svensk-eritreanska medborgares rättigheter i Eritrea
Interpellation 2004/05:333 av Åström, Alice (v)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2005-01-26
- Inlämnad
- 2005-01-26
- Besvarad
- 2005-02-08
- Sista svarsdatum
- 2005-02-09
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 26 januari
Interpellation 2004/05:333
av Alice Åström (v) till utrikesminister Laila Freivalds om svensk-eritreanska medborgares rättigheter i EritreaDen 18 januari meddelades att den svenske, tillika eritreanske medborgaren Kefle Jesus, 57 år, avlidit i eritreanskt fängelse. Han hade tidigare ställts inför rätta och friats för mordet på en släkting. Under kriget mellan Etiopien och den eritreanska befrielserörelsen EPLF hade Kefle Jesus flytt till Sverige. När han reste till Eritrea för att besöka sin sjuke far för tre år sedan fängslades han på nytt för att ställas inför rätta i en ny process anklagad för samma brott som han tidigare friats ifrån.
Det torde vara väl känt att det eritreanska domstolsväsendet är under all kritik och grundas på godtycke i stället för korrekt behandling av anklagade. Kefle Jesus fall sköts upp inte mindre än 30 gånger. Det eritreanska fångvårdssystemet är ävenledes uselt, vilket framgår av att Kefle Jesus under den tid han var i fängelse inte fick en adekvat behandling mot sin diabetes.
Den behandling som Kefle Jesus utsattes för var både tragisk och skandalös och måste rimligen leda till att den svenska regeringen protesterar kraftfullt mot den behandling av personer som har medborgarskap i både Sverige och Eritrea samt behandlingen av anklagade och fängslade eritreanska medborgare över huvud taget.
Den eritreanska regimen har inrättat så kallade specialdomstolar. Till dessa kallas inga vittnen, de anklagade tilldelas inte någon försvarsadvokat och själva rättegången hålls bakom lykta dörrar. Allt detta leder naturligtvis till maximal rättsosäkerhet och många har i dessa domstolar dömts till långa fängelsestraff. I de flesta fall har det handlat om människor som på ett eller annat sätt varit kritiska till den eritreanska regimen.
Kefle Jesus är inte det enda fallet där en person med svensk-eritreanskt medborgarskap behandlats på ett rättsvidrigt sätt. I Eritrea sitter sedan tre år Dawit Isaac fängslad utan att på något sätt rannsakats och dömts. Isaac har gjort bruk av sin mänskliga och demokratiska rättighet att författa och publicera artiklar kritiska till den eritreanska regimen.
Med anledning av det öde som drabbade Kefle Jesus finns det all anledning för Sverige att hysa misstro mot eritreanska rättsinstanser och fångvårdsmyndigheter. Utifrån detta finns det all anledning för den svenska regeringen att öka sina ansträngningar för att få Dawit Isaac försatt på fri fot. Dawit Isaacs öde drabbar inte bara honom själv, i Sverige lever hustru, barn och vänner i ständig oro för vad som kan hända honom.
Jag vill därför fråga utrikesministern:
1. Avser utrikesministern att protestera mot den behandling som Kefle Jesus utsattes för av eritreanska regeringen och myndigheterna?
2. Vilka ansträngningar avser utrikesministern att göra för att få Dawit Isaac fri?
3. Vilka initiativ avser utrikesministern att ta för att förmå den eritreanska regimen att respektera mänskliga och demokratiska rättigheter?
Debatt
(8 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2004/05:333
Webb-tv: svensk-eritreanska medborgares rättigheter i Eritrea
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2004/05:71 Tisdagen den 8 februariProtokoll 2004/05:71 8 § Svar på interpellation 2004/05:333 om svensk-eritreanska medborgares rättigheter i Eritrea
Protokoll från debatten
Anf. 30 Laila Freivalds (S)
Fru talman! Alice Åström har frågat mig om jag avser att protestera mot hur Ogbachristos Kifleyesus behandlades av eritreanska myndigheter. Vidare frågar Alice Åström vad jag avser att göra för att få Dawit Isaak fri och för att verka för ökad respekt för de mänskliga rättigheterna i Eritrea.
