IP291
Interpellation 2001/02:291 av
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2002-03-08
- Anmäld
- 2002-03-12
- Besvarad
- 2002-04-12
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
IP291
Debatt
(16 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2001/02:291
Webb-tv: IP291
Protokoll från debatten
Anf. 1 Utrikesminister Anna Lin (S)
Fru talman! Carina Hägg, Inger René, Berit
Jóhannesson, Margareta Viklund, Marianne Anders-
son, Helena Bargholtz och Ewa Larsson har i likaly-
dande interpellationer frågat mig hur jag avser arbeta
för att framtida FN-dokument ska bli mer könsneu-
trala, hur jag kommer att arbeta för att säkerhetsrådets
resolution 1325 implementeras i freds- och konflikt-
förebyggande arbete, om jag är beredd att verka för
att en uppföljningsmekanism inrättas för att följa
tillämpningen av resolutionen, hur jag avser öka
kvinnors representation vid svenska delegationer för
freds- och konfliktförebyggande arbete och slutligen
hur jag avser arbeta för att mer kraftfullt än genom
mainstreaming öka kvinnors representation vid freds-
och konfliktförebyggande samtal och arbete.
Det är bra att den viktiga säkerhetsrådsresolutio-
nen 1325 uppmärksammas. Resolutionen höjer den
internationella standarden vad gäller kvinnors med-
verkan i arbetet för fred och säkerhet - frågor som
angår alla oavsett kön.
I dag är fredsbevarande och fredsfrämjande FN-
insatser mer mångfasetterade än förr. De rymmer ett
brett spektrum av insatser som rör militära insatser,
men också polisiär verksamhet och insatser för att
stärka respekten för mänskliga rättigheter. Operatio-
nerna kräver därmed mer än militära kunskaper och
ger nya möjligheter att involvera kvinnor i konflikt-
hantering, bl.a. som civilpoliser och experter på
mänskliga rättigheter. Detta krävs för att öka kvalite-
ten på insatserna, eftersom kvinnor i kontingenterna
ofta bättre än män kan tala med kvinnor i konflikt-
drabbade områden om t.ex. våldtäkter, annat våld och
kränkningar mot kvinnor och diskriminering när det
gäller att få igen egendom som förlorats under kriget,
t.ex. mark och bostäder. Fler kvinnor i kontingenterna
bidrar också till att minska risken för sexuella över-
grepp av FN-personal på lokalbefolkningen, främst
unga kvinnor. Vi vet efter FN-insatserna på bl.a.
Balkan och i Kambodja att detta är ett stort problem
som vi måste tala öppet om för att kunna åtgärda.
Vad gäller interpellanternas första fråga rörande
internationella förhandlingar så finns nu genomgåen-
de en insikt om att texter bör vara könsneutrala, och
att de ibland också behöver ange att särskilt kvinnor
ska stå i fokus för uppmärksamheten. Sverige bevakar
denna fråga aktivt.
Vad gäller implementeringen av resolutionen vill
jag först peka på vikten av att grundbudskapet förs ut:
att arbete för fred och säkerhet är något som alla
måste ges möjlighet att delta i, oavsett kön. Vi bör
från svensk sida agera i enlighet med resolutionens
anda och även påverka andra länder att göra det. Vi
bör särskilt överväga åtgärder för att få med fler
kvinnor i FN:s och OSSE:s fältmissioner. Vi bör
också själva utbilda all utsänd personal - och gärna
lokala myndigheter i krigsdrabbade områden - i
kvinnors och mäns olika villkor, utforma riktlinjer i
detta syfte, avsätta resurser och involvera lokala
kvinnogrupper i samtal med utsända missioner på alla
nivåer. På så sätt skapar vi effektivare insatser och
mer hållbara lösningar för konflikthantering.
Jag vet att det redan nu finns en mycket god sam-
verkan mellan den svenska försvarsmakten och orga-
nisationer som Kvinna till kvinna både i utbildning av
personal och i fält. Det är angeläget att denna vidgas
och formaliseras bl.a. vad gäller våld mot kvinnor och
mekanismer för samverkan med lokala kvinnor.
