Social dumpning och EG-domstolen
Interpellation 2007/08:453 av Brink, Josefin (v)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2008-02-28
- Anmäld
- 2008-03-03
- Besvarad
- 2008-03-14
- Sista svarsdatum
- 2008-03-25
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 28 februari
Interpellation
2007/08:453 Social dumpning och EG-domstolen
av Josefin Brink (v)
till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)
EG-domstolens yttrande över det så kallade Vaxholmsmålet har diskuterats livligt. Nyligen var frågan uppe i en hearing i EG-parlamentets sysselsättningsutskott. Jonas Malmberg, professor vid Uppsala universitet, sade vid hearingen att EG-domstolen i praktiken infört tjänstedirektivet i sin ursprungliga variant. Förslaget var att ursprungslandets löner och villkor ska gälla när arbetskraften rör sig över gränserna, vilket mötte våldsamt motstånd från Europafacket. Motståndet ledde till att ursprungslandsprincipen ströks.
Europafackets generalsekreterare John Monks underströk vid hearingen att domstolens utslag berör löntagare i hela Europa. Även om domstolen erkänner strejkrätten slår den fast att den fria rörligheten är viktigare. Europafacket kräver nu att Lissabonfördraget förses med en särskild klausul som säkrar konflikträtten. Monks menade att utan ett sådant tillägg kommer fördraget inte att godkännas i alla medlemsstater.
Irland ska ta ställning till det nya fördraget i en folkomröstning i maj. Irländska LO har hårt kritiserat EG-domen. Irländska LO kommer inte att säga ja till fördraget innan man fått besked om hur löntagarnas rättigheter kan garanteras. I Danmark har regering och opposition beslutat att utreda hur Lavaldomen påverkar den danska kollektivavtalsmodellen innan beslut tas om att godkänna det nya EU-fördraget. I Sverige kräver nu bland andra ledande företrädare för Byggnads garantier för strejkrätten och kollektivavtalen i EU:s fördrag.
Allt fler regeringar, partier och fackföreningar inser att det krävs förändringar på EU-nivå för att motverka social dumpning. Sveriges regering som var förlorande part i Lavalmålet har ett stort ansvar för att agera för att de löntagarintressen som hotas av EG-domstolens yttrande undanröjs.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin:
Är ministern beredd att verka för att inskränkningar i strejkrätten och kollektivavtalsmodellen undanröjs på EU-nivå?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2007/08:453
Webb-tv: Social dumpning och EG-domstolen
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2007/08:79 Fredagen den 14 marsProtokoll 2007/08:79 15 § Svar på interpellation 2007/08:453 om social dumpning och EG-domstolen
Protokoll från debatten
Anf. 106 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Josefin Brink har frågat mig om jag är beredd att verka för att inskränkningar i strejkrätten och kollektivavtalsmodellen undanröjs på EU-nivå.
När jag träffade ledande representanter för arbetsmarknadens parter den 28 januari för att diskutera frågor rörande Lavaldomen visade det sig att enighet rådde kring att vi kan och bör hantera konsekvenserna av domen genom åtgärder nationellt. Genom ändringar i lagstiftningen och i de kollektivavtal som ska tillämpas i förhållande till utländsk arbetskraft som utstationerats hit går det att komma till rätta med konsekvenserna av domen.
Den 6 mars förordnades generaldirektören för Medlingsinstitutet, Claes Stråth, som särskild utredare i en kommande utredning rörande Lavalmålet och dess konsekvenser. Utredningsdirektiv kommer att beslutas snart. Utredningen kommer att verka i mycket nära samarbete med arbetsmarknadens parter.
Enighet råder också om att debatten kring konsekvenserna av domen måste hållas sansad och balanserad. Det går att hantera konsekvenserna av Lavaldomen utan att vända sig till EU och exempelvis kräva särskilda undantag för den svenska kollektivavtalsmodellen i det nya fördraget. Ledande företrädare för parterna på arbetsmarknaden är starkt emot att sådana krav ställs i den fortsatta processen med Lissabonfördraget. Jag delar denna uppfattning.