Jag vill först uttrycka mitt deltagande med Kifleyesus anhöriga. Som Alice Åström framför blev han arresterad i samband med ett besök i Eritrea år 2001. Sverige har sedan dess på olika sätt verkat för att påskynda den rättsliga processen. Vi har tagit upp ärendet både med Eritreas justitieminister och utrikesminister, liksom med den eritreanska ambassaden i Stockholm.
Det bör noteras att Kifleyesus frigavs i juli 2004 efter rättegång där den svenske ambassadören närvarade. Därefter stannade han emellertid kvar i Eritrea för att överklaga domen. Han var missnöjd med utslaget eftersom han i och för sig frigavs, men ändå förklarades skyldig. Både Kifleyesus och åklagarsidan överklagade därefter domstolens utslag. Sedan fängslades Kifleyesus på nytt. Under hösten blev hans hälsotillstånd försämrat, och strax före jul flyttades han till sjukhus där han senare avled. I dagsläget är det viktigaste att fortsätta ansträngningarna för andra svenskar som har olika typer av problem i Eritrea.
I detta sammanhang är det självklart oerhört angeläget att fortsätta att verka för att Dawit Isaak ska släppas fri och för att vi omgående ska få konsulärt tillträde. Jag har vid flera tillfällen här i riksdagen redogjort för våra olika ansträngningar för Dawit Isaak. Låt mig återigen betona att vi arbetar på flera olika sätt för att nå framsteg. Det ligger dock i sakens natur att vi inte kan offentliggöra alla delar av vårt agerande.
Vad gäller den övergripande frågan, om svenskars rättssäkerhet i Eritrea, vill jag klargöra några saker. Utrikesdepartementet blir regelbundet kontaktat av svenskar med eritreanskt ursprung som planerar besök i sitt gamla hemland. Det kan även handla om personer som är födda i Sverige men har släktingar i Eritrea. Dessa personer beviljas oftast inte visum av den eritreanska ambassaden i Stockholm i sina svenska pass för att besöka Eritrea. I stället utfärdar den eritreanska ambassaden en eritreansk identitetshandling. Detta innebär att dessa personer under sitt besök i hemlandet ses enbart som eritreanska medborgare av de eritreanska myndigheterna. Detta medför i sin tur exempelvis att man måste ansöka om utresetillstånd för att lämna Eritrea och återvända till Sverige. Det gör också att det blir mer komplicerat för Sverige att praktiskt bistå svenska medborgare i Eritrea.
Det är min uppfattning att alla de svensk-eritreaner som bor i Sverige borde ha möjlighet att fritt besöka sitt gamla hemland och återvända utan problem. Vi arbetar konstant på flera fronter - bilateralt, genom våra nordiska kolleger och genom EU - för att bistå svenska medborgare som på något sätt blivit nödställda i Eritrea.
Situationen vad gäller respekt för de mänskliga rättigheterna i Eritrea är allvarlig. Eritrea är ett av världens fattigaste länder, och detta innebär att även rättsväsendet präglas av stor kapacitetsbrist. Pressfriheten och religionsfriheten är kraftigt inskränkt. Eritreas regering tar ofta det spända läget i landets relation till Etiopien som intäkt för en alltmer repressiv politik.
EU för inom ramen för Cotonouavtalet en politisk dialog med Eritrea med särskilt fokus på frågorna om mänskliga rättigheter och demokrati. Dialogen går långsamt men innebär dock en möjlighet för EU-kretsen att ta upp allvarliga fall och särskilda situationer. EU är också starkt engagerat i samarbete med bland annat FN och Afrikanska unionen för att nå en lösning på gränstvisten mellan Eritrea och Etiopien.
Sverige verkar på så sätt främst genom EU för en ökad demokratisering och stärkt respekt för de mänskliga rättigheterna i Eritrea.
Anf. 31 Alice Åström (V)
Fru talman! Jag vill börja med att tacka utrikesministern för svaret.
