Statsbudgeten som verktyg för att minska ekonomiska klyftor mellan kvinnor och män
Interpellation 2012/13:175 av Bolund, Per (MP)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2012-12-11
- Inlämnad
- 2012-12-11
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2013-01-15
- Sista svarsdatum
- 2013-01-18
- Besvarad
- 2013-01-29
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 11 december
Interpellation
2012/13:175 Statsbudgeten som verktyg för att minska ekonomiska klyftor mellan kvinnor och män
av Per Bolund (MP)
till finansminister Anders Borg (M)
I årets budget har regeringen ett utrymme för reformer på 23 miljarder kronor. Av det går knappt en krona till satsningar på jämställdhet mellan kvinnor och män. Det betyder att regeringen avstår från att använda statsbudgeten – det mest kraftfulla politiska verktyget som finns – för att uppnå ökad jämställdhet. Av jämställdhetsbilagan till budgeten framgår tydligt hur illa det står till, men det blir också tydligt att regeringen varken har analyserat orsakerna till den negativa utvecklingen eller föreslår några åtgärder för att förändra.
Nyligen publicerade Statistiska centralbyrån dystra siffror som visar att det går trögt för jämställdheten i Sverige. Trots att kvinnor har högre utbildning än män så har de lägre lön. Kvinnor tar fortfarande ut 76 procent av föräldraledigheten och lägger mer tid på obetalt hemarbete än vad män gör.
De nuvarande jämställdhetspolitiska målen beslutades våren 2006. Det övergripande målet är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sitt eget liv. I teorin ska samtliga politikområden genomsyras av ett jämställdhetsperspektiv. I praktiken har alliansregeringen snarare försvagat jämställdhetspolitiken.
Regeringens politik med nedmontering av trygghetssystem som sjukförsäkring och a-kassa, har missgynnat kvinnor som grupp. Regeringen låtsas att jobbskatteavdraget gynnar jämställdhet, men det är männen som gynnats mest, eftersom deras löner är högre. Siffror från Riksdagens utredningstjänst visar att skillnaden i nettoinkomst mellan kvinnor och män har ökat med nästan 40 procent sedan år 2006. Mäns genomsnittliga nettoinkomst är i dag 62 044 kronor högre än kvinnors. Det är en ökning med 17 479 kronor sedan 2006. Regeringens politik har således ökat den ekonomiska ojämställdheten.
Innan regeringsskiftet år 2006 utreddes ett förslag att förtydliga och öka kraven på myndigheternas jämställdhetsarbete, en förordning om jämställdhetsintegrering. Tyvärr stoppades förordningen av alliansregeringen.
Mot den bakgrunden vill jag fråga finansministern:
Vilka åtgärder avser finansministern att vidta för att statsbudgeten ska främja målet om ekonomisk jämställdhet och för att skillnaderna i nettoinkomst mellan kvinnor och män ska sluta öka?
Debatt
(11 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2012/13:175
Webb-tv: Statsbudgeten som verktyg för att minska ekonomiska klyftor mellan kvinnor och män
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2012/13:59 Tisdagen den 29 januariProtokoll 2012/13:59 8 § Svar på interpellation 2012/13:175 om statsbudgeten som verktyg för att minska ekonomiska klyftor mellan kvinnor och män
Protokoll från debatten
Anf. 27 Finansminister Anders Borg (M)
Fru talman! Per Bolund har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att statsbudgeten ska främja målet om ekonomisk jämställdhet och för att skillnaderna i nettoinkomst mellan män och kvinnor ska sluta att öka.
Jämställdhet är en prioriterad fråga för regeringen. Under förra mandatperioden avsattes sammanlagt 1,6 miljarder kronor för särskilda insatser, vilket var en betydande ökning jämfört med tidigare. Nuvarande mandatperiod fortsätter denna tydliga satsning med nästan 1 miljard kronor.
Ett av regeringens mål med jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om utbildning och betalt arbete. Det finns fortfarande problem att lösa innan vi har ett jämställt arbetsliv. Kvinnor jobbar deltid i större utsträckning och tar större del av det obetalda hemarbetet än män. Regeringen har sedan den tillträdde fört en politik för att stärka arbetslinjen och för att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden. Jobbskatteavdraget och förändringarna i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna bedöms, i synnerhet för kvinnor, öka arbetsutbudet, sysselsättningen och de disponibla inkomsterna.
Dessa frågor är viktiga för regeringen, och vi har därför tillsatt en delegation för jämställdhet i arbetslivet. Delegationen ska bland annat lämna förslag på insatser som kan främja jämställdheten och minska lönegapet mellan kvinnor och män.