SWEDINT har en viktig roll som kan vidareutveck-
las, bl.a. eftersom SWEDINT utbildar både militär
och civil personal och såväl svenska som utländska
deltagare i internationella insatser. Även andra aktö-
rer kan bidra till att Sveriges roll stärks i detta arbete.
Jag håller med interpellanterna om att det är an-
geläget att öka andelen kvinnor som arbetar med
freds- och konfliktförebyggande arbete och att nomi-
nera fler kvinnor till höga tjänster för att få in erfa-
renheter och synpunkter från de kvinnor som har
drabbats av väpnade konflikter.
Sverige kan och bör göra mer på detta område.
Regeringen förbereder ett uppdrag till Försvarsmak-
ten där regeringen begär just en redovisning av vilka
åtgärder som ska vidtas för att tillgodose FN-
resolution 1325 i Försvarsmaktens fredsfrämjande
verksamhet. Som ett första led i detta arbete anordna-
de Försvarsmakten i mars 2002 ett seminarium i syfte
att inventera och utveckla myndighetens kompetens
avseende genderperspektiv på krishantering.
Vad gäller förslaget om en uppföljningsmekanism
så är tanken intressant. Jag vill dock gärna avvakta
den rapport som FN-sekretariatet lägger fram i höst
som uppföljning till resolution 1325.
Både kvinnor och män måste systematiskt ta hän-
syn till kvinnors erfarenheter och villkor. Sådan ma-
instreaming - dvs. att uppmärksamhet på kvinnor och
män ska finnas i all verksamhet - är om den tillämpas
fullt ut ytterst verkningsfull. Men mainstreaming
kommer för lång tid framöver att kräva skärpt fokus
på kvinnors villkor. Det är viktigt för att bygga en
freds- och säkerhetspolitik som i lika hög grad om-
fattar kvinnor och män.
Anf. 2 Carina Hägg (S)
Fru talman! Jag vill tacka utrikesminister Anna
Lindh för ett väldigt bra svar. Det var bra och det var
innehållsrikt, och jag noterade särskilt att hon poäng-
terade att förslaget om uppföljningsmekanismer var
intressant och att det finns förhoppning om att man
ska kunna följa upp det efter det att man har fått rap-
porten.
Vi har under veckan haft möjlighet att följa och
följa upp den speciella styrka som har funnits från
Sveriges sida och som nu även finns i Afghanistan.
Det är en grupp mycket välutbildade och mycket
kompetenta män som befinner sig där nere för att
utföra ett oerhört svårt och komplicerat arbete. I
framtiden tror jag att man trots all kompetens som
finns i den typen av styrka skulle kunna få en ytterli-
gare dimension i sitt kunnande om man också hade
kvinnlig kompetens med. I den typen av tudelat sam-
hälle är det oerhört viktigt att lättare kunna nå den
andra halvan av befolkningen, dvs. den kvinnliga
halvan av befolkningen, som inte på ett naturligt sätt
kan ha kontakt med en sådan styrka. Det är viktigt att
tänka sig in i vad det konkret kan innebära att utföra
ett arbete men också vad det innebär att finnas i en
tvåkönad konstellation i ett land och visa på möjlig-
heter att jobba på ett jämställt sätt, dvs. att kvinnor
och män har kompetens som kompletterar varandra.
Det här är ett bra och konkret exempel.
Vi förde fram i den politiska dimensionen när
konflikten i Afghanistan var som allra hetast hur
viktigt det var att ta med de afghanska kvinnornas
kompetens i arbetet och inte bara ta hänsyn till män-
nens synpunkter i exilen. Kvinnorna var ju inte orga-
niserade på samma sätt som vi är vana vid eller som
männen var. Det gäller också att vara lyhörd för andra
sätt att organisera sig och ge uttryck för uppfattning-
ar. Det måste vi lära oss. Vi är själva så vana vid att
organisation och kommunikation fortgår på ett enda
sätt därför att män av tradition har haft monopol på
att bygga upp strukturerna.
Det här var något jag tänkte på när jag ingick i re-
geringsdelegationen i Monterrey, den breda konferen-
sen med en bred agenda. Trots att jämställdhet och
gender nämns i slutdokumentet är det inte tillräckligt.