Det här är ju en fråga som har återkommit i den här kammaren vid ett flertal tillfällen, det vill säga hur de svensk-eritreanska medborgarnas rättigheter blir kränkta i Eritrea. Precis som utrikesministern sade har den svenska regeringen agerat. Man har tagit upp ärendet med Eritreas justitieminister och utrikesminister och också med ambassadören här i Stockholm. Utrikesministern säger också att man inte öppet kan deklarera alla åtgärder som man har vidtagit och arbetat med under den här tiden.
Men tyvärr, fru talman, kan vi nu konstatera att det för Kifleyesus redan är för sent. Han avled i Eritrea utan möjlighet att komma tillbaka till Sverige.
Nu har vi Dawit Isaak, som fortfarande sitter kvar, och efter alla år som nu har gått har uppenbarligen de försök och de åtgärder som man har vidtagit från svensk sida inte lett någonstans, eftersom vi inte har fått någon lösning på det.
Min fråga till utrikesministern blir alltså ändå: Finns det ytterligare åtgärder som man är beredd att vidta nu för att ta ytterligare ett steg? Uppenbarligen är man inte beredd att från Eritreas sida reagera på de åtgärder man har vidtagit hittills, och det här känns hopplöst.
När man tittar på det här infinner sig frågan: Hur har den svenska regeringen protesterat efter dödsfallet? Har man varit väldigt tydlig med att det här är fullständigt oacceptabelt? Har Sverige i EU-dialogen drivit frågan om de svenska fallen som allvarliga eller särskilda händelser, eller avser man att lyfta upp de här ärendena? Och på vilket sätt agerar Sverige, både i EU-dialogen och på egen hand, vad gäller Eritreas sätt att behandla svenska medborgares visumansökningar, som innebär att de svenska medborgarna om de åker till Eritrea blir tvungna att ansöka i Eritrea om utresetillstånd för att få åka tillbaka till sitt hemland?
Det här är otillständigt, och jag vet att det här påtalas, men det känns väldigt oroande eftersom ingenting händer. Uppenbarligen finns det inga åtgärder hittills som Eritreas regering verkar ta till sig. Vad finns det ytterligare för åtgärder som regeringen är beredd att vidta? Min oro, fru talman, är att nästa dödsfall kommer att komma. Nästa dödsfall riskerar att bli Dawit Isaak, och det är något som absolut inte får hända. Därför måste man agera och agera starkare nu.
Anf. 32 Cecilia Wigström (Fp)
Fru talman! Jag vill börja med att tacka Alice Åström för att hon har väckt den här interpellationen som är så oerhört viktig. Jag vill också uttrycka mitt deltagande med Ogbachristos Kifleyesus anhöriga, när han nu har gått bort i eritreansk fångenskap.
Nu är det oerhört viktigt att lägga all kraft på Dawit Isaak, som är kvar i eritreansk fångenskap, så att han inte går samma öde till mötes.
Jag ställde en skriftlig fråga till utrikesministern i januari när jag fick det här beskedet om Kifleyesus dödsfall, och undrade då vad som kommer att göras för Dawit Isaak. Jag har länge krävt att utrikesministern själv skulle åka ned till Eritrea och på det sättet markera vilken vikt vi lägger vid Dawit Isaaks fall. I höstas kom beskedet från regeringen att man tänker skicka någon högnivåperson ned till Eritrea. Jag ställde då frågan i januari: När kommer den här resan att äga rum? Det har vi inte fått något besked om. Då fick jag svaret att man inte kan berätta det därför att det är sekretessbelagt och ett känsligt ärende.
Jag kan acceptera det svaret, men jag tycker också att det är lite märkligt: När det passar Utrikesdepartementet vill man säga att sekretess råder och att man inte kan berätta vad som görs, men uppenbarligen passade det väldigt väl att gå ut i medier i höstas och säga att man skulle skicka ned en person till Eritrea. Ganska ofta faller det i smaken att gå ut och berätta vad som händer när man kan få lite tidningsrubriker.
