Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

socialtjänstens arbete med barn

Interpellation 2004/05:631 av Hellquist, Solveig (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Inlämnad
2005-05-23
Anmäld
2005-05-24
Svar fördröjt anmält
2005-06-01
Sista svarsdatum
2005-06-07
Besvarad
2005-06-08

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 23 maj

Interpellation 2004/05:631

 av Solveig Hellquist (fp) till statsrådet Morgan Johansson om socialtjänstens arbete med barn

Det har talats mycket om apatiska barn under senare tid. Det är en grupp barn som vi tidigare inte haft kunskap om och som far mycket illa i Sverige i dag. Hanteringen av de här barnen innebär tyvärr att vi satt taket väldigt högt för hur mycket barn ska tåla @ trots allt tal om barnkonventionen och barns bästa. Om inte dessa barn behöver samhällets stöd och skydd är frågan vilka barn som kan bedömas behöva det.

I Sverige finns andra grupper av barn som far illa eller riskerar att utvecklas ogynnsamt, vars problem vi känt till i decennier. Det är barn till missbrukare, psykiskt sjuka eller barn som växer upp med föräldrar med bristande förmåga att tillgodose deras behov. Socialtjänsten har ett stort ansvar för alla dessa barn.

Hur ser då situationen ut i verkligheten? Vilket stöd får barnen i praktiken? Jag vill peka på några (miss-)förhållanden som är dokumenterade i olika rapporter, däribland Socialstyrelsens rapport Social tillsyn 2003.

Personal som har anmälningsskyldighet enligt socialtjänstlagen fullgör @ av olika skäl @ inte sin skyldighet i tillräcklig utsträckning.

Endast cirka hälften av alla anmälningar om att barn far illa leder till utredning av kommunernas socialtjänster. Det uppgav Ekot för något år sedan efter att ha kartlagt 200 av landets 290 kommuner. I fjol gjordes totalt 48 500 anmälningar i dessa kommuner. 24 700 ledde till utredning. Socialstyrelsen konstaterar också i sin rapport att många anmälningar inte utreds.

Barn inom familjehemsvården liksom placeringar på institutioner följs inte upp.

Barn som har behov av barnpsykiatriska insatser får inte den hjälp de behöver. Vi känner alla till de långa köerna till barnpsyk.

Barnperspektivet har fortfarande inte fått genomslag. Barn där vuxnas problem står i centrum har svårt att få stöd och behandling.

Det är på sina håll svårt att rekrytera kvalificerad personal till arbetet med barn och familjer inom socialtjänsten.

Kommunerna väntar ibland alltför länge med att utreda barn som far illa.

I länsstyrelsens tillsyn visar verksamhetsområdet: barn och unga familjer, flest brister. I drygt 40 % av tillsynsärendena konstateras brister.

Vidare finns en tendens att behovsbedömningen anpassas till de resurser som finns inom socialtjänsten. Den sätts inte i relation till det enskilda barnets behov av behandling. Trots att antalet anmälningar ökar visar HSB-hemmen en minskad efterfrågan på behandlingshemsplatser.

Förebyggande insatser för barn och ungdomar som socialtjänsten finansierat dras in.

Kommunerna har svårt att rekrytera och stödja kontaktpersoner och kontaktfamiljer som tillsammans med stödsamtal är de vanligaste insatserna för barn i den frivilliga socialtjänsten.

Kommunerna har också svårt att rekrytera familjehem @ särskilt till barn med neuropsykiatriska funktionshinder.

Man räknar också med att endast två av tio av anmälningar som handlar om barnmisshandel och sexuella övergrepp mot barn leder till åtal. Alltför många förundersökningar läggs ned. Alltför många utsatta barn och namngivna gärningsmän förhörs inte.

Barn som far illa, men då LVU inte är tillämplig, hamnar ofta i en gråzon utan stöd.

