Skyddet för yttrandefriheten i förhållande till proposition 2025/26:133
Interpellation 2025/26:429 av Rashid Farivar (SD)
Interpellationen är inlämnad
Händelser
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad
- 2026-04-01
- Överlämnad
- 2026-04-07
- Anmäld
- 2026-04-13
- Sista svarsdatum
- 2026-04-24
- Svarsdatum
- 2026-04-27
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
Sverige har en stolt och i många avseenden unik tradition av att värna det fria ordet. Redan 1766 fick vi världens första grundlagsskyddade tryckfrihet. Tillsammans med yttrande-, mötes- och demonstrationsfriheten utgör detta själva fundamentet för vår demokrati.
Denna frihet prövas inte när åsikter är bekväma eller okontroversiella. Den prövas när människor uttrycker sådant som provocerar, upprör och väcker starka reaktioner. Just därför måste vi vara särskilt försiktiga med varje lagstiftningsåtgärd som riskerar att direkt eller indirekt begränsa dessa friheter.
Den 24 februari 2026 ställde jag en skriftlig fråga till justitieminister Gunnar Strömmer (M) med anledning av regeringens proposition 2025/26:133 Stärkt säkerhet vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar.
Bakgrunden var tydlig: efter koranbränningarna och de kraftiga internationella reaktionerna, inklusive påtryckningar från auktoritära stater, tillsatte regeringen sommaren 2023 en utredning om att inskränka demonstrationsfriheten med hänvisning till Sveriges säkerhet. Det var, och är, en principiellt farlig utveckling.
Jag frågade därför ministern om han kunde garantera att förslagen i regeringens proposition 2025/26:133 inte innebär att Polismyndigheten i praktiken ges möjlighet att neka tillstånd till exempelvis koranbränningar eller liknande opinionsyttringar samt om rätten att demonstrera på en plats där budskapet faktiskt når fram kan säkerställas.
Det svar jag fick den 4 mars var, tyvärr, inte tillfredsställande. Det var i stora delar en upprepning av propositionens innehåll, men utan att tydligt adressera kärnan i frågan:
Kommer dessa förslag att leda till att obekväma åsikter i praktiken kan flyttas bort, begränsas eller stoppas med hänvisning till säkerhetsskäl?
Propositionen innehåller två centrala delar:
För det första föreslås ett uttryckligt lagstöd för Polismyndigheten att ändra tid och plats för en allmän sammankomst.
För det andra föreslås att sammankomster ska kunna ställas in med hänvisning till säkerheten för människors liv eller hälsa.
På papperet kan detta framstå som rimliga förtydliganden. Men i praktiken riskerar det att innebära något helt annat.
Demonstrationsfriheten handlar inte bara om rätten att yttra sig utan om rätten att göra det där det faktiskt spelar roll. Om staten kan hänvisa en demonstration till en plats där ingen ser eller hör den, då har vi i praktiken urholkat demonstrationsfriheten.
Vidare är formuleringen “säkerheten för människors liv eller hälsa” mycket bred. Den saknar tydlig avgränsning och öppnar för långtgående tolkningar.
Detta riskerar att skapa det som ofta kallas våldsverkarnas veto; att hot om våld blir ett effektivt verktyg för att stoppa vissa åsikter från att uttryckas.
Vi har redan sett hur hot, upplopp och internationella reaktioner använts som argument för att begränsa yttrandefriheten. Om lagstiftningen nu utformas så att sådana hot får faktisk rättslig betydelse, då institutionaliserar vi detta problem.
Det räcker inte att säga att det krävs “tungt vägande skäl”. Frågan är hur dessa skäl kommer att tolkas i praktiken, av Polismyndigheten, under press, i skarpa situationer.
Lagstiftning som rör grundläggande fri- och rättigheter måste vara glasklar. Den får inte lämna utrymme för godtycke eller förskjutningar som över tid riskerar att bli norm.
Sverige ska inte vara ett land där den som hotar mest får bestämma mest. Vi ska vara ett land där friheten står fast, även när det blåser.
Mot denna bakgrund vill jag därför återigen ställa följande frågor till justitieminister Gunnar Strömmer:
- Kan ministern garantera att förslagen i proposition 2025/26:133 inte kommer innebära att Polismyndigheten får befogenhet att neka tillstånd till koranbränningar eller andra kontroversiella opinionsyttringar med hänvisning till säkerhetsrisker?
