Sjukvårdens administration
Interpellation 2024/25:595 av Anders W Jonsson (C)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad
- 2025-04-10
- Överlämnad
- 2025-04-10
- Anmäld
- 2025-04-11
- Sista svarsdatum
- 2025-04-30
- Svarsdatum
- 2025-06-09
- Besvarad
- 2025-06-09
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Statsrådet Acko Ankarberg Johansson (KD)
Kunskapsverket, en insamlingsstiftelse med syfte att sammanställa fakta, analysera viktiga samhällsfrågor och förklara resultaten på ett lättillgängligt sätt, har kommit med en rapport med titeln Hur mår vården?.
Sammanfattningsvis visar den att sjukvården har fått mer resurser. Per invånare ökade regionernas sjukvårdskostnader med 18 procent 2010–2022 (i fasta priser). Samtidigt växte personalstyrkan, men det gäller primärt administrativa roller, inte personalgrupper som träffar patienter.
En direkt effekt av detta är att antalet vårdkontakter per anställd har minskat. Per läkare i regional öppenvård är minskningen 30 procent sedan 2010.
Att den centrala administrationen ökar kan ha många förklaringar. En är den ökade regelbördan som myndigheter, regering och SKR lägger på sjukvården.
Jag vill därför ställa följande fråga till statsrådet Acko Ankarberg Johansson:
Vilka åtgärder planerar statsrådet och regeringen att vidta för att minska regelbördan på sjukvården?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2024/25:595
Webb-tv: Sjukvårdens administration
Dokument från debatten
- Måndag den 9 juni 2025Kammarens föredragningslistor 2024/25:128
- Protokoll 2024/25:128 Måndagen den 9 juniProtokoll 2024/25:128 Svar på interpellation 2024/25:595 om sjukvårdens administration
Protokoll från debatten
Anf. 1 Statsrådet Acko Ankarberg Johansson (KD)
Svar på interpellationer
Fru talman! Anders W Jonsson har frågat mig vilka åtgärder regeringen och jag planerar att vidta för att minska regelbördan på sjukvården.
Jag vill inledningsvis framhålla att ansvaret för att bedriva hälso- och sjukvård ligger hos huvudmännen, som ansvarar för hur verksamheterna ska bedrivas inom ramen för den kommunala självstyrelsen. Regeringen och jag delar Anders W Jonssons oro över den administrativa bördan och dess effekter.
Regeringen har i de senaste budgetarna tilldelat betydande resurser för att stärka regionernas förutsättningar att erbjuda en god, säker och jämlik vård. Detta är särskilt viktigt med tanke på den höga inflationen, som har påverkat regionernas ekonomi negativt. Det är avgörande att de tillförda medlen används effektivt och inte medför en onödig administrativ börda. Samtidigt är det viktigt att kunna följa upp och utvärdera hur de gemensamma skattemedlen används, varför viss administration kan behövas.
Regeringen ser behov av att staten tar ett helhetsansvar över styrning och uppföljning av statliga medel. För att säkerställa en effektiv styrning och uppföljning av statliga medel till sjukvården har regeringen genomfört flera förändringar under de senaste åren. I slutet av 2024 beslutade regeringen att två av de tidigare årliga överenskommelserna med Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, skulle ersättas av förordningsstyrda statsbidrag. Förordningarna har utformats utifrån utgångspunkten att den administrativa bördan för huvudmännen ska vara så liten som möjligt samtidigt som det ska vara möjligt att följa upp och säkerställa att medlen används på rätt sätt.
Vidare har regeringen tillfört sammanlagt 11 miljarder kronor under 2024 och 2025 i ett särskilt sektorsbidrag riktat till hälso- och sjukvården. Medlen syftar särskilt till att stärka regionernas förutsättningar att bedriva en god, säker och jämlik vård och betalas ut utan krav på återrapportering. Regionerna får själva bestämma hur medlen ska användas inom ramen för hälso- och sjukvårdssektorn. Därigenom minskas också den administrativa bördan.
Mer pengar till regionerna kommer dock aldrig att vara hela lösningen på sjukvårdens problem. Regeringen har därför också vidtagit flera åtgärder för att stödja en effektivisering av vården och för att säkerställa att patientnära verksamhet prioriteras.
