Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Smittskyddslagen

Interpellation 2013/14:402 av Vestlund, Börje (S)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2014-04-02
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Anmäld
2014-04-03
Svar fördröjt anmält
2014-04-08
Sista svarsdatum
2014-04-16
Besvarad
2014-04-28

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 2 april

Interpellation

2013/14:402 Smittskyddslagen

av Börje Vestlund (S)

till socialminister Göran Hägglund (KD)

Smittskyddslagens nuvarande utformning beslutades av kammaren år 2004. Då gjordes omfattande förändringar av smittskyddslagen bland annat så skulle det tvångsomhändertagande som smittskyddsläkare och domstol beslutade nu i stället omprövas. Vidare så blev smittskyddslagen tillämplig på flera smittsamma sjukdomar.

Smittskyddslagen har en verklig positiv effekt på att förhindra spridning av smittsamma sjukdomar genom den så kallade smittspårningen, till exempel har sannolikt en större spridning av hiv kunnat hindras med hjälp av smittspårning.

Kritiken mot smittskyddslagen är omfattande inte minst från hbt-rörelsen, RFSU, hivpositivas organisationer med flera. Det kritiken har gällt är den så kallade informationsplikten, det vill säga den smittade ska informera sin sexpartner om att den är hivpositiv innan sex, oaktat om man har skyddat sex eller inte. Den andra stora kritiken har gällt tvångsomhändertagande av personer som inte följer smittskyddsläkarens anvisningar. Detta är en regel som verkligen har blivit en klasslag. I princip har endast missbrukare, prostituerade och psykiskt sjuka omhändertagits enligt denna regel. Det vill säga socialt väl anpassade personer med hiv har aldrig behövt utsättas för denna förnedrande behandling. Jag vill i det sammanhanget hänvisa till att det för psykiskt sjuka och missbrukare redan finns ett regelverk för tvångsvård. Sannolikt skulle det ge mer nytta än internering enligt smittskyddslagen.

Utvecklingen av bromsmediciner mot hiv har varit framgångsrik. Numera kan en välmedicinerad hivsmittad person visa upp noll antikroppar i blodet, det vill säga personen är inte alls smittförande. Tidigare har man vetat att smittade personer med liten andel antikroppar i princip inte kunnat sprida hiv. Trots detta har inte regeringen sett över huruvida smittskyddslagen fortfarande skulle vara tillämplig på hivsmittade. Det innebär att den som blivit hivsmittad för alltid ska anses vara smittbärare oaktat risk för smittspridning. Förutom att både informationsskyldigheten och interneringen är kränkande och ofta kontraproduktivt. Det är tidigare känt i olika studier att en stor del av dem som smittats av hiv har blivit det av en person som inte kände till att den var hivsmittad. En av orsakerna är att man helt enkelt struntat i att testa sig med den risk det innebär att få de pålagor som smittskyddslagen föreskriver. Detta är särskilt vanligt bland ungdomar. Det är ingen tvekan om att så här efter att smittskyddslagen i dess nuvarande form har funnits i mer är 20 år nu behöver ses över med bland annat anledning av de nya behandlingsmetoderna för hiv.

Jag har följande frågor:

Avser socialministern att göra en översyn av smittskyddslagen?

Vad avser socialministern att göra för att de personer som inte längre är smittförande inte ska omfattas av smittskyddslagen?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2013/14:402, Smittskyddslagen

