Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Situationen inom kriminalvården

Interpellation 2007/08:691 av Åström, Alice (v)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld
2008-05-13
Inlämnad
2008-05-13
Besvarad
2008-06-03
Sista svarsdatum
2008-06-03

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 13 maj

Interpellation

2007/08:691 Situationen inom kriminalvården

av Alice Åström (v)

till justitieminister Beatrice Ask (m)

Kriminalvården har presenterat sitt budgetunderlag, där man kräver stora tillskott framöver för att kunna hantera sitt uppdrag. Anslaget behöver öka med nästan en halv miljard till 2009. 2011 behöver man 1,7 miljarder mer än årets anslag. Detta är en ökning med ca 28 procent. Kostnaderna skenar och politiken står nu inför ett vägval.

Lars Nylén, generaldirektör för Kriminalvården, markerade i helgen att situationen är allvarlig genom att inte bara efterfråga ökade resurser utan även politiska beslut för att bryta den explosionsartade trenden när det gäller antalet inlåsta på anstalt.

Ett alternativ är enligt generaldirektören att införa ett kösystem till fängelserna. Den dömde får vänta på att en plats på anstalt blir ledig, eftersom Kriminalvården numera vill undvika dubbelbeläggning. Detta vore enligt min mening ett dåligt alternativ för den dömdes rehabilitering och ett steg bort från strävan att rättsväsendet ska reagera snabbt på brott.

Ett annat alternativ är enligt Nylén att sänka straffen generellt. Regeringen har markerat en helt annan riktning och vill istället ge större möjlighet att döma högre i straffskalan.

Det tredje, i mitt tycke klart mest intressanta alternativet, är att återinföra den villkorliga halvtidsfrigivningen. På så sätt uppstår stora möjligheter att rädda Kriminalvårdens ekonomi och verksamhet, samtidigt som de dömda behålls under Kriminalvårdens kontroll och man kan sätta in insatser i form av behandling och utbildning. Enligt studier från Kriminalvården är det i slutskedet av strafftiden som man kan uppnå de verkligt brottsförebyggande effekterna.

Om inte regeringen vidtar politiska åtgärder återstår inga andra alternativ än att tillskjuta ytterligare resurser. Då måste man fråga sig om den snabba tillbyggnaden av platser kommer att hinnas med, om man räkna med att ha tillgång till kompetent personal samt om verksamheten kommer att fungera på ett bra sätt ur ett brottsförebyggande perspektiv. Jag befarar att detta inte kommer att vara möjligt.

Mina frågor till justitieminister Beatrice Ask är:

1. Avser ministern att ta initiativ till någon av de åtgärder som Lars Nylén har föreslagit?

2. Avser ministern att ta initiativ till andra åtgärder som på ett påtagligt sätt kan förändra bilden av platsbehovet inom kriminalvården?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2007/08:691, Situationen inom kriminalvården