När man blickade ut över den nästan totalt manliga
församlingen som fick ansvaret för att följa upp de
viktiga beslut som fattades kunde man känna en skep-
sis. Kommer de ökade biståndsinsatserna och de
initiativ som har tagits att komma män och kvinnor
till lika del? Jag tror inte att de kommer att räcka. Om
fattigdomen i världen ska halveras - vilket också är
en säkerhetspolitisk fråga - måste också mer än hälf-
ten av resurserna från bistånd osv. till utvecklingslän-
derna fokuseras på kvinnorna. Om inte kvinnorna
lyfts upp ur fattigdomen lyfts inte heller hela familjen
eller landet ur fattigdomen.
Det finns mycket att göra för att hitta metoder och
strukturer och för att fokusera på att människor ska ta
sitt ansvar. Jag vet att man i Sverige arbetar med ett
projekt, Global Goods, gemensamma nyttigheter. Det
är ett projekt med fokusering på vatten. Där talas om
hur vi ska jobba för att få in genderperspektivet. Vat-
ten är en handels-, hälso- och säkerhetsfråga. Det är
viktigt att kvinnoperspektivet kommer in på ett or-
dentligt sätt.
Jag skulle vilja veta lite mer hur utrikesministern
ser att uppföljningsmekanismerna kan utvecklas
framöver.
Anf. 3 Berit Jóhannesson (V)
Fru talman! Jag vill tacka utrikesministern för
svaret på våra interpellationer. Jag antar att det är
ganska unikt att en kvinna från varje parti ställer
ungefär samma fråga till en minister. Tonen var
mycket positiv, men jag är inte helt nöjd. Jag skulle
vilja ha ett ytterligare förtydligande.
Resolution 1325 innehåller en mängd krav, bl.a.
att alla aktörer uppmanas att involvera genusperspek-
tivet i planering och att skydda kvinnor och flickor
från genusbaserat våld.
För att kunna göra detta är det viktigt att aktörerna
vet vad genusperspektiv innebär, dvs. har kunskap
om könsmaktsstrukturer. Den kunskapen och med-
vetenheten skapar möjlighet till analys om varför
något sker och ger möjlighet att vidta åtgärder.
Utrikesministern sade i sitt svar att fler kvinnor
minskar risken för sexuella övergrepp av FN-personal
på lokalbefolkningen. Det är mycket upprörande men
också mycket vanligt att män i internationella insatser
begår övergrepp. Jag har sett detta t.ex. i Moçambi-
que. När t.o.m. FN-personal utför övergrepp mot
unga kvinnor i länder de är stadda att skydda och
hjälpa förstår alla att resolutionens krav och mening
är absolut nödvändig att förverkliga. Är det utrikes-
ministerns uppfattning att ett av motiven för kvinnor i
en insats är att se till att deras manliga kolleger inte
genomför övergrepp, att vara katalysatorer?
Ministern svarar också att kvinnorna bättre än
män kan tala med kvinnor i konfliktdrabbade områ-
den om t.ex. våldtäkter och annat våld. Det kan vara
våld som kanske deras manliga kolleger har utfört.
Det är mycket som behöver klaras ut. Det är bra
att tala om detta. Det är mycket bra att lyfta upp dessa
frågor, men det är också mycket viktigt att sätta till
alla medel för att stävja detta, ge alla, både kvinnor
och män, kunskap om genusperspektivet. Ingen kvin-
na ska behöva riskera att utsättas för sexuella över-
grepp av personal i internationell fredsstyrka.
Genuskunskap ger också vetskap om vad som
sker och att det är en del av könsmaktsordningen när
FN-personal ger sig på lokalbefolkningen. Det här
måste genomsyra hela personalen. Jag hoppas att
utrikesministern menade genuskunskap när hon tala-
de om utbildad utsänd personal i sitt svar.
I min interpellationsdebatt med försvarsministern
om genusfrågor inom försvarsmakten och krishan-
tering sade han att utbildning i hela försvarsmakten i
könsrollsfrågorna och genderperspektivet är centralt.
Han tog också upp det beslut som fattats av regering-
en om det seminarium om genusperspektiv och mili-
tär krishantering som utrikesministern också tog upp i
sitt svar till oss. Försvarsministern ansåg att all mili-
tär personal behöver kunskapen. Är det utrikesminis-
terns uppfattning att genusperspektivet också måste
genomsyra personalen i den civila krishanteringen?