Jag tänker inte fråga när den här resan kommer att bli av, för jag antar att utrikesministern inte kommer att svara, men det skulle vara intressant att veta om utrikesministern kan berätta vem som tänker åka dit ned. Vem är det ni har tänkt skicka ned till Eritrea?
Någonting vi skulle kunna göra för att sätta press på Eritrea är att stoppa EU:s bistånd till landet. Jag tycker verkligen att vi inte kan köpa oss till en dialog med Eritrea, det vill säga att vi måste betala ut bistånd för att ens kunna prata med landet. Jobbar man inte för mänskliga rättigheter, och ser man inte till att det är befolkningens bästa som är målsättningen för landets regering, ja, då ska inte regeringen få några pengar. I konsekvens med att vi avbröt det svenska biståndet till Eritrea på grund av situationens allvar där nere är det också riktigt att arbeta för att EU stoppar sitt bistånd till Eritrea. Är ministern beredd att verka för att stoppa EU:s bistånd? Det vill jag också ha svar på.
En tredje fråga till utrikesministern gäller vad vi kan göra på plats. Ambassadör Löfgren har sagt i uttalanden i medier efter dödsfallet att det är väldigt svårt att för honom verka som ambassadör från Stockholm. Då undrar jag: Vad kan vi göra mer, på plats, för att dagligen stöta på de eritreanska myndigheterna? Finns det några planer på att ytterligare använda de fem EU-ambassadörer som finns i Asmara för att trycka på?
Anf. 33 Laila Freivalds (S)
Fru talman! Dawit Isaak är en person som vi har anledning att kämpa för, åtminstone för att få besöka honom. Vi har inte hört någonting om honom på flera år. Vi vet egentligen inte om han lever. Vi vet inte hur han mår. Det här är en oerhört prioriterad uppgift för UD, tillsammans med de andra fall vi har - Dawit Isaak är dessvärre inte det enda fallet. Det finns flera. Det här är också något som andra EU-länders medborgare råkat ut för, så här har vi verkligen anledning att samarbeta inom EU. Vi kommer att fortsätta att ta upp de här frågorna konsulärt, och vi tar upp dem i den politiska dialogen.
Det handlar ju om att få till stånd en situation där man kan pressa Eritreas regering till att inse att det inte är acceptabelt för omvärlden med den humanitära situation som finns i Eritrea och den totala bristen på respekt för mänskliga rättigheter.
Det bistånd som finns från EU gäller i första hand humanitärt bistånd men också ett visst utvecklingssamarbete. Det utvecklingssamarbetet finns till just för att Sverige ska kunna bidra konkret till att utöva påtryckningar för att få till stånd förbättringar när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati. Det redskapet vill vi inte avhända oss.
När det gäller Sveriges agerande på plats har vi en Stockholmsbaserad ambassadör som reser ned när det bedöms vara en bra åtgärd. Vi har dessutom ett samarbete med andra, framför allt nordiska, ambassader - den norska ambassaden har vi ett mycket nära samarbete med - så att vi på det viset ska kunna ha en kontinuerlig och icke avbruten kontakt där nere.
Vi undersöker och överväger också olika möjligheter för hur vi ska gå vidare med alla de ärenden vi har. I ett visst läge kan vi komma att bedöma att ett besök på minister- eller statssekreterarnivå skulle kunna föra ett ärende framåt, och då är vi naturligtvis beredda att pröva den möjligheten. Men nu ligger som sagt var i sakens natur att jag inte kan informera om alla detaljer i de här känsliga processerna, eftersom det skulle riskera att motverka vårt huvudsyfte: att bistå svenska medborgare.
Anf. 34 Alice Åström (V)
Fru talman! Det viktiga i den här frågan, det som har varit frågan till utrikesministern, även om man inte kan redogöra för alla åtgärder man vidtar, är om man är beredd att trappa upp ytterligare. Är man beredd att vidta nya åtgärder, eftersom det är så uppenbart att de tidigare åtgärderna inte har räckt? Ingenting har ju hänt. Där tror jag att man måste agera väldigt skarpt.