Regeringens huvudsakliga strategi för att uppnå målen är jämställdhetsintegrering. Varje statsråd ansvarar för jämställdhet inom sitt område. Tidigare i år beslutade regeringen om nya riktlinjer för arbetet. Jämställdhetsperspektivet ska vara tydligt integrerat i arbetet bland annat genom att all individbaserad statistik ska vara könsuppdelad och att förslag i propositioner och skrivelser analyseras utifrån kön. Målet med detta är att regeringen ska ha bästa möjliga förutsättningar för att jämställdhet ska genomsyra hela politiken.
Anf. 28 Per Bolund (MP)
Fru talman! Tack, finansministern, för svaret! Det var kort och kärnfullt, kan man väl säga. Det var inte så mycket nyheter som jag kanske hade hoppats på.
Det låter på Anders Borg, när han läser upp interpellationssvaret, som att allting är frid och fröjd. Regeringen har tagit den här frågan på allra största allvar. Man har gjort större satsningar än någonsin tidigare. Och alla de reformer som regeringen har genomfört har varit tydliga steg på vägen mot ett jämställt samhälle. Det skulle man kunna invaggas i att tro. Men då har man inte tagit hänsyn till det som kallas verkligheten och den statistik som vi alla kan se på.
Jag bekymras över att finansministern inte med en stavelse och inte med ett ord i sitt svar antyder att han inte skulle vara nöjd med situationen. Det verkar som att han är tillfreds med den utveckling som vi ser runt omkring oss. Verkligheten, tycker jag, visar på en helt annan utveckling än den finansministern antyder i sitt interpellationssvar.
TV4 gjorde ett inslag för ungefär en vecka sedan där de just rapporterade om att löneklyftorna, inkomstklyftorna, mellan kvinnor och män ökar för varje åldersgrupp i samhället. Speciellt för de yngsta, de upp till 25 år, var det en dramatisk ökning mellan 2009 och 2011. Det var en ökning med 24 procent av inkomstklyftan mellan kvinnor och män. Det är en ganska häpnadsväckande och skrämmande utveckling - det skulle jag säga om jag var finansminister.
Riksdagens utredningstjänst har också tittat på det här och studerat hur löner och inkomster för män och kvinnor har utvecklats sedan 2004. Det har varit en stadig ökning av klyftan.
År 2012, förra året, tjänade en genomsnittlig kvinna drygt 180 000 kronor, medan en genomsnittlig man i Sverige tjänade 244 000 kronor. Det var en löneskillnad på 62 000 kronor under ett år. Så mycket mer har männen än kvinnorna. En sådan utveckling tycker jag inte att någon kan vara nöjd med. Därför bekymras jag av den nöjdhet som jag tycker strålar ur Anders Borgs anförande i debatten.
Det är intressant att Anders Borg pratar om jämställdhetsreformer som kostade 1,6 miljarder förra mandatperioden och 1 miljard den här mandatperioden. Men sedan pratar han om jobbskatteavdraget som en jämställdhetsreform. Det är väl på många fler miljarder. Därför kan det kännas som att Anders Borg lite grann ifrågasätter sin egen retorik och inte riktigt tror på det han säger om att jobbskatteavdraget skulle vara den här stora jämställdhetsreformen, som han försöker lyfta fram.
Det tycker jag också stämmer väl med den utveckling som vi ser omkring oss i samhället. Det har nu gått många år sedan regeringen införde sitt första jobbskatteavdrag. Om det skulle vara en så effektiv åtgärd som finansministern står här och säger undrar jag: Varför ökar fortfarande klyftorna mellan män och kvinnor, år för år, med den sittande regeringen och Anders Borg?
Faktum är att de har ökat varje år som Anders Borg har suttit vid makten och haft makten över den ekonomiska politiken. Om nu jobbskatteavdraget skulle vara reformen som skulle minska klyftorna undrar jag: Hur kommer det sig att de ökar?
Kanske kan Anders Borgs medarbetare ge ett tydligare svar på den frågan. Man har frågat Joakim Hussénius, som är chef för fördelningsanalysenheten på Finansdepartementet, hur han ser på jobbskatteavdraget. Han säger så här: Jobbskatteavdraget gynnar ju dem som jobbar, och männen jobbar i högre grad än kvinnorna.
Det kanske är en del av förklaringen till att det här inte har fungerat som någon jämställdhetsåtgärd. Det har tvärtom ökat löneklyftan mellan män och kvinnor.
I och med att män har högre löner har de också fått högre jobbskatteavdrag än vad kvinnor har fått.
