillnad? Det är det som inte går in i mitt huvud. Det handlar inte om att starta ett gräl, utan det handlar om att informera svenska folket om vad kommunismen står för - en kommunism som fortfarande finns i dag. Vi har i Sveriges riksdag flera ledamöter och en partiledare som kallar sig kommunister och är kommunister, och Socialdemokraterna fortsätter att samarbeta med dem!
Anf. 7 Håkan Larsson (C)
Herr talman! Som jag har visat har Marietta de Pourbaix-Lundin fel i sak, men hon är dessutom mycket dåligt påläst.
Socialdemokratin bekämpade kommunismen i vårt land långt innan nazismen över huvud taget fick någon större utbredning och framför allt innan nazismens vederstyggligheter inträffade under 1930- och 1940-talen. Socialdemokratin har alltsedan kommunismens etablerande i vårt land varit mycket aktiv motståndare till kommunismen och hade inte mycket draghjälp på den tiden av andra politiska partier. På den punkten är det alldeles tydligt att om det finns någon som har bekämpat kommunismen och jagat dess företrädare i vårt land är det Socialdemokraterna.
Det är viktigt att vi ska hitta former för det som kan få bra genomslagskraft. Det är viktigt att vi har lite kunnande om vilken typ av insatser som bäst behöver göras. För socialdemokratin som en folkrörelse och för fackföreningsrörelsen har det varit mycket tydligt att hålla rågången mot icke-demokratiska krafter. Det hade varit klädsamt om man i partier på högerkanten hade haft samma rågång mot krafter som inte har varit lika demokratiska på högerkanten.
Anf. 8 Runar Patriksson (Fp)
Herr talman! Chatrine Pålsson har ställt tre frågor till mig med anledning av indragningen av läkemedlet Vioxx.
Den första frågan är om jag avser att vidta åtgärder för en nationell kartläggning över hur många personer som har drabbats av biverkningar av läkemedlet Vioxx och andra närbesläktade läkemedel. Läkemedelsverket har inom samarbetet med den europeiska läkemedelsmyndigheten EMEA föregående år deltagit i en genomgång av Vioxx och flera andra närbesläktade preparat, så kallade coxiber, angående rapporterade biverkningar från bland annat hjärta och kärl. I samband med det uppmanades både förskrivare och patienter till försiktighet vid användning av coxiber till äldre, till patienter som samtidigt använder andra inflammationsdämpande läkemedel eller till patienter med mag-tarm- eller hjärt-kärlsjukdomar. Efter indragningen av Vioxx har initiativ tagits till en förnyad genomgång av tillgängliga långtidsdata över Vioxx och övriga coxiber gällande biverkningar inom hjärt-kärlområdet. Mot denna bakgrund anser jag att det för närvarande inte finns anledning att vidta någon ytterligare åtgärd.
Jag kan dock nämna att inom Socialdepartementet bereds en proposition om ökad patientsäkerhet på läkemedelsområdet som kommer att innehålla ett förslag till lag om läkemedelsförteckning. Förslaget syftar till att åstadkomma en säker framtida läkemedelsförskrivning för den enskilde, bland annat genom att förskrivaren, efter patientens samtycke, får en fullständig bild av patientens läkemedelsköp. Härigenom minskar risken för att det skrivs ut läkemedel som påverkar varandra på ett olämpligt sätt. Dessutom kommer propositionen att innehålla ett förslag som syftar till inrättandet av ett nationellt läkemedelsregister för bland annat forskning och epidemiologiska undersökningar inom hälso- och sjukvårdsområdet. Genom ett sådant register kommer möjligheterna att studera olika samband mellan läkemedelsanvändning och senare uppkomna biverkningar att öka.
Den andra frågan är om jag avser att vidta åtgärder för att skapa en effektivare biverkningsrapportering kring läkemedel. Jag instämmer helt i att en ökad biverkningsrapportering ger ett bättre underlag för vetenskaplig värdering och adekvata åtgärder. Läkemedelsverket gjorde under 2003 riktade insatser för spontanrapporteringen av läkemedelsbiverkningar, något som också bidrog till att öka rapporteringen under 2003. Verkets webbaserade information till förskrivare och allmänhet om biverkningsarbete har också utökats.