Min uppgift är att vid de tillfällen som erbjuds fortsätta att sprida kunskap om den svenska modellens funktion och fördelar på EU-nivå. Kommer frågor upp till diskussion inom ramen för lagstiftningsarbete eller vid andra tillfällen i EU-arbetet kommer jag givetvis att verka för att resultatet ska bli så bra som möjligt från svenska utgångspunkter.
Min utgångspunkt är dock klar, nämligen att Lavaldomen inte innebär slutet för den svenska modellen på arbetsmarknaden. Jag är precis som arbetsmarknadens parter övertygad om att vi kan och bör lösa konsekvenserna av domen genom åtgärder på nationell nivå. Jag kommer naturligtvis att verka för att nödvändiga åtgärder vidtas, samtidigt som EG-rätten fullt ut respekteras.
Anf. 107 Josefin Brink (V)
Fru talman! Jag får tacka arbetsmarknadsministern för svaret. Jag konstaterar emellertid att arbetsmarknadsministern inte riktigt tycks hänga med i vad som händer runt om i Europa, både inom fackföreningsrörelsen och i olika parlament. Arbetsmarknadsministern hävdar å det bestämdaste att det bara är åtgärder på nationell nivå, det vill säga anpassning av den svenska arbetsrätten och de svenska kollektivavtalen, som krävs för att hantera konsekvenserna av Lavaldomen. Om den saken råder dock ingen som helst enighet om man lyfter blicken lite grann. Tvärtom hävdar allt fler att det är på just EU-nivå som konsekvenserna måste hanteras och att frågan måste lyftas upp i den process som rör Lissabonfördraget.
Exempelvis kräver Europafacket ett tillägg till Lissabonfördraget, en social klausul där rätten att vidta stridsåtgärder för att bekämpa social dumpning slås fast. Nu kan man fråga sig vilket värde en sådan klausul skulle ha om EG-domstolen fick ett Lavalmål på sitt bord, men helt klart är Europafackets inställning den att det är på EU-nivå och i samband med hanteringen av Lissabonfördraget som Lavaldomens konsekvenser måste hanteras.
På Irland hålls i maj en folkomröstning om Lissabonfördraget. Där har LO gått ut och sagt att om man inte får garantier för rätten att vidta stridsåtgärder och bekämpa social dumpning kommer LO på Irland att kampanja för ett nej till Lissabonfördraget.
I vårt grannland Danmark har parlamentet beslutat att man inte kommer att ta ställning till Lissabonfördraget förrän man ordentligt utrett konsekvenserna av Lavaldomen på den danska arbetsrätten och de danska kollektivavtalen. Anledningen till det är förstås att man vill hålla dörren öppen för att det kan behöva göras förändringar eller tillägg till Lissabonfördraget för att garantera de danska kollektivavtalen.
Här i Sverige har de tre största avdelningarna i Byggnadsarbetareförbundet, de som närmast berörs av Lavaldomen får man väl säga, gått ut och krävt det som jag och Vänsterpartiet krävde i en debatt i kammaren i januari, nämligen att Sverige som villkor för att godkänna Lissabonfördraget ska kräva bindande garantier för rätten att vidta stridsåtgärder för att bekämpa social dumpning.
Den svenska regeringen har tydligen inte hängt med i diskussionen, vilket jag tycker är lite egendomligt. Den svenska regeringen var ju part i målet i EG-domstolen. Det var den svenska regeringen som förde talan för de svenska kollektivavtalen och rätten att vidta stridsåtgärder - och förlorade. Nu sitter denna regering, som har det största ansvaret i frågan, inte endast för löntagare i Sverige utan i hela Europa, och mer eller mindre rullar tummarna och säger: Ta det lugnt. Det är ingen fara. Det är i stort sett ingenting som har hänt. Vi behöver inte göra något särskilt. Vi kan ta ganska god tid på oss och se över det här, så sitt ned i båten.
Statsminister Reinfeldt gick i veckan så långt att han i EU-nämnden sade att grundlagsrätten till stridsåtgärder inte påverkas alls av Lavaldomen. Det är en analys som, såvitt jag hört och läst, inte delas av någon enda människa. Därför måste man fråga sig: Är det regeringens åsikt i frågan? Är det Reinfeldts enmansanalys som gäller, alltså att ingenting har hänt när det gäller rätten att vidta stridsåtgärder? Det är i så fall en analys som går på tvärs mot vad alla andra seriösa bedömare tycker. Är det förklaringen till regeringens passivitet och försök att städa undan frågan?
