Stöd till långtidsarbetslösa
Interpellation 2009/10:195 av Högman, Berit (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2010-01-21
- Inlämnad
- 2010-01-21
- Besvarad
- 2010-02-02
- Sista svarsdatum
- 2010-02-04
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 21 januari
Interpellation
2009/10:195 Stöd till långtidsarbetslösa
av Berit Högman (s)
till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)
Färre skrivs in som arbetslösa vid Arbetsförmedlingen i dag jämfört med för ett år sedan. Det är bra. Samtidigt har antalet arbetslösa inskrivna vid Arbetsförmedlingen ökat med 55 procent och gruppen som är långtidsarbetslösa fördubblats. Vi socialdemokrater vill öka de långtidsarbetslösas möjligheter till jobb genom aktiva insatser av hög kvalitet. Vi vill se fler utbildningsplatser och fler lönebidrag. I dag får endast tre av tio inom jobb- och utvecklingsgarantin en aktiv insats som ökar möjligheten att få ett jobb. Coachning kan vara bra för vissa, men den förbättrar inte en sökandes cv, och är därmed ingen lösning för en person som står långt ifrån arbetsmarknaden.
Min fråga är:
Vad avser arbetsmarknadsministern att göra för att förbättra de långtidsarbetslösas möjligheter att få ett jobb när konjunkturen vänder?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2009/10:195
Webb-tv: Stöd till långtidsarbetslösa
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2009/10:67 Tisdagen den 2 februariProtokoll 2009/10:67 10 § Svar på interpellation 2009/10:195 om stöd till långtidsarbetslösa
Protokoll från debatten
Anf. 60 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Berit Högman har frågat mig vad jag avser att göra för att förbättra de långtidsarbetslösas möjligheter att få ett jobb när konjunkturen vänder.
Låt mig börja med att säga att arbetsmarknadspolitikens övergripande syfte i en kraftig konjunkturnedgång är att motverka att arbetslösheten biter sig fast på höga nivåer under lång tid. Insatser behövs både för att förhindra att fler människor blir långtidsarbetslösa och för att stärka konkurrenskraften hos dem som står långt från arbetsmarknaden.
Regeringen har vidtagit flera åtgärder för dem som har det svårast att komma in på arbetsmarknaden, bland annat genom jobb- och utvecklingsgarantin och jobbgarantin för unga. Den 1 januari 2009 fördubblades dessutom kompensationen till arbetsgivarna för nystartsjobb. Vidare har regeringen under mandatperioden ökat resurserna för lönebidrag. Under 2010 har satsningarna inom arbetsmarknadspolitiken förstärkts, bland annat genom införandet av den nya insatsen Lyft och utökade platser i arbetsmarknadsutbildning. Dessutom har regeringen kraftigt ökat platserna inom det offentliga utbildningsväsendet, exempelvis inom yrkesinriktad gymnasial vuxenutbildning.
Jag vill framhålla att jag helt delar uppfattningen att det är viktigt med kvalitet i insatserna för dem som står långt från arbetsmarknaden. Regeringen har också betonat att det är viktigt att Arbetsförmedlingen värnar kvaliteten i garantierna och säkerställer att deltagarna erbjuds aktiviteter med utgångspunkt i deras behov.
Däremot delar jag inte uppfattningen att coachningsinsatser inte är en lösning för dem som står långt från arbetsmarknaden. Jag vill lyfta fram att det finns jobb även i en lågkonjunktur. Därför är det viktigt att upprätthålla sökaktiviteten hos alla arbetslösa.
En av poängerna med regeringens arbetsmarknadspolitik är att insatserna ska vara individuellt utformade. Regeringen har därför sett till att Arbetsförmedlingen har tillgång till de resurser som behövs för detta. Jag har förtroende för att Arbetsförmedlingen har kompetens att avgöra vilka insatser som är mest verkningsfulla för att varje individ ska få möjlighet att så snabbt som möjligt få arbete.
Jag kommer att följa utvecklingen mycket noga, särskilt när det gäller Arbetsförmedlingens arbete med att erbjuda individuellt utformade insatser för att de som står långt från arbetsmarknaden så snabbt som möjligt ska få ett arbete. För närvarande avser jag dock inte att vidta några ytterligare åtgärder.