I dag får barn och ungdomar ofta hjälp och stöd först när problemen blivit befästa och svårlösta. Att sätta in åtgärder först i tonåren är dessvärre ofta för sent. Ungdomarna har då redan många misslyckanden bakom sig och har befäst ett destruktivt beteende. Vi måste också återupprätta alla abdikerade föräldrar och vuxna. Vi kommer aldrig att kunna hjälpa barn och ungdomar med problem om vi inte räknar med föräldrarna.

Som politiker måste vi lägga problemen på bordet och se att socialtjänstens arbete måste förändras i grunden.

Jag har pratat med några socialsekreterare den senaste tiden som bekräftar att det är inte mycket socialtjänsten kan göra i dag för att faktiskt hjälpa utsatta barn. Att erbjuda kontaktpersoner @ som inte finns @ eller stödsamtal hos en kanske oerfaren sekreterare är inte tillräckligt för att hjälpa utsatta barn.

Det finns förstås även goda exempel på hur socialtjänsten arbetar. Många arbetar dock ofta på ungefär samma sätt som för 20 år sedan. Man brottas med samma problem som då och som i viss mån har förvärrats.

Jag vet att det pågår en parlamentarisk utredning för närvarande och jag hoppas verkligen att den mynnar ut i att de förebyggande och de tidiga insatserna kommer att prioriteras liksom att socialtjänsten får bättre "muskler" i framtiden.

Mina frågor till statsrådet är:

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta med anledning av ovan beskrivna problembilder?

Avser statsrådet att vidta några åtgärder för att påskynda förändringsarbetet inom socialtjänsten?

Debatt

(9 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2004/05:631, socialtjänstens arbete med barn

