Straffansvar för psykiskt våld
Interpellation 2024/25:213 av Mattias Vepsä (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2024-11-18
- Överlämnad
- 2024-11-19
- Anmäld
- 2024-11-20
- Svarsdatum
- 2024-12-02
- Besvarad
- 2024-12-02
- Sista svarsdatum
- 2024-12-03
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
I en passkontroll på Arlanda står en kvinna och ser fram emot att komma iväg på en efterlängtad resa med sina vänner. Resan är också ett tillfälle att komma iväg från sin expojkvän – i det senaste sms:et från honom står det att han ska förstöra hennes liv. När kvinnan ska visa sitt pass framgår det att passet är spärrat, och resan blir aldrig av. Förutom att hon inte kommer iväg får hon inte tillbaka pengar för resa och boende, och hon får lösa ut ett nytt pass för 500 kronor.
Detta är ytterligare ett i raden av fall där en man utövar kontroll och våld på en kvinna.
I samtal med kvinnans vän och i en artikel på dagensarena.se beskrivs vad som hände mer ingående, och den här berättelsen visar att det finns flera sätt att utöva sin makt och sitt våld. Den visar också på brister i hur myndigheter och försäkringsbolag lämnar brottsoffer själva – och inte minst måste politiken göra mer.
Det enda som behövs för att förlustanmäla en annan persons id-handling är att besvara enkla kontrollfrågor om namn, personnummer och familjemedlemmar. Svaren går ofta att hitta på nätet. Om man har haft en nära relation är de uppgifterna också ofta kända av förövaren. Ingen legitimering av mobilt bank-id krävs. Om man förlustanmäler ett pass fler än tre gånger blir man dessutom spärrad. Även om möjligheten att då få undantag finns visar detta på en allvarlig brist som kan drabba oskyldiga.
Regeringens fokus i kriminalpolitiken ligger på att bekämpa gängkriminaliteten, och i flera debatter har det lyfts fram att det krävs krafttag även kring mäns våld mot kvinnor. En utredning kring straffansvar för psykiskt våld är klar och remitterad och väntar på att läggas fram, men ännu har ingenting gjorts.
Vi socialdemokrater vill se en nollvision för mäns våld mot kvinnor och har presenterat flera förslag som skulle göra stor nytta.
Med anledning av detta vill jag fråga justitieminister Gunnar Strömmer:
Vilka åtgärder kommer ministern att vidta för att bekämpa även psykiskt våld mot kvinnor?
Debatt
(11 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2024/25:213
Webb-tv: Straffansvar för psykiskt våld
Dokument från debatten
- Måndag den 2 december 2024Kammarens föredragningslistor 2024/25:41
- Protokoll 2024/25:41 Måndagen den 2 decemberProtokoll 2024/25:41 Svar på interpellation 2024/25:213 om straffansvar för psykiskt våld
Protokoll från debatten
Anf. 24 Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
Fru talman! Mattias Vepsä har frågat mig vilka åtgärder jag kommer att vidta för att bekämpa även psykiskt våld mot kvinnor.
Låt mig börja med att betona vikten av att mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer bekämpas med full kraft, oavsett i vilken form sådant våld förekommer. Det är därför regeringen målmedvetet arbetar med en rad olika lagstiftningsförslag för att flytta fram positionerna i kampen mot olika former av våld i nära relationer.
En viktig del av detta handlar om kontaktförbuden. För närvarande bereder vi inom Regeringskansliet förslag som syftar till att kontaktförbud ska kunna meddelas i fler fall, att mer ingripande kontaktförbud ska kunna användas som en förstahandsåtgärd i större utsträckning än i dag och avse större geografiska områden samt att den elektroniska övervakningen av förbuden ska bli effektivare.
Förslagen innebär också att det ska införas en presumtion för kontaktförbud vid allvarliga brott i nära relationer. Det föreslås också att otillbörlig övervakning genom exempelvis gps-sändare eller appar, vilket utgör en ingripande form av psykiskt våld, ska kunna ligga till grund för ett kontaktförbud. Vidare föreslås att fler omständigheter ska beaktas vid riskbedömningen även om agerandet inte når upp till gränsen för vad som är straffbart. På så sätt ges stöd för en mer nyanserad riskbedömning med mindre fokus på tidigare brottslighet.
Detta ska också ses i ljuset av att regeringen genomför en historisk omläggning av kriminalpolitiken, där fokus flyttas från gärningsmannen till brottsoffret. Sommaren 2023 gav regeringen en särskild utredare i uppdrag att se över och föreslå skärpningar av straffskalorna för bland annat grova vålds- och sexualbrott och även att reformera påföljdssystemet. Regeringen har också remitterat betänkandet Ett ändamålsenligt samhällsskydd - remisstiden för den utredningen gick ut i mitten av november. Betänkandet innehåller ett stort antal förslag som bland annat bedöms kunna leda till ökad trygghet för brottsoffer, inte minst för den som utsätts för våld och andra kränkningar i en nära relation.
