Sveriges oskyddade kulturarv

Interpellation 2000/01:330 av Hedlund, Carl-Erik (m)

den 20 mars

Interpellation 2000/01:330

av Carl-Erik Hedlund (m) till kulturminister Marita Ulvskog om Sveriges oskyddade kulturarv

I januari ställde jag en skriftlig fråga till kulturministern angående brandsäkerheten för kulturbyggnader och museer. Utgångspunkten för min fråga var att eftersom staten inte försäkrar sin egendom finns det inget försäkringsbolag som i eget intresse förvissar sig om brandsäkerheten. I sitt svar på min fråga skrev kulturministern:

"Jag känner mig dock förvissad om att de myndigheter som förvaltar såväl kulturbyggnader som museisamlingar har eget intresse av att bevara och trygga dessa från såväl brand som andra olyckor. Risken för brand går dock aldrig att helt eliminera. Frågan hur skyddet för både brand och stölder kan förbättras följs därför fortlöpande av Kulturdepartementet vad gäller våra myndigheter."

Min skriftliga fråga och svaret på denna blev uppmärksammade och jag har därefter haft tillfälle att följa med på en brandsyn på några museer i Stockholm. Brandsynen gjordes av en mycket erfaren brandingenjör, som i mer än 25 år arbetat med förebyggande åtgärder mot brand och bl.a. genomfört en total genomgång av kungliga slottet.

Jag har även fått en utförlig och genomträngande analys av ett tjugotal stora bränder av kulturbyggnader m.m. i Sverige och utomlands. Genomgående är att trots att brandkårer varit på plats inom 5@15 minuter har skadorna oftast blivit totala. I hälften av fallen har bränderna varit anlagda. I övrigt har brandorsakerna varit "heta arbeten", fel på elektriska installationer, renoveringar, självantändning m.m.

I det senaste numret av Räddningsverkets tidning Sirenen finns ett antal artiklar under samlingsrubriken De oskyddade skatterna. Där beskrivs hur illa ställt det är med brandskyddet i ett antal av våra mest berömda slott och museer med samlingar av fantastiska värden, som om de härjas av brand är helt oersättliga. Samlingarna finns oftast förvarade i gamla byggnader, som det kostar åtskilligt att göra mer brandsäkra.

Kulturministern skriver att man inte helt kan eliminera risken för brand. Detta är i och för sig sant. Man kan dock göra en hel del för att förebygga brand och det finns mycket som kan göras för att begränsa skadorna, om olyckan är framme. Efter att ha varit runt på museerna kan jag konstatera att det finns åtskilligt mer att göra för att förebygga och begränsa brandskador. I Sirenen finns ännu fler exempel.

Det är riktigt att det bör vara verksamhetsledningarna som har ansvar för att brandskyddet är effektivt. Men det är samtidigt regeringen som ytterst är ansvarig för att verksamhetsledningar får tillräckligt med pengar för att skapa ett effektivt brandskydd. Enligt räddningstjänstlagen har ägaren ett ansvar för att "vidtaga de åtgärder som behövs för att förebygga brand och för att hindra eller begränsa skador till följd av brand".

Den insikten har också kulturministern gett uttryck för i svaret på min skriftliga fråga: "Frågan hur skyddet för både brand och stölder kan förbättras följs därför fortlöpande av Kulturdepartementet."

Jag har ett förflutet som företagsledare i bl.a. försäkringsbranschen och har utan att vara brandutbildad skaffat mig erfarenhet hur man kan skydda sig mot brand.

Vid brandsynen kunde jag konstatera att uppenbara risker kan elimineras. Verkstäder, ateljéer, personalrum, gångar m.m. skapar i kombination med en stor trångboddhet en miljö, där en liten oförsiktighet snabbt kan utvecklas till en förödande brand. Husen är byggda på 1800-talet eller i början av 1900-talet för verksamheter som var betydligt mindre än i dag. Ombyggnader, improvisationer har skapat en interiör som är oacceptabel från brandsäkerhetssynpunkt.

Byggnadskonstruktionen i t.ex. Nordiska museet är sådan att risken är mycket påtaglig för en totalskada om en brand uppstår t.ex. i någon av de verkstäder som finns på nedre plan. Det finns genomgångar för brand och rök från botten till vind. Museet är till stor del en träkonstruktion och det är tveksamt vad Stockholms brandförsvar skulle kunna göra för att kunna rädda byggnaden. Att museets samlingar som förvaras i utställningshallar och magasin skulle skatta åt förgängelsen är tyvärr alltför sannolikt. Ett kulturarv som inte går att ersätta. "Jag kan inte längre ta ansvar för skyddet", säger avgående styresmannen. Museets styrelse har också förgäves gjort framställningar till Kulturdepartementet om behovet av att förstärka brandskyddet.