Anf. 61 Berit Högman (S)
Herr talman! Tack för svaret, statsrådet! Jag är nöjd med inledningen där statsrådet bekänner att arbetsmarknadspolitikens syfte är att arbetslösheten inte ska bita sig fast på höga nivåer under lång tid - så långt är allt gott och väl - men det är ju precis det som håller på att hända! Vi fick Arbetsförmedlingens decembersiffror den 18 januari, och de visar att 400 000 personer antingen är öppet arbetslösa eller är placerade i program med aktivitetsstöd. Det är en ökning med 150 000 personer på ett år. Nu befinner sig långt över 100 000 personer i den så kallade jobbgarantin där endast en av fem får aktivt stöd.
Jag funderar på om det kanske var de 100 000 som statsminister Reinfeldt trodde var 100 000 fler jobb i söndagskvällens debatt.
Långtidsarbetslösheten har alltså på ett år nästan fördubblats. Det är just dessa arbetslösa som riskerar att aldrig komma tillbaka till arbetsmarknaden. De hamnar alltid längst bak i kön; de får inte chansen. Det är inte de färska arbetslösa som har de stora bekymren, utan det är dessa grupper. Det måste vi ha klart för oss.
Jag vill peka på några problem som finns som regeringen och statsrådet ganska omedelbart skulle kunna rätta till om viljan finns.
Riksrevisionen har nyligen granskat arbetsmarknadspolitiken och kommit fram till att jobb- och utvecklingsgarantin inte passar för så stora volymer som det handlar om i dag. Det är helt enkelt svårt att få fram praktikplatser, Lyftplatser och andra platser av god kvalitet för så många.
Min och vår slutsats är att utbildning och vidareutbildning är en långt effektivare metod både kortsiktigt och långsiktigt. Kortsiktigt för att det går väldigt snabbt att ordna det och långsiktigt för att vi rustar arbetskraften för framtiden och för den tid som vi vet kommer om bara några år.
Statsrådet säger: Jo, men vi har gjort satsningar! Men ni började med att dra ned, så det var från en väldigt låg nivå satsningarna gjordes, och i förhållande till behoven är utbildningskapaciteten fortfarande alldeles för låg oavsett vilken typ av utbildning vi pratar om.
Ett annat tydligt problem är ersättningssystemen. Regeringen säger att man ska kunna kombinera praktik och utbildning. Men om du har en praktikplats och har ditt aktivitetsstöd och vill läsa på komvux för att till exempel läsa upp engelskan och matten, ja, då dras aktivitetsstödet ned men studietiden kommer inte upp i den nivå som gör att man kan få studiestöd. Det blir fullständigt kontraproduktivt. Du får lägre ersättning för att du försöker producera någonting mer och investera i din egen framtid. Det skulle regeringen snabbt kunna göra någonting åt.
Sedan handlar det om coacherna, och även här har Riksrevisionen konstaterat att ersättningssystemet för coacherna inte alls är särskilt genialt med tanke på att det ska bli aktiva insatser. Man får en prick i protokollet som visar att man är aktiv, och insatsen från coachen kan vara ett telefonsamtal var fjortonde dag. Är det en arbetslinje? Är det en aktivitetslinje som man som arbetsmarknadsminister kan försvara?
Det måste till mycket bättre kvalificerade insatser om vi inte ska få en väldigt stor grupp som hamnar i långtidsarbetslöshet, och då finns bland annat dessa punkter som statsrådet och regeringen skulle kunna välja att åtgärda direkt. Varför gör ni inte det?
Anf. 62 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Låt mig försöka svara på några av de här frågorna. Skälet till att det ser ut som det gör i jobbgarantin är att vi inte styr med volym, utan vi styr med mål. Det innebär att det är arbetsförmedlaren och Arbetsförmedlingen som avgör vilka insatser, utifrån en individuell bedömning, som snabbast kan leda till ett arbete. Det gör att det ser ut som det gör. Om det nu råkar vara 5, 10, 15 eller 25 procent som får utbildning bygger på en individuell bedömning. Det kan dessutom variera ganska kraftigt över tiden. Det tror jag är rätt, därför att jag är i grunden av samma inställning som Berit Högman. Utbildning är en lätt börda att bära, och det är en god idé att i dåliga tider passa på att utbilda sig, vilket vi också ser att väldigt många ungdomar gör just nu. När man har svårt att ta sig ut på arbetsmarknaden fortsätter man att plugga lite till. Jag är den förste att säga att det är en god idé att göra det. Det är också därför som vi har förstärkt med över 30 000 nya utbildningsplatser i år.