Vi diskuterade tidigare de hyresrättsliga frågorna. I de lagändringar som trädde i kraft i somras finns också förändringar som innebär ett stärkt hyresrättsligt skydd för våldsutsatta kvinnor - det är den våldsamma mannen som ska flytta, inte den våldsutsatta kvinnan.
I juni beslutade regeringen också om ett åtgärdsprogram för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck samt prostitution och människohandel. Med våld avses i det sammanhanget fysiskt, psykiskt, materiellt, ekonomiskt och sexuellt våld. Åtgärdsprogrammet innehåller bland annat flera åtgärder inom ramen för ett program för att lämna destruktiva relationer.
Därtill vill jag lyfta fram att regeringen nyligen gav en utredare i uppdrag att se över reglerna om bodelning och betänketid, i syfte att säkerställa en välfungerande, effektiv och rättssäker ordning för personer som vill separera och därigenom också stärka skyddet för den som är utsatt för ekonomiskt våld.
Som Mattias Vepsä nämner har en utredare tidigare lämnat förslag om ett utvidgat straffansvar för psykiskt våld. Vid remitteringen av förslaget kom relativt omfattande kritik från olika remissinstanser, framför allt från de aktörer inom rättsväsendet som ska använda lagstiftningen i praktiken. Förslagen ansågs vara så pass otydliga och oförutsebara att det ifrågasattes om de lever upp till legalitetsprincipens krav.
Det råder ingen tvekan om att psykiskt våld är ett omfattande problem och att det är mycket angeläget att komma åt det även straffrättsligt. Det är därför Justitiedepartementet fortsatt analyserar och arbetar med detta underlag.
Allt våld som drabbar kvinnor, något som förekommer i alltför många nära relationer, måste mötas med kraft och precision i lagstiftningen, oavsett om våldet är fysiskt, psykiskt, sexuellt eller ekonomiskt.
Anf. 25 Mattias Vepsä (S)
Fru talman! Tack, Gunnar Strömmer, för ett utförligt svar!
Den här frågan har sin bakgrund i ett samtal som vi förde här utanför kammaren med ett gäng kvinnor som kunde vittna om hur en kompis i deras bekantskapskrets blivit stannad i passkontrollen på Arlanda i samband med en planerad och efterlängtad semesterresa. Det skulle ha blivit ett tillfälle för henne att umgås med sina vänner och hämta kraft efter en lång tid i en ganska destruktiv relation. Men i det senaste sms:et i kvinnans telefon från mannen står det att han ska förstöra hennes liv. Och när kvinnan ska visa sitt pass visar det sig att passet är spärrat. Resan blir alltså inte av.
Det finns en massa frågor att ställa när det gäller ett sådant här ärende. Några handlar om vad ytterligare vi kan göra lagstiftningsmässigt. Vilka lagar kan skärpas? Vad ska vara straffbart? Hur ska vi jobba med normer och värderingar för att stoppa mäns våld mot kvinnor? I det här fallet tangerar detta en diskussion om psykiskt våld och att det i dag inte täcks i den straffrättsliga diskussionen.
Jag vill dock börja med att ställa en mycket enklare fråga än om de politiska orden om lagstiftning och straffrätt. Vi måste fråga oss om det är rimligt att det ska vara på det här sättet. Är det rimligt att en svartsjuk och kontrollerande man genom ett enkelt telefonsamtal till polisen kan spärra i det här fallet sin exflickväns pass? De enda kontrollfrågorna man får är ganska enkla frågor om namn, bostadsadress och några andra uppgifter som man ganska enkelt kan hitta svaren på genom att googla på internet.
Är det rimligt att kvinnan, i det här fallet, själv ska bära kostnaderna? Hon hamnar inte bara hamnar i ett läge där hon mår dåligt på grund av att hon blir psykiskt misshandlad. Hon drabbas också ekonomiskt, inte bara av kostnaderna för att göra ett nytt pass och oron kring det. Vi vet hur svårt det kan vara om det här fortsätter, om pass efter pass spärras. Då är risken att bli strandad i Sverige. Det handlar också om att ha jobbat ihop en semesterkassa och ha betalat för en resa med en dyr flygbiljett och hotell. Inte nog med att hon stoppas i passkontrollen på Arlanda och står där själv. Hon ska dessutom bära de ekonomiska kostnaderna efter att ha utsatts för detta. Är det rimligt?