Anf. 108 Sven-Erik Österberg (S)
Fru talman! Jag har ett mycket seriöst skäl till att delta i denna debatt. Det här är en stor och avgörande fråga. Arbetsmarknadsministern har varit tämligen tydlig med att han står för den svenska modellen. Jag vill säga att jag tänker följa denna fråga mycket noga eftersom jag är rädd för att det finns en glidning i detta. Flera tecken tyder på det.
Vad gäller tillsättandet av utredaren och tidsperspektivet är jag bekymrad. Ett helt år har utredaren på sig - och fortfarande finns inga direktiv. Det är bra att arbetsmarknadens parter finns med. Det finns en stor poäng med att utredaren kunde ha åtminstone ett delbetänkande klart innan AD gör den yttersta svenska tolkningen av domen. Det har betydelse för det fortsatta arbetet. Här kräver jag mer engagemang av regeringen just för att det inte ska ske en glidning som innebär att man i slutändan säger att det blev som det blev enligt de EU-regler som finns. Här har regeringen ett ansvar.
Jag delar inte Josefin Brinks åsikt att man ska ha in detta i fördraget. Det finns många positiva delar i fördraget, sådant som vi har nytta av, och då tycker jag att det är fel att blanda in det här. Det innebär inte att man inte ska föra en debatt i frågan på EU-nivå.
Jag tror att arbetsmarknadsministern vet att det kommer en mycket intressant dom på detta område i Tyskland i april. Där finns likartade delar. Jag hoppas naturligtvis att domstolen dömer till tyskarnas fördel, för då får vi domar som går på tvärs med varandra, vilket kan starta en intressant diskussion. Om den däremot blir i paritet med den svenska domen skulle jag vilja säga att vi i så fall får ett intressant läge. Då kommer tyskarna säkert att tycka att det inte ska vara på det sättet. En sådan diskussion kommer att uppstå.
Josefin nämnde Irland och Danmark. Inte heller de gillar detta. I medlemsstat efter medlemsstat tycker man inte om konsekvenserna av Lavaldomen, och därför är det viktigt att den svenska regeringen agerar i EU. Europafacket har föreslagit en social klausul som skulle reglera frågan. Jag är inte jurist så jag vet inte hur exakt det skulle gå till, men det är viktigt att vi får ett besked från EU. Om det finns felaktigheter måste man justera dem.
Dessutom kan man vara väldigt besviken på domstolen som egentligen inte tagit hänsyn till Europaparlamentets hantering av tjänstedirektivet. Då skulle tolkningen inte ha blivit som den blev.
Jag är lite rädd för EU-arbetet på så sätt att - jag tror att det var Leif Pagrotsky som talade om finlandisering - man tackar och tar emot vad EU har. Jag tycker att regeringen kan skärpa tonen lite grann. När jag läste EU-nämndens protokoll blev jag ytterst besviken. Oppositionens krav var att statsministern skulle lyfta upp frågan. Nu förstår jag att man inte bara rusar in till Barroso med nya frågor, men det vi menar är att regeringen ska lyfta upp frågan på dagordningen. Svaret från statsministern var att han inte springer in på möten med lappar från oppositionen när ärendet inte finns med på dagordningen.
Det handlar emellertid inte om oppositionen. Det handlar om de svenska löntagarnas rätt att kunna få korrekt betalt när de gör ett jobb i Sverige - liksom de som kommer hit från andra länder - så att vi inte får en lönedumpning. Det är vad det handlar om.
Jag tycker att svaret var nonchalant och skulle vilja att arbetsmarknadsministern kommenterade det för att höra om han står bakom det eller om han tänker ta upp frågan för en intensivare diskussion för att se till att vi kan hävda vår ståndpunkt. Det gäller också tidsaspekten i Sverige. Kan man inte tänka sig att Stråth lämnar ett delbetänkande så att vi vet inriktningen på vad som behöver göras i svensk lag innan AD fäller sin dom?
Ett helt år är en ganska lång tid. Det var mycket funderande i samband med tillsättandet av utredaren. Arbetsmarknadsministern kunde rasera a-kassan utan minsta utredning, medan det i detta fall väldigt mycket handlade om att känna sig för innan utredaren utsågs. Högre tempo, Littorin! Jag vill ha svar på det.