Interpellationsdebatt 2013/14:402

Webb-tv: Smittskyddslagen

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Göran Hägglund (KD)
Anf. 65 Socialminister Göran Hägglund (KD)
Herr talman! Börje Vestlund har frågat mig om jag avser att göra en översyn av smittskyddslagen samt vad jag avser att göra för att de personer som inte längre är smittförande inte ska omfattas av smittskyddslagen. Jag vill inleda med att säga att hanteringen av smittsamma sjukdomar är mycket komplex. Målsättningen med samhällets smittskydd är att tillgodose befolkningens behov av skydd mot spridning av smittsamma sjukdomar. Samtidigt får smittskyddsåtgärder inte vidtas som medför oproportionerliga intrång i den personliga integriteten. Den nuvarande smittskyddslagen trädde i kraft 2004 och föregicks av en lång tid av utredningar. I förarbeten till smittskyddslagen fastslås att tyngdpunkten i smittskyddsarbetet bör ligga på det frivilliga förebyggande arbetet och att möjligheterna till tvångsåtgärder i praktiken inte spelar någon framträdande roll. Ingrepp i den enskildes frihet eller integritet kan bara anses vara nödvändiga och proportionerliga med hänsyn till andra människors liv och rättigheter. Dagens smittskyddslag är utformad för att så långt som möjligt stödja och hjälpa smittade att vidta de åtgärder som är behövliga för att de ska skydda sig själva och för att de ska förhindra att smitta andra. I sin kontakt med den behandlande läkaren får den smittade de råd och förhållningsregler som är nödvändiga för att man ska kunna uppfylla krav som ställs i smittskyddslagen. Frågeställaren har lyft fram informationsplikten samt möjligheten till vissa tvångsåtgärder som omfattas av smittskyddslagen. Informationsplikten omfattar samtliga allmänfarliga sjukdomar och avser en skyldighet för den smittade att vid de fall där det föreligger en beaktansvärd risk för att smittöverföring kan ske informera om sin sjukdom. Vad som utgör en beaktansvärd risk ska bedömas utifrån varje enskilt fall, och det är den behandlande läkaren som ska ge den smittade kunskapen om när det föreligger en sådan risk för smittöverföring. Smittskyddslagen är också tydlig om vad som ska utgöra grund för att tvångsåtgärder ska vara aktuella att tillämpa och att detta endast ska ske som en sista åtgärd när alla övriga åtgärder är uttömda. I oktober 2013 gav dåvarande Smittskyddsinstitutet ut ett kunskapsunderlag i vilket man gjorde den bedömningen att utifrån det rådande kunskapsläget är smittrisken vid vaginala samlag och anala samlag där kondom används minimal vad gäller överföring av hivinfektion. Dock är detta under förutsättningen att den hivinfekterade personen uppfyller kriterierna för en välinställd behandling mot sjukdomen. Socialstyrelsen har med anledning av detta kunskapsunderlag gjort ett förtydligande avseende den behandlande läkarens och individens ansvar enligt smittskyddslagen och beskriver vilka förutsättningar som gäller för att risken för överföring av smitta inte ska anses vara beaktansvärd. Enligt Socialstyrelsen kan då den behandlande läkaren, när han eller hon tar ställning till vilka förhållningsregler som individen ska ha, göra bedömningen att en person med hivinfektion som har en väl fungerande behandling inte är skyldig att informera sin sexualpartner om sin smitta. Detta förutsätter att läkaren vid prövningen anser att det inte föreligger en beaktansvärd risk för smittöverföring. Framtagandet av kunskapsunderlaget avseende smittsamheten vid behandlad hivinfektion är ett viktigt verktyg för att stödja personer med hivinfektion och att minska stigmatiseringen kring sjukdomen. Jag ser i dagsläget inte skäl till att göra en översyn av smittskyddslagen med anledning av att det har kommit nya behandlingsmetoder för hivinfektion. Tvärtom ger den nya kunskapen bättre möjligheter för den behandlande läkaren att anpassa förhållningsregler så att de inte är mer långtgående än nödvändigt för att undvika smittöverföring av hivinfektion. Det är viktigt att komma ihåg, vilket också framhålls i det aktuella kunskapsunderlaget, att hivinfektion fortfarande är en allvarlig och obotbar infektionssjukdom som kräver livslång behandling. Om inte alla förutsättningar för en välinställd behandling är uppfyllda får det betydelse för vilka förhållningsregler som en behandlande läkare meddelar. Regeringen kommer att fortsätta att noga följa området.
Börje Vestlund (S)
Anf. 66 Börje Vestlund (S)