Vi har hört svaret och fått ta del av att arbete pågår, att det ses över och att det tänks till. Jag kommer i mitt nästkommande inlägg att lyfta upp just de aspekterna i lagstiftningsprocessen. Jag tror att även min kollega kommer att göra det.
Jag vill dock fråga om regeringen, utöver att skärpa straffen för psykiskt våld, har funderat på tydligare instruktioner till polisen i sådana här ärenden. Hur ser man på instruktionerna till polisen? Hur ska det gå till? Hur ska man garantera rättssäkerheten i sådana här processer, till exempel när det handlar om att spärra pass?
Hur ser ministern på den ekonomiska frågan och ersättningarna? Finns det skäl att prata med försäkringsbolag och att ta en diskussion med fler instanser, om det ska finnas tydligare skydd för brottsoffer?
Vi i Socialdemokraterna har en brottsofferlag i vår katalog. Jag vet att också Moderaterna har lyft upp den frågan. Finns det skäl att överväga att ha fler verktyg i verktygslådan?
Anf. 26 Sara Gille (SD)
Fru talman! Berättelsen om kvinnan på Arlanda är inte unik. Den är en av många som illustrerar att psykiskt våld kan vara ett lika destruktivt vapen som fysiskt våld. Det är ett sätt att kontrollera, manipulera och bryta ned.
Det här är en fråga som Sverigedemokraterna har drivit i många år. Jag är stolt över att denna regering, med Sverigedemokraternas stöd, har tagit frågan på största allvar och arbetar för att stärka skyddet för de kvinnor som utsätts för våld.
Socialdemokraterna, däremot, hade chansen att ta itu med dessa frågor, men de valde att inte göra det. I stället lämnade de över ett samhälle där förövare fortfarande kan utnyttja luckor i systemen och brottsoffer står ensamma. Nu när Socialdemokraterna är i opposition klagar de på regeringen, som arbetar målmedvetet med att städa upp efter deras misslyckanden. Det är hyckleri på högsta nivå, och det är brottsoffren som får betala priset för deras passivitet.
Fru talman! Sverigedemokraterna har länge varit drivande på flera områden som är centrala när det gäller att bekämpa våld och psykiskt våld och att stärka skyddet för kvinnor. För oss handlar det inte bara om att prata om problemen utan även om att faktiskt leverera lösningar. Det hade aldrig hänt om Socialdemokraterna fortfarande hade makten.
Man kan fråga sig varför Socialdemokraterna inte agerade då de hade makten. Varför gjordes inte de lagändringar som behövdes? Socialdemokraterna pratar mycket om kvinnors trygghet men levererade väldigt lite då de faktiskt hade möjlighet.
Sverigedemokraterna, däremot, har alltid satt handling före ord. Vår politik bygger på att skapa ett tryggt Sverige där våld, hot och förtryck, oavsett form, inte accepteras. Vi har varit tydliga med att straffen för våldsbrott måste höjas generellt. Förövare som skadar andra ska känna av rättsstatens fulla kraft. För oss är det en självklarhet att både fysiskt och psykiskt våld ska leda till rejäla påföljder.
Tack vare vårt arbete i samarbetet med regeringen har vi fått igenom flera viktiga prioriteringar: ett starkare brottsofferskydd och utökade stödinsatser till kvinnor och barn i utsatta situationer. Psykiskt våld är inte bara ett privat problem. Det är också ett samhällsproblem som kräver att hela rättsstaten mobiliseras.
Sverigedemokraterna har även varit en stark röst för att stärka polisens resurser. Vi har krävt fler poliser, mer utbildning för att hantera våldsbrott i nära relationer och en effektivare rättsprocess för att säkerställa att brottsoffer inte lämnas ensamma. Att polisen ska ha rätt verktyg för att snabbt agera när kvinnor anmäler psykiskt våld är en grundbult i vår politik.
Sverigedemokraterna har varit tydliga: Vi vill se ett Sverige där tryggheten står i centrum. Våld, hot och förtryck ska mötas av rättsstatens fulla kraft. Därför har vi varit drivande för att skärpa straffen, förstärka polisens resurser och skapa system som skyddar, inte lämnar, brottsoffer.
Fru talman! Jag skulle vilja fråga ledamoten vilket straff han anser ska följa på just psykiskt våld och vilka rekvisit som bör vara uppfyllda för en sådan fällande dom.
Anf. 27 Sanna Backeskog (S)
Fru talman! Jag vill tacka ledamoten Mattias Vepsä för denna viktiga interpellation och även justitieministern, som återigen är i kammaren för att diskutera psykiskt våld.
