Statens kulturarv och bidragsfastigheternas underhåll
Interpellation 2025/26:460 av Pia Trollehjelm (SD)
Interpellationen är besvarad
- Inlämnad:
- 2026-04-29
- Överlämnad:
- 2026-04-30
- Anmäld:
- 2026-05-05
- Svarsdatum:
- 2026-05-19
- Besvarad:
- 2026-05-19
- Sista svarsdatum:
- 2026-05-21
Interpellationen
till Kulturminister Parisa Liljestrand (M)
Sveriges kulturarv är en viktig del av vår nationella identitet och vårt gemensamma historiska arv. Bland de bidragsfastigheter som förvaltas av Statens fastighetsverk finns många kulturhistoriskt värdefulla miljöer som berättar om Sveriges historia.
Dessa fastigheter kan inte bära sina egna kostnader genom hyresintäkter och är därför beroende av statliga anslag för drift och underhåll. Det innebär också ett särskilt ansvar att säkerställa en långsiktig och hållbar förvaltning.
Riksrevisionen har i rapporten Förvaltning av fastigheter – Statens fastighetsverk och regeringens styrning (RiR 2025:30) lyft behovet av långsiktig styrning, god uppföljning och hållbara förutsättningar för bidragsfastigheterna.
Det finns därför skäl att tydliggöra hur regeringen ser på det fortsatta arbetet med att stärka förvaltningen och minska det eftersatta underhållet.
Mot bakgrund av detta vill jag fråga kulturminister Parisa Liljestrand:
Avser ministern att ta initiativ till en samlad kartläggning av underhållsbehovet i statens bidragsfastigheter samt en långsiktig plan för hur detta behov ska hanteras?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2025/26:460
Webb-tv: Statens kulturarv och bidragsfastigheternas underhåll
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 69 Finansmarknadsminister Niklas Wykman (M)
Fru talman! Pia Trollehjelm har frågat kulturministern om ministern avser att ta initiativ till en samlad kartläggning av underhållsbehovet i statens bidragsfastigheter samt en långsiktig plan för hur detta behov ska hanteras.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.
Statens fastighetsverk ansvarar för att förvalta en viss del av statens fasta egendom, bland annat vissa fastigheter med höga kulturhistoriska värden. Av myndighetens regleringsbrev för budgetåret 2026 framgår att regeringens mål för verksamheten bland annat är att fastigheterna ska förvaltas så att god resurshushållning och hög ekonomisk effektivitet uppnås samt att fastigheternas värden ska bevaras på en för ägaren och brukaren långsiktigt lämplig nivå.
Statens fastighetsverk disponerar ett särskilt anslag i statsbudgeten för att finansiera underhållskostnader och löpande driftunderskott för så kallade bidragsfastigheter. Det är fastigheter där hyresintäkterna inte långsiktigt kan täcka kostnaderna.
Regeringen har vidtagit flera åtgärder för att säkerställa en långsiktig lösning för finansieringen av bidragsfastigheterna. Sedan 2024 har anslaget till dessa fastigheter tilldelats sammanlagt 530 miljoner kronor över tre år för att kunna öka omfattningen av det planerade och förebyggande underhållet av fastigheterna. Myndigheten ska enligt regleringsbrevet för budgetåret 2026 redovisa hur de utökade medlen har använts och framför allt hur ambitionsnivån för underhåll av fastigheter med särskilda kulturhistoriska värden har höjts. Regeringen har också gett Statens fastighetsverk i uppdrag att redovisa vidtagna åtgärder i syfte att anpassa fastighetsbeståndet.
Anf. 70 Pia Trollehjelm (SD)
Fru talman! Tack, ministern, för svaret på min interpellation om statens kulturarv och bidragsfastigheternas underhåll!
Jag uppskattar att regeringen tydligt lyfter fram vikten av planerat underhåll och förebyggande underhåll och att resurser har tillförts för detta arbete.
