Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Stöd till kvinnojourer

Interpellation 2013/14:434 av Per Bolund (MP)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Inlämnad
2014-04-11
Överlämnad
2014-04-14
Anmäld
2014-04-15
Sista svarsdatum
2014-05-06
Besvarad
2014-06-05

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

PDF
Stöd till kvinnojourer(pdf, 76 KB)

Interpellationen

till Statsminister Fredrik Reinfeldt (M)

 

Statistik visar att allt fler kvinnor avvisas från kvinnojourerna på grund av platsbrist. Det finns ett stort behov av ett ordentligt statligt grundstöd till kvinnojourernas verksamhet, inte bara till tillfälliga projekt.

I statsminister Fredrik Reinfeldts jultal 2011 utlovade han ökat stöd till kvinnojourer som en del i att förstärka skyddet för utsatta kvinnor. Men regeringens nya regler på området har inneburit en försämring för många kvinnojourer.

Många kommuner förlitar sig helt på ideellt arbetande kvinnojourer för att skydda sina kvinnliga invånare som utsätts för våld i hemmet. Ändå är kvinnojourernas verksamhet nästan alltid osäker. De måste varje år söka nya pengar i form av projektbidrag i stället för att få en grundläggande, långsiktig finansiering av sin skyddsverksamhet som säkrar kvaliteten. Anställda måste varslas varje år eftersom jourerna inte vet om de får fortsatta resurser.

De flesta som tar emot våldsutsatta kvinnor och barn på jourerna får ingen ersättning alls, utan arbetar ideellt. När trycket blir högt och jourerna blir fulla tvingas de dessutom neka våldsutsatta kvinnor och barn hjälp och stöd. För vissa kan en dags väntan på att få skydd vara en fråga om liv eller död.

De senaste åren har antalet kvinnor som nekas plats ökat kraftigt – 30 procent fler kvinnor nekades plats på kvinnojourer under 2013 jämfört med föregående år.

Kvinnojourer måste få statliga resurser så att de kan bedriva långsiktig, oberoende skydds- och stödverksamhet. De ska inte behöva ansöka oftare än till exempel vart tredje år. Det är nödvändigt för att stödet ska vara professionellt och tillräckligt. Det statliga bidraget ska vara i förhållande till det antal människor som bor i jourens eller jourernas geografiska område.

Med hänvisning till ovanstående vill jag ställa följande fråga till statsminister Fredrik Reinfeldt:

Avser statsministern att vidta åtgärder så att de kvinnor som är i behov av samhällets skydd och stöd också får det?

Debatt

(11 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2013/14:434, Stöd till kvinnojourer

