Sverige och Europas försvar

Interpellation 2002/03:329 av Hamilton, Carl B (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld: 2003-05-07
Inlämnad: 2003-05-07
Fördröjd: Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält: 2003-05-16
Sista svarsdatum: 2003-05-21
Besvarad: 2003-05-26

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 7 maj
Interpellation 2002/03:329
av Carl B Hamilton (fp) till utrikesminister Anna Lindh om Sveriges och Europas försvar

En gammal debatt har ånyo blossat upp mellan, å ena sidan, europeiska Natoanhängare och, å den andra sidan, europeiska länder som vill att EU bör ha ansvaret för försvarskapaciteten i Europa. Debatten finns bland annat i EU:s framtidskonvent och i kölvattnet av Irakkriget.

Frankrike @ med Tyskland, Belgien och Luxemburg som bundsförvanter @ säger sig vilja skapa en europeisk försvarskapacitet där EU spelar en central roll. Så sent som i slutet av april 2003 möttes de fyra länderna till ett minitoppmöte och beslutade bland annat att inrätta ett "centralt militärt högkvarter". Drivkrafter har varit EU:s oförmåga att spela roll som partner till USA i Afghanistan, och att tala med gemensam röst i förspelet till Irakkriget. De tyska socialdemokraterna drev hösten 2002 en starkt antiamerikansk valrörelse. Frankrike valde att konfrontera USA i Irakfrågan i säkerhetsrådet. Både Tyskland och Frankrike förespråkar ett EU-försvar men båda är pressade ekonomiskt och förefaller inte kunna omvandla orden till politik, till exempel genom att öka sin egen försvarskapacitet och kvalitet.

Storbritannien har en helt annan syn och slår vakt om en stark transatlantisk länk till USA, tillsammans med bland annat Nederländerna, Spanien, Italien, Danmark och @ utanför EU @ Natoländerna Norge och Island. Till denna grupp bör även inräknas flertalet @ sannolikt alla @ EU:s anslutningsländer i Öst- och Centraleuropa. Nato bör enligt dessa länders mening även fortsättningsvis svara för Europas militära försvarskapacitet. Detta är för de västeuropeiska staterna inga nya nationella positioner utan är etablerade sedan decennier.

Det nya är att Sverige har att ta ställning i denna intressekonflikt. Dessa klassiska motsättningar har flyttat in i EU:s framtidskonvent, och i EU:s interna debatt om hur länderna ska kunna återupprätta EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik efter Irak. Regeringen har även att ta ställning till hur man vill att EU:s i maj 2003 beslutade kommande "säkerhetsstrategi" bör utformas.

Två frågor: Vad vill regeringen för Sveriges del? Vad vill regeringen för Europas del?

Den första frågan förfaller lätt att besvara. Svenska regeringen tar avstånd från svenskt Natomedlemskap, och tar också avstånd från svenskt deltagande i något slags EU-försvar av det slag som Frankrike och andra vurmar för. En intressant men viktig detalj i det sammanhanget är att ett annat allliansfrihetsbevarande parti i Sveriges riksdag @ det vill säga Centern @ nyligen väckt en motion om att avskaffa länders vetorätt i EU:s utrikes- och försvarspolitik.

Den andra frågans svar är desto mera oklart. Är regeringen @ när den begrundar Europas säkerhet och därmed indirekt förutsättningarna för Sverige @ anhängare av en Natobaserad europeisk försvarskapacitet och emot ett EU-försvar? Eller är regeringen för ett EU-försvar och emot en Natobaserad europeisk försvarskapacitet?

Frågan gäller alltså inte de dagsaktuella frågorna om rollfördelning med snabbinsatsstyrkor eller krishantering i samband med terroristattacker, utan en grundläggande vattendelare när det gäller synen på Europas långsiktiga framtid, inklusive relationerna till USA.

Regeringen kan inte vara utan ståndpunkt i denna Europas mest grundläggande försvars- och säkerhetspolitiska fråga eftersom (I) Sveriges säkerhetspolitiska förutsättningar, som vi bör söka utforma till vår fördel, påverkas av svaret på denna fråga, och (II) Sverige har rätt och skyldighet att deltaga i EU-möten och diskussioner på samma premisser som alla andra EU-medlemmar när det gäller EU:s och hela Europas framtid.