Jag vill också säga att jag verkligen uppskattar regeringens satsning på totalt 530 miljoner som har tillförts bidragsfastigheterna under perioden 2024–2026. Det är en betydande förstärkning som visar att regeringen ser att frågan behöver tas på allvar.
Samtidigt menar jag att större satsningar gör det ännu viktigare med god uppföljning och en tydlig nulägesbild, något som ministern också redogjorde för i sitt svar, för det är först då vi fullt ut kan bedöma om insatserna räcker och om underhållsskulden faktiskt minskar över tid.
Jag tror också att vi i grunden delar synen att dessa fastigheter har ett värde som sträcker sig långt bortom det ekonomiska. Det handlar ytterst om vårt gemensamma kulturarv. Det är miljöer och platser som berättar historien om vilka vi är och var vi kommer ifrån. Det är värden som inte går att återskapa om de går förlorade.
Fru talman! Det som jag framför allt vill lyfta i dag handlar egentligen också om långsiktig styrning och uppföljning, och där uppfattar jag att regeringen har tagit viktiga steg framåt.
Under fjolåret var vi i kontakt med Statens fastighetsverk om just dessa frågor. Min bild från det samtalet är att det inte riktigt fanns en samlad uppfattning om hur stort det totala underhållsbehovet faktiskt är. Det såg jag som en brist, för om vi inte vet hur stort behovet är blir det också svårt att veta om de åtgärder som genomförs är tillräckliga eller om underhållsskulden i själva verket fortsätter att växa trots ökade insatser. Vi riskerar då att arbeta med enskilda åtgärder utan att riktigt veta om utvecklingen går åt rätt håll över tid.
Jag menar därför att detta i grunden handlar om att skapa tydlig struktur, en samlad nulägesbild, långsiktighet och en löpande uppföljning som gör att både regering och riksdag kan följa utvecklingen över tid.
Riksrevisionen har också påpekat behovet av långsiktig styrning, bättre uppföljning och hållbara förutsättningar för bidragsfastigheterna. Det stärker bilden av att frågan behöver hanteras mer systematiskt framöver.
Fru talman! Min ambition med den här interpellationen är inte att söka konflikt utan att försöka bidra till ett långsiktigt arbete där regeringen redan har tagit flera viktiga initiativ. Jag brinner för det svenska kulturarvet, för de miljöer och berättelser som hjälper oss att förstå vilka vi är och varifrån vi kommer.
Jag skulle därför vilja be ministern att utveckla hur regeringen ser på behovet av en mer samlad och löpande uppföljning av underhållsbehovet över tid så att man kan säkerställa att de åtgärder som vidtas faktiskt har effekt.
Anf. 71 Finansmarknadsminister Niklas Wykman (M)
Fru talman! När det är interpellationsdebatt försöker man ju gärna hitta något att debattera eller hitta något som man tycker olika om. Jag lyssnade väldigt noga på ledamoten Pia Trollehjelms inlägg och försökte hitta något som jag och regeringen inte håller med om. Det var tyvärr väldigt svårt, så jag kan inte lova någon brinnande debatt här.
Vi i regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna har också lagt om politiken på det här området. Det är i år rekordmycket pengar som arbetar för vårt kulturarv.
Jag tror att jag och ledamoten delar uppfattningen att detta har blivit ännu viktigare i takt med att vi i landet blivit mer olika varandra i bemärkelsen att fler människor från många olika länder har kommit hit, var och en med sin förmåga och sina förutsättningar men med den viktiga utmaningen att hitta en gemensam framtid. Det är ju mycket lättare att vara på väg någonstans om man vet varifrån man kommer och har fast mark under fötterna.
Vi har arbetat i god samverkan om många saker för att åstadkomma detta. Det är saker som fler vägar in till arbete och att man ska ha arbetsgemenskap och kollegor som kan berätta om det nya landet. Det är att berätta hur saker och ting fungerar och hur saker och ting var förr för att skapa den här bilden av Sverige som man vill bygga vidare på tillsammans. Det är en kulturkanon – inte för att rangordna vissa böcker som bättre än andra, nödvändigtvis, utan för att visa att vi kommer någonstans ifrån och att vi på den här plätten på jorden har gjort något ihop som vi har ett ansvar för att vidareutveckla för kommande generationer.
