Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Situationen i skånsk sjukvård

Interpellation 2008/09:203 av Johansson, Morgan (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld
2008-12-09
Inlämnad
2008-12-09
Besvarad
2009-01-15
Sista svarsdatum
2009-01-16

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 9 december

Interpellation

2008/09:203 Situationen i skånsk sjukvård

av Morgan Johansson (s)

till socialminister Göran Hägglund (kd)

De stora nedskärningarna i skånsk sjukvård tar sig alltmer dramatiska former. I en artikel i Sydsvenska Dagbladet den 7 december 2008 framgår det att cancerläkarna på Universitetssjukhuset i Lund nu tvingas överväga huruvida allvarligt sjuka cancerpatienter ska få livsuppehållande vård, och man konstaterar att vårdgarantin när det gäller strålbehandling inte kommer att kunna upprätthållas. Bakgrunden är att sjukhuset på de 25 dagar som återstår av 2008 måste spara 37 miljoner kronor.

Jag har vid två tidigare tillfällen, på våren 2007 och i januari 2008, tagit upp situationen i skånsk sjukvård med socialministern för att fästa hans uppmärksamhet på den mycket allvarliga utvecklingen. Bakgrunden är att regionledningen, som består av de borgerliga partierna och Miljöpartiet, lagt ut mycket stora besparingsbeting på skånsk sjukvård.

Dessa nedskärningskrav uppgår nu till ca 800 miljoner kronor. Under 2008 minskade antalet anställda i sjukvården med ca 600 personer, och under kommande år kommer personalstyrkan att minska med ytterligare minst 1 000 personer om besparingsbetinget ska kunna genomföras. Nedskärningarna har redan satt sina spår: på två år har antalet patienter som fått vänta på behandling i mer än tre månader fördubblats.

Socialministern har ett övergripande ansvar för att sjukvården håller en hög kvalitet i hela landet. Jag befarar att om dessa nedskärningskrav står fast kommer kvaliteten i skånsk sjukvård att försämras kraftigt. Det får också nationella konsekvenser. De stora sjukhusen i Skåne, däribland Universitetssjukhuset i Lund, har också ett nationellt åtagande och är resurser för hela Sveriges sjukvårdssystem. Dramatiska nedskärningar i Skåne får således konsekvenser för hela Sverige.

Situationen för cancersjukvården i Lund reser också allvarliga etiska frågor. När läkare tvingas överväga om de ska låta patienter dö i förtid för att klara budgeten, då har en viktig etisk gräns passerats.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga socialministern:

-      Vilka åtgärder avser socialministern att vidta för att säkerställa likvärdig vård i hela landet och för att situationen i Skåne inte ska få nationella konsekvenser?

-      Hur ser socialministern på den etiska frågeställning som uppkommer när, enligt uppgift, läkare kan tvingas överväga att låta patienter dö i förtid på grund av resursbrist?

Debatt

(9 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2008/09:203, Situationen i skånsk sjukvård