Läkemedelsverket har också utrett biverkningsfrågorna i ett nationellt perspektiv och ett EU-perspektiv med särskild tonvikt på hur verksamheten bör utformas i framtiden. Slutrapporten avseende den nationella bevakningen innehåller flera förslag som kommer att genomföras av Läkemedelsverket under åren 2004 och 2005.
Den tredje frågan gäller om jag avser att vidta några andra åtgärder med anledning av larmet om Vioxx. Jag anser att larmet visar på behovet av ett nationellt läkemedelsregister med vilket man kan följa upp både positiva och negativa långtidseffekter. Regeringen gav i juni i år en utredare i uppdrag att utreda om Läkemedelsverket ska få föra ett register för uppföljning av läkemedels ändamålsenlighet. Uppdraget ska redovisas senast den 31 december 2005.
Mot denna bakgrund överväger jag inte att vidta några ytterligare åtgärder.
Då Chatrine Pålsson som framställt interpellationen anmält att hon var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav talmannen att Ulrik Lindgren i stället fick delta i överläggningen.
Anf. 9 Claes Roxbergh (Mp)
Herr talman! Tack för svar, statsrådet Ylva Johansson, får jag säga på Chatrine Pålssons vägnar.
Vikten av patientsäkerhet, att inte drabbas av allvarliga biverkningar av läkemedel, är en alltid aktuell fråga. Det är en fråga utan slut, att utveckla vidare hur säkerheten ska kunna förbättras så att patienten känner ökad trygghet i att läkemedlet inte kommer att skada utan att hjälpa, som syftet är.
Larmet om Vioxx är utomordentligt allvarligt, med tanke på att biverkningarna kan leda till död och till hjärtinfarkt, och därmed kanske också död. Därmed har det blivit indraget världen över.
Det är också uppenbart att det inte har varit nog med de kontrollmekanismer och utvärderingssystem som vi har i dag. Brittiska läkarsällskapets tidning The Lancet har visat att läkemedelstillverkaren Merck borde ha dragit in detta smärtstillande preparat Vioxx redan för fyra år sedan. USA:s läkemedelsverk FDA publicerade nyligen en studie där man beräknar att 28 000 hjärtattacker eller dödsfall i hjärtattacker kan ha vållats av Vioxx. Men en schweizisk rapport visar att de här riskerna fanns dokumenterade år 2000, enligt tidningen The Lancet.
Det är inte bara fråga om att läkemedlet nu har dragits in - det är allvarligt nog, med tanke på de biverkningar som har rapporterats och upptäckts - utan dessa biverkningar har varit kända i flera år. Likväl har det fått pågå och pågå. Det är alltså en skandal i skandalen.
I dag fungerar det så att när ett läkemedel väl är godkänt i ett EU-land är det också godkänt i resten av unionen, även i Sverige, som professor Björn Beermann vid Läkemedelsverket säger. Men vi kan inte nöja oss med det och luta oss tillbaka i passivitet, utan det är oerhört angeläget att våra system är så skärpta att det väger upp och är någonting mer än vad bara EU-kontrollerna kan ge. Vi måste också ha system som förbättrar läget för patienter i Sverige och kanske också i Europa i förlängningen genom vårt samarbete.
Beträffande Ylva Johanssons svar att en proposition är på gång om ökad patientsäkerhet och att den ska innehålla ett nationellt läkemedelsregister är det naturligtvis mycket välkommet. Som vanligt kommer vi alla att följa denna proposition noga och vilket innehåll den får, framför allt att vi får ett förslag som gör att det fungerar i vårdarbetets vardag. Det får inte bli så att det känns som att ytterligare en plåga för vårdsystemet införs vad gäller att fylla i papper om och om igen, utan alla ska känna att det är oerhört meningsfullt och viktigt att delta i det dagliga vårdarbetet med att minska biverkningar och öka patientens säkerhet.