- Avser ministern att följa upp förslagen i propositionen för att säkerställa att rätten att demonstrera på en plats där budskapet faktiskt når fram inte undergrävs genom beslut om att flytta sammankomster?
- Avser ministern att vidta några åtgärder om det visar sig att hot och våldsamma reaktioner, från inhemska eller utländska aktörer, avgör vilka demonstrationer som kan genomföras?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2025/26:429
Webb-tv: Skyddet för yttrandefriheten i förhållande till proposition 2025/26:133
Dokument från debatten
- Måndag den 27 april 2026Kammarens föredragningslista 2025/26:111
- Protokoll 2025/26:111 Måndagen den 27 aprilProtokoll 2025/26:111 Svar på interpellation 2025/26:429 om skyddet för yttrandefriheten i förhållande till proposition 2025/26:133
Protokoll från debatten
Anf. 8 Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
Herr talman! Rashid Farivar har ställt ett antal frågor till mig om förslagen i proposition 2025/26:133 Stärkt säkerhet vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar, bland annat om vilka följder förslagen kan få. Rashid Farivar har tidigare ställt liknande frågor till mig som jag besvarade förra månaden.
Låt mig inledningsvis understryka att regeringen fullt ut delar riksdagsledamotens syn på yttrandefrihetens grundläggande betydelse i vårt samhälle. Sverige har en lång tradition av att värna det fria ordet. Rätten att mötas och demonstrera är hörnstenar i vår demokratiska ordning. Denna rätt gäller för alla – även för den som vill uttrycka åsikter som andra kan uppfatta som provocerande eller sårande. Det är en självklar utgångspunkt att dessa friheter inte bara ska respekteras utan också ska skyddas aktivt.
Förslagen i regeringens proposition syftar till att stärka säkerheten vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Förslagen syftar däremot inte på något sätt till att förbjuda eller inskränka opinionsyttringar som kan anses vara kontroversiella.
Inget av förslagen ger polisen utökade befogenheter att neka tillstånd för en allmän sammankomst. Grunderna för när tillstånd för en allmän sammankomst ska kunna nekas föreslås alltså vara oförändrade. Polismyndigheten kommer med andra ord inte att få större utrymme än i dag att neka tillstånd för exempelvis en koranbränning eller andra kontroversiella opinionsyttringar med hänvisning till säkerhetsrisker.
Ett av förslagen syftar till att ge polisen ett uttryckligt lagstöd att ändra tid och plats för en allmän sammankomst. Tid och plats ska kunna ändras när alternativet är att helt neka tillstånd för sammankomsten. Förslaget kommer alltså att ge polisen tillgång till ett lindrigare alternativ i de fall då det annars hade varit nödvändigt att helt neka tillstånd för sammankomsten. Resultatet av de förändringar som vi föreslår kan alltså bli att fler – inte färre – demonstrationer ges tillstånd.
Ett annat förslag är att polisen ska kunna ställa in en allmän sammankomst eller offentlig tillställning när säkerheten för människors liv eller hälsa kräver det, exempelvis vid allvarliga attentatshot. I dag får polisen upplösa en demonstration med hänsyn till säkerheten för människors liv och hälsa men inte på förhand ställa in den. I praktiken innebär det att polisen tvingas avvakta, även om den vet att en sammankomst kommer att behöva upplösas så fort den påbörjas på grund av allvarliga risker för människors liv eller hälsa.
Kravet ”med hänsyn till säkerheten för människors liv eller hälsa” kommer i det närmaste att motsvara de krav som i dag gäller för att upplösa en demonstration på grund av avsevärd fara för de närvarande. Det kommer inte att räcka med svårare oordning eller allvarliga störningar i trafiken, utan det måste finnas en oacceptabel fara för människors liv eller hälsa. Det innebär att det kommer att vara högt ställda krav för att en demonstration ska få ställas in på förhand.
Svaret på riksdagsledamotens frågor är alltså att förslagen i propositionen inte ger polisen någon ny befogenhet att neka tillstånd för allmänna sammankomster och att det fortfarande kommer att vara en stark utgångspunkt att anordnaren har frihet att själv välja tid och plats för sammankomsten. Det kommer även fortsättningsvis att krävas tungt vägande skäl för att en sammankomst ska nekas tillstånd på grund av befarade ordningsstörningar, och tröskeln för att på förhand ställa in en demonstration kommer även fortsättningsvis att vara hög.