Interpellationsdebatt 2008/09:203

Webb-tv: Situationen i skånsk sjukvård

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Göran Hägglund (Kd)
Anf. 120 Göran Hägglund (Kd)
Fru ålderspresident! Morgan Johansson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa likvärdig vård i hela landet och för att situationen i Skåne inte ska få nationella konsekvenser samt hur jag ser på den etiska frågeställning som uppkommer när, enligt uppgift, läkare kan tvingas överväga att låta patienter dö i förtid på grund av resursbrist. Jag har i tidigare interpellationssvar framhållit att varje landsting inom ramen för det kommunala självstyret har rätt att besluta om hur landstinget vill organisera vården och hur det ska sköta sin ekonomi. Och jag är övertygad om att Morgan Johansson är väl medveten om att det är de folkvalda representanterna i landstinget som har fått medborgarnas förtroende att styra landstinget. Regeringen har inte för avsikt att nu börja inskränka det kommunala självstyret genom att gå in och detaljreglera hur ett landsting ska organisera sin verksamhet eller att överpröva de folkvalda representanternas beslut. Statens roll är inte att ta över ansvaret för hur ett landsting organiserar eller finansierar sin verksamhet. Statens roll är däremot att sätta ramarna för verksamheten genom lagstiftning och att utöva tillsyn och följa upp verksamheten. För detta har vi myndigheter som Socialstyrelsen, som har rätt att ingripa om vården inte håller tillräcklig kvalitet eller på annat sätt brister. Jag har fullt förtroende för att våra myndigheter sköter tillsynen på ett tillfredsställande sätt och ingriper om det behövs. Statens roll är också att stödja och stimulera till utveckling av hälso- och sjukvården. Till exempel genom att stödja arbetet med kvalitetsutveckling, tillgänglighet och öppna jämförelser. Dessutom bidrar staten med medel genom det kommunala utjämningssystemet samt med riktade medel till olika satsningar i landstingen. Huvudansvaret för att finansiera sin verksamhet vilar dock på landstingen som också har de verktyg som de behöver för att sköta sin ekonomi till exempel genom rätten att ta ut skatt. Det är min övertygelse att öppen, lätt tillgänglig och kvalitetssäkrad information om vårdens organisering, kvalitet och prestationer är en förutsättning både för ett väl fungerande demokratiskt system och för utvecklingen av vården. Regeringen stöder därför på olika sätt sådant utvecklingsarbete till exempel genom den särskilda satsning om 1 miljard kronor per år från och med 2010 som syftar till att stimulera en snabb tillgänglighetsförbättring liksom ett långsiktigt hållbart effektiviserings- och kvalitetsarbete för att åstadkomma bestående förbättringar av tillgängligheten. En annan viktig uppgift för regeringen är att skapa tydliga lagar och regler som möjliggör för vården att utvecklas, till exempel genom tydlighet om vilka skyldigheter och rättigheter som vårdgivare och patient har gentemot varandra och genom lagstiftning som möjliggör informationsutbyte och uppföljning. Här vill jag särskilt nämna propositionen där alla landsting föreslås införa vårdvalssystem. Därmed ges medborgarna rätt att välja mellan olika vårdgivare i primärvården. I december överlämnade även utredningen om patientens rätt ett delbetänkande som innehåller bland annat ett förslag om att lagreglera vårdgarantin. Avsikten med båda dessa förslag är att stärka patientens ställning i vården och att förbättra tillgängligheten. En grundregel inom hälso- och sjukvården är att alla som söker vård ska få en medicinsk bedömning av sitt hälsotillstånd. Det är denna medicinska bedömning som sedan ska utgöra grunden för vårdgivarens prioritering och för vilken behandling patienten ska erbjudas. Det är sjukvårdshuvudmännens ansvar att se till att denna regel tillämpas i deras verksamhet. Det handlar inte om att regeringen, som Morgan Johansson vill få det att framstå som, skulle undandra sig sitt ansvar. Vi har faktiskt en tydlig ansvarsfördelning mellan lokal, regional och statlig nivå och demokratiskt folkvalda företrädare på varje nivå. Det handlar i slutändan om att alla aktörer inom hälso- och sjukvårdssystemet måste ta ansvar för sin del av systemet.