Regeringen har exempelvis beslutat att inrätta en effektivitetsdelegation med syfte att stödja strukturella förändringar, stärka effektiviteten och därmed förbättra situationen inom hälso- och sjukvården. Regeringen har också beslutat att inrätta en regiongranskningsfunktion på Ekonomistyrningsverket, ESV, med det huvudsakliga uppdraget att granska regionernas ekonomiska situation. Fokus ska vara på ändamålsenligt resursutnyttjande, kostnadseffektivitet och effektiviseringspotential.
Regeringen arbetar också aktivt med att reformera hälso- och sjukvårdens digitala infrastruktur. Ett av målen med den nationella digitala infrastrukturen är att minska administrationen inom hälso- och sjukvården, bland annat genom ökad interoperabilitet. Det handlar bland annat om att ta fram standarder och specifikationer samt att tillhandahålla olika infrastrukturkomponenter som möjliggör ett effektivt informationsutbyte mellan vårdens aktörer och vårdens system. Detta kommer att skapa möjligheter för att minska den omfattande dubbeldokumentation som finns i dag.
Att minska onödig administration i vården är en viktig del i att förbättra arbetsmiljön för vårdens personal. Regeringen och SKR har i avsiktsförklaringen om gemensam inriktning för en sammanhållen och ändamålsenlig kunskapsstyrning för hälso- och sjukvården enats om att minska den administrativa bördan för hälso- och sjukvårdens medarbetare samt stödja och underlätta för personalen i den patientnära verksamheten. När vårdens resurser frigörs för patientnära arbete förstärks kompetensförsörjningen, vilket bidrar till en mer tillgänglig och trygg vård för patienterna.
Jag tackar Anders W Jonsson för interpellationen och ser fram emot debatten.
Anf. 2 Anders W Jonsson (C)
Fru talman! Tidigare i år läste jag en rapport som gjorde mig väldigt orolig. Den kommer från Kunskapsverket, en spännande stiftelse som jobbar med att ta fram faktaunderlag i olika intressanta frågor. De hade den här gången fokuserat på hur vården mår. Mycket av det som finns i rapporten var redan känt, men en siffra stack ut: Under en tolvårsperiod hade den centrala administrationen i våra regioner ökat med inte mindre än 50 procent. Dessutom hade den patientnära administrationen, som ska stötta läkare och sjuksköterskor, minskat med 8 procent under samma period.
Jag ställde interpellationen till statsrådet för att få svar på hur regeringen tänker. Detta är ju någonting som vårdens medarbetare dignar under. Alla man pratar med känner igen sig i den här bilden. Man skulle hellre jobba extra hårt med patienterna än hantera alla de administrativa krav som hela tiden kommer.
Jag kan väl inte säga att jag är helt nöjd med det svar som statsrådet just givit. Statsrådet började med att säga att ansvaret för att bedriva hälso och sjukvård ligger på regionerna; underförstått är det inte regeringens ansvar. Det är en vanlig missuppfattning att regionerna har hela ansvaret. Jag förstår att statsrådet inte har hunnit läsa Vårdansvarskommitténs betänkande, men där görs en väldigt bra uppdelning. Systemansvaret för sjukvården – ansvaret för lagar och regler – är helt och hållet statens. Finansieringsansvaret är delat mellan regionerna och staten; staten står för upp till 30 procent. Tillhandahållandeansvaret ligger helt och hållet på regionerna. Att utföra och bedriva hälso- och sjukvård har vi också privata aktörer för.
Om man försöker göra en analys av vad det är som orsakar den här snabba utvecklingen av den centrala administrationen är min och många andras uppfattning att det är de två statliga delarna som driver på. Den första gäller systemansvaret. Det handlar om lagar stiftade här i kammaren, förordningar från regeringen och inte minst alla de föreskrifter från myndigheterna som detaljstyr hur man ska agera. Alla de föreskrifterna har kommit till i den bästa tro på att skapa en bättre sjukvård. Men det man aldrig ser från de statliga myndigheterna – Läkemedelsverket, Ivo, Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten – är hur detta sammantaget ökar den administrativa bördan. Här finns en viktig orsak till att den centrala administrationen har ökat.
Den andra delen i statens ansvar gäller finansieringen. Regionerna finansierar vården via inkomstskatten. Det blir inte så mycket administration för dem; den sköts av Skatteverket. Men traditionen vi fortfarande har i Sverige med att ge ett antal specialdestinerade bidrag från staten till regionerna kräver hela tiden ytterligare administration.