Anf. 109 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Att Josefin Brink och Vänstern är emot EU är inget nytt. Jag kan bara konstatera att efter det första mötet vi hade med parterna den 28 januari skrev LO-tidningen en ganska lång artikel med rubriken "Alla nöjda efter första mötet". Jag kan säga att det är första gången jag fått den typen av rubrik. Jag tror att det beror på att vi var överens om inriktningen av arbetet, den ungefärliga tidsplanen och det ungefärliga engagemanget.
För att svara på Sven-Erik Österbergs fråga vill jag säga att jag naturligtvis också hade hoppats på en något snabbare hantering. Det här är komplicerad teknisk-juridisk materia. Jag vet inte riktigt vad Sven-Erik Österberg fått det där året ifrån. Det får vi återkomma till. Direktiven är ännu inte antagna eller publicerade, så det ber jag att få återkomma till.
Vi har nu ett läge där den svenska rätten står i konflikt med EG-rätten. Så kan vi naturligtvis inte ha det. Vi måste se till att kunna undanröja tveksamheter i den här frågan, och vi ska göra det på ett sådant sätt att vi garanterar den svenska modellens fortlevnad. Det måste vara min utgångspunkt.
Jag är fullständigt övertygad om, precis som parterna var när vi satt runt bordet, att vi kommer att klara detta. En del handlar om anpassningar när det gäller den svenska lagstiftningen, men det handlar lika mycket, om inte mer, om anpassningar av kollektivavtalen så att vi får en ökad transparens och tydlighet.
Det domen slår fast är precis tvärtemot det som Josefin Brink säger. Rätten att vidta stridsåtgärder slås tydligt fast i domen, tydligare än någonsin tidigare, och det är naturligtvis väldigt glädjande. Men det man kritiserar i domen är det faktum att byggnadsavtalet, som det här fallet rör, var så otydligt konstruerat att det inte gick att dra några slutsatser om vilket avtal som var bäst. Man kunde inte avgöra om det var rätt att vidta stridsåtgärder för att undantränga något av avtalen.
Det ligger ett stort ansvar också på arbetsmarknadens parter att titta igenom sina avtal och se att de är så tydliga som möjligt. Hade byggnadsavtalet varit tydligare hade det här förmodligen aldrig kommit till domstolen, om jag ska vara helt ärlig. Därför finns det ett gemensamt intresse för lagstiftaren och parterna att lösa frågan så bra som möjligt.
Det räcker naturligtvis inte. Vi måste göra mer. Jag har varit i ett otal kontakter med kommissionen och många av de andra medlemsländerna som undrar, diskuterar och vill prata med oss om detta. Jag har försökt redogöra för vår utgångspunkt och vårt angreppssätt.
Dessutom är det klart att vi har fått ordentliga rapporter från EU:s sysselsättningskommitté, som hade en hearing om detta i slutet av februari. Det var också mycket intressant. Jag kommer att träffa John Monks på måndag bland annat och försöka diskutera denna och andra liknande frågor. Det är lite intressant att Etuc, den europeiska fackföreningsrörelsen, har en agenda och ett sätt att uttrycka sig på genom John Monks och ett något annat när man lyssnar på Wanja Lundby-Wedin.
Jag väljer naturligtvis att utgå från att vi kan och ska hantera konsekvensen av domen på svensk arbetsmarknad genom olika åtgärder i lagstiftningshänseende. Vi kommer att ha ett väldigt brett direktiv för utredaren. Det kommer att beslutas alldeles inom kort. Skälet till att det har dragit ut lite på tiden är att vi, när vi nu har utredaren på plats, tillsammans med utredaren och parterna vill se till att direktivet blir så bra som möjligt och ha en så öppen attityd som möjligt i detta.
När det gäller statsministern kan jag bara konstatera att jag i grunden inte har någon annan uppfattning i frågan. Vi löser inte detta med olika undantag i ett annars väldigt bra fördrag. Det handlar om ett konsekvent arbete med att lösa frågan på inhemsk nivå i samarbete med parterna och andra aktörer på arbetsmarknaden samt att fortsätta och intensifiera arbetet med att beskriva den svenska modellen på EU-nivå. Det gör vi till exempel i ett nytt så kallat
flexicurity mission
, som kommissionen har tagit initiativ till och där Sverige kommer att vara ett av fyra exempelländer.