Morgan Johansson (S)
Anf. 121 Morgan Johansson (S)
Fru ålderspresident! Sveriges offentliga sjukvård håller en internationellt sett mycket hög kvalitet. Varje dag utförs behandlingar och operationer som vi för bara 10-15 år sedan knappt hade kunna drömma om. Engagerade medarbetare gör allt för att bota och lindra och för att ta hand om oss människor under den tid då vi är som svagast, som skörast, som räddast och som mest ångestladdade - ja, kanske till och med när vi ligger för döden. Det är en sjukvård som vi ska vara stolta över. Vi ska vara tacksamma gentemot alla dem som jobbar i sjukvården och som outtröttligt arbetar för sina patienter. I måndags var jag på hematologiska avdelningen på Lunds universitetssjukhus och mötte just svensk sjukvård när den är som bäst. Där utför man mycket komplicerade benmärgstransplantationer på människor som drabbats till exempel av leukemi. Jag mötte engagemang. Jag mötte arbetsglädje. Jag mötte en stolthet över att kunna bota människor från en sjukdom som annars med säkerhet skulle ha lett till döden. Jag mötte patienter som var oerhört nöjda med svensk sjukvård. Men jag mötte också någonting annat. Jag mötte nämligen också en tilltagande frustration och en oro över vad som ändå håller på att hända i svensk sjukvård. Det har redan genomförts stora nedskärningar i sjukvården. Bara i Skåne har ungefär 600 tjänster försvunnit, och vårdköerna har växt med ungefär 50 procent sedan år 2006. På hematologen fick jag möta ännu en absurd konsekvens. Man hade byggt en avdelning till, åtta platser till. De stod färdiga 2007. Men Sveriges modernaste avdelning för benmärgstransplantation har aldrig tagits i bruk. Lokalerna har stått tomma i ett och ett halvt år. Lamporna är släckta. Maskinerna är stängda. Sängarna är tomma. Orsaken är att man inte har haft råd att bemanna framför allt med undersköterskor men också med sjuksköterskor. I höstas fick man beskedet: Den här avdelningen kommer sannolikt aldrig att öppnas. Det finns inga pengar. Chefen för hematologen lämnade då sitt jobb i protest. Detta är bara ett exempel. Jag skulle vilja påstå att en stor oro nu sprider sig för vart sjukvården egentligen är på väg. Det gäller inte bara Skåne, utan det gäller hela landet. Socialministern och jag har tidigare debatterat detta, senast för nästan ett år sedan. Jag kunde visa upp tidningar där det stod: "Djup kris på alla Skånes akutsjukhus." "Situationen på sjukhuset värre än någonsin tidigare." Det gällde Lunds universitetssjukhus igen. Socialministern gjorde ingenting vid det tillfället. Jag vädjade då till ministern om att man skulle gå in med statliga pengar till kommunsektorn, till landstingen och till regionerna för att undvika den här typen av uppsägningar. Ministern gjorde ingenting. Sedan kommer det tillbaka. Den 7 december kunde man läsa: Sparkrav riskerar förkorta sjukas liv. Då var det återigen cancersjukvården i Lund. Man sade: Om vi ska ta de här sparkraven kommer vi inte längre att kunna gå in med livsuppehållande åtgärder för de svårast sjuka. Man måste överväga att inte kunna göra det. Man måste alltså överväga att låta patienter dö i förtid för att klara budgetarna. Då är det hårda tider, socialministern! Det här gäller inte bara i Skåne. Samma typ av nedskärningar i sjukvården sker nu i hela Sverige. För några veckor sedan gällde det Sahlgrenska i Göteborg. I går stod det om Karolinska här i Stockholm: 900 tjänster bort. Personalen bävar inför bantning på Karolinska. 600 har varslats om uppsägning. När det ser ut så här i svensk sjukvård - alltså växande köer, läkare som tvingas kompromissa med sin läkaretik och jättelika personalnedskärningar - ropar man på ett ledarskap från regeringen. Man ropar på att regeringen på något sätt ska ingripa för att försöka förebygga och undvika att de här nedskärningarna görs. Man ropar på ledarskap. Visa nu det ledarskapet, Göran Hägglund, och berätta för oss att ni tänker gå in med pengar till kommun- och landstingssektorn för att undvika de här nedskärningarna!