Den vanligt förekommande definition av våld som ofta används av till exempel länsstyrelserna, Jämställdhetsmyndigheten, barnrättsorganisationerna och kvinnojourerna är den norska psykologen och psykoterapeuten Per Isdals ord i Meningen med våld från år 2000: Våld är varje handling riktad mot en annan person och som genom denna handling skadar, smärtar, skrämmer eller kränker och får denna person att göra något mot sin vilja eller avstå från något som den vill.
Jag tänker tydligt på meningens andra halva som på många sätt ringar in det psykiska våldet; det handlar till exempel om att långsiktigt trycka ned och nedvärdera en person men också om att begränsa hela hennes handlingsutrymme och sociala umgänge.
Ledamoten Mattias Vepsäs berättelse är helt fruktansvärd. En man skickar ett sms till sin före detta flickvän om att förstöra hennes liv och spärrar sedan hennes pass så att hon inte kommer iväg på sin efterlängtade utlandsresa. Det psykiska våldet kan sannerligen ta sig många uttryck.
Vi vet också att det psykiska våldet ofta är startskott för grovt fysiskt våld och sexuellt våld. Socialstyrelsens senaste skade- och dödsfallsutredning har också pekat på den allvarliga kopplingen mellan psykiskt våld och fysiskt våld. Man har även sett flera fall där enbart psykiskt våld har förekommit innan ett mord har begåtts.
Tyvärr kunde man också konstatera att det psykiska våldet ibland har varit känt hos till exempel hälso- och sjukvård eller socialtjänst. Det är uppenbart att det finns stora kunskapsluckor och att samhället behöver ta det psykiska våldet på större allvar.
I fredags var jag på ett kunskapshöjande heldagsseminarium på temat våld i unga parrelationer, som arrangerades av Kvinnojouren Blåklockan. Seminariet riktade sig till beslutsfattare och till yrkesverksamma inom skola och socialtjänst.
Flera gånger under dagens dragningar slog det mig att politiken måste göra mer för att markera kraftfullt mot det psykiska våldet. Det kan gälla till exempel svår och i princip okontrollerad svartsjuka eller kontrollerande beteende, vilket är alldeles för vanligt i unga parrelationer.
I den intervjustudie som presenterades fanns flera unga som själva beskrev det psykiska våldet som det allvarligaste eftersom det får så stora konsekvenser långsiktigt på den psykiska hälsan och självförtroendet.
Fru talman! Jag vill betona att jag verkligen uppskattar justitieministerns svar här i debatten i dag: "Det råder ingen tvekan om att psykiskt våld är ett omfattande problem och att det är mycket angeläget att komma åt det även i straffrätten."
Detta känns hoppfullt. Men samtidigt har det gått en bra bit över två år sedan S-utredningen om psykiskt våld presenterades. Det var mer än ett och ett halvt år sedan justitieministern lovade att vi skulle få komma tillbaka till kammaren och jaga honom med blåslampa om inte en proposition fanns på plats inom ett år. Och jag måste då fråga hur länge en fråga kan beredas i Justitiedepartementet. Bearbetas materialet, eller har det hamnat i en byrålåda?
Det finns absolut viss kritik från en del håll gällande utformning av lagförslaget. Och det är bra att vi har remissinstanser, så att regeringen kan väga in fler perspektiv för att ta fram ett träffsäkert och rättssäkert lagförslag att lägga fram till riksdagen att besluta om. Men att det behövs en ny proposition på riksdagens bord är jag fullständigt övertygad om.
Anf. 28 Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
Fru talman! Jag tackar alla som deltar i den här viktiga debatten i dag.
Låt mig börja med fallet på Arlanda, som Mattias Vepsä tar upp. Den raka frågan är om det är rimligt. Nej, det är verkligen inte rimligt. Jag följer gärna upp frågan om passhanteringen på ett lämpligt sätt - också i en vidare cirkel, så att säga. Vad får det för konsekvenser, och vem bär kostnaderna för den typen av konsekvenser?
Den här debatten är ett uttryck för att när man talar om mäns våld mot kvinnor, som det i de allra flesta fall handlar om, även om det förstås har sitt värde att lyfta fram att våld av olika slag kan förekomma i andra relationer än mellan män och kvinnor, men likafullt, är det viktigt att ha det bredare perspektivet. Det handlar naturligtvis om fysiskt våld, men det är välgörande att det blir en utveckling i lagstiftningen och på andra sätt som tar sikte på bredden av våldet. Det ekonomiska våldet är en del, och det psykiska våldet är en annan del. Vi ska ha med oss att dessa ofta hänger ihop på ett intrikat sätt.