Interpellationsdebatt 2013/14:434

Webb-tv: Stöd till kvinnojourer

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Maria Larsson (KD)
Anf. 27 Statsrådet Maria Larsson (KD)
Herr talman! Per Bolund har frågat statsminister Fredrik Reinfeldt om han avser att vidta åtgärder så att kvinnor som är i behov av samhällets skydd och stöd också får det. Interpellationen har överlämnats till mig. Frågan om hur stödet till våldsutsatta kvinnor och barn bör utformas för att vara så effektivt som möjligt har vid åtskilliga tillfällen under året debatterats i riksdagen. Arbetet med att stärka skyddet för våldsutsatta kvinnor och deras barn är av största vikt för regeringen. Jag välkomnar därför denna diskussion, som jag tror på sikt kan bidra till att ytterligare utveckla och professionalisera stödet till denna grupp av brottsoffer. Jag vill dock åter betona att det är kommunerna som ansvarar för att medborgarna får det stöd och den hjälp de behöver och att kommunerna har en lagstadgad skyldighet att ge våldsutsatta kvinnor stöd och hjälp. Regeringen har under mandatperioden gjort flera insatser för att stödja kommunerna i deras viktiga arbete och på ett övergripande plan utveckla ett ändamålsenligt stöd till våldsutsatta kvinnor och deras barn. Under 2012 och 2013 har Socialstyrelsen, och sedan den 1 juni 2013 Inspektionen för vård och omsorg - Ivo - genomfört en nationell tillsyn av kommunernas, hälso- och sjukvårdens och kvinnojourernas arbete med våldsutsatta kvinnor och med barn som bevittnar våld. Granskningen har omfattat 60 kommuner och stadsdelsnämnder, 90 verksamheter i alla landsting och regioner samt 30 kvinnojourer, och den visar att det pågår ett omfattande utvecklingsarbete inom samtliga områden - bland annat när det gäller att tydliggöra socialnämndens ansvar för våldsutsatta kvinnor och för barn som bevittnar våld och när det gäller att öka socialtjänstens kompetens. Granskningen av kvinnojourer visar att det råder skillnader mellan kommunernas arbete. I kommuner med hög kompetens fungerar samarbetet med kvinnojourerna bra, och deras erfarenhet och kompetens tas till vara. Kvinnojourernas generellt höga kompetens och långa erfarenhet lyfts fram i rapporten, men även brister påtalas när det till exempel gäller dokumentation och rutiner för anmälningsskyldighet. Socialstyrelsen, som tidigare har kartlagt omfattningen av och kvaliteten vid skyddat boende och presenterat en modell för hur insatsen kan kvalitetsutvecklas, följas upp och utvärderas kontinuerligt på nationell nivå, har också rapporterat att kvinnojourerna på många håll i landet behöver förstärkning. Detta är bakgrunden till regeringens beslut att öka statsbidraget till ideella organisationer inom det sociala området. I syfte att stärka de ideella kvinnojourernas arbete har regeringen beslutat att ytterligare öka de medel som fördelas till ideella organisationer som bedriver frivilligt arbete inom det sociala området. Under 2013 beslutades medlen öka med 10 miljoner kronor, och under 2014 beslutades medlen öka med ytterligare 13,4 miljoner kronor. Från och med 2015 har statsbidraget, som fördelas av Socialstyrelsen, en permanent förstärkning med 23 miljoner kronor. Utöver detta förordningsreglerade statsbidrag fördelar Socialstyrelsen också 109 miljoner kronor i årliga utvecklingsmedel till kommuner och ideella organisationer för att kvalitetsutveckla socialtjänstens arbete med stöd och hjälp till våldsutsatta kvinnor och till barn som bevittnar våld samt till våldsutövare. En del av medlen används också till att skapa en nationell och regional stödstruktur i syfte att bidra till ett mer långsiktigt metodutvecklingsarbete. Satsningen kommer att utvärderas i sin helhet under 2014. I dagarna redovisar också Socialstyrelsen för tredje gången öppna jämförelser av kommunernas stöd till våldsutsatta kvinnor och till barn som bevittnar våld. Vidare kommer den nationella samordnaren mot våld i nära relationer, som bland annat haft i uppdrag att överväga hur kvinnojourers och andra berörda ideella organisationers verksamhet kan förstärkas, snart att redovisa sina resultat. Allt detta sammantaget kommer att ge ett gediget underlag för att besluta vilka ytterligare åtgärder som behöver vidtas för att stärka skyddet för våldsutsatta kvinnor och deras barn.
Per Bolund (MP)
Anf. 28 Per Bolund (MP)