Det är också de stora anslagsökningar vi har gjort till våra kulturfastigheter, självklart för att de som har bott här i generationer eller så långt tillbaka man kan skåda ska kunna ta del av vad man har gjort tidigare, vad Sverige är för typ av land och hur det blev som det blev – mycket blev rätt; andra saker hade kanske kunnat bli väsentligt bättre om man hade gjort annorlunda, precis som det är här och nu – men också för att alla de som har kommit till vårt land ska kunna få en uppfattning om vad det är för land de har fått möjlighet att leva i. Därigenom har de också, tycker jag, åtagit sig att fundera på hur man ska utveckla och göra det bättre för kommande generationer, för svenskar som föds här, oavsett var man är ifrån från början.
Vi är väldigt överens om att kulturarvet är väldigt viktigt. Det är viktigt ur så många olika dimensioner. Arbetsgemenskap och en gemensam idé om varifrån man kommer gör det också mycket lättare att vara på väg någonstans tillsammans. Det skapar ett samhälle där fler människor kan bli tillvaratagna, komma till sin rätt och göra bra ifrån sig.
Därför har vi också gjort de här stora ökningarna. Den mest bindande begränsningen har varit att det har saknats pengar. Jag skulle kunna återkomma till hur underfinansierat detta har varit. Vi har tillsammans ökat finansieringen till detta kraftfullt. Jag håller med ledamoten om att det kanske gör att det finns skäl att fundera på hur arbetet ska se ut lite mer systematiskt. Det har, som ledamoten berättade om, också funnits både sådana uppdrag och sådana inspel från myndigheter. Det var kanske inte så stor idé att göra det när det var så stor brist på resurser, men nu har de här resurstillskotten gjorts.
Vad som kommer i framtida budgetar är fortfarande en fråga för den budgetprocess som kommer. Men jag uppskattar ledamotens ordning här, och vi delar den. Man behövde göra resurstillskotten, och det finns kanske skäl att se över hur vi kan arbeta lite mer systematiskt med detta nu när det finns eller åtminstone har funnits pengar. Hur mycket pengar det kommer att finnas framöver är en fråga för framtida budgetprocesser och, vem vet, kanske också för valutgången. Det verkar ju skilja lite mellan det blågula laget och vänsterexperimentet i fråga om hur mycket man tycker att det är värt att satsa på vårt kulturarv.
Anf. 72 Pia Trollehjelm (SD)
Fru talman och ministern! Det jag vill få fram och som jag inte tyckte att Statens fastighetsverk kunde svara på är hur stor den totala underhållsskulden i Sverige är.
Jag kan ta ett exempel. I min kommun hade vi en jättestor asfaltsskuld. Man hade under decennier i princip inte gjort någonting annat än att laga potthål. När jag kom började vi arbeta betydligt mer systematiskt med både inventering, uppföljning och prioritering av insatser. När vi väl visste hur stor underhållsskulden var visste vi också vilken insats vi var tvungna att göra för att kunna beta av asfaltsskulden. Det är dit jag vill komma.
I vår kommun satsade vi under en period väldigt kraftigt, precis som regeringen nu också gör. Efter det kunde vi mäta och se att underhållsskulden faktiskt betades av över tid, och i dag kan vi säga att vi kommit till den punkt då underhållsskulden inte längre växer utan återigen minskar. Det gör att vi kan lägga pengar på lite annat. Det var den punkten jag ville komma till.
Min fråga till ministern är: Vet regeringen hur stor underhållsskulden är för våra bidragsfastigheter? Vet regeringen om skulden fortfarande växer, eller kan man se att den minskar?