Interpellationsdebatt 2004/05:631

Webb-tv: socialtjänstens arbete med barn

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Morgan Johansson (S)
Anf. 217 Morgan Johansson (S)
Herr talman! Solveig Hellquist har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta med anledning av en rad olika problembilder som hon lyfter fram i sin interpellation samt om jag avser att vidta några åtgärder för att påskynda förändringsarbetet inom socialtjänsten. Socialtjänsten har ett stort och viktigt ansvar för utsatta barn. När stöd eller hjälp från annat håll inte räcker till eller när barnet behöver skydd är socialtjänsten skyldig att ingripa. Alla insatser som rör barn ska ha barnets bästa som utgångspunkt. Enligt socialtjänstlagen ska socialtjänsten verka för att barn och ungdomar växer upp under trygga och goda förhållanden. Socialtjänsten ska aktivt verka för att förebygga och motverka missbruk bland barn och unga. Vidare ska socialtjänsten i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och ungdomar som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver. Tidiga insatser riktade till barn i utsatta situationer och deras familjer är ett väsentligt inslag i socialtjänstens arbete. Om barnet eller den unge behöver vårdas eller bo i ett annat hem än det egna ska socialnämnden sörja för placering i ett familjehem eller i ett hem för vård och boende (HVB). Den sociala barn- och ungdomsvården är, förutom den vård som bedrivs av Statens institutionsstyrelse, i allt väsentligt ett ansvar för kommunerna. Socialtjänstlagen har karaktären av ramlag och lämnar stor frihet för kommunerna att organisera sin verksamhet enligt lokala behov. Ett effektivt arbete för att förbättra situationen för utsatta barn kräver att alla inblandade myndigheter och andra samhällsorgan hjälps åt. Socialtjänsten kan inte stå ensam i detta arbete. Polisen, skolan, kriminalvården och hälso- och sjukvården med flera har en skyldighet att anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd (bl.a. 14 kap. 1 § SOL). När det gäller barn och ungdomar som far illa eller riskerar att fara illa är det oerhört viktigt att alla inblandade runt barnet samverkar. Socialtjänsten har ett huvudansvar att se till att samverkan mellan samhällsorgan och andra som berörs kommer till stånd. I september år 2003 gav regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att i samverkan med Rikspolisstyrelsen och Myndigheten för skolutveckling ta fram en övergripande strategi för samverkan. I oktober år 2004 redovisade Socialstyrelsen ett förslag som för närvarande bereds i Regeringskansliet. Förbättrad kompetens och kunskapsutveckling inom den sociala barn- och ungdomsvården är en viktig fråga. Solveig Hellquist pekar bland annat särskilt på svårigheten att rekrytera kvalificerad personal. I Socialstyrelsens rapport Individ- och familjeomsorg - Lägesrapport 2004 framgår att de svårigheter som tidigare funnits att rekrytera personal har förbättrats under senare tid. I många kommuner pågår det ett utvecklingsarbete, med avseende både på innehållet i utredningarna och på utredningsmetoder, för att åstadkomma större öppenhet och delaktighet för barnet, familjen och det övriga nätverket. När det gäller innehållet i utredningarna och hur de struktureras har Socialstyrelsen i samarbete med sju kommuner genomfört ett utvecklingsprojekt, Barns behov i centrum (BBIC). Målet är att utveckla ett enhetligt system för utredning och uppföljning inom den sociala barnavården i hela Sverige. Inom ramen för programmet Nationellt stöd för kunskapsutveckling inom socialtjänsten har ett förslag till kompetensbeskrivning utarbetats inom barn- och ungdomsområdet. Förutom relevant grundutbildning, personlig lämplighet och ett etiskt förhållningssätt innebär förslaget krav på fördjupade kunskaper och möjlighet till kvalificerad vidareutbildning om barn som far illa. Den sociala barn- och ungdomsvården har under de senaste decennierna genomgått stora förändringar. Det rör sig om en verksamhet med komplexa samband, och det finns i dag en begränsad kunskap om vilka konsekvenser de olika åtgärder