Sveriges säkerhetspolitiska handlingsutrymme
Interpellation 2017/18:227 av Pål Jonson (M)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2017-11-23
- Överlämnad
- 2017-11-24
- Anmäld
- 2017-11-28
- Svarsdatum
- 2017-12-01
- Besvarad
- 2017-12-01
- Sista svarsdatum
- 2017-12-08
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Utrikesminister Margot Wallström (S)
Utrikesminister Margot Wallström har angivit att hon anser att ett svenskt medlemskap i Nato inte är önskvärt. Utrikesministern har motiverat detta med att den svenska militära alliansfriheten bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa. Vidare har utrikesministern anfört att den militära alliansfriheten skapar förutsägbarhet i fråga om hur Sverige skulle agera i händelse av en militär konflikt i närområdet.
Samtidigt som regeringen tydligt har avvisat ett svenskt medlemskap i Nato har ett antal bilaterala försvarspolitiska samarbeten etablerats mellan Sverige och andra länder. Samarbetena har motiverats med att de främjar stabilitet och säkerhet i vårt närområde samt höjer Försvarsmaktens operativa förmåga.
Ett av de länder som Sverige etablerat ett nära militärt samarbete med är Finland. Detta samarbete intar en särställning då Sverige och Finland ska ha förmåga att samarbeta i såväl fred som kris- och konfliktsituationer. Till skillnad från den svenska regeringen har dock Finlands regering valt att inte på förhand utesluta ett finländskt medlemskap i Nato. Sedan ett par år tillbaka har en Natooption återinförts i den finländska säkerhetspolitiska linjen. Givet det svårförutsägbara säkerhetspolitiska läget i Norden är den finländska hållningen både förståelig och rationell.
Den svenska regeringen har valt att agera tvärtom genom att tydligt stänga dörren för ett svenskt medlemskap i Nato. Utrikesministern har avfärdat en intensifierad diskussion om ett svenskt Natomedlemskap just mot bakgrund av det försämrade säkerhetspolitiska läget i Östersjöområdet.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga utrikesminister Margot Wallström:
- Ämnar ministern ompröva sin inställning till ett svenskt Natomedlemskap givet att det säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområde har försämrats?
- Är det ministerns uppfattning att den finländska regeringens hållning vad avser ett eventuellt medlemskap i Nato bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2017/18:227
Webb-tv: Sveriges säkerhetspolitiska handlingsutrymme
Dokument från debatten
- Fredag den 1 december 2017Kammarens föredragningslistor 2017/18:41
Protokoll från debatten
Anf. 13 Utrikesminister Margot Wallström (S)
Herr talman! Pål Jonson har frågat mig om jag ämnar ompröva min inställning till ett svenskt Natomedlemskap givet att det säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområde har försämrats samt om det är min uppfattning att den finländska regeringens hållning vad avser ett eventuellt medlemskap i Nato bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa. Pål Jonson har även frågat mig om det är min uppfattning att USA och Nato på ett otillbörligt sätt har kritiserat Sverige för att vi röstade för FN-konventionen om kärnvapenförbudet och vilka åtgärder jag i så fall vidtar med anledning av den bedömningen. Jag väljer att besvara interpellationerna i ett sammanhang.
I oroliga tider är förutsägbarhet och tydlighet av största vikt. Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast. Vi gör inte några tvära kast i utrikes-, försvars- eller säkerhetspolitiken.
Regeringen hanterar det försämrade läget i närområdet på bred front genom politiskt och diplomatiskt arbete bilateralt samt multilateralt i EU, FN, OSSE och Europarådet. Parallellt stärks Sveriges nationella försvar, och våra internationella försvarssamarbeten fördjupas.
Vi måste också fortsätta att verka förebyggande och försvara en bred syn på säkerhet där demokrati, respekten för rättsstatens principer och mänskliga rättigheter är centralt.
Inom ramen för vårt arbete inom EU tas nu också nya viktiga steg för att stärka den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken som både möjliggör för Europa att ta ett större ansvar för sin egen säkerhet och bidrar till EU:s sammanhållning.
