Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

skolans långsiktiga finansiering

Interpellation 2001/02:195 av Högström, Tomas (m)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2002-01-23
Anmäld
2002-01-29
Besvarad
2002-02-05

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 23 januari

Interpellation 2001/02:195

 av Tomas Högström (m) till statsminister Göran Persson om skolans långsiktiga finansiering

Under en följd av år har vi kunnat följa hur regeringen på olika sätt försökt trygga skolans långsiktiga finansiering. Det har skett genom öronmärkta statsbidrag till kommunerna de s.k. Perssonpengarna som med förbehållet att de skulle reserveras för insatser inom vård, skola och omsorg. Därefter följde förslaget om de Wärnerssonpengarna som går till kommunerna med förbehållet att de ska användas för fler vuxna i skolan. Finansminister Bosse Ringholm utlovade dessutom sänkta arbetsgivaravgifter till kommuner och landsting vid den socialdemokratiska partikongressen 2002.

Att de ekonomiska förutsättningarna varierar mellan kommunerna är uppenbart. Det är också uppenbart att kommunerna i sina budgetar behandlar skolan på olika sätt beroende på ekonomisk situation, politisk prioritering och förmåga. Talet om likvärdiga villkor för att bedriva undervisning framstår alltmer som en chimär. Uppenbarligen är regeringen medveten om förhållandena eftersom de konstruerat förslagen så att det inte ska ge utrymme för kommunerna att göra andra bedömningar.

Det är enligt min mening nödvändigt med genomgripande förändringar när det gäller att trygga skolans långsiktiga finansiering.

Moderaterna har under en följd av år drivit frågan att staten ska överta finansieringen av skolan från kommunerna. I förslaget om en nationell skolpeng poängteras att skolan är av strategisk betydelse för vår utveckling både som individer och som nation. På grund av skolans betydelse och att det är riksdagen som sätter mål och fastställer regler, med allt vad det inneburit av detaljstyrning, är det enligt vår mening nödvändigt att staten tar ansvaret för finansieringen.

Med anledning av att det inte finns någon skolminister som svarar på interpellationer ställer jag den därför till statsministern.

Avser statsministern ta något initiativ när det gäller översyn av skolans långsiktiga finansiering och när kan ett sådant förslag föreläggas riksdagen?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2001/02:195, skolans långsiktiga finansiering