Jag kommer noggrant att följa dessa frågor och verka för att enskildas grundläggande fri- och rättigheter värnas.
Anf. 9 Rashid Farivar (SD)
Herr talman! Jag tackar justitieminister Gunnar Strömmer för svaret.
Sverige har en stolt och världsunik tradition av att värna det fria ordet. Redan 1766 blev Sverige först i världen med en grundlagsskyddad tryckfrihetsförordning. Tillsammans med yttrande, demonstrations- och mötesfriheten i regeringsformen utgör detta själva berggrunden för vår demokrati.
Historiskt har Sverige varit en fristad där åsikter får brytas mot varandra utan rädsla för statliga repressalier eller censur. Att vi lever i ett öppet samhälle innebär att vi måste acceptera yttringar som kan uppfattas som djupt kränkande eller provocerande. Detta är priset för vår frihet. Vi får aldrig låta intoleranta krafter diktera gränserna för våra fri- och rättigheter.
Bakgrunden till regeringens proposition är välkänd och väldigt viktig. Under 2022 och 2023 genomfördes i Sverige ett antal koranbränningar som ledde till våldsamma upplopp, de så kallade korankravallerna, samt internationella reaktioner och krav på att begränsa yttrande- och demonstrationsfriheten. Bland annat framfördes krav på förbud mot koranbränningar från både Socialdemokraterna och 57 muslimska länder inom Islamiska samarbetsorganisationen, OIC.
Under sommaren 2023 tillsatte regeringen en utredning om att ändra ordningslagen för att kunna förbjuda koranbränningar på samma sätt som Danmark gjorde i december 2023. Den linjen mötte stark kritik – i huvudsak endast från Sverigedemokraterna – inte minst eftersom inskränkningar under yttre tryck riskerar att signalera att våra grundläggande principer är förhandlingsbara. Utredningen lades senare på is efter att ha presenterats i juni 2024.
Efter den aggressiva förföljelse som civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin utsattes för i september 2025 valde dock regeringen att gå vidare, och nu har vi propositionen på riksdagens bord. I propositionen föreslås bland annat, som justitieministern nämnde, att polisen ska kunna ställa in en allmän sammankomst om det är nödvändigt med hänsyn till säkerheten för människors liv eller hälsa.
Herr talman! Formuleringen i lagtexten väcker en avgörande fråga: Kan justitieministern tydligt garantera – jag använder ordet garantera – att detta förslag inte i praktiken kommer att leda till att Polismyndigheten stoppar koranbränningar eller andra kontroversiella opinionsyttringar med hänvisning till säkerhetsrisker till följd av hot om våld, sådant som vi bevittnade under 2022 och 2023?
I förra veckan fick jag i ett telefonsamtal med en polischef beskedet att denna lagändring kan komma att användas på just det sättet.
Anf. 10 Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
Herr talman! Tack till Rashid Farivar för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna här i dag!
Anledningen till att de är betydelsefulla är, som ledamoten själv lyfte fram, att yttrandefriheten och rätten att arrangera allmänna sammankomster och andra närliggande opinionsyttringar är ett grundackord i vår demokrati och vår demokratiska rättsstat. Hela utgångspunkten för vårt arbete på detta område är inte bara att bevara den friheten och rättigheten utan att helst också stärka och utveckla den.
Jag skulle gärna bara vilja säga något om bakgrunden och möjligtvis korrigera några av de saker som sades från ledamotens sida. Det är helt riktigt att den utlösande faktorn för utredningen var händelseutvecklingen våren 2023, under den svenska Natoprocessen. Det är helt riktigt att det då genomfördes ett antal allmänna sammankomster där det brändes koraner och att detta skapade stor uppmärksamhet internationellt. Det drev också på, kan man ändå säga, ett terrorhot mot Sverige.
Detta ledde till att terrorhotnivån höjdes från en trea till en fyra på vår femgradiga skala eftersom Sverige bedömdes gå från att vara ett legitimt mål för terrorattacker, det vill säga ett västerländskt land bland andra, till att vara ett prioriterat mål.
Jag vill också påminna om att detta var ett år då den svenska beskickningen i Bagdad sattes i brand och två svenska fotbollssupportrar under hösten sköts ihjäl i Belgien. Lade man ihop detta med en långvarig desinformationskampanj om den svenska socialtjänsten fanns det sammantaget goda skäl att säga att det var uppenbart att den här typen av opinionsyttringar också kunde påverka landets säkerhet. Jag tror egentligen att det var ett ganska okontroversiellt påstående, för detta var en realitet.
