Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Sveriges förhållande till ESK-rättigheterna

Interpellation 2007/08:555 av Ceballos, Bodil (mp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld
2008-04-03
Inlämnad
2008-04-03
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2008-04-16
Sista svarsdatum
2008-04-17
Besvarad
2008-05-09

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 3 april

Interpellation

2007/08:555 Sveriges förhållande till ESK-rättigheterna

av Bodil Ceballos (mp)

till utrikesminister Carl Bildt (m)

Den 31 mars inleds slutförhandlingarna om ett tilläggsprotokoll till ESK-konventionen, (IKESKR, Konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna), där bland annat rätten till mat ingår. Detta är en av de viktigaste processerna som pågår just nu för att stärka ESK-rättigheterna. Sverige deltar i dessa förhandlingar.

Det är viktigt att detta tilläggsprotokoll blir heltäckande och av samma kvalitet som de uppföljningsmekanismer som finns till övriga konventioner för mänskliga rättigheter.

De båda konventionerna från 1966 om mänskliga rättigheter som trädde i kraft 1976 har samma dignitet. På världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien 1993 fastslogs att alla mänskliga rättigheter är universella, odelbara och ömsesidigt beroende. Rättigheterna är individuella och de båda konventionerna ömsesidigt stödjande. Men västvärlden inklusive Sverige fortsätter att behandla vissa mänskliga rättigheter som ”viktigare” än andra. Detta märks tydligt i den nya skrivelsen om mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik, 2007/08:109, där ESK-rättigheterna är oroväckande frånvarande. Regeringen tycks tro att ESK-rättigheterna uppfylls automatiskt om de medborgerliga och politiska rättigheterna infrias.

Genom att också ESK-konventionen får en kraftfull uppföljningsmekanism kan människors ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter tillgodoses på ett effektivare sätt och rättigheternas lika värde äntligen infrias. De flesta staterna i utvecklingsländer är för ett starkt tilläggsprotokoll. Sverige däremot fortsätter att tvivla på att ett tilläggsprotokoll är rätt sätt att uppfylla ESK-rättigheterna. I förhandlingarna har Sveriges regering velat införa en hög tröskel för klagomål som ska tas upp, vilket i praktiken begränsar möjligheten för individer att få upprättelse.

Människor behöver en möjlighet att individuellt kunna klaga på sina regeringar inom FN-systemet om och när deras rätt att överleva kränks av den egna regeringen. Det gäller till exempel när människor diskrimineras i tillgång till sociala stödprogram, människor som fördrivs från sin mark och därigenom förlorar sina försörjningsmöjligheter eller människor i slumområden vars tillgång till vatten stryps. Alla dessa exempel visar på kränkningar av rätten till försörjning.

En av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna är rätten till mat. FN:s generalförsamling antog en resolution om Rätten till mat den 21 november 2007, Resolution on The Right to Food (Document A/C.3/62/L.53).

Resolutionen säger att det är oacceptabelt att mer än sex miljoner barn dör av hungerrelaterade sjukdomar före sin femte födelsedag och att det finns 854 miljoner undernärda människor totalt i världen. I resolutionen konstateras att antalet undernärda människor har ökat de senaste åren trots att vi skulle kunna föda tolv miljarder människor, det vill säga dubbelt så många som jordens nuvarande befolkning.

Man påminner om vikten av New York-deklarationen Action Against Hunger and Poverty och konstaterar att löftet från FAO:s toppmöte World Food Summit 1996 om att halvera antalet svältande på 20 år inte kommer att hållas.

Generalförsamlingen uppmanar till sist kraftfullt staterna att prioritera Rätten till mat i sina utvecklingsstrategier.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga utrikesministern:

1. Avser ministern att driva att fattiga människor ska få bättre möjligheter att få upprättelse genom att skynda på förhandlingarna om tilläggsprotokollet till ESK-konventionen?

2. Avser ministern att lyfta de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna och ge dem samma värde som vi i Sverige ger de medborgerliga och politiska?