Herr talman! Jag tackar ministern för svaret, som ju var en gedigen genomgång av de utredningar och processer som är igångsatta men kanske inte - vilket jag skulle ha önskat - ett tydligt svar på den fråga som ställdes i interpellationen. Frågan var, vilket ministern också påpekar, ställd till statsminister Fredrik Reinfeldt eftersom det var han som i sitt jultal 2011 belyste vikten av att underlätta för våldsutsatta kvinnor och förändra situationen så att fler kan få hjälp och stöd att komma ur den typen av relationer samt hantera de problem som uppstår. Tyvärr har statsministern skickat frågan vidare, men jag är glad att få diskutera den även med statsrådet Maria Larsson. Det är nämligen en viktig fråga, inte minst för Miljöpartiet. Vi vet att det här är ett stort samhällsproblem. Miljöpartiet har också föreslagit att det ska ses som ett folkhälsoproblem, för omfattningen är så pass stor - det är så många familjer, kvinnor och även barn som drabbas av våld inom familjen. Vi måste se till att samhället är berett att möta de problem och den utsatthet de här kvinnorna drabbas av. Det möts inte av den verklighet vi ser i Sverige i dag, där vi ser kvinnojourer som lever i ständig osäkerhet. De har ett ständigt tvång på sig att söka nya pengar för att kunna behålla en verksamhet vi vet är helt nödvändig för att vårt samhälle ska fungera - jag tror inte att någon av oss skulle tycka att det vore acceptabelt om våldsutsatta kvinnor inte fick hjälp när de utsätts för våld i nära relationer. Då måste vi också se till att den här verksamheten har en stabilitet över tid och att det inte hela tiden handlar om huruvida man kommer att klara sig över nästa årsskifte och finnas kvar nästa år. Det behövs helt enkelt en trygghet i kvinnojourernas verksamhet, inte minst för att de ska kunna planera verksamheten och kontinuerligt förbättra den. Det är många som arbetar ideellt i kvinnojourerna och gör ett fantastiskt jobb. Precis som ministern understryker har det byggts upp en bra kompetens och kunskap om hur man hanterar de här frågorna. Den kompetensen är värd att bevara, och risken är att den inte kan behållas man om man inte ger en trygghet och stabilitet i verksamheten utan urholkas över tid. Nu ser vi också att trycket på kvinnojourerna är väldigt högt; det är många som tyvärr har den typen av problem, alltså familjer som drabbas av våld. Då behöver vi se till att kvinnojourerna klarar av att hålla en sådan kapacitet att alla kvinnor som utsätts för våld i Sverige faktiskt kan få stöd, trygghet och hjälp. Vi ser att vi tyvärr är på väg åt fel håll där - mellan 2012 och 2013 ökade det antal kvinnor som kvinnojourerna tvingades säga nej till med 30 procent. Det är alltså uppenbart att inte alla som drabbas av våld i nära relationer får hjälp i dagens Sverige, och det tycker vi från Miljöpartiets sida är en situation vi inte kan acceptera. Därför blev vi glada när statsministern i sitt jultal för snart tre år sedan utlovade ökat stöd till kvinnojourerna och utlovade just den stabilitet och trygghet vi eftersträvar. Nu ser vi dock att utvecklingen faktiskt inte går åt det hållet utan att den snarare har försämrats - det är fler kvinnor som inte får stöd, hjälp och trygghet när de har drabbats av våld. Därför kvarstår den fråga som ställs i interpellationen jag har skrivit och som jag inte riktigt känner att ministern har svarat på: Avser ministern att vidta åtgärder så att kvinnor som är i behov av stöd också får det? Det gäller alla kvinnor som är i behov av stöd, alltså alla kvinnor som drabbas av våld och inte bara de mest utsatta. Det gäller faktiskt alla kvinnor. Jag hoppas att ministern håller med om att det faktiskt inte ser ut så i dag, och från Miljöpartiets sida anser vi inte att det är acceptabelt.
Hillevi Larsson (S)
Anf. 91 Hillevi Larsson (S)
Herr talman! Sveriges kvinnojourer vittnar om att de nu har fler kontakter än tidigare med kvinnor. Under förra året var det 5 000 fler kontakter än året före, alltså kontakter med utsatta kvinnor. Kvinnojourerna är tvungna att neka tre av fem plats på grund av platsbrist. Trycket är enormt. Det beror inte bara på att det är kvinnor och barn, hela familjer, som behöver hjälp utan det beror också på den svåra bostadssituationen. Det är tufft att ge sig ut på bostadsmarknaden och hitta en bostad när man kommer direkt från en kvinnojour och många gånger har förlorat sitt tidigare hem. Många av kvinnorna är sjukskrivna. De blir sjukskrivna på grund av misshandeln och terrorn. Dessutom kanske de har förlorat sitt jobb. Arbetsgivarna är ofta inte intresserade av en fortsättning, och när kvinnorna måste fly och gömma sig blir det svårt att fortsätta att arbeta. Det betyder att dessa kvinnor ofta har en tuff ekonomisk situation, och att då ge sig ut på den ordinarie bostadsmarknaden är svårt. Många får inte heller tillräcklig hjälp av kommunen, vilket naturligtvis beror på att kommunen inte alltid prioriterar det tillräckligt högt. Kommunerna är dessutom hårt drabbade av bostadsbristen, och därför