Låt mig ta fasta på en sak som Sanna Backeskog nämnde, nämligen insikten att till exempel kunskaper om psykiskt våld eller information om förekomsten av psykiskt våld kan finnas hos olika aktörer, men det har inte kommit till brottsbekämpningens kännedom så att man kan vidta åtgärder för att förhindra och förebygga allvarligare brottslighet - ytterst mord. Det är dessvärre ett känt faktum.
Det finns en hög uppklaring av mord som drabbar kvinnor i nära relationer, men problemet är att morden äger rum i första läget. Då vill jag rikta ljuset på en proposition som regeringen nu lägger på riksdagens bord som handlar om informationsdelning och en uppgiftsskyldighet hos olika aktörer, som kan ha stor betydelse inte minst på det är området.
Brottsbekämpningen kan exempelvis inte veta vilken information om psykiskt våld som finns hos andra aktörer, men om de aktörerna proaktivt måste dela den informationen kommer också det samlade systemets förmåga att förhindra att exempelvis psykiskt våld - nog så allvarligt - också övergår till fysiskt våld och i värsta fall dödligt våld. Då kan vi förhindra många fler sådana brott i framtiden. Det är oerhört angeläget, och jag hoppas på ett rungande ja från kammaren när den lagstiftningen väl ska bli föremål för omröstning här.
Även straffrätten bör fånga de olika dimensionerna av våldet. Då är det i varje fall två frågor som inställer sig. Den ena är förstås vad som ska vara straffbart. Där menar jag att även psykiskt våld på ett precist sätt måste träffas av den straffrättsliga regleringen. Jag kommer tillbaka till själva lagstiftningsarbetet, men jag vill bara säga att det finns ännu en dimension, nämligen hur långa straffen ska vara.
Jag har varit lite bekymrad när Socialdemokraterna har kritiserat mig och regeringen för att vara för ofokuserad i vår syn på straffrätten. Vi borde bara fokusera på att bekämpa gängen och den organiserade brottsligheten. Det är förvisso en mycket angelägen uppgift, men det är klart att de frågor vi diskuterar i dag understryker vikten av ett bredare perspektiv också på straffrätten. Vi måste förstås ha straff som på ett bättre sätt återspeglar brottens allvar också på det här området. Det handlar om både vad som ska vara straffbart och hur höga straffen ska vara. Psykiskt våld ska vara straffbart, och straffen ska vara avsevärt mer kännbara än vad som är fallet på området i dag.
Låt mig få säga något om utredningen. Den hyresrättsliga regleringen som vi talade om tidigare höll hög kvalitet, och det var enkelt att arbeta vidare med den skyndsamt. Dessvärre var just den lagstiftning som vi talar om i dag, det psykiska våldet, mer problematisk.
Utredningen är inte en hyllvärmare. När jag säger att vi bereder frågan betyder det att vi arbetar med utredningen och att vi kommer att återkomma till riksdagen med ett konkret lagförslag. Däremot tänker jag att jag inte säljer skinnet förrän björnen är skjuten, utan jag återkommer när vi är klara. Men vi arbetar mycket aktivt med frågan.
Anf. 29 Mattias Vepsä (S)
Fru talman! Jag tackar meddebattörerna för de intressanta frågor som har väckts. Jag måste ändå ta upp tråden där Sara Gille, Sverigedemokraterna, lämnade talarstolen.
Det är nu flera debatter på vårt utskottsområde i kammaren. Man försöker framställa en bild av att vi hade något slags nollpunkt när Tidöpartierna bildade regering. Innan dess var det förfall och ingenting blev gjort. Det har pratats, men ingen leverans. Sverige har varit hemskt att leva i, men nu är det guld och gröna skogar. Nu verkar allting perfekt, och nu har vi en regering som är oerhört handlingskraftig.
På justitieutskottets område ligger tyngdpunkten i Tidöavtalet. Det går inte att säga någonting annat. Den här regeringen vill åstadkomma saker på den straffrättsliga sidan och i hela rättskedjan. Tyngdpunkten politiskt ligger här. Man kan diskutera frågorna ingående och ha invändningar mot delar av förslagen. I de allra flesta delarna har Socialdemokraterna stöttat eller till och med lagt grunden för det lagstiftningsarbete som pågår i kammaren.
Vi behöver inte nämna hur många propositioner och utredningar som grundar sig i socialdemokratiska förslag och utredningar, men i början av året var det omkring 19 av 21. Det är klart att saker har gjorts.