Interpellationsdebatt 2007/08:691

Webb-tv: Situationen inom kriminalvården

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Beatrice Ask (M)
Anf. 19 Beatrice Ask (M)
Fru talman! Alice Åström har frågat mig om jag avser att ta initiativ till någon av de åtgärder som Kriminalvårdens generaldirektör Lars Nylén nyligen föreslagit i massmedia. Alice Åström har vidare frågat mig om jag avser att ta initiativ till andra åtgärder som på ett påtagligt sätt kan förändra bilden av platsbehovet inom kriminalvården. Kriminalvården fick för några år sedan hantera ett ökande antal intagna på landets fängelser. Ökningen hade bland annat sin förklaring i den slopade halvtidsfrigivningen och hade med säkrare prognosinstrument kunnat förutses och därmed hanteras på ett annat sätt. De senaste åren har beläggningen minskat något. Den ligger nu på en nivå som Kriminalvården efter de senaste årens tillskott av anstaltsplatser kan hantera. För att förebygga att liknande situationer uppstår i framtiden har regeringen gett rättsväsendets myndigheter i uppdrag att med stöd av Brottsförebyggande rådet samordna och utveckla prognosarbetet för att förbättra möjligheterna att bedöma rättsväsendets kapacitetsbehov. Mindre variationer i fångpopulationens storlek och sammansättning kommer naturligtvis alltid att förekomma. De måste hanteras inom ramen för den befintliga strukturen genom en flexibel användning av befintliga enheter, inte genom kösystem. Regeringens utgångspunkt är därför att anstalterna i framtiden ska bestå av färre och större enheter som medger en flexibel användning i fråga om beläggning och säkerhet. Detta utgör också huvuddragen i regeringens uppdrag till Kriminalvården om den framtida platsutbyggnaden. Att återinföra halvtidsfrigivning är inte aktuellt. En förbättrad och mer strukturerad övergång till livet i frihet är en mer verksam åtgärd än tidigarelagd villkorlig frigivning om man vill att fler dömda ska klara sig i samhället utan att återfalla i brott. Regeringen införde förra året utökade möjligheter till utslussning för kriminalvårdens klienter. Tillsammans med åtgärder för att underlätta för dömda att få arbete efter avtjänat straff ges fängelsedömda möjligheter att redan innan tidpunkten för villkorlig frigivning påbörja en anställning. Regeringens satsning på fler poliser, vilken man också bör nämna, kan naturligtvis tillsammans med den pågående utredningen som syftar till att markera en skärpt syn på allvarligare våldsbrott leda till ett ökat beläggningstryck för kriminalvården. Det är därför angeläget att rättsväsendet kan grunda sina bedömningar på väl underbyggda prognoser om framtida kapacitetsbehov. Regeringen har vidare tillsatt en särskild utredare med uppgift att följa upp Kriminalvårdens arbete med att effektivisera resursutnyttjandet inom myndigheten. Uppdraget att utveckla rättsväsendets myndigheters prognoser som jag inledningsvis nämnde kommer, tillsammans med resultatet av denna utredning, att ge underlag för regeringens fortsatta bedömning av behovet av ytterligare åtgärder.
Alice Åström (V)
Anf. 20 Alice Åström (V)
Fru talman! Jag får tacka justitieministern för svaret, men jag känner att detta egentligen inte ger något svar på hur man ska lösa problemen inom Kriminalvården. Justitieministern säger i sitt svar: "De senaste åren har beläggningen minskat något. Den ligger nu på en nivå som Kriminalvården efter de senaste årens tillskott av anstaltsplatser kan hantera." Den åsikten delar uppenbarligen inte generaldirektören för Kriminalvården. I Kriminalvårdens budgetunderlag säger man att man kommer att behöva en ökning av anslaget med nästan ½ miljard 2009 för att kunna klara de behov som finns. År 2011 kommer man att behöva ungefär 1,7 miljarder mer än årets anslag. Att Kriminalvården kan hantera situationen nu stämmer alltså inte med vad man själv beskriver i sitt budgetunderlag. Fru talman! Jag vet att justitieministern och jag inte delar synen på halvtidsfrigivning, och jag har full respekt för att man har olika politiska inriktningar på hur man ska