Skärpta sanktioner vid fall av diskriminering
Interpellation 2025/26:353 av Adrian Magnusson (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2026-02-20
- Överlämnad
- 2026-02-23
- Anmäld
- 2026-02-24
- Svarsdatum
- 2026-03-03
- Besvarad
- 2026-03-03
- Sista svarsdatum
- 2026-03-10
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Jämställdhetsminister Nina Larsson (L)
Diskrimineringsombudsmannen har i sin årsrapport för år 2025 särskilt lyft frågan om mer kraftfulla sanktioner vid konstaterade fall av diskriminering. Diskrimineringsombudsmannen har i rapporten anfört att skälen till att frågan behöver lyftas särskilt är att den upplevda diskrimineringen ligger på höga nivåer inom framför allt vissa samhällssektorer, trots flera andra åtgärder.
Rekommendationen från Diskrimineringsombudsmannen till regeringen är att frågan om sanktionerna vid diskriminering ska utredas särskilt. Årsrapporten överlämnades i november 2025.
Min fråga till jämställdhetsminister Nina Larsson är därför:
Hur ser ministern på frågan om att skärpa sanktionerna vid diskriminering, och är ministern och regeringen beredda att agera med anledning av Diskrimineringsombudsmannens rekommendation?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2025/26:353
Webb-tv: Skärpta sanktioner vid fall av diskriminering
Dokument från debatten
- Tisdag den 3 mars 2026Kammarens föredragningslistor 2025/26:81
- Protokoll 2025/26:81 Tisdagen den 3 marsProtokoll 2025/26:81 Svar på interpellation 2025/26:353 om skärpta sanktioner vid fall av diskriminering
Protokoll från debatten
Anf. 44 Jämställdhetsminister Nina Larsson (L)
Herr talman! Adrian Magnusson har frågat mig hur jag ser på frågan om skärpta sanktioner vid diskriminering och om jag och regeringen är beredda att agera med anledning av Diskrimineringsombudsmannens rekommendation.
Jag vill tacka ledamoten för frågan och engagemanget. Det är viktigt att värna människors lika rättigheter och möjligheter, särskilt i en tid då mänskliga rättigheter ifrågasätts och utmanas i flera delar av världen.
Diskriminering som står i vägen för människors lika rättigheter och möjligheter i livet är ett allvarligt samhällsproblem och måste fortsatt bekämpas. Regeringen har vidtagit ett antal åtgärder för att bekämpa diskriminering. Exempelvis föreslås i lagrådsremissen om genomförande av lönetransparensdirektivet nya sanktioner för överträdelse av de bestämmelser som följer av direktivet. Vidare föreslås i lagrådsremissen att den som anser sig ha blivit diskriminerad i strid med diskrimineringslagen ska få föra talan om att få fastställt att så är fallet. Förslaget gäller samtliga diskrimineringsgrunder och för alla diskrimineringslagens samhällsområden.
Det kan även nämnas att frågan om sanktioner för överträdelser av diskrimineringslagens bestämmelser om förebyggande och främjande åtgärder, så kallade aktiva åtgärder, har utretts. I betänkandet Effektivare tillsyn över diskrimineringslagen bedömde utredaren att nuvarande möjlighet till vitesföreläggande var den mest lämpliga sanktionen.
Det finns för närvarande inga planer på någon ny översyn av sanktioner på diskrimineringsområdet.
Anf. 45 Adrian Magnusson (S)
Herr talman! Tack till statsrådet Nina Larsson för svaret! Detta är viktiga frågor. Vi diskuterar ju två interpellationer om diskriminering här i dag.
Diskriminering är tyvärr ett utbrett problem i Sverige. Man önskar att så inte vore fallet, men det är faktiskt alltför många människor här i landet som utsätts för diskriminering på olika sätt, inte minst i arbetslivet och i utbildningsväsendet. Om man skulle betvivla den uppgiften – det tror jag givetvis inte att statsrådet gör – finns det ett utmärkt underlag när det gäller hur det ser ut med diskriminering i Sverige, nämligen Diskrimineringsombudsmannens årsrapporter, som jag utgår från att ministern tar del av när de kommer. Den senaste utgåvan kom i november 2025.