Den här debatten tog sin utgångspunkt i en berättelse från en kvinna som var drabbad av en mans kontrollbehov och kvinnan lämnades i en situation i passkontrollen där hon inte kunde resa utomlands. Det kostar pengar och orsakar personligt lidande. Vi har kunnat visa att den här regeringen har en färdig utredning. Det finns ett lagförslag på bordet, men i det här lagstiftningsarbetet är det oerhört viktigt att saker och ting ska ta lång tid.
I grund och botten tror jag att alla här inne tycker att det är viktigt att lagstiftningsprocessen får ta den tid som krävs. Jag delar Gunnar Strömmers uppfattning om det.
Jag noterar att det nu är halvtid i Tidösamarbetet. Därför tänker jag att både Sverigedemokraterna och regeringen får ta ansvar för den situation som råder i vårt land just nu. I flera andra lagstiftningsärenden har det skett en beredning på Regeringskansliet i en rasande takt, och det har pressats fram utredningsförslag i ett tempo som ibland gör att de produkter vi har att ta ställning här är bristfälliga. Vi vill inte ha en bristfällig produkt, utan vi vill ha en bred diskussion om det straffrättsliga och om psykiskt våld. Det är därför vi ligger på för att komma till rätta med ett stort samhällsproblem.
Jag vill också säga att vi inte är ensamma om att ha en oro för just detta politikområde. I polisens egen årsredovisning säger man att just detta område behöver ägnas mer kraft.
I flera polisregioner är faktiskt mäns våld mot kvinnor dödligare än skjutvapenvåldet. Men den egna årsredovisningen säger att det arbete som har gjorts så här långt inte har gjort någon större skillnad.
I min stad lades projekt som Igor ned, som var ett arbetssätt för att bryta mäns våld mot kvinnor. Mot den bakgrunden tänker jag fortsätta fråga: Har regeringen fler verktyg i sin verktygslåda, och kommer det att komma fram några lagstiftningsprodukter?
Anf. 30 Sara Gille (SD)
Fru talman! Jag är faktiskt själv en person som varit utsatt för både psykiskt och fysiskt våld. Jag vet hur svårt det är att lämna en relation. Jag vet hur det känns att vara nedtryckt och hur hotbilden kan ligga på. Jag vet exakt hur det upplevs.
Psykiskt våld är en av de mest destruktiva formerna av maktutövning, och jag är oerhört glad över att regeringen tar denna fråga på fullaste allvar.
Utredningen om straffansvar för psykiskt våld har kommit tillbaka, och vi kommer att göra en omarbetning utifrån de svar som vi fått. Det visar att vi inte bara ser problemet, utan vi agerar faktiskt.
När Socialdemokraterna nu sitter i opposition börjar de plötsligt klaga på den regering som måste städa upp efter deras misslyckanden, vilket är anmärkningsvärt. Det är oärligt och respektlöst, inte bara mot oss som arbetar för förändring utan framför allt mot de kvinnor som Socialdemokraterna svek när de hade chansen att göra skillnad. Det är hyckleri på högsta nivå att de nu försöker framstå som om de bryr sig om dessa frågor.
Fru talman! Låt oss vara klara: Det är Socialdemokraternas passivitet som har gjort att kvinnor som kvinnan på Arlanda står ensamma i dag. Deras brist på handling har kostat inte bara pengar och frihet utan också trygghet för kvinnor i hela Sverige.
Vi ser problemen, och vi agerar. Vi städar upp det kaos som Socialdemokraterna lämnade efter sig, och vi gör det med tydliga mål och konkreta åtgärder.
Skillnaden mellan oss och Socialdemokraterna är enkel: Medan Socialdemokraterna pratade gör vi jobbet.
Anf. 31 Sanna Backeskog (S)
Fru talman! Låt mig understryka att mäns våld mot kvinnor har varit en högt prioriterad fråga för Socialdemokraterna och för den socialdemokratiska regeringen. Under vår tid i regeringsställning skärptes ett flertal straff, brottsskadeersättningen höjdes, vi satsade mycket pengar på kommunerna för att förebygga våldet och dess orsaker, och vi såg också till att det livsviktiga civilsamhället kunde vara en del i att ge stöd och skydd till brottsoffer och också vara en viktig röst i samhällsdebatten.
Titta på Brottsofferjouren nu! Man har fått en 66-procentig minskning av stödet just när det gäller arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Det är resultatet i dag.
Låt mig återgå till samtalet med justitieministern, som jag ändå tycker har varit givande, framåtsyftande och hoppfullt på många sätt. Jag vill understryka att flera remissinstanser är positiva till att kriminalisera psykiskt våld.
Rädda Barnen säger så här: Sammantaget ser Rädda Barnen det som positivt med en kriminalisering av psykiskt våld, då konsekvenserna av denna typ av våld ofta är minst lika allvarliga som exempelvis fysiskt våld, i synnerhet för barn.