Sedan är det naturligtvis så att om det ska få en vettig effekt ska det vara utbildning där utbildning behövs, och därför måste man titta lite mer på den individuella profilen på dem som kommer till Arbetsförmedlingen. En hel del av dem som har kommit till Arbetsförmedlingen det senaste året har varit personer som har jobbat i svensk exportindustri. Man har kanske jobbat på Volvo, man har jobbat på Saab eller hos underleverantörer. Det är trots allt så att det är en del av den svenska arbetskraften som är bland de mest välutbildade och har mycket god erfarenhet från arbetsmarknaden.
Det kan dock behövas kortare omställningsutbildningar för att man ska kunna gå vidare till ett jobb som man kanske tidigare inte har haft. Det är också det som sker på arbetsmarknaden till exempel inom ramen för omställningsavtalen och, ska jag säga, inom ramen för Arbetsförmedlingens verksamhet.
Vi kan ju tydligt se att av dem som fått lämna Volvo under förra året är 80 procent antingen i nytt arbete eller i utbildning genom omställningsavtalen. Det är en väldigt bra siffra, tycker jag. Av dem som har lämnat Saab har ungefär två tredjedelar gått vidare till nytt arbete, och ytterligare ganska många har gått vidare till olika utbildningsinsatser, inte minst genom de medel som vi nu får via Europeiska globaliseringsfonden för att kunna arbeta med just den typen av utbildning.
Det är bra, men det är nog inte hela lösningen på problematiken, för det måste till, som Berit Högman efterlyste i sin förra interpellation och i interpellationsdebatten, en individualiserad bedömning av vad som är den snabbaste vägen tillbaka.
Sedan är det naturligtvis så att det här är en utmaning. Jag vet inte om Berit Högman kommer ihåg det, men LO-Tidningen hade den 29 augusti 2008 ett stort uppslag om nya rekord på svensk arbetsmarknad, och det var alla de fina rekorden som jag kunde stå här och vara nöjd med. Tre veckor senare gick Lehman Brothers i konkurs, och sedan var det som att dra ur en propp och vi fick nästan 90-talsnivåer på varslen under oktober, november och december.
Den internationella finanskrisen har ju dragit fram över svensk arbetsmarknad som en slåttermaskin, och det har naturligtvis varit oerhört besvärligt för alla inblandade att hantera den kraftfulla tillväxten av arbetsmarknadspolitiska insatser. Vi har ju närmast fördubblat det från 125 000 till 250 000 personer under nästa år. Det gör naturligtvis att det är oerhört viktigt att just se över kvaliteten. Det är den jag är mest orolig för, ska jag säga.
Vi har människor som kommer till Arbetsförmedlingen med höga krav. Vi har höga förväntningar, och det är en kraftfull volymökning. Att då se till att var och en får precis den kvalitet som man faktiskt har rätt att kräva och som är samhällsekonomiskt lönsam och som vi vill erbjuda är väldigt svårt. Därför är kanske den främsta uppgiften under det här året att värna kvaliteten i de insatser som görs.
Anf. 63 Berit Högman (S)
Herr talman! När det gäller målen är det bra att Arbetsförmedlingen har mål, men man måste också tänka över dem - vad syftar de till? - så att man inte mäter insatserna utan faktiskt resultatet. Det är det som är bekymret med coacherna, nämligen att de får sina 9 000 för insatsen, och insatsen kan vara ett telefonsamtal var fjortonde dag. Det är inte en ung människa betjänt av. 25 procent av de unga arbetslösa saknar fullständig gymnasieutbildning. Det vore otroligt mycket mer effektivt att satsa på komvux, folkhögskola och alla andra utbildningsformer för dessa unga människor. Det skulle vara varaktigt.
Jag träffar arbetsförmedlare runt om i landet som har svårt att dölja sin frustration över att inte räcka till. Samtidigt som de ser att verktygslådan innehåller en hel del är den inramad av en rad regler. Statsrådet var själv inne på detta i debatten med Lars Lilja.
Om det är så, som det står i det skriftliga svaret från arbetsmarknadsministern, att han har stark tilltro till Arbetsförmedlingens förmåga måste han se till att det också är en frihet under ansvar. Varför får en arbetsmarknadsutbildning inte vara över tre månader? Vi vet att vi har strulpellar - och jag använder ordet med kärlek och omtanke - för vilka det tar längre tid än tre månader att åter komma in på framtidsvägen. Men eftersom varje insats är så kortsiktig, svår att koppla ihop och ersättningssystemen inte harmoniserar kan inte den bästa arbetsförmedlare, coach eller socialsekreterare sätta ihop det som krävs för att strulpelle ska känna att innan han är 22 vet han vad han vill med sitt liv.
