statsfinanserna
Interpellation 2003/04:285 av Nylander, Christer (fp)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2004-02-06
- Anmäld
- 2004-02-10
- Besvarad
- 2004-02-19
- Sista svarsdatum
- 2004-02-20
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 6 februari
Interpellation 2003/04:285
av Christer Nylander (fp) till finansminister Bosse Ringholm om statsfinansernaStatsbudgeten för 2003 visade ett underskott på 46 miljarder kronor. Enligt Ekonomistyrningsverket (ESV) blir årets budgetunderskott 70 miljarder kronor. År 2005 väntas ett underskott på 40 miljarder, 2006 ett underskott på 37 miljarder och 2007 ett underskott på 19 miljarder kronor. Om prognoserna slår in innebär detta att staten under de närmaste åren går med ett underskott på runt 200 miljarder kronor.
Underskott i statsfinanserna innebär en växande statsskuld som ska betalas av kommande generationer. Underskott i statsfinanserna innebär också ökade ränteutgifter som tränger undan andra satsningar. Med en låg skuld får den ekonomiska politiken en större handlingsfrihet som gör det möjligt att möta påfrestningar på samhällsekonomin. En låg statsskuld skapar reserver så att den ekonomiska politiken kan få tillräcklig rörelsefrihet.
Sverige står liksom de flesta länder i Europa inför stora demografiska utmaningar. En växande andel äldre innebär att relationen mellan yrkesverksamma och icke-arbetande kommer att försämras. Den ändrade demografiska situationen innebär en ökad efterfrågan på välfärdstjänster. Färre ska försörja fler.
Under innevarande decennium är de demografiska förutsättningarna relativt goda. Det är viktigt att utnyttja dessa omständigheter för att genom goda finanser nu förbättra möjligheten att klara framtida utmaningar, då en åldrande befolkning innebär ett tuffare ekonomiskt läge för staten.
De just nu goda demografiska förutsättningarna innebär att pensionssystemet visar ett överskott. Överskott från pensionssystemet innebär att de offentliga finanserna totalt sett visar på överskott trots underskottet i statens finanser. Men trots överskottet i de samlade offentliga finanserna är det ett stort problem att statsfinanserna är så ansträngda. De resurser som finns i pensionssystemet kan till exempel inte användas till att sänka tillväxtfientliga skatter eller andra åtgärder som leder till fler jobb.
För att ytterligare förtydliga vikten av ordning i statsfinanserna bör ett nytt mål för den ekonomiska politiken införas. Målet bör vara att statens finansiella sparande ska vara i balans över en hel konjunkturcykel. Statens skuld blir då oförändrad i absoluta tal men sjunker som andel av en stigande BNP.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga finansministern:
När avser finansministern att uppvisa en statsbudget i balans?
Avser finansministern att återkomma till riksdagen med ett förslag om mål för statens finanser?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2003/04:285
Webb-tv: statsfinanserna
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2003/04:72 Torsdagen den 19 februariProtokoll 2003/04:72 6 § Svar på interpellation 2003/04:285 om statsfinanserna
Protokoll från debatten
Anf. 15 Bosse Ringholm (S)
Fru talman! Christer Nylander har frågat mig om när statsbudgeten kommer att vara i balans och om utformningen av överskottsmålet kommer att ändras.
Först vill jag framhålla att jag är ense med Christer Nylander på flera punkter. Flertalet OECD-länder står inför stora utmaningar under de närmaste decennierna i takt med att andelen äldre ökar i befolkningen. För att klara den framtida påfrestningen på de offentliga finanserna måste åtgärder vidtas redan i dag.
Sverige har förberett sig bättre än de flesta andra länder inför denna utveckling. De offentliga finanserna visar överskott, och vi har reformerat pensionssystemet. Detta har så sent som för ett par veckor sedan framhållits i en rapport från OECD. I de utvärderingar av medlemsländernas offentliga finanser som EU-kommissionen regelbundet genomför bedöms den svenska finanspolitiken som långsiktigt stabil.