Interpellationsdebatt 2001/02:195

Webb-tv: skolans långsiktiga finansiering

Protokoll från debatten

Utbildningsminister Thom (S)
Anf. 29 Utbildningsminister Thom (S)
Fru talman! Tomas Högström har frågat statsmi- nistern om han avser att ta några initiativ när det gäller översyn av skolans långsiktiga finansiering och när ett sådant förslag kan föreläggas riksdagen. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. Alltsedan mitten av 1980-talet har det varit en förvaltningspolitisk strävan att ge kommunerna ökat ansvar och vidgat självbestämmande. Propositionen Skolans utveckling och styrning (prop. 1988/89:4) tog upp de principiella riktlinjerna för ansvarsfördelning- en och styrningen inom skolans område. Dessa syfta- de till att ge ett ökat lokalt ansvar för verksamheten, en utveckling från regelstyrning mot målstyrning, en bättre utvärdering, en stärkt lokal skolledning, en bättre information om skolans mål och en effektivare tillsyn. År 1991 efter propositionen Ansvaret för skolan (prop. 1990/91:18) ändrades roll- och ansvarsfördel- ningen mellan staten och kommunerna. Ansvaret decentraliserades och den statliga detaljstyrningen minskade. Kommunerna fick det fulla ansvaret för skolans och vuxenutbildningens drift och verksamhet. Den tidigare detaljerade regel- och resursstyrningen ersattes av mål- och resultatstyrning. Staten anger målen för verksamheten, medan friheten ska vara stor när det gäller hur man ska nå dem. Genom decentralisering och målstyrning skulle en effektivare politisk styrning och kontroll åstadkom- mas. Politikerna skulle styra med mål, utvärdera och prioritera. Det lokala handlingsutrymmet ökade när det gäller att bestämma hur målen ska nås, verksam- heten ska organiseras och vilka resurser som ska satsas på skolan. På så sätt skulle man bättre kunna ta hänsyn till de lokala förhållandena. Samtidigt skulle effektiviteten och kostnadsmedvetandet öka. Genom decentraliseringen skulle också medborgarnas infly- tande över den kommunala verksamheten utvecklas. Genom detta skulle decentraliseringen ge goda möj- ligheter till brett engagemang och lokal samverkan kring skolans utveckling. Riksdag och regering anger med hjälp av skollag, läroplaner, kursplaner och förordningar målen för utbildningen och ramarna för skolhuvudmännens ansvar. Att forma och driva en verksamhet som når dessa mål är en fråga för den kommunala politiken och det professionella arbetet i skolorna. En tanke bakom decentraliseringen och självbe- stämmandet är att kostnaderna för skolan ska kunna variera, därför att behoven och förutsättningarna varierar mellan kommuner, skolor och elever. Det generella bidraget från staten till kommunerna beräk- nas bl.a. med utgångspunkt från vissa variabler som ska kompensera strukturella och demografiska skill- nader. Stora interkommunala skillnader i kostnader på skolans område beror bl.a. på faktorer som mycket stora variationer i geografisk yta och befolkningstät- het. Det påverkar bl.a. skol- och skolskjutskostnader- na. Det handlar också om stora klimat- och tempera- turskillnader mellan norr och söder. Det handlar även om sådana strukturella skillnader som andelen in- vandrare och funktionshindrade i olika kommuner liksom om olika socioekonomiska faktorer. Kost- nadsbilden påverkas även av kommunens åldersför- delning bland barn och ungdomar. För gymnasieskolans del varierar kostnaderna för olika nationella program kraftigt. Generellt sett är kostnaderna för yrkesinriktade program avsevärt högre än kostnaderna för teoretiskt inriktade program. Det innebär att kostnadsbilden varierar beroende på hur eleverna i gymnasieskolan fördelar sig på de olika nationella programmen. Dessa omständigheter svarar för en mycket stor del av kostnadsvariationerna mellan olika kommuner. Därutöver måste man ta hänsyn till de politiska målen lika tillgång till utbildning och likvärdig ut- bildning, vilka kräver att hänsyn tas till elever med behov av särskilt stöd. Arbetet i skolan ska baseras på elevernas behov och anpassas till deras skilda förut- sättningar. Skollagens målparagraf anger att hänsyn ska tas till elever