Och i Polismyndighetens remissvar kan man läsa: Polismyndigheten tillstyrker att det införs en ny brottstyp benämnd psykisk misshandel och att detta brott samt förolämpning inkluderas i fridskränkningsbrotten, olaga förföljelse samt hedersförtryck. Härigenom sänds en tydlig signal om att psykisk misshandel är oacceptabelt, vilket i sin tur kan förebygga och motverka brott. Det medför även en upprättelse för brottsutsatta och beaktar i större utsträckning våld mellan unga.
Fru talman! Samhället måste agera kraftfullt för att förebygga och lagföra det psykiska våldet. Det är tydligt att det finns en stor undanträngningseffekt, där mäns våld mot kvinnor nedprioriteras.
Låt mig fråga justitieministern: Kommer vi i riksdagen att få ta ställning till en proposition om straffansvar för psykiskt våld under den här mandatperioden?
Anf. 32 Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
Fru talman! Jag svarar omedelbart på den raka frågan med ett ja. Det kommer riksdagen att få göra. Det arbetet pågår. Men jag vill återkomma till exakt vad vi ska lägga på riksdagens bord och tidpunkten för det när vi är klara. Men arbetet med detta pågår.
Jag vill också understryka att jag är positiv till en sådan kriminalisering. Jag tycker dock att problemet är så allvarligt och konsekvenserna för enskilda brottsoffer så omfattande att det är väldigt viktigt med en straffrättslig reglering som gör jobbet, alltså en reglering som är tillräckligt precis, praktisk och effektiv, så att den får de avsedda effekterna för enskilda människor och de konkreta fallen. Därför lägger vi nu stor omsorg på att få fram just en sådan reglering.
Mattias Vepsä frågar om regeringen gör fler saker utöver detta och om det finns fler åtgärder i verktygslådan. Ja, det gör det verkligen.
Jag har inget som helst problem med att arbeta vidare med underlag som initierats av andra. I en del sådana fall kan jag möjligtvis tycka att man inte har varit tillräckligt offensiv och kanske bara har nått 80 procent av vägen. Vi har ägnat mycket tid åt att spetsa till en lång rad sådana underlag, så att de lagstiftningsförslag som sedan läggs på riksdagens bord verkligen kan göra jobbet.
Låt mig nämna några delar. Tryggare hem är en otroligt viktig lagstiftning som riksdagen ställde sig bakom tidigare under året. Den skapar ett skydd för barn där den ena föräldern utsätter den andra föräldern för våld. Där hade vi ett gott underlag att jobba med men kunde flytta fram positionerna och spetsa till det ytterligare.
När det gäller kontaktförbudslagstiftningen ser jag mycket fram emot att få komma tillbaka till riksdagen med ett omfattande reformpaket, något som i högsta grad är viktigt när det handlar om psykiskt våld. Det utgår från den brottsutsatta eller psykiskt misshandlade kvinnan i mycket högre grad än i dag. Det kan användas i fler fall och omfatta större geografiska områden och tillskapa en verklig trygghet och frihet som utgår från den enskilda kvinnans behov. Den tar sikte på sådant som i högsta grad är just psykiskt våld, och man övervakar med appar, gps eller annat. Det är otroligt viktigt att få detta på plats, och det kommer under våren.
En sak som också är väldigt betydelsefull handlar om brottsoffers möjlighet att hävda sig i den rättsliga processen. Vi har en utredning igång som ser över förutsättningarna för inte minst kvinnor som utsatts för våld att också ha med sig målsägandebiträde upp i hovrätten. Det handlar om att man alltså ska orka stå upp när de straffrättsliga bestämmelser som vi nu talar om ska användas i praktiken.
Vi ser också på sådant som handlar om kränkningsersättningar. Ska domstolar verkligen kunna avskilja den frågan från brottmålet, så att den enskilde själv måste driva ersättningsfrågan mot sin förövare i en civilrättslig process? Utöver den psykiska belastning detta innebär kan det också vara förenat med ekonomiska risker när det gäller rättegångskostnader. Vi tycker att det är rimligt att staten i fler fall än i dag ska betala ut en ersättning direkt till brottsoffret i stället för att brottsoffret själv ska behöva driva in ersättningarna från sina förövare.
Sedan kommer vi till straffen, trots allt. Nu talar vi om vad som ska straffbeläggas. Det är viktigt, men det är också viktigt vilka straff och hur långa straff som kommer att mätas ut. För att ta en aktuell fråga kan jag nämna att vi just nu exempelvis ser på möjligheten att livstidsstraff ska kunna följa på upprepade våldtäkter även om livstid inte ingår i straffskalan för det enskilda brottet. Vi ser på förvaringsstraff för att kunna låsa in de riktigt samhällsfarliga brottslingarna och så vidare.