Fru talman! Vi ställde också frågor om hur kvin-
norepresentationen ska ökas. Svaret som ministern
gav var lite svårt att förstå. Därför skulle jag vilja ha
ett klargörande. Är det så att man bara tänker nomine-
ra fler kvinnor till sådana tjänster? Jag tror att det
behöver utvecklas en strategi för att komma till rätta
med detta. Jag upprepar frågan: På vilket sätt ämnar
utrikesministern verka för att öka kvinnorepresenta-
tionen?
Anf. 4 Margareta Viklund (Kd)
Fru talman! Först vill jag också tacka för svaret på
interpellationerna. Svaret visar, liksom de likalydande
interpellationerna, att det finns en stor enighet om
vikten av att kvinnor involveras i fredsarbetet på ett
helt annat sätt än hitintills. Men jag tycker nog ändå,
till skillnad från Carina Hägg, att utrikesministerns
svar var lite lamt. Jag hade nog väntat mig lite mer go
i det. Svaret talar om vad som görs och vad som be-
höver göras men inte hur.
Avsikten med den gemensamma aktiviteten är att
väcka regeringens mesta möjliga uppmärksamhet på
att kvinnors kunskaper och erfarenheter behövs och
är nödvändiga i förebyggande och direkt fredsarbete.
Avsikten är också att mer eller mindre avkräva vissa
aktiviteter av regeringen för att i konkret handling i
olika organ och institutioner för mänskliga rättigheter
föra upp kvinnans rättigheter att delta i fredsfrämjan-
de arbete.
Jag vet att regeringen redan i dag är aktiv när det
gäller att påvisa behovet av att kvinnors kunskaper
och erfarenheter måste tas till vara i fredsarbetet. Det
kan aldrig nog understrykas hur angeläget det är. Det
är också en rättighets- och jämställdhetsfråga att ha
möjlighet att få vara med. Jag är dessutom övertygad
om att kvinnor kan ha en särskilt viktig roll i freds-
uppbyggande arbete. Jag anser att det är en förutsätt-
ning för att fredsarbete över huvud taget ska lyckas
att ha med kvinnor och män i de förebyggande freds-
samtalen och i det direkta fredsarbetet. Det är en stor
orätt mot demokrati och mänskliga rättigheter om
fredsarbetet, på vilken nivå det än gäller, är könsbun-
det. Vi behöver bara titta ut över världen i dag för att
se att krigets och terrorismens våld drabbar såväl
kvinnor och barn som män.
Det som väckte min insikt om att kvinnor behöv-
des och saknades i fredsprocesser var mitt engage-
mang under 90-talet för situationen i bl.a. Bosnien
och Hercegovina och andra länder på Balkan. Men
det var kanske framför allt de systematiska våldtäk-
terna som kvinnor och flickor utsattes för, alla de
bilder och artiklar, de många samtal som fördes och
alla konferenser som hölls för att få stopp på kriget.
Jag minns aldrig att jag såg en bild på att det fanns en
kvinna med i sammanhanget, dvs. en kvinna som
kunde föra de utsatta kvinnornas och barnens talan
och föra fram ett annat perspektiv på krigets hemsk-
heter men också peka på olika vägar för att få slut på
våldet och komma ur en svår situation.
Fru talman! Jag är så naiv att jag tror att om det i
den innersta cirkeln vid fredsdiskussioner osv. när det
gäller Balkan hade funnits med några erfarna och
kloka kvinnor hade förmodligen t.ex. Daytonavtalet
fått ett annat innehåll. Och vi hade sluppit en del
problem som i dag finns i t.ex. Bosnien-Hercegovina.
Då hade förmodligen Kosovo också funnits med i
avtalet, och vi hade kanske sluppit åtminstone ett
krigs ohyggliga konsekvenser. Jag tror inte heller att
kvinnorna hade tillåtit att man som förhandlingspart-
ner hade haft despoten, diktatorn och den maktfull-
komlige Slobodan Milosevic med i fredssamtalen.
Hans ambition var ju inte fred utan dess motsats,
underkastelse till vilket pris som helst.