Finn Bengtsson (M)
Anf. 122 Finn Bengtsson (M)
Fru ålderspresident! Jag vill börja med att tacka socialministern för svaret som just belyser rollfördelningen mellan staten, regionerna och även kommunerna. Interpellanten nämner om en högspecialiserad vård som han nyligen har besökt. Låt mig berätta för interpellanten att jag har besökt hematologiska avdelningen på mitt stora sjukhus i Östergötland, universitetssjukhuset i Linköping. Det har jag gjort nästan dagligen i mitt civila liv och kan säga att jag är mycket stolt över den verksamheten, precis som Morgan Johansson är stolt över Skåne. Jag skulle ändå inte be statsrådet skicka pengar till den här verksamheten av det skälet att det väl vore orättvist. Här har man hållit budgeten och skött sin verksamhet. Det har man uppenbarligen inte gjort i Skåne och inte heller vid Karolinska Institutet. Men på en rad andra högspecialiserade vårdenheter runt om i landet har man gjort det. Är det så att de som inte har budgettäckning automatiskt ska få pengar från staten? Är det vad interpellanten menar? Nej, jag tror att det finns ett annat problem här som Morgan Johansson lite för lätt undslipper. Det är alldeles riktigt att staten har ett ansvar för den högspecialiserade vården. Men samtidigt är det så att man under den socialdemokratiska regeringstiden inte hade fantasi och inte heller förståelse för att den mindre högspecialiserade vården minsann inte behövde drivas så ineffektivt i offentlig regi som i dag är fallet. Den skulle i mycket större omfattning ha släppts loss till krafter som bedrev den efter eget huvud. Vi har, fru ålderspresident, haft ett stort behov av att låta den icke-specialiserade vården jobba efter egna betingelser och då öka sin patientrelaterade tid från de pinsamma 20-25 procent som det offentliga i dag presterar till kanske 50-60 procent eller ibland 70 procent och till och med däröver med entreprenörer som utför vården på uppdrag av landstingen. Hade man gjort så hade man kunnat behålla mer resurser till den högspecialiserade vården och kanske också varit beredd att ge mer statsunderstöd till de enheter som går med underskott. Den här problematiken har Socialdemokraterna egentligen aldrig förstått, alltså att vården har olika nivåer. En del av de här nivåerna är mer lämpade för att inte drivas i offentlig regi, medan andra definitivt är lämpade för att drivas i offentlig regi. Interpellantens exempel var, som jag sagt, just ett sådant. Tillkortakommanden ekonomiskt i den högspecialiserade vården lider ofta - jag upprepar det - av en ineffektiv vård, av en vård som kunde läggas ut på entreprenad och skötas av andra och då med en mycket större effektivitet per skattekrona. Därför välkomnar jag, precis som socialministern nämner i sitt svar, de reformer som nu har trätt i kraft i och med valfrihetssystem som gäller från och med den 1 januari i år och en stärkt vårdgaranti som kommer senare, något som den socialdemokratiska regeringen under sin tid under galgen tvingades inse att man måste inrätta men som så länge Socialdemokraterna hade regeringsmakten aldrig fungerade på grund av en oförståelse för att detta med dålig tillgänglighet blir ett problem för den, som interpellanten nämnde, mycket höga kvaliteten i svensk sjukvård. Finns det ingen tillgänglighet spelar det ingen roll hur bra kvaliteten än är. Man når inte fram. Även den skärpta vårdgaranti som alliansregeringen nu kommer med är att vidta mått och steg för att komma till rätta med problemet. Slutligen skulle jag vilja nämna en annan reform som socialministern inte nämnde i sitt svar men som han kanske kommer till, nämligen sjukvårdsmiljarden - att man också ställer kravet på landstingen att de som faktiskt presterar vård och satsar på att få människor friska har rätt till en större del av den statliga kakan. Jag kan fantisera utifrån det som beskrivs även om jag inte kan substansiera det i de siffror som nämns här. Om man undanhåller människor från vård så att man till och med prioriterar att lämna dem att dö lär man inte få del av den statliga miljarden. Det innebär, precis som socialministern säger i sitt svar, att ansvaret ska fördelas mellan de olika enheterna och att man när det gäller det regionala ansvaret också bör satsa offensivt på att göra människor friska. Då kan man räkna med mer statligt stöd än annars.