Den militära alliansfriheten tjänar oss väl och är en förutsättning för stabilitet i vår del av Europa. Tillsammans med stärkt nationell militär förmåga och fördjupade samarbeten är Sverige en aktör som bidrar till fred och säkerhet i vårt närområde.
I förhållande till Nato har Sverige, liksom Finland, valt en samarbetslinje och inte en medlemskapslinje. Det är ett samarbete som ger oss möjligheter att utveckla den svenska försvarsmakten både för det nationella försvaret och för förmågan att delta i insatser för internationell krishantering.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Vårt partnerskap med Nato fortsätter att utvecklas. Sverige erhöll 2014 status som Enhanced Opportunities Partner, vilket ger möjlighet till ett fördjupat samarbete med Nato, framför allt vad gäller politisk dialog, övnings- och utbildningssamarbete och informationsutbyte. Vi välkomnar Natos beslut i mitten av november att förlänga Sveriges status som Enhanced Opportunities Partner för ytterligare tre år.
Varje land har rätt att självständigt bestämma sin utrikes- och säkerhetspolitiska linje. Det gäller Finland, och det gäller Sverige. Sverige och Finland har sedan länge en likartad säkerhetspolitisk utgångspunkt. Våra länder samarbetar nära i utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska frågor, inklusive inom ramen för våra respektive partnerskap med Nato. Detta samarbete har blivit särskilt betydelsefullt givet det försämrade säkerhetspolitiska läget i vårt närområde. Det är ett utmärkt fungerande samarbete och en stabiliserande faktor i vårt närområde.
Sveriges engagemang i den multilaterala förhandlingen om ett kärnvapenförbud var ett uttryck för vår etablerade politik för nedrustning och icke-spridning. Grunden för den är insikten om kärnvapnens fruktansvärda förstörelsebringande kraft och de ökade risker som ett försämrat säkerhetspolitiskt läge medför. Ytterst handlar det om att förmå kärnvapenstaterna att leva upp till ingångna nedrustningsåtaganden. Samtidigt har vi all anledning att löpande föra en rak dialog med våra utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetspartner, inklusive USA och Nato, så att missförstånd kan undvikas och avsikter förtydligas.
Sverige har tillsatt en utredning av konsekvenserna av ett svenskt tillträde till kärnvapenförbudskonventionen. Uppdraget är brett definierat. Utredaren har att hantera en rad mycket komplexa frågeställningar. De omfattar svensk nedrustnings- och icke-spridningspolitik, konventionens relation till andra relevanta konventioner och avtal, Sveriges samlade bi och multilaterala säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten, vilka eventuella behov av anpassningar av svensk rätt och riktlinjer som konventionen ger upphov till samt vilka möjligheter som finns att frånträda konventionen. Allt av relevans ska belysas.
I enlighet med direktivet ska utredaren samråda med berörda myndigheter, forskar- och civilsamhälle samt andra intressenter i Sverige men också utomlands.
Anf. 14 Pål Jonson (M)
Herr talman! Tack, utrikesministern, för svaret på min interpellation! Jag uppskattar naturligtvis att ta del av utrikesministerns insikter om Finland, USA, den militära alliansfriheten, kärnvapenförbudet och så vidare. Jag hade dock önskat att utrikesministern kanske hade kunnat ge mig en indikation rörande frågan i min interpellation, nämligen: Har USA och Nato på ett otillbörligt, felaktigt eller klandervärt sätt kritiserat Sverige för att vi röstade ja till FN-konventionen om ett kärnvapenförbud i somras? Jag skulle gärna vilja ha en indikation på om svaret är ja eller nej på den frågan.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Skälet till att jag ställer den frågan känner utrikesministern säkert till. Det är att hon i en intervju i New York Times som publicerades i lördags sa - nu översätter jag fritt, och utrikesministern får gärna korrigera mig: Tyvärr har Nato och USA uttryckt sig väldigt klart. De borde de inte ha gjort, och vi kommer inte att acceptera att bli påverkade av någon i den här frågan.