Min interpellation och den frågeställning jag har grundar sig i denna rapport och i de rekommendationer som Diskrimineringsombudsmannen har överlämnat till regeringen. En av rekommendationerna är att skärpa sanktionerna vid diskriminering.
Varför föreslår då Diskrimineringsombudsmannen detta? Jo, vi har tyvärr en utveckling i Sverige där antalet anmälningar om diskriminering ökar, och de har ökat över lång tid. År 2024 kom det in 4 452 anmälningar om diskriminering. Det är många unga som upplever diskriminering i Sverige, inte minst unga tjejer. Det är oroväckande. ”Utsatt ställning” är kanske fel uttryck att använda, men unga tjejer har det på många sätt ganska besvärligt i dagens samhälle. Att de då utsätts för diskriminering är givetvis ännu mer oroväckande.
Varför föreslår då Diskrimineringsombudsmannen att man ska skärpa sanktionerna när det gäller just diskriminering? Jo, som jag sa ökar antalet anmälda fall. Antalet fall ökar också i sektorer där man redan gör väldigt mycket, till exempel arbetslivet. Många diskrimineringsfall kommer från just arbetslivet. Likaså är det många som anmäler att de har utsatts för diskriminering inom utbildningsväsendet.
För att kunna komma till rätta med detta föreslår alltså Diskrimineringsombudsmannen att man ska se över sanktionerna. Jag talar nu om det som de som diskriminerar får som straff – det de får betala, eller vad det nu kan vara. Det kanske kan få fallen att minska. Det kanske kan få arbetsgivare, utbildningsanordnare och andra att göra mer för att förhindra diskriminering.
Nu ska jag inte lägga statsrådet Larsson till last vad andra statsråd gör på andra departement. Men den här regeringen har inte gjort sig känd som en regering som sänker straff. Snarare skärper man de straff man kommer åt, om jag får uttrycka det så. Man är väldigt hård med olika typer av sanktioner.
Men just i det här fallet säger statsrådet uttryckligen att man inte är intresserad av att titta vidare på den rekommendation som Diskrimineringsombudsmannen kom med för bara några månader sedan. Att man väljer just den vägen kan väcka en hel del frågor. Diskrimineringsombudsmannen får väl ändå ses som en auktoritet på området.
Regeringen, eller statsrådet Larsson och hennes parti, har ju i många fall haft en hög svansföring när det gäller diskrimineringsfrågor, som vi precis nyss hörde i den förra interpellationsdebatten. Men just när det gäller att skärpa eller titta vidare på sanktionerna för diskriminering verkar regeringen vara något mer avvaktande.
Jag undrar om statsrådet kan utveckla detta lite grann. Varför är man inte intresserad av att ta till sig rekommendationen om att skärpa sanktionerna? Den kommer ju från en så pass viktig auktoritet på området som Diskrimineringsombudsmannen.
(Applåder)
Anf. 46 Johanna Haraldsson (S)
Herr talman! Diskriminering är ett vanligt och utbrett problem, och nuvarande lag är inte tillräcklig. Det menar Diskrimineringsombudsmannen i sin rapport.
När så många människor varje år upplever sig utsatta behöver vi sanktioner som effektivt kan avskräcka från diskriminering. Vi frågar oss: Hur får vi individer, företag och andra att bättre efterleva lagen? Då är det alltid nära till hands att säga att vi ska skärpa sanktionerna eller skärpa straffen. Därför är det lite märkligt att man inte ens är beredd att överväga det förslag som nu kommer från Diskrimineringsombudsmannen om att skärpa sanktionerna.
Frågan är också varför. Varför vill man inte se över den här frågan? Man vill inte ens överväga skärpta sanktioner.
Ministern hänvisar i sitt svar till en utredning. Jag undrar lite om frågorna i den utredningen. Här hänvisar man till en utredning som föreslår en mängd olika saker. De förslagen har man inte heller tagit vidare. Men det är också kopplat till det här med sanktioner. Varför går man inte vidare med detta?
(Applåder)
Anf. 47 Jämställdhetsminister Nina Larsson (L)
Herr talman! Tack, ledamöterna, för frågorna! Jag vill börja med att klargöra att regeringen löpande överväger ytterligare åtgärder mot diskriminering, och vi tar del av de synpunkter, ställningstaganden, utredningar och förslag som kommer såväl från Diskrimineringsombudsmannen, vars synpunkter förstås väger tungt i de här frågorna, som från andra.