Våren 2007 lovade Anders Borg och Per Schlingmann att ensamstående mammor och deltidsarbetande kvinnor skulle få det ekonomiskt bättre under den mandatperiod som har varit. Det är fortfarande en utveckling som vi med spänning väntar på.
Jag skulle vilja fråga Anders Borg om han verkligen är nöjd med utvecklingen, som han ger sken av i sitt svar. Tycker du att det är en bra utveckling, Anders Borg, när det gäller de ekonomiska klyftorna mellan män och kvinnor i Sverige?
Anf. 29 Hillevi Larsson (S)
Fru talman! Jag vill tacka Per Bolund för den utmärkta interpellationen. Vi måste verkligen diskutera den här frågan. Det är inte så att det var frid och fröjd tidigare med jämställdheten. Vi hade redan tidigare stora problem, men nu har klyftan mellan män och kvinnor vuxit ytterligare. Det går alltså åt fel håll. Jämställdheten backar.
Tyvärr har en del av de reformer som regeringen har infört varit kontraproduktiva. Det har försämrat utvecklingen när det gäller jämställdheten.
För det första ledde jobbskatteavdraget inte till fler jobb. För det andra ledde det till att inkomstklyftan växte, både mellan rika och fattiga och mellan kvinnor och män.
Vi kan se en reform som vårdnadsbidraget, som knappast kan kallas arbetslinje, som regeringen har infört och som riskerar att bli en fälla för kvinnor som sedan har svårare att komma ut på arbetsmarknaden.
Vi kan se att villkoren för de offentliganställda är svåra, och många av de offentliganställda är just kvinnor. Regeringen har vältrat över kostnader på kommunerna. Många av dem som tidigare fick a-kassa och sjukförsäkring har fått söka försörjningsstöd för att de inte längre får de här ersättningarna. Och många av dem är kvinnor.
När det gäller de sjukskrivna kan man se att kvinnor är överrepresenterade. Huvudsakligen handlar det om arbetsmiljörelaterad ohälsa. Många har slitit inom offentlig sektor, inom vården och inom äldreomsorgen. De har fått förslitningsskador och blivit överansträngda. Till slut kan de inte jobba längre. Då är sjukskrivning sista möjligheten. För många har det inte ens varit möjligt att vara sjukskriven.
Det här är tungt för kommunerna, som ska betala ut löner till dem som är anställda inom skola, vård och omsorg. Många av dem är kvinnor som har fått sämre arbetsmiljö och tyngre arbetsbörda. Arbetsstyrkan krymper också på många håll.
Det finns en fråga där man verkligen skulle kunna hjälpa kvinnor. Det är frågan om rätt till heltid. Vi har i dag många kvinnor som är ofrivilligt deltidsarbetslösa. Det är svårt att försörja sig på en deltidslön, speciellt om man har ett låglöneyrke, vilket många kvinnor har. Rätt till heltid är någonting som regeringen inte har velat införa.
Dessutom har man infört 75-dagarsregeln. Tidigare kunde man stämpla upp mot en deltid, så att man fick en högre inkomst och kunde försörja sig. Nu finns det en 75-dagarsregel som innebär att det efter 75 dagar är slut med det. Då får man försörja sig på den deltidslön som man har. Det kan vara mycket besvärligt om man till exempel bara har 25 procent eller 50 procent. Det är många inom handeln, inte minst, som har det på det sättet. Och det är en väldigt låg lön från början.
Har man då inte en partner som kan försörja en kan man till och med tvingas gå ut i arbetslöshet för att man helt enkelt inte kan betala hyran, räkningar och mat.
En annan fråga som regeringen skulle ha kunnat gå fram med, men som de har låtit bli, är barnomsorg på obekväm arbetstid. Det är väldigt många kvinnor, inte minst inom LO-yrken, som jobbar på just obekväm arbetstid som antingen tvingas sluta jobba helt eller gå ned i arbetstid eftersom arbetet inte går att kombinera med tiderna inom barnomsorgen.
Detta är ytterligare en fråga som man skulle ha kunnat gå fram med. En mer individualiserad föräldraförsäkring är en annan.
Det finns alltså mycket man skulle kunna göra, men det man har gjort hittills har tyvärr fått negativt resultat för jämställdheten.
Anf. 30 Carl B Hamilton (FP)
Fru talman! Jag tycker till att börja med att man ska notera en väldigt viktig förändring som har skett i det svenska arbetslivet under de senaste 15-20 åren och kanske framför allt de senaste 7-8 åren, och det är att gymnasieutbildningen och högskoleutbildningen i allt större utsträckning domineras av unga kvinnor.