möta problematiken. Däremot tycker jag inte att justitieministern ger något svar på hur man ska möta de problem Kriminalvården nu står inför. I veckan har en utredare som haft i uppdrag att titta över antalet öppna anstaltsplatser i norra Sverige presenterat sitt förslag. I detta förslag är man beredd att lägga ned Ljustadalens öppna anstalt som faktiskt är den enda kvinnoanstalten i norra Sverige. Detta skulle innebära väldiga problem för kvinnor som döms till fängelse. Att behöva åka ända från norra Sverige till Stockholm eller till södra Sverige innebär att man inte kan ha en normaliseringsprincip eller relationer med sina barn och så vidare. Detta är ett sätt för Kriminalvården att försöka effektivisera. Kriminalvården har också signalerat att tre anstalter till hösten kommer att ha inlåsning en timme tidigare än vad man har i dag, vilket kommer att innebära att Sverige får en av Europas längsta inlåsningstider för våra dömda - just för att man behöver effektivisera och spara pengar. Vi vet redan att vi har problem med personaltätheten. De självmord vi har sett på våra häkten under den senaste tiden har rönt ganska stor uppmärksamhet. I till exempel Stockholm säger personalen att man är två personer som jobbar på natten. Två personer har ansvaret för hundra inlåsta människor! Möjligheten att kunna arbeta med en bra säkerhet finns inte. Vi har alltså stora brister redan i dag för att man har effektiviserat när det gäller personal och anstaltsplatser. Kriminalvården bedömer själv att man har ett oerhört stort behov av ytterligare tillskott de närmaste åren. Jag har full respekt för att vi inte är överens om att ha halvtidsfrigivning eller genomföra den typen av politiska beslut. Men jag tycker ändå att justitieministern även i sitt svar skulle behöva signalera mer av hur man ser på det här från regeringens sida. Kommer man att vara beredd att skjuta till resurser? Kommer man att möta de problem som Kriminalvården har redan i dag? Och vad blir egentligen svaret till generaldirektören med de behov som han själv lyfte fram i medierna? Han säger att antingen måste man få stora resursförstärkningar eller så måste det fattas politiska beslut som lättar trycket på kriminalvården. Det är bra att man långsiktigt i en utredning ska titta över rättsväsendets samlade behov i framtiden. Men problemen är akuta och finns redan i dag.
Beatrice Ask (M)
Anf. 21 Beatrice Ask (M)
Fru talman! Vad jag försökte säga i svaret är att Kriminalvården kan hantera situationen som det ser ut just nu. Prognosen handlar faktiskt om framtiden. En stor del av prognoserna hanteras naturligtvis i den vanliga budgetprocessen. Det viktiga är att vi har tillsatt en särskild utredare som följer upp och utvärderar effektiviseringsarbetet inom Kriminalvården. Det kommer en första delrapport i juni, vilket jag tycker är bra. Det är en del av sanningen, och jag tror att det var det Alice Åström var inne på. Effektivisering är en sak, men sedan har vi innehållet och verkligheten för de människor det handlar om också. Det är det andra stora bekymret vi har. Hur ska vi lösa eventuella trängselproblem om vi ser sådana? Jag försökte antyda en del svar i det skriftliga underlaget. Det ena handlar om att vi gärna vill arbeta mer med tidigarelagd villkorlig frigivning och hitta olika lösningar när det gäller att komma tillbaka till samhället. Jag är faktiskt lite stolt över de åtgärder som träder i kraft den 1 juli och som innebär att tidigare dömda för första gången kan få den hjälp som andra kan få med att slussas in på arbetsmarknaden. För en arbetsgivare innebär det 25 procent lägre anställningskostnad om man tar emot en person som kanske till och med har fått viss utbildning inom Kriminalvården. Det är ett första steg. Vi har också fört flera samtal där man från arbetsförmedling och kriminalvård ändå har satt sig ned för att diskutera reglerna. Jag tror att det är mycket av den typen av åtgärder vi måste arbeta med. Det finns ett spektrum av olika åtgärder, och det vore förment att här i en kort interpellationsdebatt