krävs en statlig bostadspolitik. Nu har det lämnats över till marknaden att lösa bostadsbristen. Konsekvensen blir att de som tidigare stod långt ifrån bostadsmarknaden i dag står ännu längre ifrån. Det byggs alldeles för få hyresrätter, vilket det framför allt finns behov av. Hyresrätt kan man efterfråga trots att man inte har fast jobb eller stor förmögenhet. Även om man inte får lån skulle man kunna bo i hyresrätt, men de få hyresrätter som byggs är framför allt sådana med höga hyror. Ett av de mest akuta problemen för kvinnojourerna är att kvinnorna bor kvar längre perioder, även barn bor kvar, för att de själva inte hittar bostad och inte heller kommunerna. Därför tvingas kvinnojourerna säga nej till nya kvinnor som kommer och söker hjälp. Det är alltså en akut och alarmerande situation. Som det sägs i interpellationen är det ett problem att kvinnojourerna varje år tvingas söka nya projektbidrag. Det blir en osäkerhet vad gäller finansieringen och anställningarna. Det är till stor del fråga om ideellt arbete, men det finns även en del som är anställda för att det ska finnas kontinuitet i verksamheten. Det slår hårt mot de drabbade familjer som inte bara flyr för sina liv utan dessutom tvingas bo långa perioder på kvinnojourer utan att få ett eget boende. Det är också brist på skyddade boenden. Även om regeringen anslagit några miljoner räcker det inte på långa vägar. Vi måste ställa höga krav på kommunerna. Det borde vara en del i den ordinarie verksamheten. Det är inget extra. Det finns kommuner där det är de ideella kvinnojourerna som sköter verksamheten och skyddar kvinnor och barn, vilket egentligen borde vara kommunens grunduppdrag. Men det är också ett statligt ansvar att se till att människor känner sig säkra, oavsett vilken kommun de bor i. Bristen på bostadspolitik gör att kommunerna har en svår situation då det helt enkelt inte finns tillräckligt med bostäder, alltså bostäder med hyror som dessa familjer har råd med. Jag hoppas att regeringen tänker till ett extra varv vad gäller dessa frågor och gör mer.
Eva Olofsson (V)
Anf. 92 Eva Olofsson (V)
Herr talman! Jag vill börja med att instämma i det som Hillevi Larsson sade. Många kvinnor har fått avvisas från kvinnojourerna. Om vi tittar på Roks, en av de stora kvinnojourerna - vi har ju även SKR - ser vi att de förra året fick avvisa 2 212 kvinnor eftersom de inte hade plats. Det finns alltså en brist på platser. Det Roks tydligt pekar på är att de i många kommuner får mindre pengar. Behovet, trycket, har ökat men de har nu färre heltidsanställda och deltidsanställda då resurserna inte räcker till. Därför måste någonting göras. Vänsterpartiet anser att man måste ta ett nationellt ansvar. Om kommunerna inte har ett eget ansvar är risken att de helt enkelt bara placerar kvinnor någonstans när de inte kan bo kvar hemma, någonstans där det inte finns stöd och kompetens att hantera våldsutsatta kvinnor och barn. Det är ingenting som man bara gör rakt av; det tror jag att vi alla kan vara överens om. Det kvinnojourerna behöver är inte utvecklingsstöd, som statsrådet hänvisar till, utan de behöver ett basstöd så att de kan garantera god kvalitet, att det finns anställda som är tillgängliga hela tiden och att det finns resurser för stöd till barnen. Det har kvinnojourerna hela tiden lyft fram. Då räcker inte ytterligare 10 miljoner som statsrådet hänvisar till, eller de 13,4 miljonerna för 2014. Det räcker inte långt när pengarna ska fördelas på flera olika organisationer. Det handlar ju inte bara om kvinnojourerna utan även om brottsförebyggande organisationer, Brottsofferjouren och andra, som också ska ha av pengarna. Det är som sagt inte utvecklingspengar kvinnojourerna behöver, utan de vill ha en stadig finansiering så att de inte behöver leva i otrygghet. Vissa jourer har fått läggas ned eftersom de inte klarat ekonomin. I stället för att ge stöd får man lägga ned en massa tid på att söka pengar. Den tiden skulle behöva läggas på de våldsutsatta kvinnorna och barnen. Vi i Vänsterpartiet har i vår budget ett förslag på ett nationellt basstöd på 200 miljoner kronor. Det tycker jag är det som behövs. Mycket är på gång när det gäller mäns våld mot kvinnor, och det är positivt. Jag ser fram emot de konkreta förslag som ska komma från den nationella samordnaren. Det finns en grupp kvinnor som vi alltför sällan talar om och som bara i några få städer har rätt till stöd, och det är de papperslösa våldsutsatta kvinnorna. De kan dels inte vända sig till rättsväsendet för då kan de bli utvisade, dels har de ingen som betalar för dem och inte heller har de egna pengar. Dessutom lever dessa kvinnor i en situation där de som vill utnyttja