De är inte bara fler, alltså utgör en större andel, utan de har också bättre betyg. Vi ser också att på de så kallade prestigeutbildningarna till läkare, jurist, civilingenjör och civilekonom är kvinnor i många fall, på många utbildningsorter, dominerande. De utgör en majoritet. Det är väldigt glädjande ur jämställdhetssynpunkt. Å andra sidan börjar det bli ett problem att pojkarna faller tillbaka så kraftigt som de har gjort på en del håll.
Jag tycker att det blir väldigt konstigt om man inte lyfter fram den här frågan eftersom den ju är långsiktigt väldigt avgörande för bland annat inkomstutvecklingen för de här personerna.
När det gäller lönerna så bestäms de av parterna. Det vet alla i denna kammare. Hur är det då med de offentliganställda i kommuner och landsting? Med tanke på den argumentation som Hillevi Larsson och även andra brukar ta upp här i kammaren skulle man vänta sig de kommuner och landsting som styrs av socialdemokrater, miljöpartister och för den delen vänsterpartister skulle ha signifikant högre löner. Men så är inte fallet - eller hur, Hillevi Larsson? Hur är det i Hillevi Larssons hemkommun Malmö?
Likadant är det i Göteborg och i Ulla Anderssons hemkommun Gävle. Jag brukar debattera denna fråga med henne. Nu är hon inte här i dag, så jag ska inte angripa henne, men jag noterar att vi har samma förhållanden i hennes hemkommun Gävle. Det är alltså inga signifikant bättre löner i kommuner och landsting där oppositionen styr.
Oppositionens politik innebär även en njuggare inställning till RUT-avdrag. Exakt vad det innebär är kanske lite svårt att definiera här och nu, men RUT-avdraget har inneburit ökade försörjningsmöjligheter och sysselsättningsmöjligheter, inte minst för kvinnor och inte minst för invandrarkvinnor. Vill man minska RUT-avdraget på det ena eller andra sättet minskar man alltså även försörjningsmöjligheterna för dessa kvinnor. Det gäller i och för sig även män, men det är framför allt dessa kvinnor som ofta har väldigt svårt att etablera sig på arbetsmarknaden som skulle drabbas av ett försämrat RUT-avdrag.
Likadant är det med Socialdemokraternas politik. Jag tar det, Per Bolund, för det är ju ändå så att ni tänker er att regera ihop med Socialdemokraterna, och därför får ni finna er i att vi binder ihop er här. Om man ser på de förslag om att inskränka möjligheten att driva företag med vinst som LO har lagt fram, och som även Socialdemokraterna själva har lagt fram och är angelägna om att införa när det gäller non-profit-organisationen av arbetet inom vård, skola och omsorg, uppstår frågan: Vem vill då driva dessa företag? Om det ska vara en avkastning på 3 procent eller någon procent eller två högre kan man lika gärna sätta in pengarna på banken och slippa ta någon risk.
Det blir alltså i praktiken en nedläggning av de här företagen. De kommer inte att finnas, och därmed försvinner en väldig mängd arbetstillfällen för kvinnor i det som i dag är vård- och välfärdssektorn. Det handlar om ungefär, lågt räknat, 130 000 och högt räknat 170 000 kvinnor i huvudsak.
Anf. 31 Finansminister Anders Borg (M)
Fru talman! Det finns en tydlig jämställdhetsinriktning från regeringen. Vi står för en jämställdhetspolitik där målen är att makt och inflytande ska delas lika mellan män och kvinnor. Vi står för en jämställdhetspolitik där vi vill utjämna de ekonomiska skillnaderna mellan män och kvinnor. Vi står för en jämställdhetspolitik som vill utjämna fördelningen av hemarbetet så att alla tar lika ansvar för hemmets arbete. Vi vill offensivt arbeta för att minska och motverka, hindra och stoppa mäns våld mot kvinnor.
Det finns en offensiv inriktning för att förbättra jämställdheten i jämställdhetspolitiken. Insatserna är också mycket tydliga. Låt mig klargöra dem.
Vi har alltså satsat nästan 650 miljoner på att motverka mäns våld mot kvinnor, en massiv satsning för att kvinnor ska känna sig trygga i sina relationer och att ett orimligt och fruktansvärt våld ska bekämpas med alla samhällets till buds stående medel.
Vi har också jobbat med att utjämna de ekonomiska skillnaderna. Det finns en lång rad åtgärder på det området. Låt oss konstatera att de omfattande sänkningarna som vi har gjort av skatten för pensionärer i första hand tydligt gynnar kvinnor, eftersom det finns fler kvinnliga pensionärer.