Här tror jag att vi har de två absolut starkaste drivkrafterna. Det är inte regionerna som kan påverka dem, fru talman, utan staten. Regeringen skulle kunna underlätta genom uppdrag till sina myndigheter och genom agerande vad gäller anslagen, så att regionerna inte hela tiden behöver bygga upp den centrala administrationen på bekostnad av den patientnära administrationen. Därmed skulle man kunna minska den administrativa bördan. Det här är ju inget som någon vill sitta och hålla på med.
Jag vill återigen fråga statsrådet: Vad är statsrådets analys av detta? Vad är orsaken till den otroligt snabba utvecklingen med en ökning med 50 procent av central administration i hälso- och sjukvården? Man landar sedan i några andra förslag som jag ska återkomma till.
Anf. 3 Statsrådet Acko Ankarberg Johansson (KD)
Fru talman! Tack, ledamoten, för interpellationen!
Jag delar ledamotens oro över att administration tar så stor del av det vårdnära arbetet. Jag har dock läst kommitténs betänkande och är halvvägs in i bilagedelen. Jag har läst det med stort intresse. Det finns mycket matnyttigt där att plocka av. Det är ett stort och gediget arbete som har gjorts.
Låt mig börja med att koppla tillbaka till alla dessa år som ledamoten refererar till. Den tid när allting började, eller hade pågått ett tag, präglades av fragmentisering till följd av new public management där man i detalj ville veta vad man hade gjort för att kunna följa upp. Det var ganska mycket ett kryss i någon ruta för att man hade gjort det ena och det andra.
Det finns en liten del i det som kan tyckas bra. När jag vet att jag har gjort vad som förväntas av mig kan jag känna mig trygg som arbetstagare, veta att jag har gjort det som förväntas och gå hem i lugn och ro. Men ganska snabbt ser vårdens medarbetare att checkboxarna inte speglar verkligheten. Patienterna finns kvar, och vi gör en massa saker som inte är ändamålsenliga.
Det är därför som jag är väldigt glad över att vi har förflyttat oss från new public management och i stället ser till hur det blir. Vi är mer intresserade av resultatet och inte alltid av på vilket sätt man har gjort det, utan det handlar om att man uppnår resultaten.
Det är skälet till att vi har gjort om och plockat in flera specialdestinerade statsbidrag i två stora boxar. Den ena innehåller 3,7 miljarder för god nära vård. Den andra innehåller 8 miljarder för ökad vårdkapacitet.
Det finns korta beskrivningar av vad man ska uppnå. Det handlar om ökad tillgänglighet och förbättrad arbetsmiljö för personal. Men hur man gör det beslutar personalen och verksamheterna själva. Jag tror att det är vägen framåt.
Det handlar om vad man vill uppnå, men det finns ett stort utrymme för att forma det på egen hand. Man efterfrågar inte detaljerade beskrivningar av allt utan ser till resultatet. Vägen dit kan se olika ut. Den behöver dessutom göra det i vårt avlånga land.
Den utveckling vi har gjort från regeringens sida är en övergång från väldigt detaljstyrande överenskommelser med väldigt mycket detaljer till korta precisa förordningar som också har en förenklad redovisning. Det tror jag är vägen framåt.
Vi behöver gå på djupet i varför all den här administrationen uppstår. Jag bedömer att en del är politikdriven. Vi vill som politiker ha en redovisning: Hur går det med den frågan, och hur går den med den frågan?
Varje gång vi har bett om det föder det en process som i slutändan påverkar undersköterskan som ska fylla i någonting efter varje besök och läkaren som ska fylla i ännu fler boxar.
Till slut har vi fyllt på all denna massa av detaljinformation som sällan är ändamålsenlig på totalen. Vi behöver ibland avhålla oss ifrån att be om politikdriven administration.
Det andra är det som föds direkt i verksamheten. Man vill precis som ledamoten säger med god vilja säkerställa att det har blivit bra och att vi gör det vi ska. Därför har regeringen tillsammans med SKR avgett en avsiktsförklaring. Det gäller att arbeta med hela partnerskapet där alla myndigheter och SKR är med.
Vi bestämde oss för att vi gemensamt måste minska på regelbördan. Vi vet att mycket sker på kliniknivå och regionnivå. Men det sker också på myndighetsnivå och på regeringsnivå. Vi måste gemensamt få ned regelbördan och minska de administrativa rutinerna. Vi hade en första uppföljning nu i april i år. Det ser lovande ut, men det behöver tas rejäla steg framåt.