En fråga till statsrådet infinner sig dock i det sammanhanget, och det gäller tiden. Enligt den propositionsförteckning som är känd i riksdagen kommer den här propositionen i oktober 2005. Mot bakgrund av framför allt skandalen med Vioxx är det oerhört angeläget att arbetet snabbas upp och vi får en proposition långt tidigare. Finns det något besked i den frågan?
Anf. 10 Ulrica Messing (S)
Herr talman! Det är bra, Ulrik Lindgren, att det nu förs en debatt om läkemedelsföretagets ansvar och en diskussion om företaget kunde och borde ha agerat på ett annorlunda sätt. Men jag hoppas också att vi är överens om att våra svenska myndigheter, efter vad vi har kunnat se hittills, i det här fallet har agerat helt korrekt, föredömligt snabbt och riktigt.
Jag träffade Reumatikerförbundet förra veckan och diskuterade den här frågan, och det var också deras bedömning. Det är i allmänhet deras medlemmar som har fått detta läkemedel förskrivet.
För att vi ska kunna ha en bättre kartläggning delar jag uppfattningen att vi bör höja ambitionsnivån. Även om vi hittills har agerat formellt riktigt visar det här hur allvarligt det är med många nya läkemedel, där vi inte alltid kan överblicka de långsiktiga konsekvenserna. Då behövs det mer och fler former av register. Det är min uppfattning.
För det första behövs möjligheten för en läkare att efter patientens samtycke få veta vilka mediciner man redan står på, så att läkaren kan ta hänsyn till de medicinerna innan han skriver ut en ny. Jag tror att det här är särskilt viktigt när det gäller många äldre, som ibland kan stå på många olika mediciner utskrivna av olika läkare. Det är väldigt viktigt att vi kan få fram ett register.
För det andra behövs möjligheten att långsiktigt följa läkemedelsanvändningen och också koppla det till vad som händer med patienterna, vilka sjukdomar man får eller vilka dödsfall som inträffar, så att vi också kan göra den kopplingen.
De här olika registren ska naturligtvis beredas i vanlig ordning. Den beredningsprocessen måste naturligtvis ta sin tid. Det här rör också viktiga integritetsfrågor, som måste få en noggrann genomlysning och behandling. Jag kan försäkra Ulrik Lindgren att vi arbetar med frågan så fort vi kan, men det kommer att ta sin tid att bereda frågan ordentligt. Det kommer en proposition.
Anf. 11 Sven Bergström (C)
Herr talman! Beträffande statsrådets fråga om svenska myndigheter har skött sig har jag ingen annan uppfattning. Jag har inget underlag för att säga att svenska myndigheter inte skulle ha skött sig. Det resonemanget här gäller är en ökad ambitionsnivå, att vi skulle kunna göra mer för att förbättra säkerheten kring läkemedelsadministreringen och vad gäller läkemedlens biverkningar.
När det gäller tidsfrågan som jag ställde, om propositionen skulle kunna komma fortare, får vi väl se om statsrådet skulle kunna gasa lite till. Men det ska naturligtvis vara ett genomtänkt och gediget arbete som presenteras för riksdagen.
Jag skulle vilja ställa en annan fråga med tanke på svaret. Det gäller statsrådets formulering om att efter indragningen av Vioxx så har initiativ tagits till en förnyad genomgång av tillgängliga långtidsdata över Vioxx och övriga coxiber gällande biverkningar inom hjärt-kärlområdet. Med tanke på det skulle jag vilja fråga statsrådet Ylva Johansson om hon har någon uppfattning om att detta, och kanske också andra dokument, skulle kunna bilda underlag så att de som har drabbats av de här biverkningarna skulle kunna resa ersättningsanspråk även i Sverige.
Vi vet att läkemedelsbolaget som ligger bakom Vioxx har stora skadestånd att påräkna runtom i världen, och det är också angeläget att svenskar får någon form av kompensation, ersättning, för det som de har drabbats av.