Som Christer Nylander väl känner till har den internationella konjunkturen utvecklats svagt under de senaste åren. Detta har också påverkat den svenska ekonomin. Tack vare den strama finanspolitik som bedrevs åren före konjunkturnedgången har det funnits utrymme att dämpa effekterna genom aktiva stimulanser av efterfrågan. Tillväxten i Sverige har också varit högre än genomsnittet för euroområdet.
Samtidigt innebär den finanspolitiska stimulansen att överskottet i de offentliga finanserna minskat och att statens finanser för närvarande uppvisar ett visst underskott. Det innebär att statsskulden ökar i kronor räknat, men att den är stabil som andel av BNP. Inriktningen av finanspolitiken åren framöver innebär en successiv förstärkning av de offentliga finanserna. Överskottsmålet på 2 % av BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel ligger fast. Det är nödvändigt för att vi i framtiden ska kunna upprätthålla våra ambitioner inom välfärdspolitiken.
Ett viktigt skäl till att vi valt hela den offentliga sektorns sparande som målvariabel är att detta är ett internationellt vedertaget och definierat begrepp. Det är också detta överskottsmått som EU-kommissionen använder vid utvärderingar av medlemsstaternas finanspolitik inom ramen för stabilitets- och tillväxtpakten.
Med ett överskott på 2 % i de samlade offentliga finanserna åren framöver kommer statens finanser att ligga nära balans i genomsnitt över konjunkturcykeln, för att så småningom uppvisa överskott när sparandet i pensionssystemet börjar minska. Det nuvarande målet är således mer ambitiöst än ett mål med balans i statens finanser. De långsiktiga kalkyler som regelbundet presenteras i budgetpropositionerna visar att detta förefaller vara en väl avvägd långsiktig inriktning av finanspolitiken. Kalkyler av detta slag är givetvis osäkra, men jag ser ingen anledning att ändra överskottsmålets utformning.
Anf. 16 Christer Nylander (Fp)
Fru talman! Jag ber att få tacka för svaret. Statsfinanserna uppvisar ett underskott på 46 miljarder kronor under 2003. Det innebär att staten hade ett upplåningsbehov för första gången sedan mitten av 90-talet. Det är självklart att delvis förklara detta med den dåliga konjunkturen under 2003.
Lika självklart är det i så fall att när konjunkturen blir bättre ska också statskassans situation bli bättre. Men trots att konjunkturen vänder och befästs väntas statsfinanserna enligt Ekonomistyrningsverket att gå med tiotals miljarder i underskott år 2004, 2005 och 2006. Det är de mycket höga kostnaderna för ohälsa, förtidspensioneringar och det svaga arbetsmarknadsläget som är den viktigaste förklaringen.
Det Ekonomistyrningsverket inte visste om när det gjorde prognosen var de nya utgifter som nu kommer i och med samarbetet mellan regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Till de tiotals miljarder kronorna i underskott som man redan nu räknar med ska man alltså lägga nya miljarder för att finansiera utbyggnad av vägar och järnvägar. Det är självklart att detta ytterligare anstränger statens finanser. Det är på något sätt väldigt märkligt att regeringen och samarbetspartierna kan förhandla sig ihop om nya utgifter utan att samtidigt komma överens om hur man ska finansiera miljardutgifterna.
Finansministern deklarerade i går, om jag har läst rätt, att de i och för sig välbehövliga investeringarna till vägar och järnvägar ska finansieras via budgeteringsmarginalen. Det är de pengar som finns i statsbudgeten för att klara oförutsedda utgifter. Återigen förbrukar man därmed marginalen eller delar av marginalen som är till för oförutsedda utgifter långt innan året ens har börjat. Återigen finansierar man långsiktiga åtaganden med pengar som ska användas för tillfälliga utgifter för att klara konjunkturförändringar. Regeringen har åtminstone tidigare sagt att man själv är orolig för att man haft så små budgeteringsmarginaler de senaste åren. Varför gör man då samma sak en gång till?