Det visade sig också att en del av de behov som uppstår för att följa upp hänger ihop med fragmentiseringen och att vi blir alltmer specialiserade i varje verksamhet. Det kräver ännu mer administration för att få ihop det.
Vi ska självklart behålla all den djupa kunskap vi har i sjukvården. Men vi behöver bli bättre på det holistiska synsättet och i stället samlas kring det som patienten behöver.
Vi kanske behöver mindre administration och mer av att personalen kan avgöra: Vad är bäst för patienten framför mig? Därför är avsiktsförklaringen också ett led i det arbete som regeringen gör.
Anf. 4 Anders W Jonsson (C)
Fru talman! Jag inser också att ledningen i en region har ett ansvar för detta. Det är självklart. Men staten och regeringen har också ett stort ansvar. Det är några positiva steg som nu har tagits i att man har gått över till förordningsstyrda statsbidrag. Men det är väldigt mycket mer som måste göras.
Jag kan förstå och acceptera att riktade statsbidrag behövs i lägen där vi plötsligt får en pandemi eller någonting annat som kräver särskilda insatser med statliga pengar. Men det måste bli en övergång till generella statsbidrag i betydligt större omfattning. De genererar inte administration på det sätt som de riktade statsbidragen gör.
Därtill är de statliga myndigheterna inte fria från skuld. En stor del av den centrala administrationen renderas just av att man från olika sektorsmyndigheter ser ett behov av att ytterligare detaljstyra verksamheten. Det i sin tur leder till att regionerna måste bygga upp en central administration, och slutligen hamnar det på läkare och sjuksköterskor.
Alla dessa förändringar görs med den bästa av vilja. Man vill förbättra sjukvården. Men man ser inte att alla dessa bäckar små av nya pålagor gör att vårdens personal faktiskt knäcks.
De saker som har tagits upp här handlar om vad regeringen konkret gör. Man inrättar en statlig effektivitetsdelegation. Tron är att man kan ha en delegation i Stockholm som ska effektivisera sjukvården och på något vis minska administrationen. Risken är uppenbar att det blir precis motsatt effekt.
Därtill lyfter man fram digitaliseringen av infrastrukturen. Det är helt rätt. Man måste titta vidare på det. Men en beskrivning från verkligheten är att en stor del av Sveriges regioner i dag inför nya digitala vårdsystem som Cosmic. De innebär ökad administration för sjuksköterskor och läkare.
På grund av föreskrifter från myndigheter går man in och säger att det i de systemen finns ett antal uppgifter som en medicinsk sekreterare tidigare kunde handlägga men som nu måste göras av den enskilda läkaren.
Vad gäller den digitala infrastrukturen överförs uppgifter, på grund av myndigheters kontrollvilja, från medicinska assistenter till läkare. Det är direkt kontraproduktivt. Resultatet av det blir bara mindre tid med patienten.
Slutligen: Att man återigen ska göra en överenskommelse med SKR så att de ska göra någonting för att minska vårdadministrationen är väl en god tanke. Men här krävs det skarpa beslut från regeringens sida.
Vad gäller näringslivets regelbördor har regeringar sedan tidigare sagt att det är en order till våra statliga myndigheter att minska regelbelastningen på näringslivet och företagen. Det gäller att se till att den administrativa bördan minskar och inte ökar. Man har till och med satt upp ett konkret mål om en minskning med 25 procent.
Det är något motsvarande som vi måste göra även i sjukvården. Det gäller att se till att våra statliga myndigheter förstår att den administrativa bördan leder till sämre sjukvård och inte till bättre.
Det gäller även om ytterligare en föreskrift kan ha som ambition att ytterligare stärka en viss del av patientsäkerheten. Man måste se på den totala arbetsbelastningen som läkare och sjuksköterskor har i sjukvården vad gäller administrativa bördor.
Just siffran 50 procent ökad central administration under tolv år är en larmklocka som gör att regeringen borde agera på ett betydligt skarpare sätt än med de tre åtgärder som finns föreslagna här.
Anf. 5 Statsrådet Acko Ankarberg Johansson (KD)
Fru talman! Tack, ledamoten, för kompletteringar!
Jag förutsätter att ledamoten har läst vad effektivitetsdelegationen ska göra. Att den träffas i Stockholm vid sina fem sex möten om året är mindre intressant. Det viktiga är att den är inrättad för att ge stöd till de regioner som själva vill gå in i ett långsiktigt arbete med att öka effektiviteten.