Jag vill lyfta frågan om man skulle vara beredd att stoppa EU:s bistånd. Där måste jag säga att jag håller med utrikesministern. Det vore problematiskt att stoppa EU:s bistånd i det här läget eftersom det är ett humanitärt bistånd.
Det är en mycket svår balansgång. Är det meningen att befolkningen i Eritrea ska lida ännu värre för att en svensk medborgare sitter fast där? Jag tror inte att det är riktigt rätt väg att gå, att dra in det humanitära biståndet.
Däremot är det oerhört viktigt att man har möjlighet till påtryckningar när det gäller utvecklingsbiståndet, som landet faktiskt är i ganska stort behov av. Där är det möjligt att ompröva. Även om det delvis är ett rättsligt bistånd, ett bistånd för att utveckla mänskliga rättigheter, ser vi att den utvecklingen inte kommer någonstans i Eritrea. Vi ser ingen positiv utveckling, och då måste man ändå ställa sig frågan om biståndet på det området har något syfte eller om det snarare bidrar till att ge Eritreas regering något slags finansiering. Det är den biten man skulle kunna ifrågasätta.
Jag hoppas verkligen, precis som utrikesministern sade, att man från EU:s sida inte drar in det humanitära biståndet, för det vore allvarligt.
Jag måste ändå ställa en fråga till utrikesministern. Rekommenderar man från UD:s sida att eritreaner som vill göra ett besök i Eritrea inte bör åka på de villkor som Eritrea i dag ställer? De villkoren innebär att man inte får ha en visumansökan i sitt svenska pass, vilket uppenbarligen är ett brott mot alla regler på det här området, och att svenska medborgare ska behöva söka utresetillstånd för att åka tillbaka till Sverige. Det måste vara en grundläggande fråga där man också driver på, inte bara i de enskilda fallen.
På vilket sätt agerar man för att få Eritreas regering att ändra ståndpunkt i det sättet att behandla svenska medborgare med eritreanskt ursprung som även kan vara födda i Sverige? Det kan inte vara rimligt att vi från svensk sida accepterar att den eritreanska ambassaden i Sverige får agera på det sättet. Där måste vi kunna utöva större påtryckningar än vad vi kan göra nere i Eritrea. Det skulle kunna förbättra läget för dem som ändå åker dit. Den situation som råder i dag gör det svårt för Sverige att bistå. På vilket sätt agerar man när det gäller den frågan?
Anf. 35 Cecilia Wigström (Fp)
Fru talman! Utrikesministern antyder i sitt svar att någon på ministernivå eller statssekreterarnivå eventuellt kan tänkas åka ned till Eritrea. Det är ett bra steg på vägen, även om man kan tycka att det kunde ha hänt för länge sedan. Det är tre och ett halvt år sedan Dawit Isaak fängslades.
Jag vill uppmana regeringen att verkligen skicka någon på ministernivå, helst utrikesministern själv. Det bar ju frukt när vi jobbade för att få Mehdi Ghezali frigiven. Utrikesminister Anna Lindh åkte till USA redan efter fyra månader. Flera andra ministrar tog upp fallet på plats i USA. Jag uppmanar regeringen att skicka en så hög representant som möjligt till Eritrea.
Vi anser från Folkpartiets sida att vi kan dela ut humanitärt bistånd till länder där en katastrof inträffat, där det finns behov av det, utan att titta på landets regim. Annars har vi ett tydligt demokratikrav för biståndet, att bistånd bara ska gå till demokratiska länder.
I Eritrea går mycket av EU:s bistånd till vägbygge - 37 miljoner euro går till ett vägbygge i Eritrea. Jag är ganska säker på att presidenten solar sig i glansen av det vägbygget inför sina medborgare.
För att vi nu ska göra någonting mer föreslår jag att vi stoppar biståndet. Det vore att göra något nytt. Ställ ökade krav på Eritrea! Visa tydligt att de måste respektera mänskliga rättigheter. Annars kan de inte få en enda biståndskrona av oss. Det ligger ändå i Eritreas intresse, med tanke på konflikten med Etiopien, att upprätthålla en dialog med oss i väst.