dem vet att de kan göra det utan att bli åtalade eller dömda. De vet att kvinnorna inte vågar anmäla dem. Jag skulle gärna vilja höra ministern säga att vi måste se till den gruppen, för vi är skyldiga att ge alla kvinnor skydd oavsett om de är papperslösa, medborgare i Sverige eller bara vistas här. Vi i Vänsterpartiet är glada att vi under den här mandatperioden fått igenom fyra av våra krav på det här området, trots att vi är ett oppositionsparti. Ett av kraven har blivit lag. Det hela började hos en jurist vid Hyresgästföreningen i Göteborg som hade ett ärende med en våldsutsatt kvinna som blev vräkt. Frågan har vandrat vidare och nu blivit en lag om stärkt besittningsskydd för den som blivit våldsutsatt. Vi har förslaget om att man får hjälp med att hämta sina saker när man flytt hemifrån, vi har det långsiktiga strategiska stödet för det hedersrelaterade arbetet samt att man på ett bättre sätt ska kunna jobba med våldtäktsfrågor så att processen från anmälan så småningom leder till dom. Det är fyra förslag som gått igenom, och det är vi glada för.
Maria Larsson (KD)
Anf. 93 Statsrådet Maria Larsson (KD)
Herr talman! Interpellanten säger att han hade velat debattera med Fredrik Reinfeldt. Men Per Bolund är en erfaren riksdagsledamot och vet hur det här fungerar. Det är det statsråd som har ansvar för frågan som besvarar interpellationen. Så fungerar det alltid. Det löfte som Fredrik Reinfeldt ställde ut i jultalet har infriats genom att vi tillfört mer resurser. Det här har varit en prioriterad fråga för hela regeringen sedan vi tillträdde. Ungefär 1 miljard kronor lades i samband med de första handlingsplanerna. Det är väldigt mycket pengar. Det har varit en samordning mellan flera departement. Precis som ni beskriver är det en komplex frågeställning, där inte hela lösningen finns på ett enda departement. Det krävs samarbete över departementsgränserna och insatser på flera olika områden. Därför har det också skett mycket samarbete. Detta är ett gigantiskt samhällsproblem, och jag kan bli förtvivlad över att vi år 2014 inte har kommit längre med frågan. Kanske är det så att öppenheten har ökat kring problematiken, att det inte är lika tabubelagt och att anmälningsbenägenheten har ökat. Vi kan hoppas på det, men vi vet inte säkert. Jag tror att mörkertalet fortfarande är mycket stort. Det är bekymmersamt, och naturligtvis måste vi arbeta mycket med den lösning som är hållbar mer långsiktigt, nämligen att få män att sluta slå och vice versa; ibland är det också män som är utsatta. Att våld i nära relationer är ett stort samhällsproblem är vi fullständigt överens om. Det är också därför vi har varit angelägna om att ta vara på goda idéer i det förbättringsarbete som vi har gjort varje år under vår regeringsperiod. Vi är angelägna om att det blir en bra verksamhet överallt. I dag kan vi se att den är av skiftande karaktär. Det finns kommuner där det fungerar mycket bra, och det finns kommuner där det fungerar betydligt sämre. Vår målsättning med att ha utvecklingspengar, att börja mäta kvaliteten och att ha indikatorer för mätning är att få en mer likvärdig verksamhet. Kommunerna ska stödjas genom att de får vägledningar i sin hand, framtagna av Socialstyrelsen, till ett förbättringsarbete. Allt det här syftar till en förbättrad verksamhet för kommunerna, som är ytterst ansvariga, men också för kvinnojourerna. Det är därför vi ökar stödet direkt till kvinnojourerna, och det är därför det har ökat vid ett flertal tillfällen under mandatperioden. Socialdemokraterna och Miljöpartiet står här och låter som att de har satsat väldigt mycket pengar, men när jag tittar i era budgetar kan jag inte se att ni skulle ha lagt några stora pengar på det här området, även om det låter så på er när ni står i talarstolen. Jag såg till exempel att Miljöpartiet omvandlar 15 miljoner inom rättsväsendet för att utbilda polis, åklagare och domare, men det är en omfördelning inom området. Det är egentligen de pengar jag hittar från er. Om det finns andra pengar, Per Bolund, vore det intressant att få höra det. Det här är ett stort samhällsproblem, och det är därför regeringen har arbetat på ett långsiktigt sätt med att förbättra kvaliteten och likvärdigheten och markant öka resurserna på området.
Per Bolund (MP)
Anf. 94 Per Bolund (MP)