Om jag också skulle kunna få ett svar på den frågan i dag vore det naturligtvis välkommet, inte minst för dem som har drabbats.
Anf. 12 Jan-Evert Rådhström (M)
Herr talman! Det kan mycket väl bli aktuellt för de drabbade att resa skadeståndsanspråk gentemot läkemedelsföretaget, men jag har ingen mer information kring detta som jag kan delge Ulrik Lindgren i dagsläget.
Jag vill ändå lägga till en sak, och det gäller förbättringen av biverkningsrapporteringen, som också Ulrik Lindgren tog upp. Det är angeläget att vi kan förbättra rapporteringen till biverkningsregistret, och jag vill säga att en av de frågor som Läkemedelsverket överväger är att tillåta också andra än läkare att rapportera till biverkningsregistret. Det skulle kunna vara ytterligare ett sätt att få in fler biverkningsrapporter till vårt biverkningsregister, som också är en viktig pusselbit när det gäller att vi ska ha bättre kunskap om långtidsverkan av olika mediciner.
Anf. 13 Viviann Gerdin (C)
Herr talman! Nyamko Sabuni har frågat mig hur jag ser på de osteoporosdrabbades villkor i vården och vilka åtgärder jag avser att vidta mot bakgrund av SBU:s rapport om osteoporos.
Osteoporos eller benskörhet innebär en förtunning av benstommen, vanligtvis som en del av det biologiska åldrandet. Ett stort antal faktorer bidrar till att mängden benvävnad i skelettet minskar med åldern och ökar risken för frakturer. Osteoporos kan vara orsakad av naturligt åldrande, menopaus eller livsstil, men också vara orsakad av påvisbara sjukdomar eller vara en följd av läkemedelsbehandling. Osteoporos drabbar kvinnor i större utsträckning än män.
En rad riskfaktorer för osteoporos kan således inte påverkas, som till exempel ålder, kön och genetiska förutsättningar. Viktiga riskfaktorer för osteoporosrelaterade frakturer, som är möjliga att påverka, är bland annat fysisk inaktivitet, rökning, alkoholkonsumtion, nedsatt syn och fallbenägenhet. Förekomsten av osteoporosrelaterade frakturer har de senaste decennierna ökat i takt med att den fysiska aktivitetsnivån i befolkningen sjunkit.
Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, publicerade i oktober 2003 rapporten
Osteoporos - prevention, diagnostik och behandling
. Det är en bred genomgång av det vetenskapliga underlaget för hur man kan förebygga osteoporos och frakturer, för hur man kan hitta individer med ökad risk för osteoporos och diagnostisera och behandla dessa samt bedöma de hälsoekonomiska och etiska aspekterna av olika åtgärder. Nyamko Sabuni hänvisar i sin interpellation korrekt till SBU:s rapport, dock inte fullständigt. Bland SBU:s slutsatser finns flera förslag till hur omhändertagandet kan förbättras både när det gäller prevention, diagnostik och behandling. För riskgrupperna är råden entydiga: rökstopp, fysisk aktivitet och bra kost. Det saknas dock vetenskapligt stöd för allmän screening genom mätning av benmassa. Bentäthetsmätning är däremot till nytta när det gäller enskilda individer som man vet har flera riskfaktorer. Det kan till exempel gälla kvinnor med ärftlig benägenhet för benskörhet och som tidigare har haft frakturer eller personer som har fått långvarig kortisonbehandling. Här kan mätningen användas för att avgöra hur stor frakturrisken är och hur intensiva förebyggande åtgärder som behövs.
Som en följd av SBU:s rapport anordnade Läkemedelsverket redan i november 2003 ett expertmöte för att utarbeta rekommendationer för behandling av osteoporos. I april 2004 publicerade verket behandlingsrekommendationen
Behandling av osteoporos för att förebygga frakturer
. Den bygger på SBU-rapporten samt på nytillkommen dokumentation.