Fru talman! Slutligen vill jag säga att Dawit Isaak nu har levt tre och ett halvt år i fångenskap. Han får inte gå samma öde till mötes som Ogbachristos Kifleyesus.
Anf. 36 Laila Freivalds (S)
Fru talman! Vi har ett utvecklingsbistånd från EU:s sida i förhållande till Eritrea just i syfte att kunna ha en dialog. För att upprätthålla den dialog vi ändå har, även om den inte har lett till de resultat som vi har velat, måste vi fortsätta med ett visst utvecklingsbistånd. Annars har vi inget instrument över huvud taget för att utöva påtryckning på den eritreanska regimen.
Det vi gör från svensk sida är att vi försöker få till stånd att utvecklingsbiståndet delvis ska få en annan inriktning. Det ska rikta sig till exempel mot en utveckling av rättsväsendet. Det kan vara ett sätt att skapa förutsättningar för en annan hantering av de rättsfrågor som även svenska medborgare blir inblandade i. Det finns en möjlighet att vrida inriktningen av utvecklingsbiståndet. Men att avstå från den möjligheten är samma sak som att avstå från den påtryckningsmöjlighet vi har via den politiska dialogen. Den anser jag vara oerhört viktig som ett led i att skapa bättre förutsättningar även för de svenska medborgare som vill besöka Eritrea.
Alice Åström frågar om UD avråder människor från att åka till Eritrea. UD avråder inte generellt från att man reser till Eritrea. Men det är naturligtvis viktigt att vi lämnar information om vad det kan leda till om man har en eritreansk bakgrund, mot bakgrund av inställningen från Eritreas myndigheter och ambassad. Vi accepterar givetvis inte ambassadens agerande, och vi kan varna för konsekvenserna av det. Men ambassaden följer de direktiv de får från sin regering.
Till Cecilia Wigström vill jag säga att vi överväger på vilket sätt vi ska åka ned, vem som ska åka och hur det ska gå till. Men jag tror att även Cecilia Wigström förstår skillnaden mellan att åka till USA och att åka till Eritrea och få till stånd politiska överenskommelser.
Anf. 37 Alice Åström (V)
Fru talman! Det är oerhört viktigt att man i så fall försöker ändra inriktningen på utvecklingsbiståndet. Samtidigt måste vi ha med oss det här när vi säger att det vore att avstå från möjligheten till politisk dialog och påtryckningar, att avstå från utvecklingsbiståndet. Förr eller senare måste man ändå komma till ett läge där man ställer sig frågan om det är möjligt över huvud taget att ha en politisk dialog. Om det inte spelar någon roll vad man säger eller gör, om man inte ser någon som helst förändring utan landet år efter år kan agera på exakt samma sätt och ändå få in de här pengarna hela tiden måste man ställa sig den frågan: Är det möjligt att utöva påtryckningar för en mer positiv utveckling?
Nu säger jag inte att läget är sådant i dag. Det krävs i stället en ännu intensivare kamp för att skydda svenska medborgare i Eritrea, men också en kamp för Eritreas egna medborgare när det gäller utvecklingen där.
Att Sverige inte accepterar det sätt på vilket man administrerar svenska medborgare vid Eritreas ambassad och att vi kan utdela en varning får till följd att vi måste fråga oss: Vad gör vi i ett läge där vi kan varna och gång på gång påpeka saker samtidigt som man fullständigt struntar i de krav vi har från svensk sida?
Jag hoppas att utrikesministern ser till att denna kamp blir ännu mer intensiv och att man kanske kan göra resan. Det är ingen lätt väg att gå, men jag tror att det är oerhört viktigt att vi fortsätter att agera så att Dawit Isaak vet, och han kommer att få veta, att han inte är ensam. Vi kommer att lyfta fram problemet, ställa frågor och driva detta till den dag Dawit Isaak, och även andra, är tillbaka i Sverige igen.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.