Vi har också gjort mycket tydliga insatser för de kvinnor som har en tuffare ekonomisk situation genom flerbarnstillägg, genom förstärkta bostadsbidrag, både i själva bostadsbidraget för pensionärer och i det allmänna bostadsbidraget, genom att förstärka barndelen och också genom att förstärka bostadsbidraget för studiemedel.
Det handlar inte bara om att bekämpa våld och att direkt stötta kvinnor i en utsatt ekonomisk situation. Vi har också ändrat huvudlinjen i den ekonomiska politiken så att det i dag är arbetslinjen och företagsamhet, nya och växande jobb i växande företag som är huvudlinjen, också när det gäller jämställdhetsarbetet. Det är klart att jobbskatteavdraget - det finns en lång rad utvärderingar av det som Per Bolund knappast kan bortse ifrån - har underlättat jämställdhet, detta eftersom de största skattelättnaderna, de största minskningarna av marginaleffekterna och de största minskningarna av tröskeleffekter ligger på dem med låga inkomster, och det är framför allt kvinnor som deltidsarbetar och som därmed kan öka sitt arbetsdeltagande.
När man ser på statistiken är det också väldigt tydligt att arbetskraftsdeltagandet har ökat för kvinnor under de här åren. Det är högre i dag än vad det var 2006. Det var högre 2011, som vi har statistik för, än vad det var under de år som till exempel Socialdemokraterna styrde med stöd av bland annat Miljöpartiet.
Är vi nöjda med detta? Självklart inte. Vi har ambitiösa mål för jämställdhetspolitiken som brett påverkar samhällslivet och där vi på ett ambitiöst sätt vill minska skillnaderna och kvinnors underordning i förhållande till män. Det här kommer naturligtvis att vara en central del av den ekonomiska politiken och politiken i allmänhet eftersom jämställdhetsintegreringen ju handlar om att det ska vara en del av hela politiken.
Det arbetet kommer naturligtvis att fortsätta i regeringens politik, tillsammans med parterna och med samhällslivet i övrigt. Det är helt enkelt så att vi kommer att fortsätta driva en offensiv jämställdhetspolitik tills vi har upphört att ha en underordning av kvinnor i förhållande till män i många delar av samhället.
Anf. 32 Per Bolund (MP)
Fru talman! När man hör Carl B Hamilton i talarstolen är det inte utan att man längtar tillbaka till tidigare dagar när det fanns folkpartiföreträdare som hade en aktiv jämställdhetspolitik och en ambition att komma med nya reformer för att öka jämställdheten.
Några sådana reformer får vi inte höra från Carl B Hamilton över huvud taget, och jag saknar det. Jag tycker att det är synd att inte Bengt Westerberg är kvar i debatten och kan föra en jämställdhetstalan inom Folkpartiet. Det skulle verkligen behövas.
Tillbaka till finansministern och grundfrågan: Nu får vi höra att finansministern är nöjd med utvecklingen. Det är ändå positivt att han inte är nöjd med den situation vi har i samhället i dag och att han inte tycker att vi har ett jämställt samhälle.
Frågan är då varför finansministern står så passiv och tittar på medan klyftorna ökar i samhället. Trots allt det som finansministern nämner i sitt anförande går det ju inte att blunda för statistiken: Skillnaderna mellan mäns och kvinnors nettoinkomster i Sverige ökar med finansminister Anders Borgs politik. Det kan inte ens finansministern bortse ifrån.
Jag ska personligen lämna över detta utdrag från riksdagens utredningstjänst med rena siffror till finansministern så att han kan studera detta efter debatten och bedöma om han tycker att det behövs nya insatser och nya åtgärder.
Om något har regeringens politik faktiskt förvärrat klyftan. För de flesta bedömare som tittar på siffrorna och som ser hur statistiken utvecklas är det uppenbart att regeringens politik inte har fungerat. Den har inte lett till minskade klyftor mellan kvinnor och män. Tvärtom har skillnaderna i inkomst mellan gruppen män i Sverige och gruppen kvinnor i Sverige ökat.
Frågan är då vad finansministern tänker göra. Ska han fortsätta på den inslagna vägen med samma politik som faktiskt inte har visat sig ge några tydliga effekter i form av att kvinnorna i Sverige kommer i kapp männen i löneutveckling, eller tänker han hitta nya vägar framåt? Tyvärr låter det mycket på finansministern som om han inte är intresserad av att hitta några nya vägar och nya reformer och försöka utveckla en ny politik. Det är mer av samma sak som kommer från regeringen och från finansministern.