Göran Hägglund (Kd)
Anf. 123 Göran Hägglund (Kd)
Fru ålderspresident! Jag tror att grunden till den här interpellationen är en artikel i den stora skånska tidningen som de som jag har pratat med på sjukhuset i Lund har varit väldigt bekymrade över. De hävdar bestämt att stora delar av artikeln baseras på felaktig information. De som jag har pratat med har uttalat bekymmer över att man har oroat en grupp av patienter. Det finns inget godkännande av någon sparplan som skulle innebära att vissa patienter inte kan behandlas. I Skåne har regionbidraget till hälso- och sjukvården höjts med 15 procent för perioden 2007-2009 jämfört med 2006, vilket innebär en förstärkning. Just cancerområdet är ett prioriterat område för Region Skåne. I dagarna har verksamhetsföreträdare för de onkologiska klinikerna i Malmö och Lund enats om ett gemensamt förslag till ökad samordning av sina verksamheter. Samtidigt sker det en konsolidering på flera områden när det gäller just cancer. Bland annat kommer mammografin att byggas ut i Skåne 2009, så att regionen kan erbjuda undersökningar till alla kvinnor i åldrarna 40-74 år. Behandlingen av bröstcancer kommer också att stärkas, då resurserna samlas i fyra regionala centrum som vart och ett kommer att ha ett tillräckligt underlag för att uppfylla normerna. När Morgan Johansson efterlyser ledarskap är det i praktiken pengar han talar om. Nu vill man se ledarskap, och så säger man att det är pengar. Jag förnekar naturligtvis inte att man i Skåne säkert vill ha mer pengar från staten. Det ligger i sakens natur, höll jag på att säga. Det är naturligtvis också så att en ansvarig regering följer utvecklingen hela tiden, och jag tror att det är klokt att titta på utvecklingen. Vi vet inte hur länge lågkonjunkturen kommer att hålla i sig. Vi vet inte djupet av de ekonomiska bekymmer som vi har importerat genom händelser i omvärlden och som också slår hårt mot Sverige. Men jag tror att det är viktigt att vi i förråden har möjligheter att göra insatser av olika slag beroende på hur lång tid det dramatiska fallet kommer att hålla i sig. Regeringen följer utvecklingen mycket väl när det gäller just ekonomin för Sveriges kommuner och landsting. Det är intressant att man som socialminister förflyttas till olika landstingsfullmäktigesalar utan att behöva förflytta sig fysiskt. Man kan diskutera sjukvården i Skåne den ena gången, i Stockholm en annan gång och möjligen i Östergötland en tredje gång. Det är naturligtvis miljömässigt bra. Men jag tror att det är viktigt att påtala att den riktiga debatten, den viktigaste debatten, förs på den nivå där besluten fattas. Och i det här fallet är det en fråga för Region Skåne. Staten har ett ansvar. I den budget som vi presenterade för några månader sedan får kommunsektorn, alltså Sveriges kommuner och landsting, sammantaget ungefär 24 miljarder kronor för de kommande tre åren utöver tidigare. Vad den ekonomiska nedgången får för effekter i form av minskade skatteintäkter för landstingen och kommunerna är oerhört svårt att sia om i dag. Det beror på djupet, på hur snabbt vi tillsammans med andra länder kan återhämta oss, hur väl vi i Sverige kan värja oss mot effekterna och vilka åtgärder vi kan vidta. Det är självklart viktigt att vi hela tiden har välfärdssektorn, vård och omsorg, i centrum, för det tillhör det som är det allra viktigaste.
Morgan Johansson (S)
Anf. 124 Morgan Johansson (S)