Herr talman! Det är glädjande att vi åtminstone är överens om problembeskrivningen. Det här är ett stort problem, och dagens situation är inte acceptabel. Vi från Miljöpartiet är dock av den starka uppfattningen att det inte räcker att man bara ser på problemet. Man måste också vidta tillräckliga åtgärder för att möta det. Och det är väl det som är ursprunget till min interpellation. Vi och andra som lyssnade på Fredrik Reinfeldts jultal fick ett hopp om att man skulle vidta kraftfulla åtgärder som skulle leda till att problemet minskade, till att alla de kvinnor som drabbas av våld i nära relationer skulle få skyddat boende, skulle få hjälp, skulle få det stöd som de är i så enormt behov av för att kunna fortsätta sina liv. Andan var att man skulle vidta kraftfulla åtgärder för att förbättra situationen. Vi skulle inte behöva stå ut med rådande situation. Då blir vi såklart besvikna från Miljöpartiets sida när vi ser att antalet kvinnor som nekats plats på skyddat boende tvärtom ökat mellan 2012 och 2013. Det är en utveckling som går åt fel håll. Det kan knappast ses som ett svar på det som statsministern uttryckte i sitt jultal. Utvecklingen går tvärtemot andan i hans tal. Varenda kvinna som nekas plats på ett skyddat boende när hon har behov av det löper en enormt stor risk att drabbas av hårt våld. Dessutom kan hennes liv vara i fara. Vi måste se till att det finns resurser som gör att de här kvinnorna, som hör till de mest utsatta i vårt samhälle, får det skydd och den hjälp som de behöver. Men när jag tittar på statistiken blir det uppenbart för mig att det inte är så i dag. Då hjälper och räcker det inte att man som minister säger att man är förtvivlad över situationen. Den här regeringen har ändå suttit vid makten i åtta år. Man har haft åtta år på sig att förbättra situationen och vända utvecklingen. Det kan jag tyvärr inte se att man skulle ha gjort, och jag kan inte heller se att de resurser som ministern pratar om i sitt svar skulle vara tillräckliga för att lösa problemen. Jag tycker också att det finns många verksamheter i vårt samhälle som kan skötas genom ansökningsförfaranden. Man ansöker om att få pengar för att göra viktiga projekt som drivs under en period och sedan kan avslutas. Men här är det fråga om grundläggande verksamhet som handlar om att skydda kvinnor som drabbas av våld. Tyvärr är det inte så mycket som pekar på att det problemet skulle upphöra under de närmaste åren. Tyvärr kommer det problemet att finnas kvar i vårt samhälle under ganska lång tid framöver. Även om vi måste jobba enormt aktivt med förebyggande arbete, med att ändra lagstiftningen, till exempel genom en samtyckeslagstiftning, och med massor av andra åtgärder kommer problemet att finnas kvar. Det kommer att fortsätta att finnas kvinnor som är utsatta för våld i nära relationer, och de kommer att fortsätta att behöva trygghet. Därför lämpar sig inte den här verksamheten för att man hela tiden ska hålla på med ansökningsförfaranden, försöka söka pengar och hoppas på att man får pengar så att man kan fortsätta sin verksamhet nästa år. Det skulle behövas ett fast anslag. Här kan jag lugna ministern, som ställde en direkt fråga. Vi har i vår budget avsatt 52 miljoner kronor för att se till att man får ett basanslag som riktar sig till kvinnojourer men även till kvinnor med utländsk bakgrund, kvinnor som inte har uppehållstillstånd i Sverige och kvinnor som drabbas av hedersvåld, som också är en särskilt utsatt grupp. Det som regeringen har gjort och de resurser som har skjutits till driver såklart inte åt fel håll, utan det är ett värdefullt tillskott. Men regeringen vägrar att se behovet av den riktiga stabiliteten, den riktiga tryggheten i verksamheten. Man ska kunna känna trygghet i att pengarna kommer att finnas där nästa år, nästnästa år och nästnästnästa år. Verksamheten ska inte hela tiden vara i riskzonen att försvinna därför att pengarna kan dras in vid nästa ekonomiska problem. Jag hoppas att ministern tänker om och är beredd att anslå pengar för att ge ett basanslag till Sveriges kvinnojourer.
Hillevi Larsson (S)
Anf. 95 Hillevi Larsson (S)
Herr talman! Den här frågan handlar inte bara om exakt hur mycket pengar som anslås. Det handlar också om hur dessa pengar ska sökas. Där är ett problem i dag att man får ansöka varje år och att det är projektanslag. Man kan inte planera verksamheten på lång sikt, och eventuella anställda kan inte planera sin framtid. Man vet aldrig från år till år om verksamheten kommer att minskas eller till och med tvingas lägga ned. Det här är vansinnigt, med tanke på att det är en grundläggande verksamhet, speciellt i de kommuner där det är de ideella kvinnojourerna som tar hand om det här och där kommunen inte gör så mycket eller inte gör något alls. Då borde man inte behöva leva under de här osäkra omständigheterna. Det är det här som borde ändras, både på kommunal nivå när det gäller projektanslag och på statlig nivå när det gäller de anslag man kan få på området. Det borde vara en längre planeringsperiod. Bostadspolitiken kan