De nya utgifterna innebär också nya problem att klara överskottsmålet, vilket Konjunkturinstitutet redan påpekat. Jag skulle därför vilja fråga finansministern: Vilken ny bedömning gör regeringen av möjligheten att nå överskottsmålet efter den överenskommelse som slutits med samarbetspartierna?
Fru talman! Det tar lång tid att bygga upp ett förtroende, men det kan gå väldigt snabbt att förlora det. Under 90-talet har ramverket för finanspolitiken reformerats, ofta i stor samstämmighet här i riksdagen. Det har varit viktigt. Samtidigt som riksdagen har fått ett större ansvar och en större frihet när det gäller att finansiera penningpolitiken har ett nytt budgetsystem och ett tydligt mål för de offentliga finanserna etablerats.
Lika mödosamt som det är att uppnå förtroende lika enkelt och lika fort kan det gå att förlora det. Det finns nu flera tecken som tyder på att regeringen börjat gå ifrån det viktiga ramverket alltmer. Det har delvis handlat om budgettricks. Vi kommer ihåg hur man förra året för EU-avgiften flyttade utgiften från ett år till ett annat. Man har trollat bort utgifter genom att i stället kalla dem för minskade inkomster. Ofta har det berott på att budgeteringsmarginalen har varit så liten.
Det är också så att statsfinanserna måste ses under ett långt perspektiv. Den finanspolitik som drivs i dag bestämmer förutsättningen för välfärd och välstånd framöver. Det är väl känt att den demografiska situationen innebär stora utmaningar. Vi är nu inne i ett decennium med relativt sett ganska goda förutsättningar. Det är viktigt att man under de åren ser till att man förbereder sig för kommande mer ansträngande årtionden.
Jag tror att vi är i en tid när finanspolitiken tyvärr återigen är inne i en prövoperiod. Det finns inga utrymmen för ofinansierade utgifter och skattesänkningar, och trots det kommer man överens med stödpartierna om att göra så här. Jag tycker att det är väldigt oroande.
Anf. 17 Bosse Ringholm (S)
Fru talman! De budgetpolitiska mål som regeringen och riksdagen har fastställt kommer regeringen naturligtvis i allra högsta grad, på samma sätt som hittills, att fullfölja i fortsättningen också. Vi har fullföljt utgiftsmålen och klarat utgiftstaken sju år i rad. Vi har klarat överskottsmålen också, och det är vår absoluta ambition i fortsättningen.
Jag tror inte att Christer Nylander har skäl att ifrågasätta det. Däremot tror jag att han på en punkt har missuppfattat det hela.
Om regeringen och riksdagen nu åren framöver avsätter pengar för väg- och järnvägsinvesteringar - jag tror att vi inte har delade meningar om hur viktigt det är att vi gör det - ska det självfallet ske inom utgiftstakets ram. Det är inga nya utgifter, inga nya kostnader, ingen vidgad budgetram, inget spräckt utgiftstak. Det är ett uttryck för en prioritering som regeringen gör, att det är den typen av investeringar som vi tror kommer att bidra till tillväxten åren framöver.
Vägar och järnvägar är i högsta grad tillväxtskapande. Kan vi öka tillväxten genom dessa investeringar i vägar och järnvägar bidrar det i allra högsta grad till att vi också kan klara överskottsmålen. En viktig faktor för att klara överskottsmålen är just att vi kan få fler människor i arbete, fler företag, fler arbetsplatser och mer skatteinkomster. Därmed ökar vi också förutsättningarna att kunna klara våra överskottsmål på ett hyggligt sätt även i fortsättningen.
Den missuppfattning som Christer Nylander möjligtvis gör sig till tolk för här ska vi nog lägga åt sidan ganska fort. Det är inte fråga om någon påspädning av utgiftsramen, utan det vi talar om är inom utgiftsramen. Det där är en medieföreteelse som åtminstone inte riksdagens ledamöter bör falla in i.