med särskilda behov. I skollagens 4 kap. Grundskolan sägs att särskilt stöd ska ges till elever som har svårigheter i skolarbetet. I läroplanen (Lpo 94) sägs: "En likvärdig utbildning innebär inte att undervisningen skall utformas på samma sätt överallt eller att skolans resurser skall fördelas lika. Hänsyn skall tas till elevernas olika förutsättningar och be- hov." Detta innebär att den överordnade principen för resursfördelning till skolan i Sverige är behovsstyr- ning. Skolverket redovisar i rapporten Varför kostar elever olika? (1996) en studie av orsakerna till skill- naderna i kommuners grundskolekostnader. Studien visar ett regionalt mönster för de faktiska kostnader- na, med högre kostnader i norr än i söder. Enligt studien förklarar fem variabler hälften av kostnadsva- riationen. Den variabel som förklarar den största delen av kostnadsvariationen är invånardistansen, dvs. det genomsnittliga avståndet mellan invånarna i en kommun. Därefter är andelen barn med utlands- född förälder den variabel som har störst betydelse för kostnadsvariationen. Ju fler barn med utlandsfödd förälder, desto högre är kostnaden per elev. Detta beror främst på högre kostnader för undervisning i modersmål och svenska som andraspråk. En annan variabel som ingår i studien är antalet elever per sko- la. Resultaten visar att små skolor är kostnadshöjan- de. Kommunens folkmängd har viss betydelse för kostnaderna, eftersom en kommun med liten folk- mängd och ett litet antal skolelever inte kan uppnå stordriftsfördelar. Tomas Högström pekar på moderaternas förslag om en nationell skolpeng. Jag är inte beredd att före- slå en sådan nedmontering av vår likvärdiga skola, det kommunala självbestämmandet och det medbor- gerliga inflytandet som detta skulle kunna innebära. Regeringen beslutade i september 2001 att till- kalla en parlamentarisk kommitté för översyn av det kommunala statsbidrags- och utjämningssystemet. Kommittén ska redovisa sitt uppdrag senast den 1 oktober 2003. Mot denna bakgrund har jag inte för avsikt att fö- reslå en förändring av den grundläggande ansvarsför- delningen mellan stat och kommun.
Tomas Högström (M)
Anf. 30 Tomas Högström (M)
Fru talman! Till den nya skolministern riktar jag ett tack för svaret, även om jag naturligtvis inte är nöjd med den redovisning som har getts här i kamma- ren. Jag har alltså ställt två frågor: Avser statsrådet att ta initiativ till en översyn av skolans långsiktiga fi- nansiering? När kan ett sådant förslag föreläggas riksdagen? Jag måste då konstatera att något initiativ till översyn av skolans långsiktiga finansiering inte är aktuellt. Jag måste också konstatera att det saknas besked om ett eventuellt datum, om statsrådet med sitt svar avser att en sådan översyn pågår inom ramen för det uppdrag som är givet kommittén som har att göra en översyn av det kommunala utjämningssys- temet och statsbidragssystemet. Jag väntar fortfarande på besked om det verkligen även omfattar skolans långsiktiga finansiering, vilket jag ställer mig lite tvivlande till. Jag tycker att det är viktigt att vi innan valet ger besked i de här frågorna. Det är nämligen så att vi i år väljer för en mandatperiod på fyra år. Då är det vik- tigt att väljarna vet vad vi vill med skolan. Särskilt, menar jag, när det gäller just den här typen av strate- giska frågor som är av väsentlig betydelse för skolans möjligheter att klara sina uppgifter. Jag tror att vi kan vara överens om att skolans fi- nansiering är av strategisk betydelse. Då tycker jag att det vore klädsamt om statsrådet också redovisar, om inte ett instämmande i min slutsats i interpellationen så i alla fall ett bekymmer över den situation som råder. Statsrådet skriver t.ex. att fem variabler förklarar hälften av kostnadsvariationerna. Jag ska instämma i att det finns förklaringar till varför kostnaderna för skolan varierar mellan olika kommuner. Men, som Skolverket också redovisar, bara hälften förklaras. Det finns alltså andra orsaker. Då vore det väl intres- sant att ta reda på vilka de är. I min interpellation påstår jag nämligen att det är uppenbart att de ekonomiska