Om det är så att regeringen är emot ett EU-försvar innebär det med automatik att regeringen är för en Natobaserad europeisk försvarskapacitet eftersom de två alternativen i praktiken är ömsesidigt uteslutande (om än inte i retoriken). Men om regeringen är mot ett EU-försvar, hur kan då regeringen @ som man inte sällan gör @ hävda att "EU är främsta verktyget för Sveriges säkerhetspolitik"?

Å andra sidan, om regeringen föredrar en Natobaserad försvarskapacitet i Europa uppstår frågan hur regeringen bäst främjar det intresset. Genom att tiga vid minsterrådsmötena när frågan diskuteras av de andra EU-länderna?

USA har i kampen mot terrorismen betonat sitt intresse av att Nato blir mer än en loose talking shop @ en löslig diskussionsklubb @ och att européerna måste satsa mera resurser på bättre militär kvalitet och kapacitet. Det anser sig dock inte européerna ha råd med. I USA frågar man sig @ som så många gånger förr @ varför USA ska satsa på Nato när inte européerna själva vill ställa upp med nödvändiga resurser, är oförmögna i flera fall (Belgien, Tyskland) att modernisera till högre teknisk nivå och färre meniga soldater.

Amerikansk likgiltighet inför Europas säkerhetsproblem är ett hot mot Sveriges i dag goda säkerhet, av fyra skäl:

att USA tappar intresset för Europa, och att Nato därmed kraftigt försvagas,

att de europeiska ländernas inbördes tvist om hur Europas säkerhetspolitik bör organiseras vid ett Natosönderfall fördjupas ytterligare,

att länder som vill ha ett EU-försvar i praktiken inte vill, eller kan, betala vad ambitionerna kostar, och inte förmår modernisera sin militär. Därmed får Europa en mer ineffektiv och svagare försvarskapacitet.

att en sådan försvagad kapacitet framför allt går ut över sådant som inte stämmer med Kontinentaleuropas önskemål, det vill säga är till nackdel för Norden.

Regeringens grundinställning förefaller vara att hålla sig undan och inte vilja delta i den europeiska debatten, utan i stället vara passiv och låta andra sköta EU-debatt och beslut om Europas försvar, trots att dessa beslut är avgörande för vårt eget lands situation och säkerhet. Regeringen abdikerar därmed från uppgiften att ta till vara Sveriges egenintresse beträffande utformningen av den europeiska försvars- och säkerhetspolitiken.

Regeringen förmedlar också bilden att Sverige på grund av alliansfriheten, eller något i fördragen, skulle ha åtagit sig att inte föra fram åsikter på samma sätt, och med samma engagemang, som andra länder gör @ trots att besluten berör även oss, vår försvarskapacitet och vår säkerhet. Men, Sverige har naturligtvis samma rättighet som alla andra att protestera och polemisera mot ståndpunkter som går emot våra intressen, och fördragen gäller för Sverige på precis samma sätt som för andra EU-länder. Sveriges regering tar frågan om Europas försvarskapacitet och kvalitet med en klackspark, kort sagt.

Några exempel: "Det är klart att det är Natos medlemmar som måste diskutera förhållandena i Nato" (Anna Lindh i riksdagen den 28 november 2002). "Om andra länder vill gå vidare i försvarssamarbete har vi från början sagt att vi inte skall hindra dem" (Göran Persson, DN den 30 april 2003). "Jag tycker naturligtvis att relationerna inom Nato i första hand är en fråga för Natoländerna, men på dessa andra områden är det viktigt för oss, liksom för Nato, att USA fortfarande har ett engagemang i Europa" (Anna Lindh den 28 november 2002). "För oss som icke-allierad är det ju rätt odramatiskt" (Göran Persson, DN den 30 april 2003).

När EU-länder som också är Natomedlemmar diskuterar intensivt ("så stickor och strån rykt" enligt Anna Lindh, TT den 29 april) sitter alltså Sveriges minister och tiger och förefaller göra en särskild poäng av att inte delta i diskussionen. Beror detta på likgiltighet inför frågan, eller på att någon svensk position inte finns?

Hur avser utrikesministern att agera i frågan om utformningen och organisationen av Europas försvarskapacitet och kvalitet?

Debatt

(7 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2002/03:329

Webb-tv: Sverige och Europas försvar

Protokoll från debatten

Anna Lindh (S)

Anf. 56 Anna Lindh (S)

Herr talman! Jakob Forssmed tycker tydligen att svaret är oklart. Det beklagar jag. Jag tyckte att det var väldigt klart. Men jag kan sammanfatta det så här: Sverige stöder Taiwans observatörskap i WHO, och vi arbetar aktivt för detta både i EU och WHO.