Det jag uttryckte är att det i nuläget inte finns något pågående arbete med att utreda skärpta sanktioner vid fall av diskriminering. Men att införa ytterligare åtgärder, att utöka diskrimineringslagstiftningen eller att tillföra nya sanktioner i diskrimineringslagstiftningen – vilket regeringen nu gör i implementeringen av lönetransparensdirektivet – är just den typ av åtgärder som vi arbetar med och kommer att fortsätta att arbeta med.
Precis som ledamoten Adrian Magnusson var inne på är detta ett brett område, och det krävs betydande insatser på olika håll och kanter. Det handlar inte bara om sanktioner i diskrimineringslagstiftningen utan också om ett flertal andra saker. Detta är något som den här regeringen har tagit på största allvar.
Det handlar om handlingsplanen mot rasism, om handlingsplanen för hbtqi-personers fri- och rättigheter, om olika uppdrag för att stärka mötesplatser för hbtqi-personer, om strategin mot antisemitism och mycket, mycket mer.
Det är en polariserad tid vi lever i. Det gör, precis som båda frågeställarna är inne på, den här frågan särskilt viktig. Detta har nämligen en helt central påverkan på vår demokrati, och detta har att göra med vår frihet som nation. Det hänger ihop med vår motståndskraft och vår förmåga att minska våra sårbarheter att vi inte splittrar samhället utan arbetar ännu hårdare för ett samhälle som håller ihop. Ett effektivt antidiskrimineringsarbete är då helt centralt.
Som sagt: Regeringen överväger löpande åtgärder för att motverka diskriminering, och DO:s rekommendationer är något som jag tar med i det arbetet.
Anf. 48 Adrian Magnusson (S)
Herr talman! Tack till statsrådet för svaret, eller hur man ska uttrycka det, i det andra inlägget!
Jag upplevde det som att statsrådet i det inlägget lite grann ville nyansera bilden av arbetet med den här frågan på departementet eller inom Regeringskansliet. Statsrådet menade att det för närvarande inte pågår något arbete med att utreda skärpta sanktioner. Statsrådet sa faktiskt i interpellationssvaret: Det finns för närvarande inga planer på någon ny översyn av sanktioner på diskrimineringsområdet. Men det var bra att statsrådet kunde nyansera den bilden. Man hoppas ju att regeringen hela tiden överväger den här typen av åtgärder, särskilt med tanke på, som jag var inne på i mitt tidigare inlägg, den utveckling vi ser på diskrimineringsområdet med allt fler anmälda fall av diskriminering och allt fler upplevda fall av diskriminering. Jag var också inne på att det i stor utsträckning är unga människor som känner sig diskriminerade – unga tjejer.
Med tanke på att det ska vara ett samhälle som håller ihop, som statsrådet pratade om, är det allvarligt om vi har väldigt många unga människor som upplever att de diskrimineras i arbetslivet eller i utbildningsväsendet.
Vi ser framför allt unga tjejer som far ganska illa på sina arbetsplatser. Vi hade ganska nyligen – nu vet jag att det var statsrådet Britz som kommenterade just den händelsen – ett fall på en kafékedja här i Stockholm, där framför allt unga kvinnliga anställda hade farit väldigt illa. Det kan kanske också ses som diskriminering.
Statsrådet lyfte i sitt inlägg det arbete som görs och pratade om vikten av att arbeta på olika håll och kanter – så har jag skrivit här. Jag tror att det var så statsrådet uttryckte sig. Hon lyfte bland annat arbetet mot rasism och hbtqi-personers upplevda diskriminering och den typen av problem i samhället. Jag tyckte ändå att hon pratade ganska väl om den ökade polariseringen i samhället och vad den kan göra med ett samhälle.
Oavsett det arbete som regeringen kan ha genomfört mot rasism och hat mot hbtqi-personer ser vi att rasismen i samhället ökar – det tror jag att de flesta upplever. Hatet mot hbtqi-personer ökar också i samhället. Då skulle man kanske kunna titta på det som Diskrimineringsombudsmannen föreslår – att man ska titta på sanktionerna vid diskriminering för att ytterligare förstärka det här arbetet.