Herr talman! Jag ska först be att få tacka för svaret! Det här är en årlig debatt som jag håller med anledning av att det är viktigt att man i riksdagen med jämna mellanrum diskuterar smittskyddslagen. En lag stiftas och i samband med det är det en stor debatt, men det finns också en pågående debatt ute i samhället. Lagstiftningen är viktig. Det råder inget tvivel om det. Lagen är viktig för att förhindra att smittsamma sjukdomar sprids och för att kunna spåra fler som har fått samma smitta. Lagen har bidragit till att det på många sätt har varit lyckosamt i Sverige. Det förtar dock inte det faktum att lagen innebär ett stort ingrepp i människors liv och integritet. Det finns all anledning att påtala den stigmatisering som förstärks på grund av smittskyddslagen och som upplevs som betydande av de drabbade. Herr talman! Smittskyddslagen ändrades radikalt 1987 med anledning av hiv/aids-epidemin. Lagen kompletterades med nya tvångsmedel, nämligen informationsplikt och tvångsvård. På den tiden var det snarare fråga om en internering eftersom endast smittskyddsläkaren kunde skriva ut den tvångsvårdade. År 2004 ändrades lagen. Det som hände då var att dessa tvångsåtgärder omfattade inte bara hiv/aids utan alla allmänfarliga smittsamma sjukdomar. Det andra som ändrades var rättssäkerheten för de tvångsvårdade, som ökade betydligt bland annat tack vare att besluten ska omprövas av domstol med jämna mellanrum. Herr talman! Socialministern anför mycket riktigt att det är relativt få som tvångsvårdas. Det är dock påtagligt att det är nästan uteslutande personer med utländsk bakgrund, prostituerade och missbrukare. Nästan samtliga har någon form av psykisk störning. De socialt välanpassade, både män som har sex med män och heterosexuella, har nästan aldrig varit föremål för denna kränkande behandling. Därmed kan man med fog hävda att just denna del av smittskyddslagen är en klasslag. Herr talman! När man införde tvångsmedlen skulle de gälla de allmänfarliga smittsamma sjukdomarna. Varför är det viktigt att ta upp just hiv i debatten? Skälet är att de flesta allmänfarliga smittsamma sjukdomarna innebär att man smittas, man insjuknar kort därefter, man får en behandling, blir frisk eller avlider. Så är inte fallet med hiv. Här lever man ett helt liv med sjukdomen. I dag finns tack och lov bromsmediciner som i teorin innebär att man kan leva ett helt liv utan att aids bryter ut men med den väsentliga skillnaden att man står under dessa tvångsregler hela livet. De nya fakta som har redovisats vid internationella symposier och konferenser har i denna fråga fått en helt annan dimension, vilket ytterligare bevisar att de tvångsåtgärder som praktiskt bara Sverige har en lagstiftning om får en allt mindre betydelse. De nya rönen visar att det i princip inte finns några antikroppar alls i blod som är hivsmittat. Det innebär att personer i det närmaste är friska. Det gläder mig att socialministern konstaterar att smittskyddslagen kan ta bort informationsplikten. Men jag har ändå en fråga till socialministern: När nu de nya rönen finns på bordet, varför kan man inte se över smittskyddslagen? Det finns trots allt skäl som talar för det.
Göran Hägglund (KD)
Anf. 67 Socialminister Göran Hägglund (KD)
Herr talman! Tack, Börje Vestlund, för möjligheten att få diskutera frågan, som precis som Börje Vestlund säger förekommer i en del sammanhang men som sällan blir föremål för en större diskussion, trots att smittan är livsomställande för den enskilda person som drabbas och i regel också för många personer runt den smittade. Det är ett område där vi har en lagstiftning som medger en del rätt tuffa åtgärder mot den enskilde personen. Därför är frågan värd att diskuteras gång på gång. Såvitt jag förstår är vi alldeles överens om att vi behöver en lagstiftning på området. Den syftar till att minska risken för nya personer att bli smittade. Bieffekten kan i bästa fall bli att misstänksamhet mot och stigmatisering av smittade personer minskar om lagen hanteras på ett klokt sätt. De åtgärder av tvångskaraktär som kan vidtas, som Börje Vestlund var inne på, väljer han att kalla för klasslagstiftning. Jag ska i korta ordalag påminna om att det är tuffa förutsättningar för att tillämpa lagstiftningen. Det ska för det första handla om en smittsam sjukdom som kan ha allvarliga konsekvenser för människors liv och hälsa. För det andra ska det finnas en påtaglig risk för andra människor att smittas av sjukdomen om inte tvångsåtgärder vidtas. För det tredje