som socialtjänsten tillhandahåller innebär. Regeringen har i olika sammanhang uppmärksammats på ett antal brister och utvecklingsbehov inom den sociala barn- och ungdomsvården. Därför har regeringen också - som Solveig Hellquist påpekar - tillsatt en parlamentarisk kommitté med uppdrag att ta fram underlag till en nationell handlingsplan för den sociala barn- och ungdomsvården (Sociala barn- och ungdomsvårdskommittén). Utredningen ska genomföra en samlad analys och eventuellt föreslå förändringar i målen för den sociala barn- och ungdomsvården samt föreslå hur den bäst bör organiseras för att uppnå dessa mål.
Solveig Hellquist (Fp)
Anf. 218 Solveig Hellquist (Fp)
Herr talman! Jag får tacka ministern för svaret, även om jag inte tycker att jag har fått riktigt konkreta svar utan snarare en information om socialtjänstens ansvar, som det är beskrivet i socialtjänstlagen och som inte riktigt beskriver den verklighet som jag har mött. Bakgrunden till den här interpellationen är framför allt att jag känner väldigt starkt för individ- och familjeomsorgen, som jag tycker delvis är en glömd verksamhet, och jag ser ett enormt behov av förändring och förnyelse inom den här verksamheten. Min avsikt är inte att misskreditera socialarbetarna, som har ett mycket svårt arbete. Däremot vill jag lyfta fram socialtjänstens behov av nya verktyg för att man ska kunna hjälpa utsatta barn. Jag tror att det är väldigt viktigt att man vågar lyfta upp problemen på bordet för att kunna lösa dem. Och det är klart att jag hade hoppats att statsrådet i alla fall skulle instämma i min problembeskrivning. Det jag har fört fram i den här interpellationen har jag inte tagit ur luften, utan det är hämtat från Socialstyrelsens sammanställning av länsstyrelsernas tillsyn. Dessutom pratar jag regelbundet med socialsekreterare som i allt väsentligt delar min dystra syn. För att åhörarna ska veta vad jag bekymrar mig över ska jag göra en kort sammanfattning. Personal som har anmälningsskyldighet enligt socialtjänstlagen fullgör inte sin skyldighet i tillräcklig utsträckning. Bara ungefär hälften av anmälningar om barn som far illa leder till utredningar. Familjehemsvården och institutionsvården följs inte upp. Barnperspektivet förbättras men har inte fått tillräckligt genomslag. På vissa ställen är det de facto svårt att rekrytera kvalificerad personal, och ofta är det unga socialsekreterare som får ta dessa svåra ärenden. I ekonomiskt kärva tider är det ofta de förebyggande insatserna som får stryka på foten. När det gäller barn som far illa tycker jag att det är ett stort problem när LVU inte är tillämplig och de här barnen kan hamna i en gråzon. Jag har tittat lite grann på länsstyrelsernas rapporter. De har undersökt just det här. De tycker att det i vissa fall är bekymmersamt. Man söker tvångsvård, enligt LVU, och i vissa fall avslår då länsrätt eller kammarrätt det här. Sedan vill familjen inte ha någon mer kontakt samtidigt som socialtjänsten har ett fortsatt ansvar. Det är en verklighet att det finns barn som inte får den hjälp de behöver. Med anledning av det här interpellationssvaret skulle jag vilja ställa en fråga till statsrådet. Regeringen har i olika sammanhang uppmärksammat brister inom den sociala barn- och ungdomsvården. Vilka brister är det som har uppmärksammats? Är det de som jag har talat om? Jag vill också fråga statsrådet angående anmälningsskyldigheten. Den har de facto aldrig någonsin fungerat. Hur ska man komma till rätta med problemet att barn som kanske till och med är utsatta för fara inte får den hjälp de behöver? Jag vill också fråga om statsrådet ser ett behov av förnyelse och förändring i socialtjänsten. Och jag vill fråga om det här med verktyg. Tycker statsrådet att socialtjänsten har tillräckliga verktyg och tillräckligt med muskler för att kunna hjälpa utsatta barn och ungdomar?
Ulrik Lindgren (Kd)
Anf. 219 Ulrik Lindgren (Kd)