förutsättningarna varie- rar mellan kommunerna och att det beror på att kom- munerna i sina budgetar behandlar skolan på olika sätt beroende på ekonomisk situation, politisk priori- tering, intresse och förmåga. Det är ett konstaterande jag gör, och jag vill påstå att jag har starkt stöd för det konstaterandet. Erfarenhetsmässigt kan vi se att kommuner som lider av mycket kraftiga underskott, trots balanskrav och annat, de facto försöker finansiera stora delar av detta genom omprioriteringar inom de betydande områden som finns i en kommunal ekonomi, varav skolan är ett av de större. Det är de facto situationen, och när det gäller den väntar jag fortfarande på svar.
Utbildningsminister Thom (S)
Anf. 31 Utbildningsminister Thom (S)
Fru talman! Skolan behöver mer resurser. I en ti- digare debatt med en moderat företrädare, för någon timme sedan, fick jag svaret att mer resurser ger säm- re skola. Är det också Tomas Högströms uppfattning? vill jag först fråga. Jag är övertygad om att det behövs mer resurser, därför ökar vi nu det statliga stödet till kommunerna så att vi också kan anställa 15 000 fler lärare och andra specialister i vår skola. Det är väldigt viktigt för att också se till att vi stöttar de elever som har behov av särskilt stöd. Moderaternas grundpolitik är ju mycket kraftiga besparingar på den kommunala ni- vån, 15 miljarder kronor. Sedan säger man att man vill införa en statlig skolpeng. Jag är väldigt nyfiken på hur Tomas Hög- ström tänker sig att den ska fungera. Jag har i mitt svar redovisat de variationer som finns när det gäller kostnader. De kan bero på väldigt många olika saker: avstånd till skolan, hur kommunen ser ut, hur stor skolan är, men också väldigt mycket på den enskilda elevens behov. Jag vill att skolan ska fungera så att behoven är det avgörande. Då kommer det också att krävas olika resurser för elever beroende på vilka behov de har. Hur ska detta gå ihop med en statlig skolpeng? Hur ska Tomas Högström se till att vi kan garantera att alla elever får sina behov tillgodosedda med en statlig skolpeng? Vilken typ av myndighet ska räkna ut detta, och hur ska det gå till? Hur ska vi känna oss trygga för att det ska bli bra i skolan? Moderaterna har ännu inte redovisat detta. Det blir mycket stora kommunala besparingar, en statlig skolpeng som kommer att göra det mycket svårt att tillgodose elevers olika behov och en enorm byråkratisering av skolpolitiken när denna statliga skolpeng ska låta räknesnurrorna leda till något slags genomsnittlig nivå. Det andra problemet med hela skolpengssystemet och skolpengsidén är vad som händer med solidari- teten i vårt samhälle när man så konsekvent som Moderaterna går över till olika typer av pengsystem. Det som händer är att skolan blir allt mindre av en gemensam angelägenhet och alltmer av en privat angelägenhet. Man har sin skolpeng, man gör sitt val och man får själv stå för konsekvenserna av detta val. Detta är väsensskilt från den svenska modellen där det är allas våra barn och allas vår angelägenhet hur bra skolan blir. Det är en gemensam fråga att se till att fördela resurser så att de barn som behöver mest får mest. Det är ett demokratiskt ansvar som vi har. Detta är den andra delen av ett skolpengssystem, som bekymrar mig mycket. Detta kommer att leda till en privatisering av det gemensamma ansvaret och den gemensamma idén. Jag har konkreta frågor till Tomas Högström om hur detta skolpengssystem ska se ut i realiteten. Hur ska det förenas med mycket kraftiga kommunala besparingar och uppsägningar? Hur ska det fungera så att alla elever får sina behov tillgodosedda - även de som behöver extra resurser?
Tomas Högström (M)
Anf. 32 Tomas Högström (M)