3. Avser ministern att förtydliga regeringens uppfattning om Rätten till mat?

4. Vad avser ministern att göra med anledning av FN:s resolution från den 21 nov 2007, The Right to Food (Document A/C.3/62/L.53)?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2007/08:555, Sveriges förhållande till ESK-rättigheterna

Interpellationsdebatt 2007/08:555

Webb-tv: Sveriges förhållande till ESK-rättigheterna

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Carl Bildt (M)
Anf. 1 Carl Bildt (M)
Fru talman! Bodil Ceballos har frågat mig om jag avser att skynda på förhandlingarna om ett tilläggsprotokoll till ESK-konventionen, om jag avser att ge de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna samma värde som de medborgerliga och politiska rättigheterna, ifall jag avser att förtydliga regeringens uppfattning om rätten till mat samt vad jag avser att göra med anledning av FN:s resolution om rätten till mat som antogs den 21 november 2007. Regeringens syn på de mänskliga rättigheterna framgår av regeringens skrivelse - 2007/08:109 Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik - som jag överlämnade till riksdagen så sent som den 13 mars i år. I skrivelsen redovisas hur regeringen avser att arbeta med de mänskliga rättigheterna i utrikespolitiken under denna mandatperiod, inklusive ett antal prioriterade områden. Vår utgångspunkt är att de mänskliga rättigheterna är universella, odelbara och ömsesidigt samverkande. I arbetet för att stärka de mänskliga rättigheterna prioriterar vi de frågor där Sveriges agerande kan uppnå det största resultatet. Det innebär att vi lägger särskild vikt vid insatser mot förtryck på olika håll i världen. Eftersom förtrycket mot enskilda människor i de flesta fall har sin grund i frånvaron av politiska rättigheter kommer arbetet för dessa rättigheter naturligen att få hög prioritet. Sverige betonar demokrati och respekt för politiska och medborgerliga rättigheter, också därför att dessa är viktiga förutsättningar för att förverkliga andra rättigheter som de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Som vi ser i Zimbabwe och Nordkorea är det ofta så att där politiska och medborgerliga rättigheter inskränks ser vi ofta också allvarliga brister i respekten för de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Fru talman! Frågan om ett tilläggsprotokoll till konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter rörande enskild klagorätt har diskuterats i flera år. Från svensk sida är vi inte övertygade om att enskild klagorätt är det bästa sättet att främja dessa rättigheter som till skillnad från medborgerliga och politiska rättigheter kan genomföras successivt. Rättigheternas karaktär gör det mycket svårt att med precision ange när en kränkning ska anses ha begåtts. En enskild klagorätt reser också andra komplicerade frågor. Det är till exempel viktigt att de grundläggande ansvarsfrågorna, som staters ansvar gentemot individen, inte undergrävs. Fru talman! Rätten till mat omnämns för första gången i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 som fyller 60 år i år. Artikel 25 anger att alla har rätt till en levnadsstandard som är tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, däri inbegripet mat, kläder, bostad och nödvändiga sociala förmåner. Denna rättighet upprepas i FN-konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som ratificerats av 156 länder, däribland Sverige. Regeringen gör åtskilligt för att motverka hunger och fattigdom. Vi deltar med nödhjälp där matbristen är akut efter till exempel naturkatastrofer eller i konflikter. Under det senaste året har Sverige bland annat stött insatser i Tanzania, Darfur i Sudan, Kenya, Tchad, Bolivia och Afghanistan. Dessutom bidrar Sverige till att uppfylla rätten till mat genom biståndsinsatser på jordbruksområdet. Det kan handla om forskning och rådgivning för att effektivisera jordbruket. Sverige deltar aktivt i FN:s livsmedelsorgan FAO:s arbete mot hunger. Vi är också en stor bidragsgivare till FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter som bland annat arbetar för rätten till mat i samarbete med FN:s specialrapportör för frågan. På miljöområdet