Herr talman! Tack, Solveig Hellquist, för att du har ställt den här angelägna interpellationen om socialtjänstens arbete med barn och om tillståndet i socialtjänsten! Den här frågan understryker vikten av min fråga, hur vi ska få till stånd ett preventivt arbete som minskar nyrekryteringen till missbruk och kriminalitet. En sak är helt klar. Även om vi lyckas göra riktigt stora framsteg vad gäller socialtjänstens arbete och det offentligas insats över huvud taget måste vi också få till stånd ett massivt stöd från det civila samhället i övrigt. Jag har i kväll särskilt betonat föräldrarna. Föräldrarna måste få ett starkt stöd, gärna via skolans verksamhet. I svaret till mig tidigare fick vi av ministern en redovisning av Folkhälsoinstitutets uppdrag, att skriva en treårig genomförandeplan för det alkohol- och drogförebyggande arbetet i skolan. Den rapporten lämnades i januari i år. Man ska då försöka göra detta med kunskapsbaserade verkningsfulla metoder, och jag ser inte riktigt att det jag har efterlyst har kommit med i den rapporten. Som jag uppfattar Folkhälsoinstitutets plan för spridning av kunskap och metoder finns inte STAD med, som var Stockholms grepp för att nå föräldrarna via skolan och därmed också mobilisera den kraften. Inte heller finns Örebro universitets viktiga forskningsjobb med i genomförandeplanen. Innehållet i Folkhälsoinstitutets genomförandeplan är en studiecirkelverksamhet som i och för sig gör anspråk på att vara evidensbaserad och som säkert kan vara bra - det är alltså studiecirklar där elever och föräldrar finns med. Utveckling av lärares ledarskap i klassrummet finns också med och att skolan ska göra en väl känd alkoholpolicy och lite sådana ingredienser. Men det finns inte riktigt den mobilisering som jag gärna vill efterlysa igen, alltså mobiliseringen av föräldrakraften. Ett antal föräldrar - har det visat sig i den här Örebrostudien - kan sägas ha mindre egna resurser för att stödja sitt barn. I den här mobiliseringen av föräldragruppen kommer de ändå med och gör också de betydande insatser. Och de får stöd så att de kan stå för sin föräldraauktoritet och vara stödjande också för sitt barn. Jag skulle hemskt gärna vilja att ansvarigt statsråd tar med sig vikten av att Folkhälsoinstitutets genomförandeplan verkligen blir kraftfull för att socialtjänsten och det offentliga inte ska stå där själva med arbetet utan få en väldigt viktig mobilisering av det civila samhället.
Morgan Johansson (S)
Anf. 220 Morgan Johansson (S)
Herr talman! Jag tror att Ulrik Lindgren försöker sig på att göra en fräckis här. Han fortsätter den interpellationsdebatt som vi alldeles nyss avslutade och tar in den också när det gäller den här frågan. Det må vara hänt, men jag kommer nog att koncentrera mig på Solveig Hellquists frågeställningar, i alla fall i förstone. Sedan får vi se om jag också hinner kommentera Ulrik Lindgrens inlägg i den här delen. Vi lade fram en proposition för några år sedan om utsatta barn där vi bland annat skärpte straffen för barnmisshandel. Vi utvidgade också anmälningsplikten. Vi skrev in anmälningsplikten i alla lagstiftningar som styr de olika personalkategorier som vi talar om. Det gäller skolsidan, barnomsorgen, hälso- och sjukvården. Och vi utvidgade den då också till kriminalvården. Jag vill återigen trycka på vikten av att man, om man kommer i kontakt med barn som man tror far illa hemma, ska anmäla det till socialtjänsten. Det ska man aldrig tveka att göra därför att det i slutändan är socialtjänsten som ska ta ställning utifrån den information man har. Man kanske får anmälningar från många håll. Då kan man ju lägga ett pussel, så att säga. Men i slutändan är det just socialsekreteraren som ska göra den slutbedömningen och inte den enskilde läkaren eller läraren som står för själva anmälningen. Solveig Hellquist säger att det här inte fungerar och att det aldrig har fungerat. Vi vet att det har funnits problem. Man har frågat just läkare och lärare om det har funnits tillfällen när de inte har anmält. Det var därför som vi valde att skärpa, förtydliga, lagstiftningen för några år sedan. Jag har inget underlag hittills som säger att vi måste göra ytterligare skärpningar. Och jag har svårt att se hur en sådan skärpning i så fall skulle se ut. Jag tror nog att det mer handlar om