Det är den möjligheten och den friheten under ansvar som måste ges, och jag är säker på att både arbetsförmedlare, coacher och socialsekreterare är beredda att ta den om de bara får chansen. Reglerna är dock alldeles för småttiga och inte tänkta för det målet. Arbetsförmedlingen ska inte mäta enbart insatser utan måste även mäta resultat på individnivå. Då får vi också ett annat utfall. Det är ungefär som att polisen visserligen kan mäta antalet utandningsprov men det säger ingenting om hur narkotikahandeln på gymnasieskolan intill ökar. Man måste förhålla sig till verkligheten. Det är oerhört viktigt.
De exempel jag tog upp, bland annat att inte göra avdrag på aktivitetsstödet om någon vill deltidsstudera för att öka sin kompetens för att sedan kunna gå vidare till högskolan, allt sådant leder framåt. Då kommer människor att kunna känna att det är meningsfullt att gå till Arbetsförmedlingen, att där finns människor som hjälper dem. Det är inte meningsfullt att få en coach och två telefonsamtal på fjorton dagar. Det leder inte till att människor har tilltro till arbetsmarknadspolitiken, något som jag är säker på att både statsrådet och jag vill att de ska ha.
Anf. 64 Meeri Wasberg (S)
Herr talman! Jag blev lite glad när jag hörde statsrådet tala om sin tilltro till Arbetsförmedlingen och Arbetsförmedlingens resurser. Samtidigt blev jag lite ledsen, för den tilltron får inte vara en falsk tilltro. Jag känner den högsta respekt för dem som jobbar på Arbetsförmedlingen - arbetsförmedlare, specialister av olika slag, personer med andra viktiga funktioner.
Nu har man från regeringshåll tillfört en del resurser när det gäller personalen, visst är det så, men vi kommer fortfarande inte att ha personella resurser ens i samma utsträckning som under brinnande högkonjunktur. Dessutom tar det lite tid innan man som förmedlare är på banan fullt ut. Därför blir jag lite ledsen när vi talar om vikten av det individuella stödet. Det är alldeles rätt att man som långtidsarbetslös har ett starkt behov av individuellt stöd, att ha en individuell handlingsplan. För det krävs emellertid resurser. Jag tycker att Berit Högman på ett förtjänstfullt sätt försökt visa på de brister som just nu finns.
Jag tror att verkligheten är den att arbetslösheten ökar. De som är mest attraktiva är de som är mest nyarbetslösa, om jag uttrycker mig så. Det känner vi alla till. Det betyder att man måste sätta större fokus på dem som är långtidsarbetslösa och som, i takt med att arbetsmarknaden inte har vänt, blir ännu mer långtidsarbetslösa. Det i sin tur betyder att personalen vid Arbetsförmedlingen måste ha möjlighet att kunna koncentrera sig på dessa personer. De behöver vara fler. De skulle ha behövt vara fler redan nu. De behöver ha tillgång till åtgärdspaletten eller verktygslådan på ett helt annat och mycket mer flexibelt sätt, vilket Berit Högman på ett förtjänstfullt sätt redogjorde för.
Det är viktigt att visa Arbetsförmedlingens personal den tillit som behövs för att de fullt ut ska kunna vidta de olika åtgärderna. Jag skulle därför gärna vilja att statsrådet lite grann utvecklade vad det är som gör att regeringen kanske tvekar att gå lite längre, lite snabbare och göra lite mer.
Anf. 65 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Låt mig börja med frågan om coacherna. Ett skäl till att utöka coachningsverksamheten var att kunna hantera en del av åtskillnaden mellan dem som är ganska snabbrörliga på arbetsmarknaden, att hjälpa dem att snabbt ta sig tillbaka till arbetsmarknaden, och de långtidsarbetslösa, så att arbetsförmedlarna skulle kunna koncentrera sig mer på dem som varit borta länge. Det andra skälet var att det var ett sätt att komma i gång snabbare. Jag tror att Meeri Wasberg har helt rätt i att det är en fas som är besvärlig, eller var besvärlig under förra året.