ligger Sverige i framkant i omställningen till hållbar utveckling, både nationellt och i vårt utvecklingssamarbete. Regeringen arbetar också kraftfullt för öppna, enkla och rättvisa villkor för internationell handel och investeringar, bland annat genom att skapa regler inom Världshandelsorganisationen som gynnar utvecklingsländernas möjligheter att delta i världshandeln. Sedan EU-inträdet har vi arbetat målmedvetet för en avreglering av EU:s handelshinder gentemot alla utvecklingsländer. De kraftigt ökande matpriserna understryker vikten av ytterligare samarbete på global nivå. Regeringen kommer att fortsätta stödja sådana ansträngningar.
Bodil Ceballos (Mp)
Anf. 2 Bodil Ceballos (Mp)
Fru talman! Redan i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 anges, precis som utrikesministern svarar, att alla har rätt till en levnadsstandard som är tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, däri inbegripet mat, kläder, bostad och nödvändiga sociala förmåner. Problemet är att individer fortfarande inte har rätt att utkräva ansvar av sina regeringar för brott mot denna grundläggande rättighet. Då jag skrev denna interpellation hade slutförhandlingarna om ett tilläggsprotokoll till den sistnämnda konventionen precis inletts. Miljöpartiets utgångspunkt är att tilläggsprotokollet ska vara heltäckande och av samma kvalitet som de uppföljningsmekanismer som finns till övriga konventioner för mänskliga rättigheter och att det är viktigt att Sverige aktivt deltar i diskussionerna för att driva på och inte förhala tilläggsprotokollet. Precis som utrikesministern säger är de mänskliga rättigheterna universella, odelbara och ömsesidigt samverkande. De båda konventionerna har samma dignitet. Ändå fortsätter västvärlden, inte bara Sverige, att behandla vissa mänskliga rättigheter som viktigare än andra. Det är också tydligt i den nya skrivelsen om mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik. Det är orsaken till att jag skrev denna interpellation. Regeringen tycks helt enkelt tro att ESK-rättigheterna uppfylls automatiskt om de medborgerliga och politiska rättigheterna infrias. Fru talman! Utrikesministern menar att Sverige i arbetet för att stärka de mänskliga rättigheterna prioriterar frågor där Sveriges agerande kan uppnå störst resultat och väljer de rättigheter de flesta andra givare också prioriterar. Hur vet regeringen att vi kan nå störst resultat för att minska fattigdomen på så sätt? Hur samordnas denna politik med andra givare så att någon annan i stället prioriterar ESK-rättigheterna? Har Sverige någonsin försökt prioritera de ekonomiska och sociala rättigheterna, som till exempel rätten till mat, och på vilket sätt i så fall? Hur ser regeringen på det dystra faktum att 854 miljoner människor ständigt går hungriga? Det första millenniemålet är att utrota extrem fattigdom och hunger. Halvvägs skulle en halvering ske. Men enligt alla uppgifter går utvecklingen i stället åt fel håll. Antalet svältande ökar även om andelen i procent minskar. Regeringen prioriterar insatser mot förtryck på olika håll i världen och menar att förtrycket mot enskilda människor i de flesta fall har sin grund i frånvaron av politiska rättigheter. Så är det naturligtvis till viss del. Problemen med resonemanget infinner sig i situationen då fattiga analfabeter inte ens känner till sina politiska rättigheter. För att kunna kräva rättigheter måste man först känna till dem, och för att orka ta in kunskaper måste man först ha mat i magen för att överleva. Utrikesministern säger att Sverige betonar demokrati och respekt för politiska och medborgerliga rättigheter, också därför att de är viktiga förutsättningar för att förverkliga andra rättigheter som de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Han nämner Zimbabwe och Nordkorea som exempel på länder där politiska och medborgerliga rättigheter inskränks och där man ser allvarliga brister i respekten för de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Det finns andra exempel att nämna, till exempel Kina och Vietnam. Dessa har lyfts ur den värsta fattigdomen trots brist på demokrati och trots förtryck. Hur förklarar utrikesministern situationen i Kina och den relativt höga levnadsstandard som finns i världens största diktatur jämfört med den extrema fattigdomen i många delar av Indien som är världens största demokrati? Vi menar, till skillnad från regeringen, att det bästa sättet att nå målen om demokrati och mänskliga rättigheter är att börja med en rejäl frukost. Nu lever nästan en miljard i så utmärglat tillstånd att de inte ens orkar protestera. De nytillkomna hungriga - en följd av de höjda matpriser vi ser runt om i världen - startar hungerkravaller. De har fortfarande ork och blir arga när de blir hungriga. Men hur går det för alla de andra?