På samma sätt är det på Naturhistoriska riksmuseet, där de botaniska och zoologiska samlingarna ligger i en byggnad, som är oskyddat för brand. Det finns endast automatiskt brandlarm. Samlingarna förvaras till stor del i pappkartonger högt staplade på trähyllor eller i förvaringsskåp av trä. De äldsta herbarierna är från 1600-talet, men de ligger dock tillsammans med delar av Linnés samlingar i brandskåp som tål 120 minuters brand. Det är påfallande hur utomordentligt trångt och hoppackat övrigt material förvaras. Samlingarna utsätts inte bara för brandrisk utan även för annan förstörelse på grund av mycket låg luftfuktighet och hög temperatur. "Det är torrt som fnöske" säger museichefen i en intervju.

Nationalmuseum har liknande problem, som inte kan accepteras. Även här finns endast automatlarm. Ateljeer med brandfarliga vätskor finns i direkt anslutning till samlingarna.

I Sirenen finns angivet ytterligare objekt, där riskerna beskrivs som helt oacceptabla. Bl.a. Gripsholms slott med statens unika porträttsamling är oskyddat. Strängnäs brandkår har en insatstid på 20 minuter och på den tiden kan hela slottet brinna kraftigt. Erfarenheterna från bl.a. Windsor Castle visar hur snabbt branden sprider sig i gamla slott med trätak, trägolv och träkonstruktioner för tornen.

Katarina kyrka i Stockholm blev en totalskada trots att brandkåren var på plats inom 5 minuter.

Min uppfattning är att det är helt nödvändigt att ordentliga riskanalyser görs för samtliga kulturbyggnader, att tekniker som sektioneringar/brandceller genomförs, att automatiska larm installeras samt att i möjligaste mån sprinklersystem av lämplig typ installeras och att Kulturdepartementet förvissar sig om att det finns ordentliga insatsplaner från brandförsvaret, att det finns beredskapsplaner och utbildningsplaner lokalt, att personalen motiveras för den dagliga tillsynen m.m.

Europarådets kommitté för kulturarv utfärdade 1992 rekommendationer om skyddet av kulturbyggnader och dessas innehåll, som kan tjäna som underlag för åtgärdsplaner.

I Sirenen säger kulturministern att hon är medveten om bristerna när det gäller brandskyddet, men att det också är intressekonflikter i verksledningarna. "Det kan exempelvis vara att kombinera antikvariska hänsyn med bästa möjliga brandskydd för föremål och byggnader." Detta är nog en missuppfattning, som lätt kan undanröjas genom en ordentligt genomförd riskanalys. Verksledningarna är inte alltid medvetna om riskerna och eftersom det inte finns någon myndighet eller annan som ställer krav på brandskyddet blir detta inte föremål för åtgärder i tillräcklig omfattning.

Enligt räddingstjänstlagen åligger det brandförsvaret att kontrollera att ägaren lever upp till sitt ansvar och detta görs också när det gäller att minska riskerna för att människoliv ska komma i fara. Däremot har brandförsvaret inte varit lika intresserat av att göra föreläggande när det gäller skyddet för egendom. Detta bör givetvis rättas till, men det minskar inte ägarens ansvar för att skydda sin egendom. När det gäller svenska folkets kulturarv är det staten, dvs. Kulturdepartementet, som har ägaransvaret.

I samband med min rundvandring kunde jag också konstatera att trångboddheten också medför att förvaringen av samlingarna inte är ändamålsenlig. Det radikala för att förbättra såväl brandskyddet som övrigt skydd av kulturskatterna vore att omgående flytta ut verkstäder, ateljéer etc. från museerna och att bygga ändamålsenliga magasin för förvaring av samlingarna. Själva museerna ska så långt det är möjligt säkras för såväl brand som inbrott genom lämpliga åtgärder.

Det politiska ansvaret för vårt kulturarv har regeringen och det måste således vara regeringen som förvissar sig om att kulturarvet skyddas på ett optimalt sätt och vidtar erforderliga åtgärder. Det är endast regeringen som kan tillse att nödvändiga finansiella resurser skapas för att så långt det är möjligt skydda vårt kulturarv. Till detta ska läggas vården av samlingarna och deras magasinering, som också hotas av förstörelse på grund av olämpliga förvaringsutrymmen.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag ställa följande frågor till kulturministern:

Vilka åtgärder avser kulturministern, (som ytterst ansvarig för vårt kulturarv i form av byggnader och samlingar), vidta för att försäkra sig om att skyddet av (detta) skyndsammast förstärks?

Hur kommer kulturministern framöver att prioritera kostnaderna av en kraftig minskning av riskerna för de oskyddade kulturskatterna när det gäller Kulturdepartementets budget?

Är kulturministern beredd att föreslå riksdagen ökade anslag för brandskydd?