att föra ut själva kunskapen och trycka på att det här måste man faktiskt följa. Den här skyldigheten har man faktiskt. Sedan är det väl så att alla anmälningar som görs inte leder till utredning. Det kan bero på att man gör en kontroll och ser att detta inte är värt att gå vidare med. Det behöver inte vara ett kriterium för att anmälningsskyldighetsinstitutet inte fungerar. Det kan faktiskt vara så att det fungerar men att man sållar bort det som man menar inte är värt att gå vidare med. Hur som helst lade vi fram den här propositionen för några år sedan. Vi fick en bättre lagstiftning på det sättet men kände samtidigt att vi måste gå vidare. Vi har haft socialtjänstlagen i över 20 år, men vi har inte vid något tillfälle systematiskt gått igenom hur det egentligen fungerar för utsatta barn och ungdomar. Hela diskussionen om huruvida vi ingriper för sent eller för tidigt kan man också vända och vrida på. Hela tillsynsdiskussionen har ju varit bekymrad i en del fall. Det gäller till exempel tillsynen över hem för vård och boende. Vi har fört en diskussion under det senaste året om att kvaliteten där kan brista på många håll. Hur ser länsstyrelsernas kontra kommunernas tillståndsansvar ut? Hur ser rekryteringen av familjehemmen ut? Är det möjligt att rekrytera familjehem i tillräcklig omfattning, eller måste vi göra någonting där etcetera? Jag hörde att Solveig Hellquist efterlyste just vilken typ av brister det är som vi utgår ifrån. Det här var exempel på några av de bristerna. Därför tillsatte vi den parlamentariska kommittén, som ska lämna sitt betänkande till mig i höst. Det blir ett underlag för en nationell handlingsplan för den sociala barn- och ungdomsvården. Jag hoppas att vi kommer att kunna lämna en sådan handlingsplan, för jag tror att den är väldigt viktig. Just frågor om tillsynen, om kvaliteten i placeringarna och om uppföljningen av placeringarna och rekryteringen av familjehemmen kommer att vara viktiga delar i den, hoppas jag.
Solveig Hellquist (Fp)
Anf. 221 Solveig Hellquist (Fp)
Herr talman! Ja, i vilken ända ska vi börja? När det gäller anmälningsskyldigheten så är jag fortfarande pessimistisk; det vill jag framföra. Anmälningsskyldigheten har förstärkts vid flera tillfällen. Det är inte riktigt vad som står i lagstiftningen, utan jag tror att det handlar om helt andra saker. Det har många olika förklaringar. Det gäller bland annat att även de som har den lagstadgade skyldigheten kan känna ett väldigt obehag och rädsla i dagens samhälle inför att anmäla att barn far illa. Det handlar om vilka konsekvenser det kan få i form av trakasserier och hot och så vidare. Jag har mött mycket av den här osäkerheten. Detta är bara en förklaring, men jag tror ändå att man ska titta på just den problematiken. Jag är väl medveten om att alla anmälningar inte ska utredas, utan att man ska göra förhandsbedömningar. Men det var inte för mer än kanske ett år sedan som Ekot gjorde en genomlysning av 200 kommuner. Då visade det sig att det var en väldig skillnad mellan kommunerna när det gäller hur man gör det här. Även Socialstyrelsen har pekat på att det måste finnas en stor osäkerhet hos handläggarna om när man ska inleda utredning eller inte. Det kan bli ett godtycke. Jag måste också understryka att folk inte vill anmäla, men när de väl gör det så blir det ingen utredning. Många har säkert gått och gruvat sig och väntat och vägt för och emot många gånger innan de har kommit till skott. I interpellationssvaret har statsrådet tagit upp en annan viktig fråga. Den handlar om samverkan. Det är en fråga som det alltid har pratats om, inte bara inom socialtjänsten. Det gäller också sjukskrivna, arbetslösa och på alla områden. Tyvärr verkar det som om professionerna har svårt för att samverka, och jag vet inte om strategier hjälper. Jag har sett att länsstyrelsen har undersökt hur barnpsyk och socialtjänsten samarbetar. Det är i många fall en bedrövlig läsning. Jag ska försöka hinna berätta om ett gott exempel från min hemkommun. Det var i början av 90-talet. Barn i fokus hette det projekt som Socialstyrelsen hade. I Timrå kommun