peka på det man kan göra. Men jag tror att det här är otroligt viktigt. Jag inbillar mig och tror nämligen - men jag vågar inte säga att det är så - att om vi utslussningen rätt minskar vi återfallen. Det får betydelsefulla effekter på lång sikt. Klienterna på våra anstalter är ofta sådana som återkommer gång efter gång. Om vi kan göra rätt både i anstalt och i samband med utslussningen får vi färre kunder i Kriminalvården, och det vore en nåd att stilla be om för många. Prognoserna har inte varit så träffsäkra. Kriminalvårdsstyrelsen har slagit larm mer än en gång, och sedan har verkligheten blivit en annan. Det har gjort att vi har känt behov av att analysera detta ganska noga för att se vad som händer. Det finns också beslut, inte minst på EU-nivå, som över tid kan få betydelse för beläggningen och trycket på Kriminalvården. Om jag ska sammanfatta kan jag säga att jag ser de brister i verksamhetens innehåll som Alice Åström tar upp. Där finns mycket mer att göra. Det handlar inte bara om att i volym svara upp mot prognosbehoven utan också om att fundera över hur man gör det på ett bra sätt. Jag har ändå viss tillförsikt om att vi sakta men säkert klarar detta. Det är i alla fall min bestämda ambition att vi både i budgetarbete och annat på olika sätt ska se till att vi har tillräckligt mycket kunskap för att sätta in rätt resurser och åtgärder för att bedriva kriminalvård av hög kvalitet.
Alice Åström (V)
Anf. 22 Alice Åström (V)
Fru talman! Jag ska börja med att vara positiv. Vi ser väldigt positivt på de förändringar som har skett vid utslussning för att underlätta för dömda att få arbete efter avtjänat straff. Det är en fråga som vi har lyft fram vid ett flertal tillfällen, och vi tycker att det är positivt att detta nu genomförs så att man får ett samarbete mellan Kriminalvården och Arbetsförmedlingen på det här strukturerade sättet. Vi tror också att det kan ha stor betydelse när det gäller återfall i brott. Om människor har möjligheter till arbete och till ett mer socialt liv som det här innebär minskar man givetvis återfallen i brott. För att återgå till det som jag är kritisk till handlar inte det här bara om volymfrågan. När trycket på Kriminalvården är så pass stort handlar det också om personalens situation i dag. Vi vet att kontaktmannaskapet, som har stor betydelse för hur man kan bedriva behandlingsarbetet, egentligen har urholkats i takt med att trycket på Kriminalvården har ökat. Personalen har fler klienter att ta hand om. Det innebär att man inte kan fullfölja de goda ambitioner som finns i kontaktmannaskapet och i behandlingsplanerna. Vi måste fråga personalen i Kriminalvården som har höga ambitioner hur deras möjligheter är att fullfölja dem redan i dag. Jag har själv tidigare suttit i Kriminalvårdsstyrelsens styrelse under nästan tio år. När man tittar på Kriminalvårdens prognoser och bedömningar vet jag därför att prognoserna tyvärr ofta till och med har slagit fel åt andra hållet. Man har haft för låga prognoser för hur anstaltsökningen och platsbehovet egentligen skulle vara. Det har också bidragit till att man inte har kunnat öka antalet platser inom Kriminalvården på det sätt som man hade behov av. Vi hamnade i en situation där vi snarare hade hårt tryck på dubbelbeläggning. Vi hade över 100 procents beläggningar. Där var prognoserna snarare i underkant, och det är också ett problem. När Kriminalvården nu signalerar de här oerhört stora behoven av resursförstärkningar är jag snarare orolig för att man även denna gång har tagit till i underkant och att vi snarare kommer att få en situation med en ökad dubbelbeläggning igen. Det är någonting som inte gynnar verksamheten och behandlingarna. Jag blir bekymrad över den senaste tidens händelser, och jag är övertygad om att även justitieministern är det. Det handlar om självmorden på häktena. Vi har nu en situation där självmorden anmäls till åklagare och utreds. Det är givetvis viktigt eftersom det gäller att en person faktiskt har mist sitt liv. Men vi riskerar att få en personalsituation där människor