vi inte heller komma ifrån. Även om man skulle ge mer pengar till kommunerna kan de inte trolla fram bostäder. Byggs det inte finns det inga bostäder att tillgå. Här behövs stimulanser för att få i gång byggandet av hyresrätter med rimliga hyresnivåer, för de byggs inte av sig själva. Marknaden löser inte det här. Det finns också ett stort renoveringsbehov i miljonprogramsområdena. Det finns lägenheter som har sanitära olägenheter och som blir alltmer obeboeliga eftersom underhållet är eftersatt och renoveringarna inte görs. Det här riskerar i framtiden att leda till att detta bestånd inte finns att tillgå därför att det är fullständigt förfallet. Regeringen måste göra någonting och se till att det tillkommer statliga anslag på det här området. Avslutningsvis: Eftersom så många av de här kvinnorna är sjukskrivna, lever under väldigt knappa omständigheter och till och med riskerar utförsäkring måste också sjukförsäkringen ses över för att öka deras möjligheter att klara sig.
Eva Olofsson (V)
Anf. 96 Eva Olofsson (V)
Herr talman! Jag tänker ställa två frågor till ministern. Den första gäller papperslösa kvinnor. Vi kan själva tänka oss hur det är att leva utan att ha någon reguljär inkomst, kanske med sin familj och sina barn och kanske med en man som utsätter en för våld. Det handlar om att de måste fly från den mannen, att hålla sig gömda för polis och annat och att inte ha någon inkomst. Det är en oerhört utsatt situation. En annan situation kan vara att de försöker försörja sig på något sätt. Den som anställer dem och kanske betalar bara några kronor i timmen använder sin maktposition för att våldta eller utnyttja kvinnan sexuellt. De vet inte vad de ska göra. Jag vill ställa en rak fråga. Är ministern beredd att titta på situationen så att även papperslösa våldsutsatta kvinnor kan få skydd? Den andra frågan handlar om basstödet till kvinnojourerna. När vi diskuterar med kvinnojourerna själva är de väldigt tydliga. Det är inte projektpengar eller utvecklingspengar som de vill ha. De vill ha ett grundstöd så att de vet att de kan bedriva sin verksamhet. Det blir ännu mer accentuerat när de får avvisa kvinnor för att det inte finns platser. De får ha mindre personal fast trycket ökar och lever i osäkerheten att de inte kan planera verksamheten framåt. Vi i Vänsterpartiet tycker att det är självklart att ha ett nationellt basstöd. Vi har avsatt 200 miljoner till det som kan vara en trygg bas. Sedan ska kommunerna ta sitt ansvar ovanpå. Vi ska inte glömma att kvinnojourerna har en väldigt viktig roll för de kvinnor som är våldsutsatta som inte går till socialtjänsten utan vänder sig direkt till en kvinnojour. De skulle inte ha vänt sig dit om de var tvungna att gå vägen över socialtjänsten. Där spelar kvinnojourerna en väldigt viktig roll.
Maria Larsson (KD)
Anf. 97 Statsrådet Maria Larsson (KD)
Herr talman! Det är ganska mycket vi är överens om även om det kanske inte låter så i debatten. Vi är fullständigt överens om beskrivningen av detta som ett stort samhällsproblem och att åtgärder behövs. Låt mig ändå understryka följande, i kontrast till vad Per Bolund säger. Han beskriver att vi har en regering som inte har brytt sig om frågan. Det är inte sant. Titta på vilket arbete vi har gjort och hur många förbättringsåtgärder som har införts. Titta på den miljardsatsning vi har gjort på området där vi har fått departementen att samarbeta. Det borde vara värt ett erkännande. Regeringen har arbetat mycket aktivt med det som vi ser som ett stort samhällsproblem. Vi har tillfört mer resurser och gett kommunerna chans att få ta del av den senaste kunskapen. Vi har också förmedlat senaste kunskapen till kvinnojourerna. Det beror på att vi ser att kvaliteten på verksamheterna ser olika ut i kommunerna. Varje kvinna behöver mötas av en verksamhet som håller en hög kvalitet. Det vill vi säkerställa. Här har vi mycket av kunskap och kompetens hos kvinnojourerna. Men ibland fattas det saker i dokumentationen. Vi måste säkerställa att det finns en rättssäkerhet i verksamheten. Vårt förbättringsarbete fortsätter. Det är precis därför som vi har tillsatt en samordnare för att titta över det. Hur ska vi möta frågan om våld i nära relationer framöver? Jag är övertygad om att vi måste göra väldigt mycket mer när det gäller att få män att sluta att slå och sluta utöva misshandel mot kvinnor och också vise versa. Det förekommer också, låt mig säga det en gång till. Den delen är alldeles för outvecklad. Vi har gjort en skanning av om det finns idéer att hämta i andra länder. Det är ganska tomt på idéer. Vi har haft en utredning som har tittat på det eftersom vi är så angelägna om att hitta en långsiktig lösning