Fru ålderspresident! Socialministern kom tomhänt den här gången också. Han tittar på utvecklingen. Han följer utvecklingen, säger han. Samtidigt rullar varslen på. På Karolinska ska som sagt 600 bort. Totalt sett ska 900 tjänster bort. I Skåne har det redan tagits bort 600 tjänster, och man ska ta bort 1 000 tjänster till för att klara sparbetinget på kanske 800 miljoner kronor. Vårdköerna fortsätter att öka. Jag läste en artikel i Dagens Nyheter i går för att se om det stod någonting om hälso- och sjukvården. Det står så här: "Många satsningar är här genomförda eller på väg för att förbättra tillgången till en väl fungerande och pålitlig vård." Samma dag är det ett enormt stort varsel på Karolinska sjukhuset. Vårdköerna har bara i Skåne ökat med 50 procent på två år, så det är nog inte många som känner igen sig i bilden att tillgängligheten förbättras. Vad gör ni på Socialdepartementet egentligen? Ni är ju tre statsråd. Det är nästan som de tre aporna: ser inget, hör inget, säger inget. Socialministern gömmer sig i den här debatten bakom det kommunala självstyret. Jag skulle vilja hävda att det finns åtminstone tre skäl att diskutera de här frågorna här i riksdagen. Det första är nedskärningarna som genomförs på de stora sjukhusen. Inte bara på Karolinska, i Lund eller i Malmö utan nu också på Sahlgrenska är det samma typ av resonemang. Det drabbar inte bara Skåne, Västsverige och Stockholm, utan det drabbar hela landet. Det andra är att man måste föra diskussionen kring den etiska frågan: Hur långt kan man gå när man skär ned i sjukvården? Den artikel som Göran Hägglund pekar på, och som är grunden för interpellationen men som nu också spätts på genom de ytterligare besked som kommit om nedskärningar, grundar sig på en chef som försöker slå knut på sig själv, som försöker se till att klara det sparbeting som han har blivit ålagd att försöka göra. Han säger: Ska vi gå så här långt ned, måste vi till och med börja fundera över att ompröva livsuppehållande behandling av de allra svårast sjuka. Det är inget felaktigt i det, utan det var den bild som han hade. Han försöker till varje pris slå knut på sig själv sedan sparbetinget kom. Sedan blir det väldigt konstigt i socialministerns svar när det gäller det kommunala självstyret. Först säger han: Jag vill inte prata om den högkvalificerade vården på våra sjukhus och hur den drabbas av nedskärningarna, för det är en kommunal fråga, kommunalt självstyre. I nästa andetag skryter han i interpellationssvaret om att han har lagt fram en proposition som innebär att staten ska tvinga alla landsting att införa fri etableringsrätt för primärvården. På vårdcentralerna ska man in och detaljstyra hur sjukvården ska skötas. Staten ska tvinga alla att gå över till Stockholms vårdvalssystem. Det som håller på att slita sönder hela vårdcentralssystemet i Stockholm ska nu tvingas på alla sjukvårdshuvudmän. Och så står socialministern och pratar om kommunalt självstyre. Nej, det fungerar inte. Ge nu besked, socialministern! Följ inte bara utvecklingen! Tänker du ta fram ytterligare statliga pengar till sjukvården i år eller nästa år eller tänker du låta varselvågen slå rakt in i sjukvården? Det tror jag att väldigt många väntar på ett besked om.
Finn Bengtsson (M)
Anf. 125 Finn Bengtsson (M)
Fru ålderspresident! Tre punkter som interpellanten tog upp vill jag bemöta, först detta att dela ut pengar så generöst. I en tidigare debatt här med Mats Odell i dag hade vi en annan pojke med guldbyxor som ville dela ut pengar generöst till alla kommuner i Sverige för att upprätthålla sysselsättningen. Han ifrågasatte inte om de som betalar pengarna får en service som är värd namnet, utan det handlade om sysselsättningsfrågan. Och nu ska vi dela ut pengar till regioner som inte har förmått att hålla sin budget. Det finns andra strukturella problem i det här. Men det finns uppenbarligen många andra sjukhus som bedriver högspecialiserad vård av just den typ som interpellanten tog som exempel där man har en budget i balans och där folk mig veterligen inte dör. Den andra frågan som lyftes av interpellanten gällde den etiska diskussionen om hur långt man är beredd att gå. Jag kan påminna interpellanten om att jag hamnade i riksdagen av en anledning. Jag ställde mig upp i mitt landsting och sade att det inte