hade man ett samverkansprojekt som kallades för Våga se! Det handlade om samverkan mellan mödravård, BVC, förskola, fritidshem, skola, skolhälsovård, barnpsyk, kultur och fritid. Och så var det en grupp till, som är oerhört viktig - föräldrarna och Hem och skola. Det var ett mycket väl fungerande projekt där man verkligen kunde ta vara på hela nätverkets totala kompetens. Det finns dokumenterat hos Socialstyrelsen fastän det är 15 år gammalt. Det handlar om vilka kriterier det är som gör samverkan möjlig. Ta gärna del av detta! Jag tror att det finns viss vägledning där. För mig känns det oerhört knepigt att man pratar om samverkan när man ser att inte ens två aktörer kan samarbeta. Jag vill också understryka vikten av vad Lindgren sade här om att mobilisera föräldrakrafter. Inom socialtjänsten är det så att man inte kan hjälpa barn om man inte mobiliserar och får föräldrarna på fötter. Jag hoppas att statsrådet delar den uppfattningen.
Ulrik Lindgren (Kd)
Anf. 222 Ulrik Lindgren (Kd)
Herr talman! Javisst, herr minister, jag är mycket angelägen om att tala för varan och för vikten av att vi får en komplett mobilisering mot missbruket. Även det här ämnet, som Solveig Hellquist lyfter fram, är angeläget. Vi måste få mycket mer fokus på socialtjänsten och på hur den behöver utvecklas för att vi ska få ett innehåll i den nationella handlingsplanen för barn- och ungdomsvården. Vi har bristen på familjehem och vi har anmälningsskyldigheten som många tvekar inför. Det finns ett antal goda öar, som Solveig Hellquist även lyfte fram, men det fattas också oerhört mycket. Det understryker vikten av de frågor som jag lyfte fram. Vi ska inte bara ha en missbrukarvårdssatsning utan vi måste också sätta ett oerhört starkt fokus på de förebyggande insatserna. Vi måste ingripa i tid för den som är tidig i sin missbrukskarriär. Det gäller också de ungdomar och barn som inte har börjat med drogerna än men som lever i uppenbar riskmiljö för att göra en sådan karriär framöver. Fokus måste vridas mot det tidiga ingripandet. Jag hoppas på att de positiva tecken som vi har i årskurs 9 och bland mönstrande står för en liten sådan start av folklig mobilisering. Jag hoppas att det inte bara är effekter av det som vi har fått uppifrån, i för liten dos hittills. Det gäller alltså olika upplysningskampanjer och så vidare. Förhoppningsvis står detta i stället för en reaktion i folkdjupet där vi alla på grund av de missbruksskador som vi ser runtom oss helt enkelt säger nej. Nu får det vara nog; vi tolererar inte mer utbredande av narkotika och alkoholbruk! Vi säger kollektivt nej.
Morgan Johansson (S)
Anf. 223 Morgan Johansson (S)
Herr talman! Jag börjar med Solveig Hellquists samverkansfråga. Där tror jag att det finns mycket att göra. I den proposition som jag hänvisade till tidigare och som regeringen lade fram 2003 förstärkte och tydliggjorde vi socialtjänstens roll att vara centrum i en sådan samverkan. Socialtjänsten ska vara centrum i förhållande till andra myndigheter - det må sedan vara polisen, skolan, psykiatrin eller någon annan. Det är ändå socialtjänsten som har ett alldeles särskilt ansvar. Därmed har den också en alldeles särskild styrka i förhållande till de andra myndigheterna för detta. Det var det som vi tydliggjorde i den propositionen. Vi har ju också den pågående kommittén som naturligtvis också har möjlighet att lägga fram förslag om man vill lägga ytterligare delar till samverkansspåret. Samtidigt finns det ett pågående arbete redan nu med rent konkreta insatser. Justitiedepartementet har skickat ut en departementsskrivelse som handlar om barn i brottets skugga. Det gäller barn som har blivit utsatta för brott eller som har bevittnat brott. Där lämnar man bland annat förslag om att man över landet borde inrätta vad man kallar för barnahus. Det ska vara ställen där man samlar all kompetens från åklagarmyndighet, polis, rättsmedicin och även socialtjänst lokalt. Därmed sätter man barnen i centrum under den pågående rättsprocessen. Det är en modell som man har hämtat från Island. Jag tror väldigt mycket på det här, för då samordnar