Carl Bildt (M)
Anf. 3 Carl Bildt (M)
Fru talman! Det är många olika frågeställningar som kommer samman i denna debatt. En som är akut, som bekymrar oss och som har bekymrat oss rätt mycket under de senaste månaderna, är den utveckling vi har haft vad gäller livsmedels- och matpriser under framför allt de senaste tolv månaderna. Detta har nu, under de senaste veckorna, kommit rejält i fokus i den internationella debatten, och det är ingen tvekan om att priserna har de effekter som nämnts. De leder till en risk för destabilisering av politiska system - alldeles bortsett från de sociala konsekvenserna. Vi har fortfarande en utveckling i världen där fattigdomen trängs tillbaka. Även om antalet som är absolut hungriga kanske ökar, framför allt i Afrika, vi har en befolkningsexplosion, är det så att andelen som är absolut fattiga minskar. Vi har haft en snabbare utveckling när det gäller att få bukt med fattigdomen och hungern än vi kanske hade föreställt oss som möjligt. Detta hotas nu av utvecklingen av matpriserna. Bland det som oroar mig allra mest på den internationella scenen just nu är att olika regeringar i lätt desperation vidtar åtgärder som faktiskt begränsar tillgången till billiga livsmedel på de internationella marknaderna och därmed riskerar att göra en allvarlig situation ännu allvarligare. Det här tror jag inte att man framför allt ska angripa ur ett rättighetsperspektiv. Det är ingenting man kan diskutera i ett MR-råd, utan det krävs internationella initiativ för att se till att framför allt den ekonomiska politiken bedrivs på ett sådant sätt att jordbruksproduktionen stimuleras, att handeln med jordbruksprodukter är fri och att det inte sker onödiga inskränkningar som innebär att priserna blir högre och tillgängligheten sämre. Man kan diskutera det som en rättighet men man får angripa det som framför allt ett ekonomiskt och socialt problem. Det är vi för ögonblicket, inte bara den svenska regeringen, relativt upptagna av. Sedan är det en gammal klassisk diskussion om relationen mellan olika rättigheter. Jag förblir övertygad om att ett samhälle som ger individer frihet också är ett samhälle som ger individer bäst möjligheter till ekonomisk och social utveckling. Det är ingen tvekan om att diktaturer under kortare perioder, Kina och Vietnam nämndes som exempel, kan genomföra ekonomiska reformer som ger frihet i en del av samhället. Man har tagit bort en ekonomisk ofrihet i Kina. Man har tagit bort en ekonomisk ofrihet i Vietnam. Man får då en ekonomisk utveckling. Jag tror att detta i det långa loppet leder till att man inser att ett samhälle inte kan vara till hälften fritt och till hälften ofritt och att frihet i en del av samhället förr eller senare leder till krav på frihet i andra delar av samhället också. Jag tror att en rättsordning som ger individer möjlighet att hävda sin rätt - och den rätten har man mer i Indien än i Kina, som vi har fått illustrerat i andra delar av den politiska debatten under senare månader - långsiktigt också ger bäst förutsättningar. Därmed tycker jag inte att de olika rättigheterna ska ställas mot varandra. Alla rättigheter är på ett eller annat sätt viktiga. Men jag tror att vi ska inse att det är rätt grundläggande, och jag tror att det är grundläggande i svensk uppfattning, att friheten och friare samhällen är det som också ger människor bäst möjligheter till ekonomisk och social utveckling. Sedan ska Sverige vara ett pådrivande land när det gäller utveckling och biståndsinsatser på andra sätt. Frukost nämndes. Kunde vi ge alla barn i världen en kopp med närande mat varje dag när de gick till skolan skulle de lära sig bättre. Deras hälsa skulle förbättras, och dessa länders utvecklingsmöjligheter skulle bli bättre. Men det vi ser i Burma i dag är att ofria regimer är så rädda, även för hjälpinsatser, att de förvägrar sina medborgare den hjälp som vi kan ge. Där ser vi tydligt sambandet mellan de olika friheterna.