Anf. 18 Christer Nylander (Fp)
Fru talman! Jag tror att jag har varit ganska tydlig med att säga att jag tycker att det är ett problem om man använder budgeteringsmarginalen till att finansiera fasta utgifter. Jag tror att finansministern och jag är överens om att budgeteringsmarginalen ska användas till framför allt konjunkturberoende, nya utgifter, och inte till långsiktiga åtaganden.
I ett tal i samband med att SNS konjunkturråd presenterade sin rapport för några veckor sedan sade finansministern följande: "En annan fråga som kan diskuteras närmare är om marginalen i statens budget är för liten. Jag menar att marginalen måste vara tillräckligt stor för att de automatiska stabilisatorerna ska kunna verka fritt."
Det håller jag helt med om. Jag håller helt med om den åsikt som finansministern hade då. Därför tycker jag att det är märkligt att finansministern nu är beredd att använda denna budgeteringsmarginal till att betala investeringar i järnvägar och vägar. De finansieringarna är inga automatiska stabilisatorer.
Det innebär också att när man intecknar de resurser som finns i budgeteringsmarginalen minskar och krymper man utrymmet för att låta de automatiska stabilisatorerna verka fritt - det som ministern då tyckte var väldigt viktigt.
Vad tycker finansministern egentligen nu? Är det rätt att använda budgeteringsmarginalen till att finansiera långsiktiga utgifter?
Fru talman! Alltfler bedömare oroas över finanspolitikens utveckling just nu. Jag kan ta ett axplock.
Samtidigt som Standard & Poors höjde Sveriges kreditvärdighet, vilket naturligtvis är väldigt trevligt, höjde man ett varnande finger för utvecklingen på lite längre sikt.
På samma sätt varnar OECD för att de offentliga finanserna snart kommer att sättas under stark press.
SE-banken säger att de offentliga finanserna fortsätter att urgröpas, att metoderna att gå runt utgiftstaken blir alltmer utstuderade och reser frågor om den långsiktiga strategin för utgiftspolitiken.
Konjunkturinstitutet säger att en förutsättning för att det konjunkturjusterade sparandet ska uppnå 2 % 2005 och överskottsmålet klaras är att inga ytterligare ofinansierade skattesänkningar eller utgiftshöjningar genomförs de närmaste åren.
Samma linje är Ekonomistyrningsverket inne på.
Så kan man fortsätta och hitta fler och fler varnande fingrar för hur finanspolitiken bedrivs just nu.
De bedömningar som görs bygger dessutom på att inga nya beslut om utgifter fattas. Det är därför som det är lite bekymmersamt med nya ofinansierade utgifter till vägar och järnvägar, som ska finansieras via budgeteringsmarginalen. Ingen tror väl heller att regeringen tänker gå in i en valrörelse 2006 utan nya löften om utgifter.
Det finns en skillnad mellan retorik och praktik. Finansministern är ofta väldigt tydlig, liksom andra representanter för regeringen och Finansdepartementet, med att det behövs en rejäl budgeteringsmarginal i statsfinanserna för att klara framtida kortsiktiga och konjunkturella utgifter. Trots det har man varje år visat att man börjar inteckna budgeteringsmarginalen långt innan året ens har börjat.
Jag skulle vilja höra en fundering från finansministern: Hur ser finansministern på budgeteringsmarginalen? Är den viktig för att klara utgiftstaken? Är det riktigt att använda de pengar som är avsatta för en marginal till att betala långsiktiga utgifter, som investeringar i vägar och järnvägar?
Anf. 19 Bosse Ringholm (S)
Fru talman! Regeringen använder inte en budgeteringsmarginal för oförutsedda utgifter för långsiktiga investeringar i vägar och järnvägar. På den punkten har Christer Nylander fel. Hur många gånger han än upprepar sitt påstående blir det lika fel.