Allan Widman (Fp)

Anf. 57 Allan Widman (Fp)

Herr talman! Det är bra att det förtydligas. Jag tyckte inte att det var så oklart. Däremot tyckte jag att det här arbetet var lite passivt. Det har ställts många frågor om detta i riksdagen under årens lopp, och det brukar vara ungefär samma svar från regeringen och Anna Lindh, nämligen att man välkomnar en utveck- ling som möjliggör observatörskap i WHO också för Taiwan. Senast detta skrevs i ett svar var den 15 maj. Det var fyra dagar före WHO:s världshälsoförsam- ling, där den här frågan skulle behandlas. Det var inte ett ord om det i svaret, inte ett ord om hur Sverige planerar att agera i det här sammanhanget. Vad jag förstår var Sverige genom sitt deltagande i EU väldigt tyst när man behandlade den här frågan, detta trots att det fanns ökade förhoppningar om att Taiwan skulle kunna komma med eftersom det fanns ett ökat stöd för detta i och med SARS-epidemin. USA, Japan och en rad andra stater ställde sig bakom, liksom Europaparlamentet, World Medical Associa- tion med flera. 21 länders FN-ambassadörer har skri- vit ett brev till Kofi Annan med samma vädjan. Vad Sverige gör är mer oklart på den punkten. Anna Lindh sade också i sitt svar att ett "taiwanesiskt deltagande i WHO:s arbete måste ske på ett sätt som inte kräver nationsstatus. Taiwan har ansökt om observatörsstatus under beteckningen health entity". WHO utreder för närvarande de juri- diska aspekterna kring detta förslag. Men det finns en massa organisationer som redan är observatörer, PLO, Röda Korset, Röda Halvmånen. De visar att det är fullt möjligt. Det här är inte första året som Taiwan har lämnat in denna ansökan, utan det är sjunde året i rad - om jag har förstått saken rätt. Låt oss se vad Sverige gör för Taiwan. Vi har goda handelsförbindelser, och vi arbetar för att öka de diplomatiska förbindelserna och förbindelser på andra områden, till exempel kultur. Det är jättebra att vi har goda handelsförbindelser, men vi har också goda handelsförbindelser med Fastlands-Kina. Jag hoppas att det landet inte hindrar ett ökat engagemang för Taiwans deltagande i till exempel WHO. Jag är ute efter att få fler utfästelser om ett mer aktivt arbete i frågan. Jag hoppas det. Det är inte första gången som det här inträffar. Det var samma sak vid enterovirusets utbrott. Då var det också pro- blem för Taiwan att få del av information från Världshälsoorganisationen. Det här är ett akut pro- blem som verkligen är aktuellt i dagarna.

Anna Lindh (S)

Anf. 58 Anna Lindh (S)

Herr talman! Återigen uppmanar jag Jakob Fors- smed att lyssna på vad jag sade i svaret. Vi anser att det är möjligt för Taiwan att bli observatör i WHO. Det är inte Sverige som utreder juridiken. Vi menar att det är möjligt att ge Taiwan observatörskap, och vi hoppades att både EU och WHO med konsensus skulle komma fram till samma sak. Problemet för oss är att andra länder inte håller med oss. Vi har aktivt argumenterat för detta, och vi har framför allt försökt att få konsensus inom EU. Andra länder håller inte med oss. Det är därför vi inte har fått resultat. Det enda vi kan göra är att fortsätta att aktivt arbeta för att få konsensus. Det är sant att det finns många observatörer som är anslutna i form av NGO:er, men Taiwan vill inte vara ansluten som en NGO. Det är därför det är vik- tigt att Taiwan får bli anslutet som en health entity.

Allan Widman (Fp)

Anf. 59 Allan Widman (Fp)

Herr talman! Tack, utrikesministern, för förtydli- gandet. Jag tolkar det som att det kommer att bli ett intensifierat arbete för att nå fram till den konsensus som det pratas om, det vill säga att Sverige tar initia- tiv på området. Den situationen har verkligen visat på behovet av detta och också på behovet av att Taiwan, med 23 miljoner demokrater och människor som strävar efter frihet, får tillträde till de internationella sammanhangen. Det vore bra. Jag anmärkte på att man fyra dagar innan världs- hälsoförsamlingens, WHO:s, kongress inte hade re- dovisat hur Sverige har tänkt att agera. Men det är möjligt att Sverige har agerat kraftfullt i det samman- hanget. Vi får hoppas att så är fallet, och om inte att man i så fall agerar kraftfullt i frågan i framtiden.