Jag tror att det uttryck som utrikesministern använde var "pushed around". Jag utgår från att intentionen i uttalandet blev hyfsat rätt i min översättning, som jag hoppas att utrikesministern har överseende med. Jag delar dock inte utrikesministerns uppfattning och tolkning i det här avseendet. De signaler jag har fått från USA är att USA har ansträngt sig för att inte kritisera Sverige, men däremot har de känt ett behov av att informera Sverige om att om vi tillträder den här konventionen kommer det att få allvarliga konsekvenser för vårt bilaterala militära samarbete eftersom den här konventionen är legalt bindande.
Som utrikesministern sa i svaret har Sverige under de senaste åren arbetat hårt för att fördjupa samarbetet både med Nato och med USA. Det har skett i brett politiskt samförstånd, vill jag säga. Skälet till att vi har strävat efter att fördjupa samarbetet med Nato och USA är naturligtvis att det säkerhetspolitiska läget i vårt eget närområde så kraftfullt försämrats genom Rysslands aggression mot Ukraina och det aggressiva ryska övningsmönstret som vi ser i närområdet. Det är alltså Sverige snarare än USA och Nato som har eftersträvat och arbetat för den här fördjupningen.
Mot bakgrund av detta tycker jag att det är bra om såväl USA som Nato informerar Sverige ifall de kommer att få svårt att samarbeta med oss om vi tillträder den här konventionen om ett kärnvapenförbud. Jag undrar om utrikesministern ändå delar uppfattningen att det är bra att vi får signaler, för hon säger i svaret på min interpellation att hon gärna vill ha en rak dialog med våra utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetspartner, inklusive USA och Nato, så att man kan undvika missförstånd och avsikter kan förtydligas.
Just begreppet dialog betyder naturligtvis att vi har rätt att framföra kritik mot till exempel USA:s kärnvapeninnehav, men det är också rimligt att USA skickar signaler till oss om de får svårt att samarbeta med oss militärt om vi tillträder den här konventionen. En dialog innefattar ju både att man lyssnar och att man tar in reflektioner. Jag upprepar därför min fråga för att få klarhet i detta. Står utrikesministern fast vid sitt uttalande i New York Times i lördags där hon riktar mycket skarp kritik mot Nato och USA för att de skulle ha kritiserat oss? Och kommer utrikesministern i så fall att vidta några åtgärder med anledning av detta?
Anf. 15 Utrikesminister Margot Wallström (S)
Herr talman! Det här är en mycket viktig fråga. Bakgrunden till förbudskonventionen är en stark folklig opinion och en politisk insikt om att det som tidigare var en avskräckningsdoktrin när det gäller spridning av kärnvapen inte längre fungerar. Nordkorea skaffar sig kärnvapen, och diskussionerna pågår i grannländerna i det området om att också skaffa sig kärnvapen. Vi har sett mer av en modernisering av kärnvapen på sistone, och inte bara det, utan om man bara skulle använda det som avskräckning skulle det ha räckt med några hundra och det finns 15 000 kärnvapen i dag.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Man moderniserar sitt kärnvapeninnehav och man börjar hota med att använda dem på fullt allvar. Vi vet mer om de humanitära konsekvenserna, och vi vet mer om riskerna för att det kanske begås misstag eller att man gör felbedömningar eller missförstår någonting. Därför har vi också aktivt arbetat för att höja tröskeln, för beredskapsnivåerna måste ses över ordentligt.
Att det blev en sådan här konvention beror på att mer än 120 länder i världen faktiskt menar att normen mot kärnvapen måste stärkas. Det var ett uttryck för den frustration man känner efter att kärnvapenländerna inte har bidragit särskilt aktivt i de förhandlingar som har förts på sistone. Det kommer ett nytt tillfälle då de kan visa att de menar allvar när det gäller icke-spridningsavtalet som ska förhandlas om 2020. Det är viktigt att vi fortsätter att sätta tryck på dem.