De här står inte i kontrast till varandra. Det är inte så att om man har en plan för att bekämpa hat mot hbtqi-personer så kan man inte arbeta med att skärpa sanktionerna vid upplevda fall av diskriminering. Jag tycker att de skulle kunna komplettera varandra.
Jag kan ha missuppfattat statsrådet – i så fall har jag inga problem med att backa. Men jag förstod det som att statsrådet i sitt svar lyfte att detta med fastställelsetalan skulle kunna vara något – att man skulle kunna få fastslaget att man blivit diskriminerad. Det kan säkert kännas väldigt fint i stunden för den enskilda personen, men det är absolut ingen sanktion. Man får då bara upprättelse i domstol – att man har blivit utsatt för diskriminering. Men såvitt jag kan förstå föranleder det ingen sanktion för den som diskriminerar.
Man kan alltid prata om sanktioner såsom skam eller liknande, men jag tror inte att det är den typen av sanktioner som Diskrimineringsombudsmannen avser i sin rekommendation, utan det är helt enkelt andra typer av sanktioner.
Diskrimineringsombudsmannen lyfter i sin rekommendation till regeringen också det faktum att det i dag kan vara billigare att ta en sanktionsavgift än att genomföra alla de åtgärder som kanske krävs för att man ska minska diskrimineringen på arbetsplatsen. Det borde vara en lågt hängande frukt att se till att det i alla fall inte är billigare än att genomföra åtgärder. Det ska faktiskt löna sig att vidta åtgärder och inte löna sig att diskriminera och få en sanktion.
Anf. 49 Johanna Haraldsson (S)
Herr talman! När man inte ser att det ger tillräcklig effekt med den reglering och de sanktioner man har behöver man faktiskt titta på: Vad ska vi göra i stället? Behöver vi skärpa någon lagstiftning? Behöver vi utöka sanktionerna? Behöver vi tillföra andra åtgärder för att komma till rätta med problemet? Det är ju inte så att diskrimineringen minskar. Den ökar och breddas de facto, och det är fler som känner sig utsatta för diskriminering. Det är olika åldersgrupper och olika andra grupper i samhället som återkommande känner sig diskriminerade.
De senaste åren har Diskrimineringsombudsmannen i den rapport som min kollega lyfte blivit allt tydligare med sina rekommendationer. Just frågan om sanktioner har inte varit återkommande, men man har lyft andra frågor. Då är min fråga: Vilka andra av dessa frågor är man beredd att överväga att se över? Det måste ju finnas andra initiativ. Det kanske inte var så att man uteslöt detta, men det lät väldigt mycket som att man uteslöt att just se över sanktionerna. Finns det då andra initiativ som ministern ser framför sig, som gör att man skulle kunna komma åt de här växande problemen?
Jag återkommer till frågan: Varför är man så avvisande mot just de här rekommendationerna? Ministern får gärna återkomma och utveckla det lite till, för jag tyckte inte att det blev helt tydligt.
(Applåder)
Anf. 50 Jämställdhetsminister Nina Larsson (L)
Herr talman! Tack till ledamöterna för frågorna!
Jag vill börja med att bekräfta den bild som båda målar upp väldigt väl kopplat till omfattningen av diskrimineringen och upplevelsen av rasism och intolerans i samhället. Det finns ett flertal studier och rapporter som pekar på detta. Nu senast tog jag emot en rapport från Forum för levande historia som visar ungas attityder och intolerans. Intoleransen ökar mot hbtqi-personer, inte minst, men det är också annan form av ökad intolerans. Det är allvarligt.
Polariseringen och det som de här rapporterna, studierna och vittnesmålen beskriver är något vi måste ta på största allvar. Detta är ett helt centralt område att fortsätta utveckla. Det handlar om att fortsätta vidta åtgärder för att se till att skärpa antidiskrimineringsarbetet. Det är också en av anledningarna till att vi från regeringens sida har utökat anslaget till Diskrimineringsombudsmannen. Vi har gett dem ett betydande ökat förvaltningsanslag. Det sätt som Diskrimineringsombudsmannen tar sig an fall och aktivt driver dem är oerhört viktigt. Det fungerar normerande gentemot arbetsgivare och andra som, så att säga, begår diskriminering. Diskrimineringsombudsmannens arbete och fortsatta arbete – och att vi kan stärka det framåt – är helt centralt. Det är också regeringens absoluta prioritet.