Det är spännande att finansministern lyfter fram reformer som han hävdar har minskat klyftorna och hjälpt dem som är mest ekonomiskt utsatta i samhället, när alla utvärderingar som har gjorts av regeringens politik, till exempel från riksdagens utredningstjänst, visar att det tydligt är så att det är de som har högst inkomster som har tjänat mest på regeringens reformer. De ekonomiska klyftorna i Sverige har ökat. Den tiondel av svenskarna som har lägst inkomster har halkat efter med regeringens politik och har inte fått det bättre.
Regeringen behöver hitta nya politiska reformer som på allvar minskar de ekonomiska klyftorna mellan män och kvinnor i Sverige. Jag har några tips som jag gärna vill dela med mig av till finansministern, och han kanske kan låna några av dem. Det skulle jag verkligen uppmuntra till.
Vi anser att man ska använda sin makt som arbetsgivare. Vi har i Miljöpartiets förslag till statsbudget avsatt resurser för att minska lönegapet mellan kvinnor och män. Det är sammanlagt 600 miljoner kronor som vi har avsatt för de närmaste fyra åren för att minska löneklyftan mellan kvinnor och män i statlig tjänst.
Jag tycker att man ska ge myndigheter, till exempel Medlingsinstitutet, i uppdrag att aktivt motverka löneklyftorna och komma fram med strategier kring hur man kan minska klyftorna mellan män och kvinnor.
Vidare tycker jag att man behöver gå vidare med åtgärder för att få fler män att ta ut föräldraledighet i större utsträckning. Miljöpartiet föreslår en tredjedel av föräldraledigheten. Det skulle ge stor effekt för att öka jämställdheten i arbetslivet.
Vi anser att man behöver göra jämställdhetskonsekvensbeskrivningar av alla reformer som kommer från regeringen. Det gör man inte i tillräcklig utsträckning. Anders Borg talar om att man jämställdhetsintegrerar. Men tittar vi på hur utomstående bedömare som Sveriges Kvinnolobby ser på regeringens budget är det tydligt att de anser att regeringen fortfarande inte lever upp till sina ambitioner att jämställdhetsintegrera alla beslut. Budgetpropositionen är i stora delar helt könsblind, säger Sveriges Kvinnolobby. Det vore intressant att höra Anders Borgs kommentar till det.
Vi föreslår också att det ska lagstiftas om jämställdhetsintegrering och att man ska ha ett jämställdhetsråd som knyts till Regeringskansliet eftersom det är uppenbart att man behöver hjälp med kompetensen när det gäller jämställdhetsarbetet inom regeringen.
Anf. 33 Hillevi Larsson (S)
Fru talman! Siffrorna talar sitt tydliga språk. Inkomstklyftan mellan män och kvinnor i Sverige har vuxit med drygt 17 000 kronor. För varje nytt jobbskatteavdrag som införs riskerar denna klyfta att växa ytterligare. Det är alltså inte lösningen på jämställdhetsproblemet. Tvärtom leder det till att problemen växer.
I den bästa av världar kan kvinnor som har ofrivillig deltid, och bara därigenom har svårt att försörja sig, gå upp i arbetstid. Men det är inte alla arbetsgivare som erbjuder heltid, och det är ett av problemen. Vi kan exempelvis se det inom den offentliga sektorn och inom handeln. Just inom offentlig sektor finns det många kommuner som inte erbjuder heltid. Det har delvis att göra med kommunernas dåliga ekonomi när regeringen vältrar över kostnader på kommunerna.
Men visst är det också så att politisk vilja kan ge resultat. Jag kan ta Malmö, som jag kommer från, som exempel. Där har man bestämt sig för att alla som är anställda av kommunen och som vill ha heltid ska få det, och man har nästintill lyckats med det. Det är någon enstaka kvar. Men det är en extrem förändring och förbättring. Det visar att man kan med politisk vilja. Men detta är inom det offentliga upp till kommunerna och landstingen. Inom det privata kan man inte göra någonting åt det om man inte inför en lag om rätt till heltid. Det tror jag verkligen skulle kunna höja kvinnors inkomster och öka jämställdheten.
Jag vill säga en positiv sak som regeringen ändå har gjort, och det är att den har tagit mäns våld mot kvinnor på allvar och har satsat på det. Men regeringen har glömt två mycket viktiga delar. Den ena är kvinnors självförsörjning. Om man får sämre ekonomi blir man mer beroende av den man som slår en. Den andra är bostadspolitiken som har havererat. Om man inte har någonstans att bo riskerar man att tvingas stanna hos mannen. Det finns alltså mer att göra.