ska de åtgärder som åläggs en smittbärare för att skydda andra mot smitta vara adekvata och rimliga samt möjliga för honom eller henne att följa. För det fjärde ska smittbäraren visa att han eller hon inte inser innebörden av eller förmår vidta de åtgärder som krävs för att skydda andra mot smitta. För det femte ska lagstiftningen användas enbart när andra alternativ som står till buds är otillräckliga för att skydda andra mot smitta. För det sjätte ska den aktuella tvångsåtgärden framstå som adekvat för sitt ändamål och motiverad från epidemiologisk synpunkt. Det är inget som används i brådrasket, utan det finns tydliga restriktioner. Börje Vestlund ställer frågan till mig varför man inte ska passa på att se över smittskyddslagstiftningen. Jag tycker nog att smittskyddslagstiftningen och informationsplikten är ändamålsenliga. Med det som har hänt genom Smittskyddsinstitutets kunskapsunderlag och de slutsatser som Socialstyrelsen har dragit har vi fått en ganska bra ordning, nämligen att läkaren kan, om det bedöms att riskerna är utomordentligt små, låta bli att lägga restriktioner på en person som har en väl inställd medicinering och är medveten om sin smitta. Men om det visar sig att personen inte följer instruktioner har man informationsplikten att hänvisa till. Jag tycker att det är verktyg som är ändamålsenliga för olika situationer och ger möjlighet till en dialog som kan göra att den person som har smittats av en sjukdom som kräver livsvarig behandling ändå kan leva ett liv som är så nära det normala som möjligt.
Börje Vestlund (S)
Anf. 68 Börje Vestlund (S)
Herr talman! Som socialministern vet bär jag inte en smittsam men en livslång sjukdom. Jag är inte underkastad några restriktioner utan ska ha rättigheter. Det är det man arbetar efter. Här blir det tvärtom - här är det skyldigheter. Nej, man använder inte tvångsvården i brådrasket. Men det är påtagligt att där man inte lyckats är det bland de människor som kanske behöver annan vård, till exempel vård för missbruk eller psykiska problem. Där har man inte kunnat erbjuda vård av kända skäl som vi inte behöver ta upp i just denna debatt. Där finns det brister, och det vet socialministern, och det vet jag. Det är det som är det intressanta. Jag tänkte säga någonting om informationsplikten. Är då min uppfattning att man inte ska informera om att man har sjukdomen? Nej, det tycker jag inte är det första man ska säga. Men det som är intressant är hur man ska hantera olika situationer om man befinner sig en i riskgrupp. Det förebyggande arbetet har gått ut på att hela riskgruppen ska ha säkert sex. Det har gjorts otroliga kampanjer som kanske kan göras om och uppdateras, inte till 1985 års nivå utan möjligen till 2015 års nivå. Kampanjerna gjorde stor nytta i alla riskgrupper. Vi vet att det var effektivt och att man kom vidare. Vad var då huvudbudskapet i de här kampanjerna till alla som var i riskgrupperna? Det var: Använd alltid kondom vid samlag, och få inte sperma eller slidsekret i munnen. Det var det viktigaste och det hållbara. Jag vågar påstå att detta gjorde att vi minskade smittspridningen i Sverige mycket effektivare än en smittskyddslag eller tvångsåtgärder, vilka dessa än hade varit. Jag menar att det här är en lagstiftning som är stigmatiserande. Man har en väldigt besvärlig sjukdom med allt vad det innebär. Det kommer hela tiden nya mediciner. En del är bra, en del är mindre bra. På grund av medicinering kan man få till exempel tandproblem. Man får kanske andra problem som kräver annan behandling, till exempel sjukgymnastik eller massage. Det här läggs på som en ytterligare pålaga. Det räcker inte bara med att man har en besvärlig sjukdom utan får även den här pålagan. Det är det som gör att detta blir så olyckligt. När vi nu har en chans och kan säga att vi har nått ett visst mål, finns det då inte anledning att se över smittskyddslagstiftningen? Ärligt talat används tvångsmedel över huvud taget inte vid någon annan sjukdom än vid hiv/aids. Det sägs att man inte får sprida smittan vidare. Men vid andra smittsamma sjukdomar har man oftast ingen "chans" att sprida smittan, för man ligger nedbäddad. Då är det lite svårt att sprida smittan. De som har hepatit är i liknande situation; det kan jag gärna gå med på. Men det kan man hindra på annat sätt från att smitta. Men varför kan man inte se över den ganska repressiva lagstiftning som detta trots allt är?

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.