var acceptabelt att Socialdemokraterna i Östergötland ransonerade vårdutbudet och tog bort över 70 olika sjukvårdsinsatser för människor. Det fick en rungande applåd - så rungande att jag fick komma till riksdagen. Här driver jag tillsammans med alliansregeringen, inte minst Kristdemokraterna, en viktig diskussion om prioriteringar i det offentliga åtagandet i utbudet av vård. Här har Socialdemokraterna i mitt hemlän mer att skämmas för än att vara stolta över när det gäller etiken. Interpellanten skriver i sin första fråga: Hur ska socialministern säkerställa en likvärdig vård i hela landet? Ja, vårdvalssystemet är väl en mycket pragmatisk lösning för att få den effektivitet i vården som jag nämnde i mitt förra inlägg, för att få fler entreprenörer som konkurrerar och effektiviserar vården och därmed ger mer effekt på varje skattekrona. Det är ett sätt att göra det likvärdigt i hela landet och knappast något som inkräktar på det kommunala självstyret utan snarare effektiviserar vården i hela landet. Den balansen är väl funnen av socialministern.
Göran Hägglund (Kd)
Anf. 126 Göran Hägglund (Kd)
Fru ålderspresident! Jag har varit i denna kammare i ganska många år. Jag gissar att jag har hört många hundra inlägg sammantaget, men det är få som har varit så patetiska som dem jag har tvingats höra nu. Jag tål dock det. Morgan Johansson vet ungefär hur politik fungerar. Ändå låter det så här: Här kommer socialministern ännu en gång tomhänt. Det är som om politik enbart handlade om att över statsbudgeten fördela nya pengar och resurser. Politik är mycket mer. Vi genomför en reformering på hälso- och sjukvårdens område där reformtempot är högt. En del har svårt att hänga med i hastigheten. Vi gör det i syfte att förbättra tillgängligheten, höja kvaliteten och förstärka patientsäkerheten. Mycket annat behöver också förbättras. Vad gör ni på departementet? undrar Morgan Johansson. Jag vet inte vilket utskott Morgan Johansson sitter i, men det är sannolikt inte socialutskottet eftersom det där låter lite annorlunda. Anser Morgan Johansson att staten ska fylla ut alla hack och svackor som inträffar i prognoser när det gäller den kommunala eller landstingskommunala ekonomin? Är det statens roll i tillvaron? I så fall har Morgan Johansson infört ett nytt element i den socialdemokratiska politiken, för det har inte varit strategin tidigare. Man har gjort saker och ting, precis som vi gör saker och ting, men det har inte varit att fylla ut varje svacka när prognoserna inte uppfylls. Jag ska påminna om att intäkterna i de prognoser som finns till i dag är sådana att vi får en lägre ökningstakt när det gäller skatteintäkterna än vad som var prognostiserat, men skatteintäkterna minskar inte för kommuner och landsting i de prognoser som vi kan se nu. Morgan Johansson ondgör sig över vårdvalssystem. Jag antar att det också innebär att han är kritisk mot sina partikolleger i till exempel Halland och Västra Götaland som är på väg att införa detta. Vårdvalssystem är ett sätt att överföra beslutsmakt till patienterna, medborgarna, och öka deras möjligheter. Det utvecklar också vården genom öppna jämförelser och andra instrument som vi har. Politik är pengar, men politik är väldigt mycket mer än pengar. Det är viktigt att påminna sig om i detta sammanhang. Situationen för svensk hälso- och sjukvård är mycket bra. Vi har en hög kvalitet och en tillgänglighet som förbättras. Vi ska återkomma senare till att diskutera tillgängligheten, och det som Finn Bengtsson strök under som handlar om den tillgänglighetsmiljard som skjuts till kommer ytterligare att sätta fart på den utvecklingen. Jag läste så sent som för någon dag sedan - nu förflyttar vi oss till landstingshuset i Östersund - om en ögonklinik där man tidigare hade långa köer. Nu har man jobbat intensivt med fokus på tillgängligheten och har arbetat bort köerna. Det berodde inte på nya anslag utan nya sätt att arbeta där man bättre kunde tillmötesgå önskemålen från patienter. Personalen var nöjd och kände en större tillfredsställelse i sitt arbete. Pengar är viktiga, men politik är väldigt mycket mer än pengar, Morgan Johansson.