Anf. 73 Finansmarknadsminister Niklas Wykman (M)
Herr talman! Tyvärr var det ledamoten beskriver ett genomgående tema för politiken fram tills vi började lägga om den. Det togs en massa nya initiativ, det infördes en massa nya myndigheter och en massa politiska åtgärder och experiment av olika slag skulle komma på plats. Många av dem var väldigt kostsamma, och en hel del av dem hade ganska låg nytta för skattebetalarna. Slöseriet blev lite av ett tema emellanåt.
Än värre är att dåvarande finansminister och sedermera – under en mycket turbulent och misslyckad period i svensk politik – statsminister Magdalena Andersson är ökänd för sitt trixande och slarvande med offentliga finanser och för att inte ta ansvar. Underhållsskuld är ett sådant typiskt exempel på politik som inte orkar prioritera och som köpslår om röster med andra partier i stället för att göra det som är bäst för Sverige. Allt detta är så signifikant för Magdalena Anderssons politiska gärning och så djupt skadligt för Sverige.
Vi såg att det emellanåt fanns stora ambitioner för kulturarvet men ingen finansiering, eller åtminstone bristfällig finansiering. Vi såg det också kring infrastrukturen, där underhållsskulderna växte och var väldigt stora för både vägar och järnvägar. Nya löften ställdes ut, men man tog inte vara på det man redan hade. Det här ledde till stora problem.
Slarvande politiker – trixande politiker – som Magdalena Andersson kommer alltid att leda till problem för ett land, och det fick vi också på område efter område. Infrastrukturen är ett exempel och kulturarvet ett annat på att pengar och ambitionsnivå helt enkelt inte hängde ihop. Vi har nu tillfört stora resurser till infrastrukturen och till vårt gemensamma kulturarv. Man ska ju inte bygga upp den typen av skulder.
Jag delar ledamotens uppfattning om att man kan göra mer för att öka tydligheten gällande myndighetens uppdrag och vad man ska göra. Man kan till exempel överväga det i regleringsbrev.
Det finns också en svårighet. Jag ska inte be ledamoten reflektera över den i dess helhet, men jag vill ändå säga någonting som jag själv tänker på. När det gäller infrastruktur och andra saker kan det möjligtvis vara något enklare att skaffa sig en bild av hur stort underhållsbehovet och därmed underhållsskulden är.
När det gäller vårt kulturarv, som vi redan har varit inne på att vi lyckligtvis är väldigt berikade av i Sverige och har mycket av, är det klart att detta både är en fråga om skicken på fastigheterna och givetvis om vad man vill använda dem till och hur ambitionsnivån ser ut. Objektiviteten kan därför möjligtvis bli något mindre tydlig än inom till exempel infrastrukturområdet.
Vad vill man att en gammal lämning av något slag ska kunna användas till? Ska den finnas kvar där för forskning? Ska den finnas kvar där för organiserade besök? Ska den vara öppet tillgänglig för allmänheten? Ska det finnas möjlighet att bedriva något slags kommersiell verksamhet i anslutning till den? Är det en vacker och fin plats där man ska kunna gifta sig eller på något annat sätt uppmärksamma högtider i familjen eller i samhället? Hur stor skulden är beror givetvis också på vilken ambitionsnivå man vill ha.
Det har ju varit en aktuell diskussion om detta de senaste dagarna, herr talman, och om man ska säga någonting mer om detta är det att staten kan och ska göra mycket och har såklart det yttersta ansvaret för att bevara väldigt mycket av vår historia och det som är gemensamt. Jag är dock också glad över att vi under den här perioden har sett att fler aktörer, kommuner till exempel, har klivit fram och tagit ett större ansvar för sitt lokala kulturarv, som ju är väldigt viktigt.
Varken jag eller ledamoten tycker så, men jag vill understryka att det ibland kan spännas upp en sorts motsättning mellan att man ibland kanske vill sälja objekt eller ta in privatpersoner som har ett stort engagemang och visar stor omsorg om vår gemensamma historia och att staten gör detta. Om jag ska komplettera ledamotens önskemål med någonting är det alltså att också se hur vi kan få ett större engagemang i hela samhället för att bevara och visa upp vår fina historia.