Det är Arbetsförmedlingen som har konstruerat och genomfört upphandlingen av coacherna. De har naturligtvis konstaterat att det finns anledning att utvärdera, ompröva och omförhandla, omkonstruera, upphandlingsinstrumentet. Det tror jag är helt rimligt och riktigt att göra. Om vi tittar på andra länder som jobbat på liknande vis, till exempel Danmark och Holland, ser vi att man gjort på liknande sätt. Det är svårt att konstruera en sådan upphandling så att den fungerar perfekt från allra första början.
Det togs upp flera olika saker som jag ska försöka kommentera samfällt. Varför är arbetsmarknadsutbildningarna på max tre månader, frågar Berit Högman. Vi har försökt skilja lite grann på kortare arbetsmarknadspolitiska utbildningar för att förbereda för arbete - dem kan vi hjälpa inom ramen för arbetsmarknadspolitiken - och längre utbildningar inom ramen för utbildningssystemet, där de rimligen hör hemma. Skälet till det är tvåfaldigt. Dels handlar det om att Arbetsförmedlingen ska kunna koncentrera sig på det som är deras kärnuppgift, dels är utbildningssystemet bättre rustat för att klara av de längre utbildningarna. Det handlar alltså inte om en ambitionssänkning. Snarare handlar det om att få rätt verksamhet på rätt ställe. I annat fall riskerar vi att hamna i ett läge där Arbetsförmedlingen blir något slags allmän slasktratt för misslyckanden i skolpolitiken eller misslyckanden på andra politikområden. Det tycker jag vore olyckligt.
Sedan vill jag säga att jag är mycket stolt över den folkhögskolesatsning vi gör. Ett stort problem är de som är långtidsarbetslösa och saknar grundskole- eller gymnasieexamen. Det sade också Arbetsförmedlingen bara häromdagen, och det säger även många andra. Det är klart att de har ett extremt utsatt läge på arbetsmarknaden. Nu genomför vi folkhögskolesatsningen som innebär att 4 000 av ungefär 6 000 långtidsarbetslösa i jobb- och utvecklingsgarantin, och som saknar gymnasieutbildning, via folkhögskolorna får möjlighet till en introduktion som gör dem redo att kunna gå tillbaka till komvux eller liknande. Det tror jag är helt rätt, och jag tror också att det är rätt att göra mer för just den gruppen så att vi får tillbaka dem på banan.
Berit Högman tog även upp diskussionen om att inte göra något avdrag på aktivitetsstödet om man pluggar. Det är en tilltalande tanke. Jag kan förstå hur man tänker där. Problemet, som jag ser det, uppstår genom att vi därmed har en grupp som pluggar och får allt betalt och en annan grupp som måste låna för att kunna plugga. Det finns drag av upplevd orättvisa i detta; i så fall är det bättre att anmäla sig arbetslös och få utbildning och uppehälle betalt. Det är således inte alldeles oproblematiskt att göra på det sättet.
Det är viktigt att konstatera att det inte finns någon brist på resurser och engagemang. Vi har ett ganska ordentligt anslagssparande inom Arbetsförmedlingen. Jag tycker att det är ett större problem att de pengar vi faktiskt har avsatt inte används fullt ut. Därför måste vi titta på vad vi kan göra för att effektivisera och se till att pengarna används på ett bättre sätt. Det finns alltså ingen brist på engagemang och ingen brist på resurser i dagsläget. Delvis beror det på att de prognoser vi hade tidigare, under förra året, visade på en kraftig ökning av arbetslösheten. Den ökningen ter sig nu något mindre sannolik - i rätt riktning.
Anf. 66 Berit Högman (S)
Herr talman! Det är klart att det är frustrerande att det finns resurser samtidigt som arbetsförmedlarna inte hinner med. De tvingas bli byråkrater för att administrera ett experiment med bland annat coacherna. Riksrevisionens utvärdering visar att Arbetsförmedlingens interna personal klarade jobbet bättre än de externa coacherna, men trots att det brinner i knutarna ges de inte möjlighet att få göra detta arbete fullt ut.
Det är märkligt att regeringen i detta fall är jätterädd för att det inte ska vara rättvist, att det ska uppfattas som orättvist om en arbetslös ung person får läsa matte och engelska på komvux.
Det är inget som helst problem i orättvisan att 10 procent av dem som har fått sänkt skatt har fått 60 procent av de sänkta skatterna. Det kan man svälja hur lätt som helst. Men när det handlar om att en arbetslös ung person skulle få en bra start i livet är problemet rättvisa. Det är en otroligt märklig syn på både människa och samhälle.