Enligt vad jag har inhämtat har de nya behandlingsrekommendationerna medfört att ett betydande förändringsarbete påbörjats hos sjukvårdshuvudmännen för att utveckla osteoporosvården. Det finns exempel på bra fungerande samarbete mellan ortopedi och primärvård när det gäller omhändertagandet av patienter med benskörhetsfrakturer, men det finns också regioner där adekvata diagnostiska tekniker ännu saknas. Socialstyrelsen avser i kvalitetsregistret för höftfrakturer att tillföra bentäthetsmätning som en kvalitetsindikator, vilket ger en möjlighet att följa upp patienter med olika frakturer.
Mot bakgrund av vad jag här har redovisat och det ansvar som sjukvårdshuvudmännen har för att ge alla, oberoende av kön, en god hälso- och sjukvård är jag nu inte beredd att föreslå några ytterligare åtgärder vad avser vård och behandling av osteoporos.
Anf. 14 Karin Thorborg (V)
Herr talman! Jag kan bara konstatera att jag inte riktigt har fått svar på mina frågor. Mina frågor var: Hur ser ministern på de drabbades villkor i vården, och vilka åtgärder ämnar hon vidta för att förbättra de drabbades livssituation?
Förra ministern, Lars Engqvist, avböjde att svara på interpellationen på våren 2003 med hänvisning till kommande SBU-rapport. Nu har den kommit, och jag kan konstatera att regeringens svar, trots detta, verkar utebli. Rapporten från SBU är central, och den är glasklar på en punkt, nämligen när det gäller konstaterandet att patienter med osteoporosfrakturer är en underbehandlad grupp vad gäller läkemedel och andra åtgärder för att förebygga nya frakturer. Vidare konstaterar SBU att diagnosen osteoporos sällan finns med vare sig vid in- eller utskrivning av höftfrakturpatienter.
Eftersom Läkemedelsverket redan har utarbetat rekommendationer för behandling av osteoporos är ministern inte beredd att vidta några ytterligare åtgärder. Vad ministern här missar är att det inte är mediciner eller kunskaper om hur man behandlar och förebygger osteoporos som saknas. Vad som saknas är att diagnosen sällan ställs. Redskap för att ställa diagnosen finns inte på vårdplatserna. Endast 15 % av patienterna med osteoporos erbjuds bentäthetsmätning - och endast 14 % av patienterna i riskgruppen.
Hälso- och sjukvårdsministern nämner i sitt svar att det finns exempel på att vissa sjukvårdshuvudmän har påbörjat ett förändringsarbete. Det är mycket positivt, och jag är mycket intresserad av att få reda på var detta sker och vad det är för positiv utveckling som här avses. Vidare nämner ministern i sitt svar exempel på bra samarbete mellan ortopedi och primärvård. Vad är det mer precist som här avses?
Läkemedelsverket, precis som SBU, skriver i sina behandlingsrekommendationer att farmakologisk behandling av osteoporos i det fall patienten löper stor risk för frakturer är kostnadseffektiv. Det innebär inte bara att vi, om vi kan diagnostisera osteoporospatienter så att vi kan ge dem adekvat vård, sparar på mänskligt lidande, utan det är också bra ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.
Återigen undrar jag hur ministern ser på de osteoporosdrabbades situation inom vården och vilka åtgärder hon ämnar vidta för att skapa förutsättningar och möjligheter för fler att få rätt diagnos på sin åkomma, så att de kan få behandling därefter.
Anf. 15 Börje Vestlund (S)
Herr talman! Håller mitt skelett livet ut? Ja, den frågan kan jag inte begära att vare sig talmannen eller ministern ska kunna svara på, även om jag skulle vilja ha svaret i min hand.
Osteoporos, herr talman, betyder skört ben. Det är en beskrivande term som sammanfattar en rad olika tillstånd där skelettet försvagas och bryts ned. Den direkta orsaken till nedbrytningen är att de celler som omsätts i skelettet successivt hamnar i obalans, så att mer ben bryts ned än vad som byggs upp. Resultatet innebär en drastiskt försvagad hållfasthet, och benskörhet är
en
riskfaktor för frakturer. Dessa frakturer medför lidande och är oftast resultat av en kombination av låg bentäthet och ett fall.