Anf. 74 Pia Trollehjelm (SD)
Herr talman! Jag tackar än en gång ministern för en bra debatt och för de svar som har getts.
Jag håller med om att civilsamhället är viktigt när vi pratar om de här sakerna. Jag tror också att vi har samma grundsyn i den här frågan. Våra kulturhistoriska fastigheter och miljöer är inte bara byggnader utan så mycket mer. De är bärare av berättelser, identitet och historia.
I en tid när vi ser krig och konflikter runt om i världen blir det tydligt vilken betydelse kulturarv och gemensam historia har för landets identitet och vår sammanhållning. Det är därför jag menar att långsiktigheten blir så viktig, och det håller ju ministern med om här i dag.
För mig handlar detta ytterst inte om en nivå på anslag, utan det handlar om att säkerställa att framtida generationer också får tillgång till vårt kulturarv. Därför tror jag att inventering, uppföljning och tydliga indikatorer är viktiga verktyg för att säkerställa att den underhållsskuld vi har minskar och att insatserna ger effekt där behoven är som störst.
Vem vet, det kanske till och med visar sig att vi ligger på rätt nivå och att vi faktiskt betar av den underhållsskuld vi har, men det är svårt att säga utan att ha en samlad bild.
Herr talman! Min ambition med denna interpellation var egentligen inte något annat än att uppmärksamma en problematik som jag själv råkat snubbla över. Ju mer jag blir insatt i den, desto tydligare blir det hur viktigt det är med långsiktighet, inventering och uppföljning för att vi också ska kunna prioritera rätt framöver. Här är ministern och jag helt överens.
Anf. 75 Finansmarknadsminister Niklas Wykman (M)
Herr talman! Tack, Pia Trollehjelm, för denna interpellation! Man brukar alltid säga att det handlar om viktiga frågor, men det här är ju faktiskt viktigt på riktigt. Det är så lätt att slarva med detta och tänka att det får stå tillbaka och så vidare, och om man gör det under alldeles för många år eller gör det till en medveten del av politiken utraderar man också en del av det förflutna.
Jag tillhör dem som är helt övertygade om att man då också får mycket svårare att navigera in i framtiden. Man förlorar mycket kunskap om sig själv – man kanske inte ens fullt ut kan bli sig själv – om man inte vet varifrån man kommer. Då är det svårare att veta vart man är på väg någonstans. Det är också svårare i en verklighet där så många har bjudits in till vårt land men inte fullt ut bjudits in till att bli en del av vårt land.
Jag är övertygad om, herr talman, att arbetsgemenskap är det viktigaste verktyget för att bygga en gemensam svenskhet och en gemensam idé om framtiden. Det finns dock också andra saker som är viktiga, som en kulturell kompetens och en förståelse om varför vi svenskar är som vi är och varför vi beter oss som vi gör.
Det finns väldigt kända citat om att man ska passa sig för vad man gör med byggnader, för först gör vi något med dem och sedan gör de något med oss, och en hel del av det vi är har faktiskt formats av det vi har byggt och det vi har gjort. Det är klart att vi ska tillgängliggöra detta och se till att det håller kvalitet och ombesörjs på ett korrekt och ändamålsenligt sätt. Jag skulle vilja säga att en hörnsten i det arbetet har varit de resurstillskott som har gjorts, för detta har varit underfinansierat.
Ledamoten lyfter upp viktiga frågor, och det har också andra gjort. Vi har pratat om ett antal myndigheter och utvärderingar och om hur man utifrån den starkare grund vi nu står på ska kunna organisera arbetet bättre och tydligare framöver. Det behöver man givetvis fundera relativt noggrant kring så att det blir bra. Man ska inte ha en massa mått bara för måttens skull, utan man ska ju ha det för att uppnå någonting bättre.
En sak är jag säker på. Jag har mött så många engagerade och kunniga människor som jobbar på Statens fastighetsverk att jag vet att detta är i om inte perfekta så åtminstone goda händer, och nu får vi politiker göra vårt.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