Det är viktigt att förstå att avsikten har varit att det här ska fungera normgivande och vara ett mycket tydligt uttryck för vad världen tycker om kärnvapenspridningen som vi ser. Det är förstås upp till varje land att fatta beslut när det gäller huruvida man ska vara med i de här förhandlingarna och om man så småningom vill skriva på och ratificera. Då bör andra länder vara försiktiga med hur man hanterar en sådan situation. Varken du eller jag är naiv när det gäller Natos roll. De satte naturligtvis ganska hårt tryck på sina egna medlemmar, som inte fick vara med i förhandlingarna hur gärna de än hade velat. Ett exempel är Nederländerna som i slutändan tvingades att rösta nej.
Jag menar att det här är intressant när det gäller Natos roll, och jag står fast vid att jag menar att det i så fall ska föras samtal mellan länderna. Det ska väl inte ske genom att man twittrar eller gör bombastiska uttalanden i medierna. Jag står fast vid att de ska avstå från det. Och de ska respektera att vi gör våra egna vägval, särskilt som vi är militärt alliansfria.
Vi menar att det är fullt möjligt att göra både och - att både markera, precis som vi utgår från i dag, att vi ska kunna ha en tydlig politik när det gäller vår syn på kärnvapen, kärnvapenanvändning och kärnvapenspridning och att kunna vara engagerade i samarbeten.
Kärnvapenländerna kommer inte att från den ena dagen till den andra rusta ned, utan det kommer att ta tid. Därför måste en sådan här konvention och de samarbeten som vi har också vara ett praktiskt verktyg. Då ska inte ett land gå ut med starka uttalanden i medier eller på Twitter, utan det här ska vi ha rätt att diskutera, granska mycket noga och fatta beslut om alldeles som ett självständigt land.
Anf. 16 Pål Jonson (M)
Herr talman! Tack, utrikesministern, för svaret! Det finns många aspekter att ta upp här. Utrikesministern säger att man vill ha ett praktiskt verktyg. Är det någonting som man skulle kunna kritisera den här konventionen för är det just att den inte är så mycket av ett praktiskt verktyg. Utrikesministern vet mycket väl att det saknas verifikationsmekanismer för att se till att ett sådant här avtal skulle efterföljas. Det underminerar dess legitimitet och effektivitet, och det tycker jag är djupt beklagligt. Jag vet också att regeringen har uttryckt oro över detta, och jag uppfattar inte att den här konventionen är ett praktiskt verktyg.
Diskussionen om Nederländerna är intressant, men sanningen var att det var parlamentet i Nederländerna som tvingade regeringen att delta, och när man sedan deltog valde man att rösta nej.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Man kan ha synpunkter på varifrån trycket kom - från Nato eller om det var ett inrikespolitiskt tryck. Jag vill bara tillägga att Nederländerna i slutänden röstade nej.
Det finns naturligtvis stora problem med den här konventionen. Det gäller framför allt hur den förhåller sig till hörnstenen i nedrustningssamarbetet, nämligen icke-spridningsavtalet. De länder som innehar kärnvapen har sagt att det här förbudet både komplicerar och försvagar NPT-processen. Det är allvarligt i sig om de gör den tolkningen.
För vår del är det oklart om det går att dra sig ur avtalet. Det finns en passus om det, men det är inte väl stipulerat. Det enda vi vet med säkerhet är att det skulle vara totalt omöjligt för oss att dra oss ur i händelse av att Sverige hamnar i krig.
Som jag har varit inne på tidigare försvårar det också våra bilaterala samarbeten med USA och Nato. Nu vill regeringen utreda detta. Det kan man göra. Men vi vet redan vilken tolkning - det är det som är det viktiga - våra samarbetspartner har gjort, nämligen att det kommer att försvåra vårt samarbete. Man kan utreda frågan hur mycket man vill. Jag har inget problem med att man gör det. Men man ska vara medveten om att vi redan har fått de signalerna från våra samarbetspartner.