Anf. 110 Josefin Brink (V)
Fru talman! Grunden för den svenska kollektivavtalsmodellen är att staten inte ska lägga sig i kollektivavtalen. Är vi eniga om det? Parterna är fria att själva teckna vilka avtal de vill. Värnar man om den svenska modellen värnar man också om den rätten.
Men plötsligt är det okej att juristerna i EG-domstolen ska gå in och detaljstyra hur de svenska kollektivavtalen ska vara utformade. För mig är det obegripligt hur man kan hävda att vi icke ska ha statlig styrning av kollektivavtalen men samtidigt säga att det däremot är helt okej om jurister i Bryssel bestämmer hur de svenska kollektivavtalen ska vara utformade. Det är i grund och botten detta det handlar om, Sven Otto Littorin. Vem är det som ska styra över den svenska arbetsmarknaden? Ska vi ha en ovanifråndetaljstyrning av hur de svenska lönerna sätts och hur villkoren i arbetslivet utformas? Svaret på den frågan är för min del helt klart nej.
Lissabonfördraget ska vi inte blanda in i det här, hör man hela tiden. Det har blivit nästan ett mantra i debatten, som om den här frågan inte har någonting att göra med EU:s fördrag. Men det är fel! Lavaldomen handlar just om EU:s fördrag. Det är mot den fördragsfästa fria rörligheten för kapital, varor, tjänster och människor som den svenska konflikträtten har prövats, och det är mot de här fördragsfästa friheterna som den svenska konflikträtten har förlorat. Detta är i allra högsta grad en fråga om vad som står i EU:s fördrag.
Dessutom är det så att ett huvudargument för att Sverige ska vara med i EU ända sedan debatten inför folkomröstningen har varit att vi ska kunna påverka och inte stå bredvid och titta på. Då är det faktiskt lite komiskt att det just nu är Vänsterpartiet, som sade nej till att vi skulle gå med i EU, som är det parti som föreslår att vi nu ska ta chansen att vara med och påverka EU. Vi sitter inte passivt och tittar på när det händer än det ena, än det andra som inskränker och inkräktar på viktiga rättigheter som vi tycker att Sverige ska hävda och stå upp för. Vi vill vara med och påverka. Det är de partier som sade ja till EU som säger: Nej, vi ska inte vara med och påverka, utan vi ska låta allting ha sin gång.
Nu när ett nytt fördrag ska antas har Sverige möjlighet att vara med och påverka EU. Vi har möjlighet att säga: Nej, vi godkänner inte det nya fördraget med mindre än att vi får garantier för att svenska fackförbund och fackförbund i övriga Europa har rätt att kräva inhemska avtal för gästande företag och arbetare.
Svårare än så är det inte. Det handlar inte om att förhala det nya fördraget. Det handlar om någonting så enkelt som att foga ett juridiskt bindande protokoll till det nya fördraget, där det klart och tydligt står: Fackförbund i alla medlemsstater har rätt att kräva samma löner och arbetsvillkor, oavsett om det är genom kollektivavtal eller minimibestämmelser för gästande företag. EG-domstolen har inte rätt att inkräkta på den rätten. Punkt slut! Klart!
Detta skulle Sverige nu kunna ta möjligheten att kräva. Men i stället väljer man att förhala det här och tillsätta en utredning. Jag har också hört att det skulle ta ett år, men oavsett det har man planerat att vi i riksdagen ska godkänna Lissabonfördraget redan i höst, förmodligen innan utredningen är klar. Varför, Sven Otto Littorin, vill den svenska regeringen avsäga sig möjligheten att kräva de här garantierna för strejkrätten och kollektivavtalen i samband med godkännandet av Lissabonfördraget? Det här är den chans vi har att vara med och påverka EU.
Anf. 111 Sven-Erik Österberg (S)
Fru talman! Varifrån har jag fått det här med ett år? Som vanligt är det väl en medieuppgift som man har hakat på. Ingen är gladare än jag om arbetsmarknadsministern kan dementera den uppgiften och säga att det här går snabbare. Det var det som var min poäng i hela det här, att man kunde komma fram. Kan jag få ett sådant löfte här i dag blir det en alldeles ypperlig debatt. Det finns en väldigt viktig poäng med det. Utredningen är viktig, för det där ska man titta på ordentligt.