Morgan Johansson (S)
Anf. 127 Morgan Johansson (S)
Fru ålderspresident! Vad ska man säga? Socialdepartementet måste ha utvecklats till en bunker sedan vi lämnade det. Hör inte Göran Hägglund vad det är som håller på att hända? Läser han inte i tidningarna om nedskärningarna på Karolinska sjukhuset och Sahlgrenska sjukhuset? 600 tjänster ska bort i skånsk sjukvård, och ytterligare 1 000 är hotade. Det ska dras ned för 800 miljoner. Människor är oroliga. Vi har en bra sjukvård. Internationellt sätt håller den mycket hög kvalitet. Men nu är man oroad över att de stora nedskärningar som var planerade redan före finanskrisen ska spädas på ytterligare när skatteintäkterna minskar. Det är inte bara socialdemokratiska politiker som är oroade. Sveriges Kommuner och Landsting driver sedan lång tid tillbaka en kampanj för att staten måste skjuta till mer pengar så att man inte ska behöva göra dessa stora nedskärningar. SKL vill ha 3 miljarder i år och 8 miljarder 2010. I vårt budgetförslag är vi beredda att skjuta till 10 miljarder extra till kommun- och landstingssektorn för att undvika nedskärningarna. Vi gör det i stället för att sänka skatterna på det sätt som ni gör under innevarande år. Det är den politiska skillnaden. Ni sänker skatterna kraftigt. Då har ni inga pengar kvar när varselvågen drabbar sjukvården. Det finns en tydlighet i detta. När man gör sådana här drakoniska neddragningar får det nationella effekter. Därför är detta en nationell fråga. Hematologen i Lund, återigen, har ett upptagningsområde som består av Kronoberg, Blekinge, Kalmar, södra Halland och faktiskt numera också Jönköping, Finn Bengtsson. Tidigare har Linköping, som du talade om, kunnat ta Jönköpingspatienterna. Men när jag var där i måndags sade man att det var bekymmer i Linköping, så Jönköpingspatienterna måste åka till Lund i stället. Jag skulle uppmana Finn Bengtsson att kontakta sina kamrater i Linköping och höra om inte de också har lite bekymmer nu. Göran Hägglund, ta ditt ansvar och ta fram pengar till kommun- och landstingssektorn!
Göran Hägglund (Kd)
Anf. 128 Göran Hägglund (Kd)
Fru ålderspresident! En av de viktigaste sakerna som den sittande regeringen har gjort är att genomföra ett stort antal reformer för att fler människor ska få möjlighet att försörja sig själva. Det bidrar i sin tur till att skatteintäkterna blir större än vad de annars skulle vara. Vi ska minnas den politik som fördes tidigare då alltför många människor stod vid sidan av. Man ska också minnas att vi nu lever under en dramatisk ekonomisk kris i världen som vi inte vet hur länge den kommer att kvarstå. Den spelar roll i Sverige också. Det går inte att bara ruska på sig och låtsas som att den inte skulle ha inträffat om Sverige hade haft en annan regering. Varje regering har att hantera denna situation. Jag är glad över de åtgärder vi vidtog som gjorde att fler människor fick arbete och över att vi förde en ansvarsfull politik och inte brände på och tömde de reserver som vi hade och som oppositionen då bedrev en mycket mer expansiv politik för. Den politiken hade gjort att vi inte hade kunnat möta den ekonomiska nedgång som vi nu också ser effekterna av i Sverige. Runt om i kommuner och landsting finns det i dag många politiker som är bekymrade. Det är vi givetvis också på nationell nivå. Men precis som Sacos ordförande Anna Ekström skrev i en artikel häromdagen handlar det om att man inte kan bränna alla pengar på en gång. Det gäller att vara ansvarig. Vi vet inte hur lång tid dessa bekymmer kommer att finnas. Vi vet inte djupet i de bekymmer som Sverige möter. Då gäller det att agera på ett ansvarsfullt sätt. Min bedömning är att Morgan Johanssons politiska linje inte uppfyller de kraven. Vi har bekymmer, och vi behöver arbeta hårt för att ta Sverige ur denna situation. Vi behöver göra det tillsammans med andra länder. Det spelar stor roll för utvecklingen inom svensk hälso- och sjukvård.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.