Bodil Ceballos (Mp)
Anf. 4 Bodil Ceballos (Mp)
Fru talman! Jag tror att vi åtminstone är överens om att möjligheterna att få frukost på morgonen innebär att man har lättare att lära sig. Och när man har lättare att lära sig har man också lättare att kräva. Miljöpartiet ser det här tilläggsprotokollet, som jag ju tar upp i interpellationen, som ett avgörande verktyg för att den fattiga mamman med svältande barn ska ha rätt att få sin sak prövad inom FN-systemet; en individuell klagomöjlighet där hennes regering avkrävs svar på hur de har levt upp till sina åtaganden att respektera, skydda och i sista hand tillgodose sina medborgares rätt att försörja sig. Det innebär att alla regeringar blir skyldiga att förklara vad de har gjort för att tillförsäkra sina medborgare rätt till mat. Det lägger ansvaret där det hör hemma - med andra ord hos respektive regering. Vi kan ju inte utifrån, med bistånd, försörja människor med mat. Det vi kan göra är att se över vår handels- och jordbrukspolitik så att vi inte försvårar för andra länder att tillgodose sina medborgares rättigheter oavsett vilka de är. Vi kan göra väldigt mycket för att skapa förutsättningar för att det ska bli lättare för de här länderna att leva upp till alla sina åtaganden. Fru talman! Utrikesministern menar att vi från svensk sida inte är övertygade om att en enskild klagorätt är det bästa sättet att främja de här rättigheterna och att de, till skillnad från de medborgerliga och politiska rättigheterna, kan genomföras successivt. Jag förstår inte vad som menas med det här med "successivt". Vad är skillnaden? I förhandlingarna om protokollet har Sveriges regering velat införa en hög tröskel för klagomål som ska tas upp. Det begränsar i praktiken möjligheten för individer att få upprättelse. Nu har det kommit en text från den här arbetsgruppen för tilläggsprotokollet. Jag har förstått att Sverige har varit med i det arbetet och då också borde ha accepterat det. Texten ska skickas till rådet för mänskliga rättigheter för godkännande och förhoppningsvis till FN:s generalförsamling i höst. Betyder det som utrikesministern nu säger att Sverige inte står bakom den framförhandlade texten, som kom bara några dagar efter att jag lämnade in interpellationen? Jag har den med mig här i dag. Utrikesministern talar också om katastrofhjälp i sitt svar. Katastrofhjälp behövs naturligtvis, men det är bara 10 procent av svältdöden som beror på katastrofer och krig. 90 procent beror på den vardagliga kroniska undernäringen. Nu dör ett småbarn var femte sekund, och tempot i svältdöden ökar. Utrikesministern säger att Sverige bidrar till att uppfylla rätten till mat genom biståndsinsatser på jordbruksområdet. Det är bra, och det behöver naturligtvis också öka. Men det är viktigt att det sker på hållbara villkor, inte genom att ge tillgång till genmodifierade grödor, vilket nu sker i många delar av världen, och inte genom dyra insatsvaror som skapar beroende av till exempel Monsantos utsäden och bekämpningsmedel. Det är viktigt att det är ett hållbart jordbruk vi stöder. Fru talman! Utrikesministern menar också att regeringen arbetar kraftfullt för öppna, enkla och rättvisa villkor för internationell handel och investeringar. Vi är av en annan uppfattning eftersom vi ser att EU nu i avtalsförhandlingarna inte bara pressar de afrikanska länderna utan också till exempel Centralamerika och Andinska gemenskapen att öppna upp sina marknader på ett sätt som vi menar leder till större utsatthet. Avtalen som skrivs måste garantera grundläggande mänskliga rättigheter såsom rätten till mat och vatten samt främja utveckling och fattigdomsbekämpning, vilket ju också är regeringens mål för vår svenska politik för global utveckling. Häromdagen var jag på ett seminarium här i riksdagen, ordnat av Moderaterna, om handelsfrågor och bistånd. En av talarna där nämnde frågan om att ge människor i syd ökad köpkraft. Jag tolkade det som att han menade att man skulle ge direkta pengabidrag. Hur ser regeringen på den modellen? Med mer pengar i handen har människor större möjlighet att göra egna val. Med större köpkraft stimuleras den lokala ekonomin och så vidare uppåt - från mikro till makro.