Fru talman! Statsrådet har ställt flera frågor. Jag hoppas att tiden räcker till för att kunna besvara dem. Jag ska börja med vad den förre interpellanten gav uttryck för, och jag konstaterar att det är ett uttalande som står för honom. Jag har uppfattningen att resurser visst spelar in. Det är bl.a. därför vi lägger fram för- slag om att införa en nationell finansiering, som vi har konkretiserat inom ramen för grundskolan. Detta gör vi utifrån övertygelsen om att det i dag inte gäller likvärdiga villkor för att bedriva undervis- ning. Det säger Skolverket i sin rapport där man kon- staterar att bara hälften av kostnadsvariationerna kan förklaras med de fem variabler som redovisas. Jag vill påstå att kommunernas ekonomiska situation, politiska prioritering, intresse och förmåga visst spe- lar in när det gäller resursfördelningen och när det gäller vilka villkor som respektive skola ska arbeta under. Vi kan också konstatera att tilldelningen till två likvärdiga skolor i en kommun också varierar - inom samma kommun. Det är ganska märkligt att så är fallet! Vi kan gå in och titta på hur man redovisar olika kostnader och hur man de facto inte klarar av att redovisa sina underlag trots att vi begär det. Då är talet om likvärdiga villkor någonting som inte har en klangbotten i den verklighet som vi ändå måste utgå ifrån. Jag är också förvånad över svaret när ministern säger så här: En tanke bakom decentraliseringen och självbestämmandet är att kostnaderna för skolan ska kunna variera därför att behoven och förutsättningar- na varierar mellan kommunerna. Om nu förutsättningarna varierar mellan kommu- nerna i ekonomiskt hänseende och statsrådet konsta- terar att detta är en önskvärd effekt så har man ju de facto också från ansvarigt statsråd sagt att det här med likvärdiga villkor inte uppfylls! Vi lägger fram det moderata förslaget till nationell skolpeng utifrån uppfattningar att likvärdiga villkor inte gäller - det har jag redovisat. Vi säger också att skolan naturligtvis har strate- gisk betydelse för nationen Sverige. Den har strate- gisk betydelse för de individer som skolan har till uppgift att bilda, utbilda och ge möjlighet att växa. Det är riksdagen som formulerar mål och - vill jag påstå - mycket av regelverken som styr det hela. Vi har lagt fram förslag om att staten övertar grundskolans kostnader och att motsvarande indrag- ning av grundskolans kostnader görs från kommuner- na. Vi har också reserverat medel för de s.k. Wärners- sonpengarna, som är ytterligare ett exempel på rege- ringens medvetenhet om att de ekonomiska villkoren inte är likvärdiga. Varför skulle man annars styra satsningarna till fler vuxna i skolan och rikta de här pekpinnarna? I vårt förslag redovisar vi också att det finns barn med särskilda behov, som ska garanteras stöd och hjälp inom ramen för en nationell finansiering. Stats- rådet säger att detta blir byråkratiskt. Men i dag har vi ju 289 fördelningssystem - ett i varje kommun - som hanteras av en stab uppbyggd inom 289 kommuner. Då kan man prata om byråkrati! I och med detta överlämnar vi möjligheter till skolan, för pengarna ska gå till skolan för att bedriva undervisning. Det är resultaten som ska redovisas inom ramen för ett nationellt kvalitetsinstitut. Sedan är det naturligtvis eleven som ska kunna välja - välja en bra skola eller välja bort en dålig.
Utbildningsminister Thom (S)
Anf. 33 Utbildningsminister Thom (S)
Fru talman! Tomas Högström vill inte bara priva- tisera skolor. Han vill privatisera tanken om skolan också, och den samhörighet som vi traditionellt har haft kring att det är ett gemensamt ansvar för oss alla att se till att alla våra barn får en bra skola. Det är en av de effekter som jag oroar mig för när det gäller själva pengsystemet som idé. I dag handlar debatten dessutom om hur detta ska gå till i praktiken. Det är alldeles uppenbart att Tomas Högström inte har tänkt igenom de komplikationer som följer av en statlig skolpeng. Tomas Högström säger: Det ska staten ta hänsyn till. Ska staten då utforma ett skolpengssystem som plockar in och tar hänsyn till alla dessa variationer? Delvis handlar det om de mer hårda variationerna i form av i vilken kommun man bor, hur långt det är till skolan, om man behöver skolskjuts, om det är en liten byskola eller en stor stadsskola och den typen av mer hårda variabler. Men hur ser det ut när det gäller de mjukare variablerna, som är så oerhört viktiga för möjligheterna att nå målen i skolan - de socioekono- miska bakgrundsfaktorerna? Det handlar om andelen invandrarbarn