Mitt råd till arbetsmarknadsministern är: Ligg inte kvar i vänteläge! Kör inte på tomgång! Det är inte bra för vare sig motorn eller miljön. Lägg i en överväxel! Nu är det bråttom. Vi har inte råd att tappa unga människor i långvarig arbetslöshet.
Konsekvenserna i samhället för detta är långt större på invidbasis. Det handlar om stora klyftor som skapar väldigt långvariga och djupa sår hos både människor och samhälle. Det är en arbetsmarknadsministers uppgift att motverka det med alla till buds stående medel.
Anf. 67 Meeri Wasberg (S)
Herr talman! Det blev lite coacher, lite upphandling av coacher och lite arbetsmarknadspolitiska resurser i förra svaret.
Vi talar om vikten av att kunna göra individuella bedömningar och individuella handlingsplaner. För att verkligen kunna göra ett seriöst arbete för varje enskild person som drabbas av arbetslöshet krävs det tid. Det krävs tid i samtal och för att kunna göra den arbetsmarknadspolitiska bedömningen. Det går helt enkelt åt fler människor för att hantera den frågan. Jag tänker också på en väldigt lyckad insats som heter Sius som jobbar med färre antal personer per handläggare och som har haft väldigt goda resultat.
Nu har man visserligen tillskjutit medel för ett antal personer på Arbetsförmedlingen. Så är det. Men som jag sade i mitt tidigare inlägg tar det lite tid innan de är på banan, har hunnit bli varma i kläderna och har hunnit sätta sig in i kanske flera versioner av regelverk som har hunnit förändras sedan de blev anställda.
Därför är jag lite orolig för att de som nu är långtidsarbetslösa nu kanske kommer att bli långtidsarbetslösa ännu längre innan de kommer ut just därför att ni var lite sena i starten och kanske heller inte öppnat regelverken och gjorde dem flexibla på det sätt som kanske behövts.
Du har en chans till att utveckla det lite. En del av det handlar också om att svara på de frågor som Berit Högman tidigare ställt.
Anf. 68 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Jag håller inte med om att vi var sena i starten. Budgeten för 2009 som kom på hösten 2008 hade 32 miljarder extra för olika typer av investeringar på olika håll och kanter. Den 5 december 2008 kom decemberpaketet med 8 ½ miljarder i nya arbetsmarknadspolitiska insatser.
Därefter har vi fyllt på i de budgetar som har kommit efter det. På det sättet bygger vi ut de arbetsmarknadspolitiska insatserna med nära nog en fördubbling till uppemot 250 000 årsplatser, vilket motsvarar ungefär 5 procent av arbetskraften. Det är en av de högsta siffrorna i världen. Jag håller därför inte riktigt med om att vi var sena.
Hade vi däremot inte använt oss av coacher hade vi varit tvungna att anställa tusentals arbetsförmedlare som hade tagit längre tid på sig och haft längre startsträcka. Vi hade dessutom riskerat att behöva säga upp dem i goda tider, och det tycker inte jag är någon vidare arbetsgivarpolitik. Därför har vi en kombination av att både anställa personer på Arbetsförmedlingen och att också utnyttja oss av coacherna. Det var grundtanken bakom det.
När jag åker runt och träffar arbetsförmedlare, vilket jag gör i princip varje, vecka upplever jag väldigt lite kritik mot coacherna och den arbetsinsatsen. Däremot finns det, som Berit Högman var inne på, en hel del kritik mot en del av byråkratin som man tvingas jobba med. Det kan jag ha förståelse för. Det finns i olika dimensioner.
Det handlar om informationsöverföring mellan myndigheter och mellan myndigheter och a-kassa. Det handlar om saker som måste göras för att säkerställa rättstryggheten. Jag skulle vilja att var och en av dem som arbetar på Arbetsförmedlingen eller som är coacher skulle kunna ägna sig bara åt att göra det som är huvuduppgiften, det de vill göra och som de också är anställda för. På det sättet finns det mycket att göra.
Den stora oron delar jag med er som jag har debatterat med nu. Vi måste göra allt vi kan för att se till att de som är eller riskerar att bli långtidsarbetslösa inte fastnar i detta. Det är också en av de viktigaste lärdomarna från 90-talskrisen. Det gäller att inte göra om samma misstag som vi på olika håll och kanter har gjort tidigare.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.