Vad behöver vi göra för att kunna hantera det där? I avtalsfrågan har också Byggnads själva sagt att man kan vara tydlig. Nu är det inte okomplicerat om man tittar på domen. Det går egentligen lite grann emot den svenska tradition som parterna har velat ha på arbetsmarknaden. Man ska inte ha tarifflöner och fasta löner, utan man har haft en lokal lönesättning på många ställen, och det där finns det skäl att fundera på också. Lex Britanniadelen går likaså säkert att hantera. Min tolkning är att vi egentligen har fått ordentligt stöd för också strejkrätten i Lavaldomen.
Det som oroar mig är däremot den tolkning som har gjorts att EU-domstolen har gjort minimilöner till ett slags maximilöner, vilket inte är tänkt enligt den svenska modellen. Det där tror jag inte att man kan lösa bara i Sverige, utan där måste vi ha en ordentlig diskussion med hela EU. Det är där jag vill att regeringen är tydligare och skarpare tillsammans med de andra länder som också oroar sig för det här. Det är därför jag tycker att det är så intressant med den tyska delen också. Där kan man få en ordentlig dragkraft som kan gynna också de svenska löntagarna om arbetsmarknadsministern och övriga regeringen agerar rätt och verkligen menar allvar med att vi ska slå vakt om detta.
Jag har också här sett oro från Svenskt Näringsliv, som nästan med glädje noterade att man nu kan hantera det här och få lönekonkurrens. Det gör mig väldigt orolig, eftersom de är en avtalsslutande part och borde slå vakt om den svenska modellen och avtal som de har skrivit under. Där tycker jag att arbetsmarknadsministern skulle vara skarpare mot dem. Sådant där vill vi inte se om vi värnar den svenska modellen.
Anf. 112 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Grundfrågan som domen behandlar är vilket avtal som kan tränga undan ett annat kollektivavtal. Kan det lettiska avtalet komma att tränga undan ett svenskt? Domstolen säger att för att kunna svara på den frågan över huvud taget måste man kunna förstå avtalens konsekvenser för den enskilde. Det är klart att jag kan förstå Sven-Erik Österbergs oro över den aspekt som han belyser, om det är så att diskussionen om minimilöner har blivit en diskussion om maximilöner.
När vi hade partsrådet den 28 januari framfördes det inte den typen av argumentation från något håll att det skulle vara fritt fram för någon lönekonkurrens eller liknande. Skulle det komma upp i debatten är jag den förste att motsätta mig en sådan utveckling.
Jag vill inte att vi ska ha en annan ordning än den som har tjänat landet väl när det gäller lönebildning, i princip sedan decemberkompromissen år 1960, höll jag på att säga, fastän det är att ta i. Det har åtminstone gällt sedan Saltsjöbadsavtalet.
Det är också med det som utgångspunkt vi vill hantera det när parterna äntligen sitter ned i en förhandlingsomgång om ett eventuellt nytt huvudavtal. Att störa den processen på det här sättet vore djupt olyckligt.
När det gäller diskussionen om fördraget, som är en bärande del i interpellationen, är jag inte beredd att ha någon annan uppfattning än statsministern och andra har gett uttryck för. Jag menar att de frågeställningar som domen reser när det gäller svensk rätt och avtalen ska och kan vi hantera själva.
Vi ska göra det genom lagstiftning och diskussioner med parterna om avtalskonstruktion och annat. Diskussionen om minimilöner kontra maximilöner kommer att vara väldigt viktig att lyfta upp framöver.
Vi har varit väldigt tydliga med att vi inte vill ha några minimilöner på svensk arbetsmarknad, utan det bestäms av de avtalsslutande parterna. Lönebildningen är en diskussion för parterna och inte en diskussion för politiker, och inte heller en diskussion för domstolar annat än för Arbetsdomstolen när man är oense.
Grundfrågan är: Hur kan den svenska modellen upprätthållas, eller kan den svenska modellen upprätthållas efter Lavaldomen? Jag säger ett rungande ja på den frågan. Det kan den definitivt.