Osteoporos utvecklas som regel under många år. Men det är en tyst sjukdom, och oftast märker man inte något förrän man råkar ut för ett benbrott. Därför är det naturligtvis viktigt att man kan ställa diagnos så tidigt som möjligt innan det gått så långt som till fraktur. I dag finns ju läkemedel som kan bromsa nedbrytningen.
Herr talman! Ett starkt skelett i tonåren fungerar som en bank under äldre dagar. Vi måste be våra ungdomar att sätta in regelbunden motion och kalk- och näringsrik mat på benbanken. Men med mycket hård träning eller hårdbantning kan det skyddande östrogenet förloras.
I Sverige är, som sagts tidigare, kvinnorna särskilt utsatta. Närmare varannan kvinna över 50 kan räkna med att drabbas av osteoporosfrakturer. Benskörhet drabbar i betydande utsträckning också män, så hittills har vi bara sett toppen av ett isberg. I värsta fall tål skelettet inte ens kram från barnbarnen.
Problemet kommer att öka med den ökande andelen äldre i befolkningen. Om patienterna lämnas åt sitt öde riskerar osteoporos att utvecklas till en gökunge som tränger undan andra vård- och samhällsbehov. Hur många som är sjukskrivna eller förtidspensionerade på grund av benskörhet finns ingen statistik på, men för ett par år sedan upptogs oerhört många sjukhussängar inom EU av osteoporospatienter. Siffran 500 000 har nämnts. Om antalet stämmer är det förfärligt.
I en rapport från en expertgrupp inom EU konstaterades att de ekonomiska kostnaderna för osteoporos är enorma. Beslutsamma och brådskande åtgärder krävs alltså för att förebygga benskörhet och för att ge hjälp till de mest utsatta.
Herr talman! Förhållandet att vårt land är värst drabbat av osteoporos borde ha medfört ett särskilt stort intresse för att ta vara på de tekniska och medicinska möjligheterna att bemästra situationen och motverka den ökning av antalet osteoporosrelaterade frakturer som vi riskerar att få. Tillgängligheten av bentäthetsmätare hör till de sämsta i Europa. Oroar det här inte ministern?
Flera oberoende studier har visat att benskörhet, oavsett frakturer, är relaterat till en ökad dödlighet. Är ministern verkligen inte beredd att vidta åtgärder för att få till stånd en mer effektiv osteoporosvård så att den alarmerande utvecklingen av osteoporosrelaterade frakturer begränsas? Är inte ministern beredd att vidta åtgärder för att förbättra patienternas tillgång till tidig diagnos och behandling? Troligen är, som sagts tidigare, benskörhet fortfarande den mest underdiagnostiserade och underbehandlade folksjukdomen i Sverige. Det kan gå år från den första frakturen tills man konstaterar benskörhet. Tänk hur mycket lidande och hur många sjukhussängar som skulle kunna sparas, för att inte förglömma alla sjukskrivningar!
För övrigt ställer jag mig bakom de tidigare ställda frågorna.
Anf. 16 Håkan Larsson (C)
Herr talman! Vi är helt överens om allvaret när det gäller osteoporos. Det är uppenbarligen så att patienter med osteoporos är en underbehandlad grupp. Det är självklart helt oacceptabelt. Det är en väldigt vanlig sjukdom, ett vanligt tillstånd. Man räknar med att ungefär var tredje kvinna över 70 år är drabbad av benskörhet. Det har en väldigt stor utbredning.
Självklart är det av yttersta vikt att vi kan få en förbättrad vård och behandling av dem som är drabbade av osteoporos. Det är också viktigt, utöver sjukvårdens arbete, att vi har ett folkhälsoarbete som påverkar i de avseenden man kan påverka risken för att senare utveckla osteoporos genom sin livsföring, sin fysiska aktivitet och vad man äter, röker och dricker.