Jag vill vara tydlig med att säga att Danmark bestämde sig för att gå en annan väg, nämligen att i förväg förbjuda vissa yttranden på grund av deras innehåll, det vill säga förbjuda koranbränningar. Det är helt riktigt att det var ett förslag som också lyftes från Socialdemokraterna.
När regeringen lanserade utredningen var jag väldigt tydlig med att det för Sveriges del över huvud taget inte var aktuellt att i förväg förbjuda vissa typer av yttranden baserat på deras innehåll, syfte och så vidare. Vad vi däremot ville få belyst var denna fråga: Ska det finnas en grund att ställa in en allmän sammankomst om man exempelvis ser att ett terrorattentat är nära förestående? Det handlade alltså om att bredda möjligheten att skydda medborgarna mot livsfarligt våld kopplat till opinionsyttringar. Detta var ingången.
Sedan lämnade utredningen sina förslag. Det uppstod tidigt en rätt bred samsyn om att detta med att införa en ny grund för att neka en allmän sammankomst i praktiken skulle innebära stora risker för rikets säkerhet, till exempel för att andra krafter och utländska aktörer snarare än vi själva skulle vara dem som sätter upp gränserna för vår yttrandefrihet.
Regeringen valde därför tidigt att deklarera att vi inte har för avsikt att gå vidare med detta. Förslagen får ligga i byrålådan för vad vi kan kalla för författningsberedskap och andra allvarliga krislägen i framtiden. Men det är ingenting som är aktuellt att gå vidare med nu.
Däremot lämnade utredaren några förslag som mer handlar om att tydliggöra den befintliga ordningen, alltså inte att ändra den utan att tydliggöra den. Det handlar till och med om att ge polisen ett bredare register. I stället för att vägra tillstånd till en sammankomst på grund av ordning och säkerhet kopplat till sammankomsten får polisen möjlighet att ge tillåtelse till sammankomsten, fast vid en annan tid och på en annan plats, där man bedömer att riskerna för ordningen och säkerheten är mindre. På så sätt går det ändå att genomföra en sammankomst.
Detta är bakgrunden till det här greppet. Det handlar om att skapa större tydlighet, större rättssäkerhet och större förutsebarhet men att inte på något sätt utöka utrymmet att neka sammankomster på grund av deras eventuellt kontroversiella innehåll.
Anf. 11 Rashid Farivar (SD)
Herr talman! Tack, justitieministern, för svaret!
I propositionen föreslås också att Polismyndigheten ska kunna besluta om en annan tid eller plats för en sammankomst än den som angetts. På papperet kan detta framstå som rimligt, men i praktiken riskerar det att få långtgående konsekvenser.
Demonstrationsfriheten handlar inte bara om rätten att uttrycka en åsikt utan också om rätten att göra det där budskapet faktiskt når fram. En demonstrationsrätt som i praktiken hänvisas till avlägsna eller irrelevanta platser eller tider är inte en verklig demonstrationsrätt.
Polisen har redan i dag möjlighet att föra dialog om tid och plats. Det är en väl fungerande ordning. Men när dialog ersätts av ensidiga beslut sker en principiell maktförskjutning från medborgarna till staten.
Skrivningen om möjligheten att ställa in sammankomster i förväg har också brister. Formuleringen är alltför bred. Kravet om terrorattentat finns inte i lagtexten, och i slutänden är det lagtexten som gäller. Detta är det som brukar kallas våldsverkarnas veto. Om hot om våld blir avgörande för om en allmän sammankomst får genomföras eller inte har vi i praktiken ett system där den som hotar mest också får mest makt. Det är en farlig utveckling i en rättsstat.
Herr talman! Det är viktigt att ställa frågan: Vad är orsaken till denna lagändring? Det är inte en bred folklig efterfrågan. Det är inte en demokratisk rörelse. Det är våld och hot om våld. Våld mot poliser, hot mot svenska intressen utomlands och angrepp på enskilda – det är tyvärr detta som driver förändringen. Då måste vi vara tydliga: En lagstiftning som inskränker friheten som svar på våld riskerar att legitimera just våldet.