Carl Bildt (M)
Anf. 5 Carl Bildt (M)
Fru talman! Jag är inte riktigt säker på vad det senare handlade om, vad man menade med ökad köpkraft. Det är i och för sig bra. Det är bara det att den ökade köpkraften måste ha sin grund i någon produktion. Annars är det bara ett sätt att producera inflation. Att producera inflation innebär ju inte att producera något som är bra, men har köpkraften sin bas i en ökad produktion i ekonomin är självfallet få saker bättre när det gäller att lyfta människor och samhällen ur fattigdom. Sedan vill jag bara säga något kort om frågan om den enskilda klagorätten. Som jag sade i mitt svar är vi inte alldeles övertygade om att det här kommer att fungera något vidare bra. Man ska ju se till, när man gör sådana här konventioner, att det faktiskt är sådant som ska tillämpas. Varför är det då så? Jo, för att vara lite dramatisk i argumentationen är ju det här så kallade rättigheter som är mycket svårdefinierade medan de andra rättigheterna är mycket lättare att definiera och lättare att definiera statens ansvar för. Ta motståndet mot dödsstraff. Stater har ett ansvar för att inte döda människor. Vi vet skillnaden mellan liv och död. Vi vet att det är stater som dödar genom dödsstraffet. Det är mätbart. Vi ser det. Vi kan ingripa. Det är ingen tveksamhet om vad som pågår. Kontrastera detta med rätten till mat. De flesta har väl kanske lite mat, men inte tillräckligt med mat. De vill ha mer mat. En enskild klagorätt ska då föras upp till en juridisk instans av något slag som ska avgöra hur mycket mat man har rätt till och vem som ska ordna det. Vi kan ta Nordkorea och Zimbabwe som exempel på länder som det handlar om. En enskild klagorätt där skulle inte betyda någonting över huvud taget eftersom människorna inte skulle få möjlighet att framföra något klagomål. De skulle förmodligen drabbas av det som framgår av de rapporter som jag ser för ögonblicket, nämligen omfattande förföljelse, misshandel och tortyr, när det gäller människor i Zimbabwe. I Nordkorea får vi inte ens någon rapport. Där svälter de bara ihjäl i all tysthet. Vi får inte ens reda på vad som pågår. Det finns anledning till viss skepsis mot att det här instrumentet kan fungera. Om man använder den enskilda klagorätten i sådana här situationer eller tar in det instrumentet finns det en risk att det eroderar den enskilda klagorättens möjligheter i andra situationer där vi är övertygade om att det kan ge resultat. Det är ett sådant resonemang som ligger bakom min skepsis. Så till den andra stora frågan, nämligen vad vi gör när det gäller rätten till mat och att dämpa ökningen av matpriserna. Vi har ju haft en gynnsam utveckling i världen under ett antal decennier, inte minst i Europa mycket på grund av Europeiska unionen, även om jordbrukspolitiken kunde vara bättre. Vi har haft fallande livsmedelspriser. Det är ingen tvekan om att det har bidragit till fattigdomsbekämpningen. Nu har vi stigande livsmedelspriser. Det beror delvis på ökad efterfrågan. Det beror delvis på ett antal andra åtgärder. Det finns ett element av energipolitik i detta också, som bekant, även om det kanske inte ska överdrivas. Vi måste allvarligt titta på vilka åtgärder som kan vidtas för att bryta utvecklingen mot stigande livsmedelspriser och för att möjligen se till att de faller. Där har jag inga inskränkningar när det gäller vad vi kan komma att göra. Det är möjligt att vi får titta också på de genmanipulerade produkterna och se om de åtminstone i ett övergångsskede kan hjälpa till att förhindra att människor faller ned i hunger och ny fattigdom. Det är alldeles uppenbart att vi måste titta på handelsbegränsningarna, inklusive EU:s jordbrukspolitik; det är vi överens om. Vi får inte ha begränsningar som i ett kritiskt läge medför att fler människor kan drabbas av hunger. Jag tror att vi är bara i början av en internationell debatt som jag hoppas ska accelerera under de närmaste veckorna så att vi ser vad vi kan göra för att bryta en utveckling som annars får förödande sociala och, i förlängningen, allvarliga politiska konsekvenser.