på problematiken. Det är där den bästa lösningen finns. Det är den som vi verkligen måste söka efter. Vi måste se till att den typen av vård och behandling för den som slår finns på plats överallt i landet. Det är väldigt angeläget. Ni vet precis som jag att vi alldeles snart får en rad förslag i vår hand från vår nationella samordnare. Egentligen kanske det hade varit bättre att vi hade haft den här debatten några veckor senare när vi vet hur den förslagskatalogen ser ut. Den har vi bett om för att kunna arbeta vidare med frågan. Vi är inte framme vid något slutgiltigt mål för detta. Här krävs det ett kontinuerligt förbättringsarbete på många fronter. De förslagen får vi om några veckor. Då ska vi ta ställning till dem och börja arbeta med dem. Jag är säker på att det kan vara till stor hjälp för alla politiska partier att få en bra kartläggning och uppdatering av hur situationen i landet ser ut men också bra och analyserade förslag på hur man kan gå vidare. Jag väntar med spänning på vad samordnaren ska komma fram till, men säg inte att regeringen inte har gjort något. Vi har gjort enormt mycket på området.
Per Bolund (MP)
Anf. 98 Per Bolund (MP)
Herr talman! Till att börja med vill jag säga till Maria Larsson att det jag sade i mitt anförande var att regeringen har tagit steg. Som vi ser det är de stegen inte tillräckligt omfattande för att lösa problemet. Vi bryr oss mer om verkligheten och de problem som finns och fortfarande finns kvar och som måste få en lösning än att berömma regeringen. Vi har självklart, precis som jag sade tidigare, ingenting emot att man tar steg åt rätt håll. Det är någonting som vi stöder. Men vi är ett otåligt parti. Vi vill att det ska hända mer. Vi vill att alla kvinnor som utsatts för våld i nära relationer ska få den hjälp och det stöd de behöver. Jag håller med ministern om att vi har stora förhoppningar om att det kommer att komma nya förslag. Vi behöver arbeta på många fronter, och vi behöver få fler metoder. Vi behöver använda alla verktyg som finns i verktygslådan för att lösa problemet. Det handlar om det långsiktigt förebyggande arbetet som självklart är grunden. Men vi kan inte därmed glömma bort de som i dag, här och nu, utsätts för våld i vårt samhälle i nära relationer. De hamnar i en enormt besvärlig och livshotande situation i många fall. Vi måste se till att vi har tillräckliga åtgärder för att ge de kvinnorna det skydd och den trygghet som de förtjänar och har rätt till. Ministern säger att vi borde ha debatterat detta om några veckor. Det gör jag väldigt gärna. Vi tycker att detta är en fråga som måste debatteras om och om igen och som hela tiden måste läggas upp på bordet och diskuteras. Problemet är så allvarligt att vi aldrig någonsin får glömma bort det. Jag vill avsluta med en tydlig fråga till Maria Larsson. Det är egentligen grunden i min interpellation. Att röra sig med små steg åt rätt håll är inte fel, men det är inte tillräckligt. Min fråga är: Hur länge ska vi behöva vänta innan alla kvinnor, varenda kvinna som utsätts för våld i nära relationer och behöver trygghet, vård och skydd, också ges den trygghet, den vård och det skydd som de behöver och förtjänar?
Maria Larsson (KD)
Anf. 99 Statsrådet Maria Larsson (KD)
Herr talman! Den fråga som Per Bolund ställde är naturligtvis en omöjlig fråga att besvara. Ambitionen är att varje kvinna ska kunna få vård, hjälp och stöd när de behöver det. Det är därför vi gör vårt förbättringsarbete. Men jag tror inte att Per Bolund heller skulle kunna svara på frågan. Samhällsproblemet är i dag omfattande. Det är alldeles för stort. Men målet är att våld inte ska utövas i nära relationer. Det är mitt främsta mål. Det ska inte hända över huvud taget. Vi ska ha en bra beredskap för att kvinnorna ska kunna få stöd och hjälp. Men vi måste inrikta väldigt mycket arbete på att få män att sluta slå. Jag är lite bekymrad över att ingen av er i interpellationsdebatten har tagit upp den aspekten i någon större utsträckning. Jag vill återkomma till det. Väldigt mycket av vårt fokus hamnar med rätta på att ge stöd och hjälp i en utsatt situation. Det måste finnas på plats. Men låt oss inte glömma att vi måste arbeta långsiktigt med problemet och se till att våld i nära relationer upphör för kvinnornas skull men också för barnen som finns i relationerna. De tar livslång skada. Det vet vi. Det kan vi se av barns berättelser. Det är förskräckande vilken skada det åstadkommer. Vi fick bland annat i radion i morse exempel på det. Jag tror att vi alla blir berörda av den typen av berättelser. Det är därför vi arbetar så aktivt med detta samhällsproblem.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.