och handikapp, och det finns en rad olika frågeställningar som är viktiga för barns möj- ligheter att få en likvärdig skola. Menar Tomas Högström att han har en lösning på detta, där en statlig myndighet gesvint och enkelt ska räkna ut hur det hela ska gå till? Eller menar han kanske att kommunen ska ta ett parallellt ansvar - den kommun som ska spara 15 miljarder kronor och säga upp folk, och därmed kommer att avlövas när det gäller möjligheterna att stötta inte minst elever med särskilda behov? Jag menar att Moderaterna har målat in sig i ett hörn när det gäller den här frågan. Man visar väldigt tydligt att man inte har ett engagemang för elever med särskilda behov. Man visar också tydligt att fördelningspolitik inte har något att skaffa i skolan. Idén om att likvärdiga förutsättningar kräver olika resurser stämmer inte överens med Moderaternas bild av skolpolitiken. Det blir en viktig diskussion under de kommande månaderna, för jag är alldeles överty- gad om att ska vi ge alla barn förutsättningar så måste vi också se till varje barns särskilda behov.
Tomas Högström (M)
Anf. 34 Tomas Högström (M)
Fru talman! Jag kan instämma i den sista delen av statsrådets inlägg. Vi ska se varje barns särskilda behov. Det kan variera i tid, och det kan ha annorlun- da innehåll. Utifrån respektive individ måste vi skapa ett system som tar vara på och ger de bästa möjlighe- terna för var och en i skolan. Sedan kommer den vanliga retoriken från minis- tern om att vi inte ska ta ansvar för det ena och det andra. Jag stod ju alldeles nyss här och sade att det system för en nationell finansiering av grundskolan som vi har tagit fram också beaktar barn med särskil- da behov. Det är ett system, men skolpengen ska kunna variera beroende på respektive barn. Den möj- ligheten finns. Jag tycker att det är märkligt att statsrådet redovi- sar att detta blir så svårt. Ni sitter ju själva och klub- bar riksprislistor och annat när det gäller t.ex. gymna- sieskolor med riksintag med olika variationer beroen- de på utbildningarnas innehåll. Det är bara ett exem- pel. Sedan vill jag också klargöra att vi har en gemen- sam finansiering. Finansieringen är gemensam inom ramen för den statsbudget som finns. Det är inte så att vi glömmer bort dessa delar. Vi visar ett ansvar i den här situationen. I den situation som vi befinner oss i är det väl dags att börja diskutera de grundläggande förutsättningarna för skolan, och då kommer vi också in på den kommunala skolan. Med det här förslaget har vi kvar en kommunal skola, men den är finansie- rad med en skolpeng som följer respektive elev till den skola som eleven väljer. Då tar vi vara på det enskilda initiativet och den utvecklingskraft som måste finnas i skolan.
Utbildningsminister Thom (S)
Anf. 35 Utbildningsminister Thom (S)
Fru talman! En statlig skolpeng är Moderaternas idé. Jag menar att det kommer att leda till att det blir väsentligt svårare att hjälpa de barn som har ett sär- skilt behov av stöd. Jag skulle vilja se den myndighet som Moderaterna är beredda att bygga upp för att försöka lösa detta. Samtidigt misstänker jag att i grund och botten hoppas man att kommunerna inom detta statliga skol- pengssystem ska hjälpa och stötta de elever som inte får den hjälp de behöver. För hur ska det annars gå till när man har fått sin statligt tilldelade skolpeng och valt sin skola - när man kommer med sin check - om det inte räcker, om barnet har större behov än så? När man privatiserar idén om den gemensamma skolan och vi står där alla ensamma med var sin check, vem får man stöd av då när barnet faktiskt behöver mer hjälp till utveckling? Ska man vända sig till denna statliga myndighet och säga: Jag har blivit utsatt för ett fel. Mitt barn skulle behöva mer. Jag vill bestämt varna för en utveckling på den svenska skolans område där man privatiserar själva idén om skolan. Den är ett gemensamt ansvar. Mode- raternas förslag är ogenomförbart i praktiken. Det är ogenomtänkt. Men än värre är att det bryter sönder solidariteten kring den gemensamma tanken om allas vår skola.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.