Tillträdet till konventionen skulle också försvaga vår säkerhetspolitiska handlingsfrihet. Och det skulle helt klart omöjliggöra en svensk anslutning till Nato. Skälet till det är mycket enkelt. Både jag och utrikesministern vet vad som står i Natos strategiska koncept. I linje med icke-spridningsavtalet strävar Nato också efter en värld utan kärnvapen. Antalet kärnvapen inom alliansen har minskat med nästan 90 procent sedan kalla krigets slut. Men den linje som Nato intar är att så länge andra länder eller aktörer innehar kärnvapen kommer Nato att ha förmågan till kärnvapenavskräckning.
Jag tycker inte att det är en orimlig position. Jag vet att jag och utrikesministern skiljer oss åt där. Men vi vet också att hotet från kärnvapen tyvärr har ökat i Europa, inte främst på grund av Nato utan främst på grund av det ryska agerandet. Ryssland övar med kärnvapen på ett sätt som vi inte har upplevt på länge. Ryssland kommer också med förtäckta hot.
Jag har personligen inga problem med att man inte gör en unilateral nedrustning på kärnvapenområdet inom Nato. En nedrustning måste ske med alla kärnvapenstater som är berörda.
Låt mig också kort gå in på den andra interpellationen. Den gäller Sveriges och Finlands olika tolkningar av att ha en Natooption. Finland har sedan ett par år tillbaka valt att införa en Natooption i sin säkerhetspolitiska linje.
Utrikesministern har varit starkt avvisande till att över huvud taget diskutera ett svenskt Natomedlemskap. På grund av att det säkerhetspolitiska läget har försämrats undrar jag varför Sverige och Finland skiljer sig åt så mycket i det avseendet.
Anf. 17 Utrikesminister Margot Wallström (S)
Herr talman! Sverige har sedan decennier en stolt tradition när det gäller att arbeta mot kärnvapen och för nedrustning. Jag tycker att det blir tydligt att ifall Moderaterna fick bestämma skulle de låta Nato och Natomedlemskap tysta den debatten här hemma. Jag menar att vi inte kan vara tysta, i ett läge då målet om en kärnvapenfri värld är mer angeläget än någonsin. Det finns en stor frustration bland icke-kärnvapenstaterna om bristen på framsteg inom nedrustning. Jag vill att Sverige ska fortsätta vara en stark röst för kärnvapennedrustning och vara berett att pröva alla vägar som kan föra oss närmare det målet.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Vi har samma syn på att alla kärnvapenländer måste vara med i en diskussion om hur den här frågan ska föras framåt. NPT-konferensen 2020 kommer att bli en prövning i fråga om viljan finns och hur möjligheten att visa en vilja kommer att användas.
Engagemanget i kärnvapenförbudskonventionen är ett naturligt led i vår politik för att engagera oss.
Det är precis av de skäl som Pål Jonson räknar upp som vi gör den här översynen. Vi behöver granska varje detalj och varje paragraf i konventionen för att se vad det kommer att innebära, hur det ska uttolkas och hur vi i så fall kan jobba med andra länder för att föra frågan vidare. Är det möjligt gentemot vår egen lagstiftning? Och kommer vi i så fall att besluta oss för att skriva under och ratificera? Och hur ska det gå till? Det är just de frågorna som ska belysas.
Det är alldeles självklart att inte vare sig Nato eller andra länder ska försöka utöva påtryckningar på oss eller hota oss. Vi har hela tiden tolkat det som att vi kan behålla vår starka och tydliga position när det gäller synen på kärnvapen, kärnvapenspridning och kärnvapenanvändning. Vi kan kombinera det med att samarbeta med Nato, USA och andra länder som har kärnvapen. Man måste kunna göra både och - stärka normen, se till att det finns processer som kan föra frågan framåt och fortsätta vårt samarbete. Så har vi tolkat det. Vi gick in i diskussionerna om konventionen med just den utgångspunkten, och den har vi fortfarande.