väljer att säga: Nej, jag tänker inte jobba inom Kriminalvården. Jag tänker inte vara en av två personer som har ansvaret för 100 personer som är inlåsta och som är i kris om jag också i slutänden kan bli åtalad för att jag inte har klarat av att förhindra ett självmord! De här bristerna kvarstår. Det handlar inte bara om en volymökning och en platsökning utan också om personalens arbetssituation och möjligheten att bedriva ett bra behandlingsarbete. Jag hoppas, fru talman, att justitieministern lyfter fram de här frågorna när ni har era förhandlingar inför budgeten och att man ser till att Kriminalvården får de resurser som den behöver. Jag är övertygad om att justitieministern har en ambition att ha en kriminalvård med ett bra innehåll. Men det kommer att kräva mer resurser. Den signalen skulle Kriminalvården så väl behöva i dag.
Beatrice Ask (M)
Anf. 23 Beatrice Ask (M)
Fru talman! Det här med prognoser och verklighet är naturligtvis besvärligt. Men om jag tittar på hur det ser ut just nu med häkten och anstalter är skillnaderna mellan önskad nivå för att bedriva bra verksamhet och den faktiska beläggningen ganska små. Om man lägger till de tillfälliga häktesplatserna ligger man till och med något under det man har sagt är acceptabel nivå. Däremot är det naturligtvis över nivån när det gäller ordinarie platser. Vad gäller anstalter är det en något högre nivå, men det handlar om grader - 93 procent just nu. Men vi måste se framåt. Regeringen har aviserat åtgärder som innebär att vi kan få ett ökat tryck. Då var frågan: Vad gör vi då? Ja, jag tror att vi måste arbeta mycket med personalen, med utbildning av personalen och olika åtgärder för att arbetet ska fungera. Jag tror också att det handlar om arbetsorganisation och mycket sådant, därför att det är ett väldigt ansvarsfullt och svårt arbete man bedriver ute på anstalterna. Jag har stor respekt för det. Det som har trätt i kraft och som jag vill arbeta mer med är till exempel frigång. Det handlar om vårdvistelsemöjligheter. Det handlar om våra halvvägshus. De har inte så många platser, men jag vill gärna framhålla att vi ju inte fyller dem. Man kan fråga sig varför. Beror det på att informationen inte har gått ut, har vi fel intagna eller vad är skälet? Vi jobbar rätt mycket med detta, därför att vi tycker att det är en väldigt god idé att man i öppnare former kan slussas ut till ett vanligt liv. Här ger vi oss inte även om det så att säga inte är kö till de platserna, utan vi kommer att fortsätta och vill gärna bygga ut den typen av verksamhet. Utökad frigång är också ett sådant alternativ som är väldigt bra. Jag tror också att det höjer motivationen för olika behandlingsinsatser och annat för dem som är intagna att man ser att det finns en väg ut, att den kommer ganska snabbt och att den är strukturerad och organiserad. Vi vet att en del intagna som har haft en längre typ av anstaltsvistelse i det närmaste är skräckslagna inför att komma ut i vardagen därför att ingenting är ordnat, och man kanske inte ens vet hur man ska hantera sin verklighet. Det här måste vi jobba med som en del i behandlingen, och då är de här utslussningsaktiviteterna, rätt hanterade, oerhört betydelsefulla. Det är naturligtvis så att arbete med volymen av kriminalvård och innehållet inte är något som man kan göra endera eller någondera, utan vi måste arbeta på båda sätten. Vi försöker vidta kvalitativa åtgärder, även om vi ser att det finns många behov som bara handlar om att bygga fler platser. Vi måste också se till att de människor som finns på anstalt möts av en bra verksamhet. Vi har väldigt mycket att göra för att se till att deras dagar blir meningsfulla. Ytterst handlar det om - det är därför det är så svårt att vara personal också - att människor som mår dåligt - kanske är det därför de finns på anstalt många gånger - mår ännu sämre, och det gör arbetssituationen ännu mer utmanande. Men jag tror att om man successivt arbetar med positiva åtgärder och verksamhetsförbättrande åtgärder så att man också förnyar och vidgar antalet anstaltsplatser kommer vi rätt. Det är därför, för att klara det, som vi är tvingade att se mycket på effektiviteten och på hur resurser används. När det gäller kriminalvården är det där vi har det kanske mest organiserade arbetet just nu för att få ordning och reda på siffror, prognoser och annat så att vi känner att alla är med på vagnen och att vi kan göra rätt saker.