Då kan de få ekonomiskt stöd för detta. Det blir i praktiken en nämnd, en delegation, som fattar beslut om hur mycket pengar de får. Det är effektivitetensdelegationens uppgift. Det är inte så att den själv ska tala om vad en region ska göra. Det är regionen själv som ger förslag på vad den vill göra och hur mycket stöd den vill ha för det.
Det är precis de val som regionerna själva gör när de går in i nya journalsystem som inte alltid blir bra. Det är ett val som varje region gör. Ska det vara en medicinskt kunnig person som noterar, eller ska det vara en medicinsk sekreterare som är kunnig inom sitt område som noterar det?
Här tror jag att vi har haft en felbalans. Jag har noterat att flera regioner som nu inför nya digitala omedelbart minskar på antalet vårdadministratörer som jobbar nära sjukvården. Jag tror inte att det är rätt väg att gå. Man har missat de olika kompetenser som finns.
Medicinskt kunniga är bra på en sak; medicinska sekreterare är kunniga i en annan sak. Det här är ett val som varje region gör. Min uppfattning är att regionerna kunde ha gjort andra val när de bestämde sig för vilka system de skulle ha. Jag tror att man kunde ha fått bättre effektivitet på det sättet.
Tyvärr har jag hört alldeles för många skräckhistorier om de nya system som regionerna har, bland annat från professionsföreningar. Jag tror att det finns ett lärande att göra mellan regioner när det gäller hur man beställer system och vad som främjar en god vård.
Låt mig lyfta fram en väldigt bra sak som ledamoten själv är skälet till att vi i dag gör. Anders W Jonsson skrev för vad som nu är ganska många år sedan en motion till socialutskottet om att ta fram nationella standarder för digital vårdinformation. Det är precis det arbete som regeringen nu gör. Tack vare ledamotens motion, som fick stöd av alla i riksdagen, har vi kunnat ta de här stegen framåt.
Det handlar inte bara om ett nytt system som blir jobbigt utan om ett system som minskar dubbelrapporteringen. Har man skrivit in något en gång ska det sedan automatiskt föras vidare till andra ställen. Det är ett jätteviktigt arbete. Jag är väldigt glad över att ledamoten skrev motionen, att den fick fullt stöd i kammaren och att vi nu som regering har tagit initiativ till arbetet.
Vad är det då som i praktiken gör att det blir mycket administration? Jag tror att det är kopplingen mellan gamla synsätt, new public management och fragmentiseringen och å andra sidan välviljan, precis som ledamoten själv lyfter fram. Då måste man våga ifrågasätta om man behöver någonting, och det har vi gjort från regeringens sida. Det är därför vi har plockat bort så mycket av detaljstyrningen i statsbidragen, lagt ihop dem till större boxar och tillåtit ett större fritt utrymme när det gäller hur man gör detta. Jag tror att det är vägen framåt.
Jag noterar att det finns en önskan att veta vad pengarna går till. När man undersöker det måste man utforma uppföljningen på ett sätt som gör att den blir klok. Jag tror ganska mycket på dialogformen. Det kan låta flummigt, men jag tror att denna form – att få lyssna till dem som har jobbat med systemen och få höra hur det går – kan ge mycket mer än att läsa ett papper där någon har svarat på enkätfrågor.
Nu prövar vi lite olika former för uppföljning för att se på vilket sätt vi lär oss mer. Just i dag fick jag en redovisning från Socialstyrelsen av hur de jobbar med lärande i kompetensförsörjningen. Det har varit för mycket detaljstyrning, för mycket av checkboxar som man ska fylla i och för lite utrymme för att också lära i organisationen.
Det där är lite märkligt. Hälso- och sjukvården har ett ständigt lärande när det gäller medicinsk kunskap. Man prövar nya saker, och man utvecklar dem. Men när det kommer till organisation och de delar som ledamoten lyfter blir det gärna så att vi fastnar och gör som vi alltid har gjort. Där önskar jag mer av lärande och att vi vågar ifrågasätta om saker och ting behövs.
Myndigheterna är på tå. De har redan fått besked från regeringen om att de ska minska den administrativa bördan. Det står i alla våra beslut där det är relevant, så det finns verkligen med.