Vår önskan är förstås att vi ska kunna hitta en väg framåt som innebär både en stark norm mot kärnvapen och att vi ska kunna fortsätta våra samarbeten, eftersom de är viktiga. Men vi tycker inte att det ska bli en hämsko.
Moderaterna har inte funnits med någonstans i den här debatten. Det finns inget tydligt engagemang. Jag är rädd för att ni tydligt viker ned er, trots att vi förut har haft en ganska stor samsyn i Sverige. Ni vill att Sverige ska bli medlem i Nato, och ni tror att det kommer att lösa alla våra problem. Det tror inte vi. Vi menar att Sverige måste fortsätta med vår säkerhetspolitiska linje som innebär att vi engagerar oss i samarbeten, stärker vårt eget försvar och behåller den militära alliansfriheten.
Anf. 18 Pål Jonson (M)
Herr talman! Jag vill tacka utrikesministern för den här interpellationsdebatten.
Det finns mycket annat man kan göra för att arbeta mot kärnvapen, vid sidan av att skriva under en konvention om kärnvapenförbud. Det vet utrikesministern också.
Vår oro har gällt att avtalet exempelvis kan försvaga NPT-regimen, vilket till exempel Finland också har uttryckt. Det är därför de inte skriver under. Det bästa skulle alltså bli det godas fiende. Det är en aspekt.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Utrikesministern talar om att vi oinskränkt kan fortsätta våra samarbeten med USA och Nato. Jag vill påminna om att det brukar krävas två för att dansa tango. Det spelar ingen roll vilken tolkning vi gör av detta; om inte våra samarbetspartner är villiga att fortsätta samarbetet, på grund av de legala begränsningar som finns i avtalet, är det ett problem för oss - vare sig vi vill eller inte. Vi kan utreda frågan. Men vi har fått de klara signalerna från USA och Nato.
Jag vänder mig starkt mot utrikesministerns linje att ingen annan ska säga någonting till oss i de frågorna. Samtidigt vill hon ha en dialog med våra viktiga säkerhetspartner. Har de inte en skyldighet att informera oss om de inte kan samarbeta med oss ifall vi tillträder det här avtalet? Det måste ändå vara det centrala i det hela. Om de gör den tolkningen begränsar det också Sveriges möjligheter att samarbeta med dem.
Jag vänder mig mot att utrikesministern säger lite raljant att det är vi som avgör den frågan. Nej, det är USA och Nato som avgör om de kan samarbeta med oss eller inte.
Anf. 19 Utrikesminister Margot Wallström (S)
Herr talman! Nej, Pål Jonson. Jag tycker inte att Nato eller någon annan ska avgöra den frågan. Det är Sverige och slutligen Sveriges riksdag som ska avgöra huruvida vi ska ansluta oss till en konvention.
I ett samarbete talar man väl med varandra? Man twittrar inte om det eller försöker påverka oss genom bombastiska uttalanden, när vi precis har sagt att vi ämnar se över alla detaljerna i konventionen. Det är inte ett sätt att samarbeta. Det var det jag reagerade mot. Jag sa: Låt oss nu få göra det här arbetet.
Vi har dessutom redan ett brett samarbete, inte minst med USA. Vi diskuterar nedrustning och icke-spridningsfrågor, och vi diskuterar hur man ska göra framsteg inom till exempel NPT-översynen. Vi samarbetar också om metodutveckling för att verifiera kärnvapennedrustning. Vi diskuterar en rad andra frågor. Det är i det samarbetet vi pratar om de här sakerna också. Man går inte ut och ger intryck av att vilja sätta press på eller hota oss med samarbeten. Vi talar om det direkt med varandra. Det är min syn på det här.
Det är viktigt att vi kan fortsätta jobba inom flera spår för att nå målet om en kärnvapenfri värld. Jag hade hoppats att det också var Moderaternas syn på det.
Överläggningen var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.