Propositionen innebär i praktiken ett paradigmskifte. Polisen riskerar att behöva ta hänsyn till vilka reaktioner en åsikt kan väcka snarare än att skydda rätten att uttrycka den. Samtidigt finns redan lagstiftning för att hantera ordningsstörningar och våldsamma motdemonstranter. Problemet är inte avsaknad av verktyg, utan i många fall resurser och tillämpning. Risken är att lagstiftningen i stället stärker antidemokratiska krafter när den skickar signalen att hot och våld kan påverka det offentliga samtalet.
Herr talman! Om syftet är att stärka säkerheten vid allmänna sammankomster finns mer träffsäkra åtgärder, framför allt att lagföra dem som använder våld för att tysta andra. Det handlar om att lagföra dem som kastar sten och eldar polisbilar. I stället riktas denna lagstiftning mot dem som vill använda det fria ordet. Det riskerar att försvaga vår demokratiska motståndskraft i stället för att stärka den.
Jag vill därför fråga justitieminister Gunnar Strömmer: Vilka överväganden har ministern gjort kring dessa risker?
Anf. 12 Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
Herr talman! Jag är en oerhört varm anhängare av paradigmskiften på en lång rad olika områden. Det gäller till exempel synen på straff, där jag vill uppgradera brottsoffrens och samhällsskyddets intressen och sätta dem före gärningsmannens, och det gäller även i många andra sammanhang.
Det vi talar om nu är dock inte ett uttryck för paradigmskifte; det är en felaktig beskrivning. Jag delar inte alls den beskrivning som ledamoten gör av vare sig intentionerna bakom lagförslaget eller de effekter som det påstås kunna få.
Det är alltså inte så, vill jag understryka, att polisen med denna lagstiftning får några nya befogenheter att neka tillstånd till en sammankomst baserat på sammankomstens syfte, innehåll, aktörer eller budskap. Vad det handlar om, om vi ser det praktiskt, är att tydliggöra den verktygslåda som lagstiftaren har förutsatt att polisen har och som polisen själv också tidigare förutsatte att man hade.
I ett läge där man bedömde att man måste neka en sammankomst tillstånd med hänvisning till ordningen och säkerheten upplevde polisen sig tidigare ha större flexibilitet. Man kunde säga: Vi behöver inte vägra det här tillståndet. Vi kan släppa på den här demonstrationen men på en annan tid och en annan plats. Då undviker vi de här ordningsstörningarna. Den möjligheten saknar man i dag efter ett antal domstolsavgöranden som inte riktigt gått i linje med vad jag tror att lagstiftaren hade förväntat sig av lagstiftningen.
Man kan lika gärna säga att vi korrigerar detta. Vi återställer det rättsläge som alla har förutsatt ännu gäller. Poängen är alltså att polisen ska ha större flexibilitet att släppa på sammankomster även när det finns risker för ordning och säkerhet, inte motsatsen.
Det är helt riktigt att tid och plats – det är vi också väldigt noggranna med att understryka – inte alltid men ofta kan vara en väldigt viktig del av opinionsyttringen. Får jag säga samma sak vid en annan tidpunkt på en annan plats får det inte samma kraft.
Det är naturligtvis något som också genomsyrar vår reglering: Man ska ha som utgångspunkt att alltid släppa på vid den tid och på den plats som den som vill genomföra den allmänna sammankomsten önskar, just på grund av insikten att tiden och platsen ofta kan vara en viktig del, eller i alla fall en del, av opinionsyttringen.
Vad det landar i är alltså att polisen i ett läge där ordningen och säkerheten är sådan att man bedömer att man måste vägra tillstånd – något polisen alltså kan göra redan med dagens regler – får möjlighet att anvisa en annan tid och en annan plats för att möjliggöra sammankomsten i stället för att vägra den tillstånd och ställa in den. Det kan man mer rätteligen beskriva som att vi stärker och utvecklar yttrandefriheten och rätten att genomföra allmänna sammankomster än som att vi avvecklar eller begränsar den.
Jag håller naturligtvis också med om att detta ska ses i ett sammanhang där polisen har många andra verktyg till sitt förfogande. Nu står vi i Sveriges riksdag, och för något år sedan var det många som upplevde att det var väldigt stökigt mellan de två riksdagshusen. Det blev en påträngande och besvärlig situation för ledamöter som arbetade i husen och för allmänheten som skulle passera. Det är klart att det är möjligt att använda andra lagstiftningsverktyg. Det handlade inte om allmänna sammankomster under ordningslagen, utan polisen kunde med tillämpning av andra bestämmelser i polislagen säga: Självklart ska ni få ge uttryck för er uppfattning, men ställ er här borta på Mynttorget så är ni fortfarande nära riksdagen och vi kan upprätthålla ordning och säkerhet på ett bra sätt.