Anf. 34 Carl B Hamilton (FP)
Fru talman! Jag vill verkligen påpeka att ingen av mina motdebattanter här tog upp de två åtgärder som faktiskt ligger inom politikens sfär där man faktiskt kan göra någonting. Det gäller RUT-avdraget som gynnar kvinnor och särskilt invandrarkvinnor. Ingen av er nämnde det. Förslagen från arbetarrörelsen om att man ska ha en annan organisation av välfärdsföretagen som gör dem närmast olönsamma trots att de ska ta en viss risk kommer också att slå mot kvinnors arbete. Ingen av er tog upp detta.
Jag tror att Anders Borg nämnde sänkningen av restaurangmomsen. Eftersom andelen kvinnor inom denna bransch är större än andelen män gynnar denna sänkning kvinnor mer än män.
Dessa helt centrala politiska frågor - RUT-avdrag, icke vinstdrivande vårdföretag, sänkningen av restaurangmomsen - förbigår ni helt och hållet när ni talar om de åtgärder som ni föreslår.
Jag tar tillbaka en sak. Miljöpartiet är för en sänkning av restaurangmomsen. Men ni i Miljöpartiet ska ändå göra upp med Socialdemokraterna om ni ska bilda regering tillsammans.
Men dessa problem och frågor som diskuteras mycket inom den ekonomiska politiken går ni helt förbi. De har en avgörande inverkan på kvinnors arbete.
Men, Hillevi Larsson och andra, det som på lång sikt höjer kvinnors löner och förbättrar deras situation är högre produktivitet genom bättre utbildning och att kvinnor arbetar inom mer kvalificerade yrken. De utbildningssatsningar som har gjorts i Sverige och som kvinnor har tagit mer till vara än män har just denna långsiktiga effekt. Låt oss hoppas att det går fort med utbildning, produktivitet och bättre villkor för kvinnor tack vare utbildningssystemet.
Anf. 35 Finansminister Anders Borg (M)
Fru talman! Sverige har en offensiv jämställdhetspolitik. Vi är ett av världens mest jämställda länder. Om man jämför oss när det gäller kvinnors plats på arbetsmarknaden, kvinnors roll i ekonomi och kvinnors roll i andra delar av samhället är Sverige, tillsammans med de andra nordiska länderna, ett föregångsland. Vi har varit bättre än många andra länder på att bryta upp gamla strukturer som har hindrat kvinnor att ta sin rättmätiga plats i samhället.
Detta har på många områden förbättrats över tiden, både när det gäller politiskt deltagande och när det gäller hur arbetslivet är uppbyggt, hur vi fördelar hemarbetet och hur fördelningen av föräldraförsäkringen ser ut.
Det är också självklart att det har berott på att vi har genomfört politiska förändringar tidigare och nu för att stärka jämställdheten. Samtidigt är det fortfarande sant att Sverige har ett betydande jämställdhetsproblem. Det är alldeles uppenbart att Sverige och alla andra länder har en väg att vandra innan vi har en jämn fördelning i hushållen, i arbetslivet och när det gäller den politiska och den ekonomiska makten.
Men vi är på rätt väg därför att vi år efter år har vidtagit olika typer av åtgärder för att förbättra jämställdheten. Jag nämnde tre som jag tror har varit avgörande under vår tid. Vi har tagit krafttag mot mäns våld mot kvinnor. Det är på många sätt det kanske yttersta beviset för den underordning som kvinnor drabbas av i den typ av struktur som vi har i vårt samhälle. Vi har gjort betydande insatser på fördelningssidan. Medan många andra länder har fått skära ned och minska sina stöd har vi kunnat gå fram med förstärkta bostadsbidrag för unga och gamla. Vi har också förbättrat i föräldraförsäkringen, infört jämställdhetsbonusar och gjort en lång rad andra saker. Vi har också förstärkt arbetslinjen.
Jag delar Carl B Hamiltons perspektiv här. Den bästa jämställdhetspolitiken är naturligtvis den som leder till en växande ekonomi där fler människor arbetar, där människor inte fastnar i bidragssystem, där vi har ett företagsklimat som gör att konkurrens och nyföretagande också är någonting som sprudlar och växer bland kvinnor och där företagsamhet blir en central del av att lösa samhällsproblemen.
Sedan måste vi också titta på hur det ser ut på lönesidan. Enligt statistiken har vi haft framsteg under dessa år när det gäller kvinnors månadslön som andel av männens. När vi tillträdde 2006 var skillnaden 16 procent, och den är i dag 14 procent.
Per Bolund nämnde Medlingsinstitutet. I Medlingsinstitutets statistik tar man hänsyn till utbildningsskillnader, åldersskillnader och andra faktorer som gör att man får ett bättre mått på den del av löneskillnaden som kan bero på till exempel diskriminering. Även där ser vi dock att vi har haft en minskning av löneskillnaderna under åren 2005-2011, när vi har statistik. Det har alltså skett förbättringar såväl när det gäller fördelningen av hemarbetet och nyttan av föräldraförsäkringen som när det gäller kvinnors löner som andel av männens.