Däri ligger också antidiskrimineringsarbetet kopplat till lönetransparens, som är regeringens förslag till vissa justeringar i diskrimineringslagstiftningen. Även om inte fastställelsetalan är en sanktion per se är det i dagsläget inte möjligt att få en sådan fastställelse om att diskriminering har skett om man har fått diskrimineringsersättning utbetald. Det glappet täpper regeringen nu till.
Vi lägger stor vikt vid Diskrimineringsombudsmannens olika rapporter och de underlag som kommer in, och vi analyserar löpande ytterligare åtgärder. Att det i nuläget inte finns något pågående arbete på just sanktionssidan handlar om att vi gör andra viktiga prioriteringar i antidiskrimineringsarbetet i form av handlingsplaner och uppdrag men också annat beredningsarbete som pågår.
Anf. 51 Adrian Magnusson (S)
Herr talman! Jag tycker nog att en liberal jämställdhetsminister med ansvar för dessa frågor borde kunna presentera lite fler skarpa förslag kring vad man gör åt diskriminering än vad som har framkommit i den här debatten, framför allt när hon avslutar det senaste inlägget med att säga att man gör så mycket annat på området. Dock kommer inte så många konkreta exempel på slutet annat än att det pågår annat beredningsarbete. Jag tycker nog att man skulle kunna göra lite mer än så.
Något som jag också tycker var intressant och som statsrådet gav sig in i var diskussionen om den normerande verkan som Diskrimineringsombudsmannens arbete kan ha. Jag kan dela den uppfattningen, men i så fall skulle också sanktionerna kunna ha en mycket stark normerande effekt. Så tänker man ju till exempel om straffrätten. Samhället visar genom hur straffrätten ser ut vilka normer man tycker är viktiga i samhället, vilka brott man tycker är mer avskyvärda än andra, vilka brott som ska fördömas mer och så vidare. Om regeringen och den liberala jämställdhetsministern skulle vilja visa att de tycker att diskriminering är förkastligt skulle man kunna tänka sig att de ville skärpa sanktionerna, precis som Diskrimineringsombudsmannen föreslår. Det skulle också kunna ha en normerande effekt.
Något som inte har förekommit i diskussion än så länge är vad det här gör för den som utsätts för diskriminering. Statsrådet har ju ytterligare två minuter på sig och kanske kan resonera kring det. I andra fall, framför allt när det gäller straffrätten, pratar regeringen mycket om brottsofferperspektivet. Det är nästan så att det är viktigare än allt annat. Det finns inga andra perspektiv än brottsofferperspektivet. Statsrådet tycker kanske att jag tar i, men jag kan nog tycka att det är så i retoriken ibland.
I det här fallet pratar man väldigt lite om brottsoffret. Statsrådet kanske vill resonera lite kring den frågan de sista två minuterna.
Anf. 52 Jämställdhetsminister Nina Larsson (L)
Herr talman! Stort tack till ledamoten Adrian Magnusson för engagemanget och frågorna!
Även om jag var kortfattad i slutet av mitt förra inlägg har jag tidigare under denna debatt lyft frågorna, så jag hade inte tänkt göra det igen. Men nu ges jag ju möjligheten att göra så.
Antidiskrimineringsarbetet är helt centralt och prioriterat också för den här regeringen. Vi har lagt fram ett antal handlingsplaner för att motverka rasism och motverka intolerans. Vi har handlingsplanen mot rasism, där Forum för levande historia har ett samordningsuppdrag. Inom handlingsplanen är det ett tjugotal myndigheter som har särskilda uppdrag, och man arbetar fortsatt med att stärka kunskapsunderlaget angående detta. Vi har även handlingsplanen för hbtqi-personers fri- och rättigheter, där ett trettontal hbtqi-strategiska myndigheter har särskilda uppdrag med Jämställdhetsmyndigheten som särskilt samordnande.
Därutöver har vi ett antal ytterligare uppdrag, och vi har också den särskilda strategin mot antisemitism. Därtill har vi förslagen i lagrådsremissen kopplat till utökning inom diskrimineringslagstiftningen, exempelvis när det gäller fastställelsetalan, som är en form av upprättelse för brottsoffer.
Regeringen analyserar löpande olika åtgärder för att skärpa antidiskrimineringsarbetet, och det kommer vi att fortsätta med.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.