De som verkligen är våldsamma eller hotar andra ska lagföras med helt andra verktyg.
Detta ska ses som en bekräftelse på den ordning vi redan har men med ökad flexibilitet för polisen att släppa på sammankomster snarare än att förhindra dem.
Anf. 13 Rashid Farivar (SD)
Herr talman! Jag tackar justitieministern för svaret.
Frågor om yttrandefrihet och demonstrations- och mötesfrihet är väldigt viktiga för mig. Jag tror att det har sin grund i landet jag kommer ifrån, där det inte finns någon rättighet att yttra sig fritt eller någon demokrati. Jag tycker därför att vi absolut inte ska ta de friheter och rättigheter vi har i Sverige för givna.
Mitt problem handlar i grund och botten om den föreslagna lagtexten i 22 a §: ”Polismyndigheten får utöver vad som sägs i 22 § ställa in en allmän sammankomst eller offentlig tillställning eller meddela villkor enligt 16 § andra stycket om det är nödvändigt med hänsyn till säkerheten för människors liv eller hälsa.” Där står inget om vilka människors liv och hälsa det gäller.
Jag ställde en teoretisk fråga till en polischef jag pratade med i förra veckan: Om ett antal svenskar och ukrainare ska demonstrera utanför Rysslands ambassad i Stockholm och Ryssland hotar med att bomba Gotland, kommer ni att ha befogenhet att ställa in den demonstrationen? Svaret blev: Ja, det kommer vi att ha.
Problemet är att lagtexten inte är tydlig. Med all respekt för justitieministerns anföranden och svar tycker jag att det bästa för Sveriges demokrati och frihet vore att regeringen drog tillbaka propositionen helt och lät ordningslagen råda. Den fungerar just i dag både praktiskt och med praxis.
Många poliser har faktiskt också hjälpt mig med texten till den här interpellationen.
Anf. 14 Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
Herr talman! Än en gång tack till Rashid Farivar för att vi får möjlighet att diskutera de här viktiga frågorna i Sveriges riksdag! Jag tycker att det är utmärkt att vi har en levande debatt om något så grundläggande i vårt samhälle och vår demokrati som yttrandefriheten och demonstrationsfriheten.
Det är då också desto viktigare att vara noggrann i sitt sätt att beskriva frågorna. Jag tycker återigen att det är viktigt att understryka att denna lagstiftning alltså inte ger polisen några nya verktyg för att underkänna demonstrationer eller andra allmänna sammankomster baserat på innehåll eller syfte, det vill säga den danska modell som också Socialdemokraterna förordade i samband med koranbränningarna våren 2023. Det är en väg som vi har avvisat.
Den svenska modellen på området är att inte recensera innehåll. Det finns yttre gränser med hets mot folkgrupp och annat, men det är en efterhandskontroll och inget som man i förväg försöker värdera för att sedan bevilja tillstånd eller inte. Det får man i så fall hantera straffrättsligt i efterhand.
Vi har våra grunder. I det här fallet är ordning och säkerhet grunden. Det vi nu gör är att räta upp lagstiftningen så att den kommer i linje med det sätt på vilket ordningslagen har varit tänkt att fungera och på vilket de allra flesta också har förutsatt att den fungerar. Det finns ett antal domstolsavgöranden som har gått emot polisen. Polisen efterfrågar en tydligare reglering, och det får man här.
Man måste ändå, om man nu är en del i vårt sätt att lagstifta i Sverige, läsa lagtexten tillsammans med förarbetena. Det är klart att det inte i lagtext går att fånga varje enskild händelse. Det måste man tydliggöra i förarbetena. Läser man den helheten är det entydigt.
Vad det handlar om är att om polisen i dag på väldigt goda grunder bedömer att det kommer att ske ett terrorattentat i samband med en allmän sammankomst kan man inte vägra tillstånd på den grunden. Man måste vänta tills sammankomsten är igång och sedan blåsa av. Här ger vi polisen en möjlighet att vid ett terrordåd agera tvärtom och vägra tillstånd i första läget. Det tror jag att de flesta människor tycker är balanserat, för det skyddar verkligen människors liv och hälsa.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Besvaras av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.