Varje år fastställer riksdagen utgiftstak för budgeten de tre kommande åren. Det är inom denna ram, detta utgiftstak, som regeringen gör sina prioriteringar av vilka utgifter som är mest önskvärda. Regeringens ambition är att ha, precis som Christer Nylander citerar mig, en god budgeteringsmarginal. Jag sade i den diskussion som Christer Nylander åberopar att vi har skäl att ha en högre budgeteringsmarginal i fortsättningen än vad vi har haft vid vissa tillfällen. Vi arbetar naturligtvis med den inriktningen.
Man kan inte av det dra slutsatsen att varje ny utgift som ryms inom utgiftstaket är felaktig. Om det är Christer Nylanders uppfattning har han möjligtvis en annan uppfattning om vilket utgiftstak vi i så fall skulle ha. Det må han ha.
Det som jag ser som hotet är mer att man tricksar, som Christer Nylanders parti och en del andra partier, genom att ofta använda engångsintäkter, exempelvis från försäljning av statlig egendom, för långsiktiga utgifter. Det är verkligen någonting som skadar förtroendet för vår budgetpolitik. Sådana planer har regeringen definitivt inte. Men jag läser det tyvärr alltför ofta i oppositionens motioner.
Anf. 20 Christer Nylander (Fp)
Fru talman! När det gäller att tricksa med budgetar kan vi väl vara överens om att det har skett en del initiativ från Finansdepartementet som inte helt och hållet stämmer med budgetlagens intentioner, åtminstone när det gäller att omvandla utgifter till minskade inkomster och annat.
Jag vill ändå hålla mig kvar vid finansieringen av de nya vägar och järnvägar som man kommit överens om. Var ska pengarna tas? Jag tycker att det är viktigt att finansministern berättar det. I medierna har han tidigare sagt att pengarna ska tas ur de pengar som finns i budgeteringsmarginalen för 2005. I den marginalen har man också redan intecknat utgifter för arbetsmarknadspolitiken. Det är riktigt, tycker jag. Det är en konjunkturell förändring av utgifterna som kan vara viktig att satsa på. Däremot är inte planerade utgifter för vägar och järnvägar på lång sikt en del av konjunkturpolitik. Jag hoppas att finansministern och jag är överens om detta.
Anf. 21 Bosse Ringholm (S)
Fru talman! Jag är inte säker på att Christer Nylander riktigt förstår vad han säger. Vi beslutar varje år i riksdagen att höja exempelvis ramen, utgiftstaket, för de kommande åren, kanske i storleksordningen 30-35 miljarder kronor. Det är inte de 35 miljarderna som är budgeteringsmarginalen. Budgeteringsmarginalen är den bedömning vi gör att vi behöver som resurs just för oförutsedda utgifter, för svängningar i kostnader av olika slag. Jag har sagt, och jag kan upprepa det, att jag tycker att det är viktigt att vi har en större budgeteringsmarginal i fortsättningen.
På Christer Nylander låter det som att vi skulle vara förhindrade att ha någon form av ny kostnad och utgift i framtiden, att vi inte skulle kunna ha några kostnader för investeringar i vägar och järnvägar. Det förefaller fullkomligt orimligt om man har den uppfattningen.
Vi gör naturligtvis en disposition och redovisar för riksdagen varje år, framför allt i samband med budgetpropositionen på hösten, hur vi tycker att kommande års - första och andra årets utgifter i första hand - utgiftsmassa ska disponeras. Efter att vi har redovisat det får vi till slut en budgeteringsmarginal kvar.
Det är inte av den budgeteringsmarginalen vi ska bygga vägar och järnvägar i framtiden. Det kan Christer Nylander upprepa ett antal gånger, men det är lika fel ändå. Det är därför att vi gör en bedömning att vi behöver göra insatser för välfärden, insatser för infrastrukturen i vägar och järnvägar, som kan öka vår tillväxttakt.
Nu gör vi en sådan prioritering. Vägar och järnvägar får hög prioritet i de kommande årens budgetar. Vi tycker att det är oerhört tillväxtfrämjande. Det skapar nya jobb, nya företag och kan medverka till att vi har lättare för att klara de överskottsmål som Christer Nylander och jag är överens om att vi ska försöka åstadkomma åren framöver.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.