Det långa talets korta mening är detta: Eftersom de här frågorna är så betydelsefulla och konsekvenserna för enskilda så allvarliga måste ett åtgärdsprogram reflektera detta allvar, och det gör regeringens program.
Anf. 33 Mattias Vepsä (S)
Fru talman! Jag tackar för en bra och tydliggörande debatt. Först vill jag verkligen understryka något gällande tidigare debattören Sara Gilles vittnesmål, om att själv vara drabbad. Det är precis därför vi allihop är här i denna kammare - för att få stopp på mäns våld mot kvinnor. Det är ett samhällsproblem som är enormt stort och som inte har fått den uppmärksamhet som krävs.
Jag vänder mig däremot mot den bild som Sverigedemokraterna gång efter annan försöker måla upp i denna kammare om att ingenting har gjorts tidigare. Jag minns tillbaka på när jag själv var engagerad i SSU. För snart 20 år sedan förde vi en diskussion om en samtyckeslagstiftning när det kommer till sexualbrott. Under förra perioden fick vi en sexualbrottslagstiftning som troligtvis tillhör världens skarpaste, med samtycke. Vi har skärpt straffen för våldtäkt och för grov kvinnofridskränkning samt när det gäller kontaktförbud och misshandelsdomar. Vi hade föregående mandatperiod en regering med ett 40-punktsprogram plus 99 punkter i en handlingsplan för att just bekämpa mäns våld mot kvinnor.
Denna debatt här handlar om en punkt där vi har satt ljuset på en lagstiftningsprodukt som har legat på regeringens bord i snart två och ett halvt år och där processen tar väldigt lång tid.
Detta ska också sägas mot bakgrund av att det Sverige vi lever i nu drabbas av Sverigedemokraterna och Tidöpartierna. Larmen från kommuner och kvinnojourer om hot om nedlagda skyddsboenden står som spön i backen. Vi har nämligen en ekonomisk situation som gör att kommuner och regioner går på knäna. Det är svårt att få pengar för att kunna placera kvinnor i behov av skydd.
Mer kan göras. Låt oss, i stället för att spela ett politiskt spel och försöka sätta bilder av att den ena inte vill någonting medan den andra sidan gör allt, enas om att vi vill framåt tillsammans.
Frågan till Gunnar Strömmer och regeringen är: Kommer ni att garantera kommunernas ekonomiska situation så att de kan ta kampen mot mäns våld mot kvinnor i realiteten?
Anf. 34 Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
Fru talman! Tack, Mattias Vepsä, för möjligheten att diskutera frågorna i dag! Tack, Sara Gille, för ett väldigt starkt vittnesbörd! Det är starkt av dig att stå här och berätta om detta. Det tillsammans med den berättelse som vi hörde från Arlanda återspeglar vikten av att dessa frågor får stor politisk uppmärksamhet och att vi systematiskt flyttar fram positionerna på en lång rad områden i samhället.
I dag har vi talat om straffrätten. Den är naturligtvis central. Men det gäller att vi gör väldigt mycket också på många andra områden.
Jag vill i det sammanhanget gärna lyfta en fråga som jag tror lyftes för första gången i en statlig utredning 2005. Den handlar om det ekonomiska och, kan man säga, i hög grad psykiska våld som utövas inom ramen för bodelningar, där den ekonomiskt starkare parten kan använda bodelningen som ett väldigt kraftfullt maktmedel mot den ekonomiskt svagare parten, som i regel är en kvinna, som vill lämna en destruktiv relation. Jag är väldigt glad att denna regering kunde starta en process när det gäller detta, efter närmare 20 år av en debatt som inte har materialiserat sig i ett konkret lagstiftningsarbete förrän vi nu tar tag i det.
Självklart är frågan om ekonomiska resurser en central del i detta. Som ett resultat av att inflationsbekämpningen nu har varit lyckosam kommer kommuner och regioner att ha 50 miljarder mer i form av minskade pensionskostnader under nästa år. Vi har under den ekonomiska kris som har varit under ett par år ändå kunnat fortsätta stödja kommuner och regioner med mycket substantiella statsbidrag. Det kommer naturligtvis att ske även fortsättningsvis.
Ytterst är detta naturligtvis också en prioriteringsfråga. Kommer olika delar av vårt samhälle att prioritera kampen mot mäns våld mot kvinnor även när det hamnar i konflikt med andra utgifter? Det hoppas jag. Det är nämligen nödvändigt att detta prioriteras även i en tid med växande resurser, som vi har framför oss.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.