Alice Åström (V)
Anf. 24 Alice Åström (V)
Fru talman! Väldigt många av de åtgärder som justitieministern pratar om håller jag med om, och jag tror att de kommer att vara väldigt betydelsefulla för framtiden, till exempel utslussningen och möjligheten att lite i taget ta steg ut. Bristerna och problematiken när det gäller halvvägshusen, att man inte lyckas fylla de platserna, har vi ju haft tidigare också när man har varit på väldigt sluten anstalt och egentligen har möjlighet att flytta över till öppen anstalt, men folk vill inte göra det eftersom de inte klarar av att det är människor som hela tiden går ut därifrån medan de själva ska sitta kvar. Det här är snarare ett område där man borde ta efter den norska modellen nu, där man går mot mer och mer öppna anstaltsplatser snarare än mot slutna anstaltsplatser. Vi har ju gått åt andra hållet. Det är en diskussion som vi får fortsätta ta. Däremot vill jag kommentera att man ligger på 93 procents beläggning på anstalterna i dag och att man säger att det här är hanterbart. När jag började i riksdagen - det är rätt länge sedan, 1994, men inte så vansinnigt länge sedan - hade man faktiskt tidigare som mål att ha en 80-procentig beläggning. Det var då man sade att man hade möjlighet att hantera behandling, att separera intagna med olika typer av problematik, att förflytta folk mellan anstalter om de stör ordningen och att se till att rätt person blir placerad på rätt anstalt utifrån det brott och det behandlingsbehov man har. Med 93 procents beläggning har man ingen möjlighet att kunna göra det här på anstalterna i dag, och det bidrar också till den svåra problematik som personalen sedan ska ha att hantera. Fru talman! Jag får tacka justitieministern för svaret. Vi kommer att fortsätta diskutera innehåll och så vidare, och vi kommer inte alltid att ha samma åsikter, men jag hoppas verkligen att justitieministern ser till att Kriminalvården får de resurser som behövs.
Beatrice Ask (M)
Anf. 25 Beatrice Ask (M)
Fru talman! Det är Kriminalvården som har bedömt att 90 procent är en acceptabel nivå. Jag kom också in i riksdagen 1994, så vi har långa perspektiv. Då pratade man om 80 procent. Det handlade naturligtvis om att man hade en småskalighet i strukturen på ett annat sätt, och då krävs det faktiskt att man ligger på en lägre nivå. Jag vågar faktiskt påstå en sak, och det är att behandlingsverksamheten har blivit bättre. Det är möjligt att man hade mer tid, men jag vet inte om man använde den på rätt sätt för 15 år sedan. Men jag ser ändå väldigt positivt på den utveckling vi har haft med insatser för personer med missbruk, aggressivitet eller sexuella störningar vad gäller relationer till kvinnor, barn eller vad det nu kan vara. Vi har förbättrat verksamheten substantiellt och faktiskt sakta men säkert byggt ut insatser på det området. Jag tycker också att vi sakta men säkert är på väg att återupprätta någon typ av arbetslinje där man faktiskt inte är inlåst när man inte går till psykologen eller äter, utan man faktiskt också har någon typ av sysselsättning som kan främja det liv man ska leva när man lämnar anstalten. Vi får nog alltså inte stirra oss blinda på det. Men det är klart att vi måste vara observanta på var vi ligger när det gäller beläggning. Vet man, vilket vi vet, att vi förmodligen under en period kommer att ha fler som döms till sluten anstalt bland annat, måste man fundera över hur man ska klara beläggningen. Det kan jag försäkra Alice Åström: Är det någon som begär mycket pengar till rättsväsendet så är det jag. Sedan återstår att se hur framgångsrik man är när vi kommer fram till budgetpropositionen.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.