Detta beror på att vi för en offensiv jämställdhetspolitik i Sverige. Det har vi gjort under många år. Denna regering har tillfört någonting positivt till den, nämligen dynamik och arbetslinjen.
Anf. 36 Per Bolund (MP)
Fru talman! Till att börja med: Carl B Hamilton verkar tycka att det är alldeles utmärkt om fler kvinnor utbildar sig men att det är helt okej om de får lägre lön än vad män får när de sedan kommer ut i arbetslivet. Det är det som är kontentan av Carl B Hamiltons resonemang, och därmed tycker jag att han definierar ut sig själv ur debatten och kanske inte behöver så många fler kommentarer än så.
När det sedan gäller finansministern: Om det vore så att ord räckte för att skapa ett jämställt samhälle skulle finansministern redan vara framme, kan man säga. Det låter som att det är en fantastiskt reforminriktad politik regeringen för, som snabbt skulle leda till att vi får ett jämställt samhälle. När man sedan hör de siffror finansministern själv lyfte fram ser man ju tydligt att det inte är några stora steg framåt, utan det är små steg. Skulle vi följa den takt finansministern själv utpekar som den stora reformvägen skulle det dröja 70 år innan vi når ett jämställt samhälle när det gäller löner.
Finansministern väljer att titta på viktade siffror där man tar hänsyn till en massa olika faktorer. Tittar vi bara helt krasst och rakt av på skillnaden mellan gruppen män i Sverige och gruppen kvinnor i Sverige ser vi dock att inkomstskillnaden har ökat under finansminister Anders Borg. Den har inte ökat lite heller, utan den har ökat med 40 procent sedan 2006 då denna regering tillträdde. Det är siffror Anders Borg inte kan slå ifrån sig och inte blunda för.
Kallar man sig feminist - det brukar finansministern göra; det är ännu ett ord han använder sig av - tycker jag att man har ett ansvar att också bemöta denna utveckling. Man kan inte bara försöka hitta de siffror som passar en själv, utan man måste se på hela gruppen män och hela gruppen kvinnor: Hur är utvecklingen för dessa två grupper jämfört med varandra? Det är en 40-procentig ökning. Är Anders Borg nöjd med denna utveckling? Tycker han att det räcker med att fortsätta på den inslagna vägen och fortsätta med samma politik som har fört oss fram till denna situation?
Jag skräms av den synen, och jag tycker inte att det går att som Anders Borg ge sig själv godkänt när man ser denna utveckling framför sig. Tittar man på vad andra bedömare säger, som Sveriges Kvinnolobby som har bedömt regeringens budgetproposition, ser man att det blir kraftfullt underkänt i betyg. Det borde finansministern ta till sig.
Anf. 37 Finansminister Anders Borg (M)
Fru talman! Det är viktigt att vi använder bra och väl användbara siffror, till exempel dem Medlingsinstitutet har tagit fram för att de ska fungera som jämförelsenorm. Det är oftast det som är det bästa.
Sedan kan man naturligtvis be riksdagens utredningstjänst räkna som man själv vill. Det är nämligen så de räknar - de räknar på det sätt man beställer siffrorna. Om vi tittar på de siffror vi har från Medlingsinstitutet, som alltså är en oberoende myndighet som gör denna typ av granskningar, ser vi i den långa tidsserien detta: År 1998 hade vi en skillnad mellan män och kvinnor på 18 procent. År 2002 var skillnaden 17 procent. I dag är den 14 procent. Det har alltså skett en kraftigare förstärkning under de år vi nu har haft än vad vi hade tidigare.
Jag vill inte använda detta som den enda utvärderingsnormen av den jämställdhetspolitik som Per Bolund bedrev, men det är alldeles uppenbart att vi har haft en väg där inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor minskar. Det är i grund och botten bra. Vi har också under dessa år, trots den värsta ekonomiska krisen sedan depressionen, sett att arbetskraftsdeltagandet bland kvinnor ökar. Det är den i grund och botten säkraste och bästa vägen till ett jämställt samhälle. Makten i samhället grundar sig i arbetslivet, och har vi fler kvinnor som är i arbetslivet och fullt ut deltar - om fler arbetar heltid - får vi också en större jämställdhet. Där gör Sverige framsteg.
Jag ska villigt erkänna att Sverige under lång tid har haft bättre jämställdhet än många andra länder. Det ska vi naturligtvis vara glada för, fru talman.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.