När det gäller att förbättra sjukvårdens insatser, som ju primärt är mitt ansvarsområde, är det min bedömning att mycket redan har skett i och med att vi har fått de nya behandlingsrekommendationerna. Jag räknar med att det kommer att leda till att man också förändrar, förbättrar och utvecklar behandlingen av och bemötandet av patienter med osteoporos. Att Socialstyrelsen kommer att skriva in bentäthetsmätning som en kvalitetsindikator i kvalitetsregister för höftfrakturer räknar jag med kommer att påverka hur ofta man använder sig av den mätmetoden när det gäller höftfrakturer och att man därmed oftare kan få med diagnosen osteoporos när man skriver ut en patient med höftfraktur. Det är självklart väldigt allvarligt att det mycket sällan finns med vid in- och utskrivningar av dessa patienter.
Vi har den ordningen att mitt ansvar är att se till att det finns förutsättningar i sjukvården och att det finns ett regelverk och incitament som gör att sjukvården kan ta det här ansvaret. Vi har uppenbarligen en situation där vi har ett tillstånd som är underbehandlat. Det har uppmärksammats av de statliga myndigheterna som har vidtagit åtgärder. Jag förväntar mig att det kommer att leda till väsentliga förbättringar.
Anf. 17 Runar Patriksson (Fp)
Herr talman! Det är oacceptabelt, säger Ylva Johansson. 70 000 människor drabbas årligen av sjukdomen. Jag skulle vilja att ministern var ännu hårdare och här gav uttryck för en otillfredsställelse med situationen, att ministern tydligt deklarerar att det finns en förväntan från regeringen på sjukvårdshuvudmännen att de ska se till att de som drabbats och lider av osteoporos får rätt diagnos och rätt behandling. I dag råder närmast en förvirring i Sjukvårds-Sverige. Det finns så många direktiv, råd och rekommendationer från olika håll. Läkemedelsförmånsnämnden, Socialstyrelsen, Läkemedelsverket, SBU och enskilda landsting har alla egna formuleringar. Vem ska den enskilda läkaren och patienten lita på? Vad är det som gäller? Det saknas en linje och konsekvens. Det är det jag menar kunde vara ministerns ansvar, att se till att det blir gjort. Patienterna kommer i kläm.
Det är anmärkningsvärt att det är så passivt och sker så lite ute i vården när det rör osteoporos när vi vet att det finns så enormt stora hälsoekonomiska vinster att göra på att ge behandling och satsa mer på förebyggande arbete. Det är klart att man kan säga att folk borde dricka mindre, inte röka och motionera mer, men vi vet att det görs hela tiden. Folk motionerar inte, folk dricker och röker och vi kommer att få patienter med osteoporos. Då är det viktiga vad vi gör för dem som drabbas.
Patienter har kunnat komma med både två och tre frakturer utan att de fått någon diagnos, det vill säga rätt namn på sin sjukdom. Anser ministern detta vara acceptabelt?
Anf. 18 Ulrica Messing (S)
Herr talman! Osteoporos spänner över i stort sett hela livscykeln. Insikten om att benskörhet är ett ökande hot mot folkhälsan ställer allt större krav på vård och omsorg. Köerna minskar inte, och praktiskt taget alla människor berörs någon gång i livet av osteoporos, som patienter, föräldrar, döttrar, söner, släktingar eller vänner. Med hänsyn till den omfattning och de effekter på folkhälsan och samhällsekonomin som benskörhet redan har är det nödvändigt att utan dröjsmål bromsa utvecklingen. Varje fraktur innebär i sig en ökad risk för ytterligare frakturer. Flera studier visar att behandling av högriskgrupper är kostnadseffektiv. Särskild uppmärksamhet måste ägnas patienter, däribland barn och unga, som tidigt riskerar att utveckla benskörhet som en följd av andra sjukdomar och av vissa läkemedel.
Herr talman! Ska vi acceptera benskörhet som en del av ett naturligt åldrande? Nej, men osteoporos har tidigare framför allt setts som en oundviklig följd av just kvinnors åldrande. Det är dock riktigt att fler kvinnor drabbas.