Anna Lindh (S)

Anf. 60 Anna Lindh (S)

Herr talman! Jag vill bara påpeka att jag innan den 15 maj - jag har inte exakta datum här - har svarat på frågor om detta i riksdagen. I de frågesvaren har det klart framgått att Sverige stöder Taiwans ansökan om observatörskap i WHO. Detta har varit en klart fast- lagd svensk position sedan lång tid tillbaka. Ska vi arbeta aktivt för detta vill jag gärna be Jakob Forss- med att via sina partikamrater i andra EU-länder arbeta för att vi ska få en konsensus om detta.

Allan Widman (Fp)

Anf. 61 Allan Widman (Fp)

Herr talman! Jakob Forssmed har frågat mig vad jag avser att göra för att de politiska fångarna i Kuba ska släppas fria, behandlingen av dem ska förbättras och deras anhöriga få stöd. Jakob Forssmed vill även veta vad jag avser att göra för att organisationer som Röda Korset ska få tillträde till Kuba. Slutligen har Jakob Forssmed frågat hur jag avser att stödja demo- kratirörelsen. För drygt en månad sedan, med anledning av en annan interpellation, uppmärksammades massarreste- ringarna av kubanska oliktänkande i kammaren. Un- der den tid som förflutit sedan dess har situationen förvärrats ytterligare. De arresterade har dömts till långa fängelsestraff, från 6 upp till 28 år, efter slutna och summariska rättegångar. De dömdes bland annat för konspiration mot den nationella säkerheten. I själva verket gav de endast uttryck för sina åsikter. Detta är fullständigt oacceptabelt. Den svenska regeringen fördömer kraftfullt frihetsberövandena och fängelsestraffen. Jag tog själv upp det inträffade i samband med att EU:s råd för yttre förbindelser, GAERC, sammanträdde den 14 april. Rådet antog slutsatser som starkt fördömde den kubanska reger- ingens agerande och krävde att de arresterade skulle släppas fria. Med anledning av fängelsestraffen överlämnades även en andra EU-démarche till ku- banska myndigheter den 18 april. I GAERC- slutsatserna och vid överlämnandet av démarchen fördömdes även de kubanska myndigheterna för att ha låtit avrätta tre båtkapare och därigenom upphävt moratoriet på dödsstraff. Nu når oss även uppgifter om att de politiska fångarna tvingas genomgå fysiska och psykiska um- bäranden. Vi accepterar som sagt inte att de över huvud taget har fängslats, än mindre accepterar vi att fångarna behandlas illa. Det är därför viktigt med fortsatta påtryckningar mot den kubanska regeringen. Det är också viktigt att det spirande civila samhällets företrädare även fort- sättningsvis får vårt stöd. Jakob Forssmed har helt rätt - de fängslade får inte falla i glömska. Vi stöder dem genom vår otvetydiga kritik mot den kubanska re- geringen men även genom vårt agerande på plats i Kuba. Svenska diplomater försökte närvara under rättegångarna, men förvägrades tillträde. Vår ambas- sad har regelbunden kontakt med de fängslades anhö- riga och företrädare för det civila samhället som ännu befinner sig i frihet. Sveriges stöd i deras strävan efter pluralism i Kuba är starkt och allmänt känt. I mitt tidigare interpellationssvar utlovade jag att vi skulle undersöka hur vi skulle kunna öka biståndet till demokratirörelsen. Det står jag fast vid men med samma förbehåll som tidigare. Vårt stöd får inte vara av en sådan karaktär att det riskerar att skada motta- garna. Att bedriva systemöppnande biståndsverksam- het är att balansera mellan den långsiktiga målsätt- ningen att främja pluralism och att inte försvåra för de lokala aktörerna att verka i denna riktning. Organisationer som Röda Korset och Amnesty har inte tillträde till Kuba, vilket den svenska regeringen djupt beklagar. Dessa organisationers verksamhet utgör viktiga komponenter i strävan efter större öp- penhet. FN:s kommission för mänskliga rättigheter i Genève har utsett en särskild rapportör avseende Kuba. Hon har emellertid hittills konsekvent förväg- rats inresetillstånd. Detta har med bland annat svenskt stöd kritiserats i den resolution om Kuba som nyligen antogs av FN:s MR-kommission. Dessa exempel understryker hur den kubanska regimen skyr interna- tionell uppmärksamhet vad gäller situationen i det egna landet. De systematiska brotten mot de mänskli- ga rättigheterna kan dock inte döljas för omvärlden. Den svenska regeringen kommer att fortsätta upp- märksamma situationen i Kuba, i synnerhet de poli- tiska fångarnas öde.