Anf. 6 Anders W Jonsson (C)
Fru talman! Jag hör vad statsrådet säger. Det finns en vilja från regeringen att i de här frågorna ständigt lägga över ansvaret på regionerna och säga att det är där besluten ligger.
Men ta bara det exempel som statsrådet lyfter med digitalisering och vårdinformationssystem. Det är ju inte regionerna som sitter där i en värld för sig och bygger upp detta tillsammans med ett företag, utan man är helt beroende av de lagkrav som finns och inte minst av de föreskrifter som finns från myndigheter.
När vårdpersonalen ställer en fråga till den som har levererat systemet om varför det är på ett visst sätt får de till svar att det finns en föreskrift som styr. Då är vi återigen tillbaka till ansvaret för att den administrativa bördan har ökat i sjukvården och att vi har 50 procent fler centrala administratörer. Det är inte regionerna själva som bär detta ansvar helt och hållet, utan statsrådet har också en del av det.
Jag har pekat på två viktiga delar i detta. Det ena svarar regeringen på. Det handlar om de specialdestinerade statsbidragen och uppföljningen av dem, som renderar en oerhört stor central administration.
Det andra är regeringens sätt att styra myndigheterna. Jag har full respekt för att det är väldigt viktigt att ha en dialog med myndigheterna. Men det är också regeringen som bestämmer vad myndigheterna ska göra. När det gäller att kräva återrapportering, vilka är det som har minskat de administrativa kraven på sjukvården? När det kommer en ny föreskrift från Socialstyrelsen eller Läkemedelsverket ska man ställa krav på att motsvarande plockas bort någon annanstans så att man inte bara lägger sten på börda för den svenska sjukvården.
Jag tror inte att det räcker med dialog. Det har tidigare visat sig att myndigheterna ser sitt ansvarsområde som så viktigt. Här krävs alltså skarp styrning från regeringens sida för att minska den administrativa bördan i sjukvården.
Anf. 7 Statsrådet Acko Ankarberg Johansson (KD)
Fru talman och ledamoten! Dialogen förs med sjukvården och inte med myndigheterna. Dialogen förs med alla verksamheter för att se hur vi har lyckats med att minska regelbördan och de administrativa systemen. Det var den dialogen jag avsåg och ingen annan.
Jag blir lite förvånad om ledamoten tycker att det är jobbigt med lagkrav. Lagarna stiftas av den här församlingen. Ett av de krav som jag tycker är mycket bekymmersamt att man inte följer är vårdgarantin, som säger att patienten ska ha rätt till en operation som en läkare har bedömt att man behöver inom en viss tid. Det är bedrövligt att vi inte har kunnat uppfylla vårdgarantin i sin helhet sedan den infördes. Det är klart att vi måste ha starkare styrning av detta. Det råder ingen tvekan om att patienter ska få den vård de behöver.
Men när man gör detta måste man fundera på i vilken form man gör det, och det gör vi hela tiden. Därför finns kravet med från regeringen i alla beslut som är relevanta att man ska minska regelbördan och administrationen. Det finns med i våra uppdrag till myndigheterna.
Det handlar också om att hitta nya former för uppföljning. Det var inte minst detta som Socialstyrelsen redovisade i dag. De har förflyttat sig och jobbar i dag mycket mer verksamhetsnära, när det är relevant, än de gjorde för bara tre år sedan. Om man går ut och frågar sjukvårdens chefer, sjukvårdsdirektörer och andra, tror jag att de kan berätta att det de senaste åren har skett en förflyttning från Socialstyrelsens sida. Jag välkomnar den, och vi har tryckt på för detta. Om våra myndigheter – det gäller även de andra – jobbar närmare verksamheten vet man bättre vad som behövs. Man fångar in allt det där som inte alltid kommer i ord.
Jag välkomnar alltså detta, och regeringen kommer att fortsätta att trycka på så att man jobbar nära verksamheten, nära sjukvården, och är väl informerad om vad som behöver göras.
Jag noterar med tacksamhet de tydliga besked som kommer från Vårdansvarskommittén om att stärka statlig styrning och att till och med gå så långt som sanktioner. Om man utfärdar en sanktion måste man såklart först veta vad man har fått.
Jag tänker att detta är ett spännande uppdrag. Det handlar om att se till att det blir en ändamålsenlig administration – inte en onödig administration. Det som ska fångas upp är om patienten har fått vård eller inte. Det, fru talman, är mitt uppdrag.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.