Bodil Ceballos (Mp)
Anf. 6 Bodil Ceballos (Mp)
Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag inte tror att genmodifierade grödor kan lösa problemet. Det skapar i stället ett beroende och en större fattigdom på längre sikt. Inte ens i det korta perspektivet bör man använda sig av den metoden. Jag undrar lite över klagorätten. Utrikesministern säger att den är svårdefinierad. Jag förstår inte varför den skulle vara mer svårdefinierad än de politiska rättigheterna. Utrikesministern utgår från rätten till liv och talar om dödsstraffet. Att hungra och svälta handlar också om liv. Har en regering rätt att låta människor hungra? Många länder är egentligen rika, men har ett dåligt system. De har dålig styrning och ledning i sitt land. Man låter inte människor i landet få de här rättigheterna. Att ha en individuell klagorätt innebär att man sätter större press på dessa regeringar att uppfylla de rättigheterna. Vi kräver nu nästan bara att de ska uppfylla de medborgerliga och politiska rättigheterna, inte de andra. Det gör att man åtminstone på papperet försöker ha någon form av demokrati i vissa länder, men i realiteten kan vi ändå inte se så mycket demokratiskt. Vi låter dem helt enkelt låta sin befolkning hungra. Det kan vi ju aldrig acceptera, tycker jag. Det är också en rätt till liv som är den mest grundläggande rättigheten. När det gäller att öka köpkraften håller jag med om att det måste ha sin grund i en produktion. Men för att få fart på produktionen kanske man måste hitta nya modeller. Jag ska inte säga att jag är övertygad om att modellen att lämna pengar direkt är den rätta, men jag tycker att man ska överväga det. Man kanske kan ge det till mammor i form av det som kallas för globalt barnbidrag. Mammor brukar nämligen se till att deras barn får mat för dagen.
Carl Bildt (M)
Anf. 7 Carl Bildt (M)
Fru talman! Vi har något av en paradox i den här diskussionen. Jag är inte helt säker på Miljöpartiets inställning i den här frågan, däremot på socialdemokratins vilket inte är samma sak. I den svenska politiska debatten brukar vi säga att vi inte vill ha någon juridisk överprövning av politiska beslut. Vi ser demokratin som sådan som skydd för de sociala rättigheterna. Jag företräder dock uppfattningen att vi ska ha lite större möjlighet att pröva beslut när det gäller inskränkningar av fri- och rättigheter. Här finns ett betydande motstånd till exempel mot att man skulle ha en enskild klagorätt till en författningsdomstol som skulle kunna underkänna och diktera politiska beslut. De krafter som är motståndare till detta i Sverige vill ha det på global nivå. Det som inte accepteras i Sverige ska fungera på global nivå, och man ska ha en juridisk instans som dikterar den ekonomiska politiken i Kina. Jag tror inte riktigt att det fungerar på det sättet. Jag vill gärna ha så omfattande, till att börja med europeiska, system som över huvud taget är möjligt för att med enskild klagorätt skydda medborgerliga fri- och rättigheter. För att jag inte ska erodera tilltron till de systemen får jag nog begränsa dem till de områden där jag tror att de kan ha någon verkan. Jag har den måhända lätt naiva - lite naiv får man väl vara - uppfattningen att det är fria och öppna politiska system och demokratier som i det långa loppet är det bästa värnet både för utvecklingen i största allmänhet och för sociala och ekonomiska rättigheter. Det är i ett öppet och fritt politiskt system som man kan lyfta upp problemen, som man kan vädra missnöjet och som man kan ställa de ansvariga till svars. Jag tror mer på det än på ett tilläggsprotokoll som aldrig kommer att ha någon betydelse för de svältande och förtryckta i Zimbabwe och Nordkorea. Vi tittar på tilläggsprotokollet. Jag har en något skeptisk grunduppfattning, vilket har framgått, men vi har ännu inte tagit ställning.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.