Anna Lindh (S)

Anf. 62 Anna Lindh (S)

Herr talman! Inledningsvis vill jag tacka utrikes- ministern för svaret. Jag konstaterar att vi har fått en anständig Kubapolitik efter en lång tid av motsatsen. Regeringens position möjliggör ett brett engagemang i frågan. Det är oerhört värdefullt. Vårt engagemang behövs i en tid när en lång rad demokratiska ledare döms till oerhört hårda och långa fängelsestraff. Vi behöver mer av konkreta åtgärder, och regeringen har här en nyckelroll. Jag vill också tacka Anna Lindh för de olika åtgärder som Sverige har vidtagit på den internationella arenan. Jag vill uppmana till att inten- sifiera det arbetet. Jag vill också ta tillfället i akt och uppmana Anna Lindh att överväga en svensk resa på hög nivå till Kuba för att träffa oppositionella och anhöriga. Det vore mycket bra om Anna Lindh själv reste till Kuba. Det skulle ha en stor påverkan på utvecklingen till det bättre. Jag var själv på Kuba i början av maj tillsammans med andra kristdemokrater och besökte anhöriga till de fängslade och ledande företrädare för oppositio- nen, till exempel kristdemokraten och Sacharovpris- tagaren Oswaldo Payá, människorättsaktivisten Eli- zardo Sanchez och en av förgrundsgestalterna för de fria biblioteken, Gisela Delgado. Demokratirörelsen är satt under en våldsam press i dag. Många fruktar för första gången på decennier för sina liv. Det är tortyrliknande förhållanden i häk- ten och i fängelser, summariska rättegångar, minimal kontakt med anhöriga. De framtida åren i isolerings- cell tar redan nu ut sin rätt. Castros lag kom efter en tid av växande stöd bland allmänheten, inte minst tack vare de av Oswaldo Payá och kristdemokraterna i Movimiento Cristiano Libe- ración initierade Valeraprojektet, det vill säga en namninsamling som syftar till en folkomröstning. Det är något som parlamentet enligt konstitutionen måste diskutera om det samlas in minst 10 000 namn. Folk- omröstningen skulle gälla grundläggande mänskliga rättigheter. Över 25 000 namn har samlats in. Stödet för projektet kan tänkas vara betydligt större med tanke på de risker som varje undertecknare tar. Det finns ett brett engagemang i demokratirörelsen. Castros syfte är naturligtvis klart: Det handlar om att demoralisera den spirande rörelsen, att låta männi- skor veta att priset de betalar för den här kampen är alldeles för högt. Castro utnyttjade Irakkriget på mer än ett sätt: dels genom att han under medieskuggan passade på att fängsla människor, dels genom att han försökte knyta skeendet i Irak till sitt eget sammanhang och hävda att Kuba stod näst i tur på listan efter Irak - "nu har vi tillåtelse att använda alla metoder för att slå till mot dem som vi uppfattar som samhällsom- störtare". Man yrkade till och med på dödsstraff för en av demokratikämparna, men det blev omvandlat till livstid. I Castros senaste tal anklagas Kubas demokratirö- relse för terrorism. Tidigare har han inte ens nämnt dissidenterna. Han har förnekat deras existens. Sedan har han sagt att de är ofarliga. Helt plötsligt har de blivit ett hot mot Kubas existens, enligt Castro. Det är klart att det sätter en oerhörd press på de här aktivis- terna. Rätt många av ledarna är relativt ensamma, eftersom de som stod på barrikaderna har blivit in- spärrade. Det gäller, som Anna Lindh glädjande nog antyd- de, att hålla trycket uppe. Vi får inte glömma de här fångarna. Det gäller också de 250 fångar som sedan tidigare satt fängslade där. Jag vill tacka regeringen för agerandet hittills, men jag vill uppmana regeringen att agera för fångar- na och för deras villkor, på nytt och ännu kraftigare. Jag vill också uppmana regeringen att göra ett be- sök på Kuba för att träffa oppositionen och på olika sätt öka stödet och inte minst underlätta praktiskt för svenska partier och organisationer som arbetar med stöd till demokratirörelsen på Kuba.

Intressenter

Frågeställare

Carl B Hamilton

Besvarad av

Anna LindhSocialdemokraterna