Osteoporos eller osteoporosrelaterade frakturer kostar den svenska sjukvården 3,5 miljarder per år. Förutom stora kostnader innebär det naturligtvis stort lidande för de drabbade och deras anhöriga. Det borde vara lika naturligt att utreda eventuell osteoporos som att utreda exempelvis högt blodtryck. Om de tidiga tecknen på benskörhet uppmärksammas är ju behandlingsmöjligheterna goda.
Herr talman! "Är det inte bättre att bygga ett staket vid stupet än ett sjukhus nedanför? Ska ortopeder gång på gång skruva ihop en patient med ben som räkskal eller går det att förebygga frakturerna på ett tidigare stadium?" frågar sig professor Olle Svensson i Umeå. "Det borde vara mer logiskt att satsa på förebyggande vård" fortsatte forskaren i benskörhet enligt intervjun i tidningen Osteoporosnytt.
För att få till stånd den minskning av antalet osteoporosfrakturer som numera anses möjlig krävs av riksdag och regering en uttalad ambition och en genomtänkt strategi. Därför frågar jag ministern om igen: Är det inte absolut nödvändigt att ministern omprövar sitt ställningstagande och medverkar till en plan för detta?
Anf. 19 Sven Bergström (C)
Herr talman! Vi är överens om vikten av att vi har en förbättrad behandling av den som är drabbad av osteoporos och ett förbättrat arbete för att förebygga oestoporos. Det är ett väldigt utbrett tillstånd. Det är inte bara så att 70 000 är drabbade, utan det är 70 000 som får frakturer orsakade av osteoporos. Det är ännu fler som är drabbade av osteoporos men som ännu inte har fått någon fraktur, dessbättre. Problemet är alltså av väldigt stor omfattning. Jag tror dock att vi borde kunna vara överens om att det inte är fler planer från riksdag och regering som är det stora behovet.
Jag tror att det finns förutsättningar ute hos de professionella i vården och hos de ansvariga myndigheterna. De instrument som staten har är till exempel behandlingsrekommendationer. Jag tror också mycket på Socialstyrelsens arbete med kvalitetsregister, något som jag tror kan ha en betydande styrande effekt för att förbättra och höja kvaliteten generellt sett inom olika delar av vården.
Naturligtvis ska vi dock också lägga till resurser till framför allt landstingen, till huvudmännen, så att det finns möjlighet att utveckla vården.
Det är ju heller ingen motsättning mellan sjukvården för den som är drabbad och det förebyggande folkhälsoarbetet. Båda delarna behövs. Vi kan inte ersätta någon med den andra. Vissa delar i risken att utveckla osteoporos är påverkbara och andra delar är det inte, så även med det allra bästa folkhälsoarbetet skulle vi ändå ha en förmodligen ganska stor grupp med osteoporos. Båda delarna i arbetet behövs.
Jag tror ändå, herr talman, att det arbete som är på gång och de insatser som har gjorts av de nationella myndigheterna är av sådant slag att vi kan förvänta oss en förbättring.
Anf. 20 Ulrica Messing (S)
Herr talman! Det är jättebra att ministern nämner att det kommer att behövas mer resurser till vården för att kunna upprätthålla möjligheten att ge de drabbade diagnos. Som sagt är det i många landsting apparaterna för att diagnostisera som saknas, inte minst i Norrland.
Avslutningsvis vill jag säga att när det gäller trafiken satsas det enorma pengar på förebyggande åtgärder för att minska olyckor och rädda liv. Statliga pengar går till annonskampanjer längs Sveriges motorvägar. När det däremot gäller fallolyckor gör man inte så mycket. Vi vet att flera gamla människor ramlar i sina egna hem, och dessa frakturer kostar samhället 5 miljarder kronor varje år. Det är också fler människor som dör av frakturer än som dör i trafiken. Ändå ser vi inga kampanjer för att förebygga dessa olyckor. Vad tycker ministern om det?
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.