man och samverkan redan från början och sätter barnet i centrum. Som Ulrik Lindgren och även Solveig Hellquist var inne på måste vi bli väldigt mycket bättre på att ta till vara föräldrarnas kraft och möjligheter att vara med. Det projekt som Solveig Hellquist refererade till är ett exempel på det. Jag ska gärna ta del av erfarenheterna från det även om det var 15 år sedan man genomförde det. Man ska samtidigt komma ihåg att det också på andra håll sker insatser riktade mot ungdomar med problem som tar till vara just familjekopplingen. En sådan insats är MST, multisystematisk terapi, som har nämnts tidigare i kväll. Det är sådan modell man kan använda sig av. Jag hoppas att kommittén när den kommer med sitt betänkande också lägger fram förslag som innebär inte bara stärkt tillsyn och att man tar upp rekryteringsfrågan när det gäller familjehemmen utan att man också ser över kvaliteten i den sociala barn- och ungdomsvården. Den pekar kanske också ut en riktlinje för hur vi ska utveckla den sociala barn- och ungdomsvården även kvalitetsmässigt.
Solveig Hellquist (Fp)
Anf. 224 Solveig Hellquist (Fp)
Herr talman! Jag ser väldigt mycket fram emot det betänkande som kommer i höst. Jag hoppas verkligen att man kritiskt ska granska den verksamhet som är nu. Jag tänker till exempel på de vanligaste åtgärderna som socialtjänsten vidtar för utsatta barn. Det är kontaktperson och kontaktfamilj. Ibland kallar man det för avlastningsfamilj. Jag frågar mig varför föräldrarna ska avlastas. Det är tufft, och de behöver snarare stöd. Det är också samtal med socialsekreterare. Det är vad jag menar med lite muskler. Det är lite grann av en pseudoverksamhet. Det är betydligt viktigare att man ser till att barn och ungdomar kommer in i ett sammanhang bland andra vuxna och kamrater i stället för att detta får fortgå år efter år. Socialstyrelsen har påtalat dessa brister. Det står också att den har rapporterat om det i flera år i följd. Det är verkligen hög tid att genomlysa socialtjänsten och ge den de verktyg den behöver. När det gäller samlokaliseringen har statsrådet inte bett mig om något råd. Innan det här projektet i Timrå kommun kom hade vi allt i ett. Vi hade Systembolaget, polis, vårdcentral, mödravård, BVC och socialtjänst utan någon samverkan. Det handlar inte bara om lokaler. Tittar man på rapporter handlar det om att det är de som är lämpliga för samverkan som ska samverka. De andra kan få kura på rummen.
Morgan Johansson (S)
Anf. 225 Morgan Johansson (S)
Herr talman! Jag tror på att samlokalisera, och barnahuset är ett uppslag till det. Ett särskilt uppdrag har getts till Riksåklagaren att jobba vidare med det. Däremot är jag inte riktigt säker på att just Systembolaget ska ingå i samlokalisering, som det tydligen gjorde i Timrå. Utgångspunkten för vårt reformarbete är just att vi har haft socialtjänstlagen i 20 års tid. Det är första gången som vi nu ser till att ordentligt gå igenom vad den har betytt och om den har fungerat för barn som far illa och tonåringar som är på väg att hamna i problem. Jag ser fram emot att få ett konkret underlag till en handlingsplan för den sociala barn- och ungdomsvården. Det är en av de viktigaste reformområdena framöver. Inte minst viktigt är det, som Solveig Hellquist var inne på i något av sina inlägg, för de barn som vi omhändertar och som placeras. När samhället tar till en sådan genomgripande åtgärd som att skilja barnen från sina föräldrar tar samhället också över hela vårdansvaret. Då gäller det att samhället är duktigt på att göra placeringar på rätt ställe för rätt barn. Men det gäller också att följa upp efteråt att kvaliteten i placeringarna och i den behandling som barnet har fått verkligen är adekvat. Där är jag ganska säker på att det har brustit på väldigt många ställen. Det ska bli skönt att kanske ta emot förslag som innebär en förstärkt tillsyn på den kanten. I övrigt vill jag tacka Solveig Hellquist och Ulrik Lindgren för en god debatt i kväll. Tack ska ni ha.

Intressenter

Frågeställare

Solveig Hellquist
Solveig Hellquist

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.