Vår avsikt är inte att förhala detta eller göra det senare. Jag vill ha ett klart rättsläge så snabbt som möjligt så att frågan inte kommer att spilla över på en massa andra viktiga diskussioner.
Vi ska medverka till att lösa frågan så bra som möjligt, och vi ska göra det tillsammans med parterna. Vi ska göra det så fort det går med hänsyn tagen - jag är ingen arbetsrättsjurist - till en ganska komplicerad juridisk materia. Så är det med det.
Anf. 113 Josefin Brink (V)
Fru talman! Om man inte vill göra någonting kan man se till att göra saker komplicerade och framställa dem som helt obegripliga och omöjliga.
Grundfrågan handlar om: Vill den svenska regeringen verka för att svenska kollektivavtal ska gälla i Sverige och att svenska fackförbund ska ha mandat att kräva svenska kollektivavtal i Sverige?
Vi fick påstådda garantier om det när vi folkomröstade om EU år 1994. Nu visar det sig att det inte gäller. Varför inte lyfta upp frågan och kräva att vi får de garantierna nu att detta är vad som gäller?
Det minsta man kan begära är att man tar frågan på det allvar som den förtjänar. Det är tusentals byggnadsarbetare, elektriker, målare, rörläggare och så vidare, Sven Otto Littorin, som dagligdags på sina arbetsplatser går omkring och oroar sig över vad de har rätt att göra när en utländsk entreprenör har med sig egna anställda till ett bygge där de jobbar.
De vet inte vad de har rätt att göra och rätt att kräva. De är väldigt oroliga för vad som ska hända med deras löner, deras villkor i arbetslivet och över huvud taget deras jobb. De svävar nu i en otroligt stor ovisshet om vad de nu får göra i den här situationen.
Jag tycker att man kan sätta lite fart på frågan och vara beredd att vända på alla stenar. Jag har några enkla förslag. Jag undrar om arbetsmarknadsministern kan gå med på det.
Låt utredaren Claes Strååth få ett mandat att föreslå alla upptänkliga åtgärder på både svensk nivå och EU-nivå, vad det än kan vara, för att vi ska kunna säkra den svenska konflikträtten.
Låt utredningen bli färdig innan vi tar ställning till Lissabonfördraget.
Det är två enkla förslag som skulle göra ministerns tal om att vi ska vara med och påverka EU om att värna den svenska modellen lite mer trovärdigt.
Anf. 114 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Jag tycker att Josefin Brink gör det lite för enkelt för sig. Domen säger inte att svenska kollektivavtal inte kan undantränga ett lettiskt. Det säger inte domen.
Det domen säger är att i det här specifika fallet var avtalet så pass otydligt att man inte kunde säga vilket som var bäst. Det är grunden i det man säger.
Då blir frågan på vilka villkor man får undantränga och på vilket sätt man får hantera detta. Där har vi ett läge där svensk rätt står i konflikt med EG-rätten som den tolkas av EG-domstolen.
Jag är den förste att säga att den osäkerhet som Josefin Brink pekar på kan vi inte ha och inte leva med. Det är det ena jag säger.
Det andra jag säger är att vi vill se till att svenska kollektivavtal ska gälla i Sverige. Det är självfallet vår utgångspunkt.
Därför tillsätter vi utredningen i syfte att med ett brett mandat titta igenom vad som kan göras för att så ska bli fallet med hänsyn taget till det som EG-domstolen nu har sagt.
När det gäller att koppla det till fördraget håller jag med Sven-Erik Österberg. Jag tycker inte att det är rätt. Det EG-fördrag som kommer är betydligt bättre än det sammelsurium vi tidigare haft på andra områden. Vi måste särskilja de två sakerna.
Vi ska göra vad vi kan med svensk lagstiftning, med parterna och också på EU-nivå för att öka förståelsen, att få EG-rätten och svensk rätt att harmonisera och få förståelse för hur vår modell fungerar.
Jag ska på måndag ned till Paris och bland annat träffa John Monks för att tala lite om detta. Därmed kommer vi att uppnå det som är huvudsyftet. Det handlar om att vi på lagstiftningsnivå och när det gäller kollektivavtal och annat kan upprätthålla den svenska modellens grundpelare.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.