Utrikesministern berör i sitt svar bl.a. mainstrea-
ming-instrumentet. Det är i och för sig ganska bra,
men enligt min uppfattning är det ett ganska uddlöst
instrument. Då undrar jag vad utrikesministern tänker
göra för att spetsa till det och andra gångbara instru-
ment, så att kvinnan i realiteten får en mer framskju-
ten plats och en betydande roll i fredsarbetet och i det
politiska arbetet över huvud taget på internationell
nivå.
Anf. 5 Marianne Andersson (C)
Fru talman! Jag vill också tacka utrikesministern
för svaret.
Vi har skrivit de här interpellationerna för att få en
bred debatt och för att lyfta fram de här frågorna, som
vi som sitter här är så överens om. Samtidigt vet vi att
den här frågan är kontroversiell i alla de manliga
strukturer som det handlar om. Därför är det oerhört
viktigt att man jobbar mycket med den här frågan.
Vi ser naturligtvis resolution 1325 som en stor
framgång. Den är mycket omfattande, och den inne-
håller många punkter om hänsyn till och skydd för
kvinnor och barn i krissituationer. Det kanske vikti-
gaste handlar om att ta vara på kvinnors förmåga och
resurser såväl i konfliktförebyggande som fredsska-
pande aktioner. Vi vet alla att kvinnor och barn drab-
bas hårdast i alla konflikter. De har setts som offer -
och de är också offer - men de har inte fått agera.
Ändå är det kvinnorna som upprätthåller det civila
samhället, som gör att någonting kan fungera trots de
mest vidriga omständigheter.
Om vi ska åstadkomma en verklig implemente-
ring av det som står i den här resolutionen krävs det
en rad åtgärder och förändringar, både här hemma
och internationellt och i vårt internationella arbete.
Det krävs mycket träget arbete, information och ut-
bildningsinsatser, som Anna Lindh också påpekar så
klart.
Ett sätt skulle kunna vara att man tillsätter en na-
tionell arbetsgrupp för att följa de här frågorna och
för att också komma med förslag. Det är ju många
små detaljer som behöver följas upp på många områ-
den. Det är svårt att ha en överblick annars. Jag vill
höra hur utrikesministern ser på en sådan fråga.
Utrikesministern nämnde också organisationen
Kvinna till Kvinna och dess pionjärarbete, särskilt på
Balkan. Den finns nu också i Mellanöstern och i Ge-
orgien. För några veckor sedan var en grupp kvinnor
från hela Balkan här. Jag träffade dem här i riksdagen
ihop med Birgitta Dahl bl.a. De vittnade samstäm-
migt om vilken betydelse Kvinna till Kvinna har haft
för dem. En kvinna från Makedonien sade: Vi hade
aldrig klarat oss utan deras stöd. De känner sig oer-
hört utsatta och ensamma.
När det gäller kvinnorepresentation på olika sätt
vill jag bara ta upp ett exempel. Sveriges ambassadör
vid Natodelegationen i Bryssel, Anders Oljelund, var
i utrikesutskottet nyligen. Jag frågade honom hur det
ser ut med kvinnorepresentationen där. Han sade:
Visst är det dåligt både i staber och i delegationer.
Det finns en del kvinnor i det svenska Natoarbetet.
Jag fick t.ex. ett protokoll från SCEPC, Senior Civil
Emergency Planning Committee, Natos kommitté för
civila frågor. Sverige representerades av fyra kvinnor
vid ett möte. Det var ganska fantastiskt, men det var
nog ett undantag, och det var ju inte riktigt på toppni-
vå.
Anna Lindh betonar i svaret att kvinnor kan spela
en större roll när det gäller andra områden än rent
militära. Det är givetvis riktigt. Det håller vi absolut
med om, och det är mycket viktigt. Men även när det
gäller militära fredsbevarande insatser kan kvinnor
spela en större roll. Ett sätt att främja en sådan ut-
veckling är att man har allmän värnplikt, omfattande
både kvinnor och män. Vi i Centerpartiet anser att det
är självklart utifrån ett jämställdhetsperspektiv inom
såväl det internationella som det nationella fredsar-
betet. Försvaret ska se till kompetens och inte till kön.
Det är viktigt också när det gäller en kvalitetshöjning
av värnpliktsförsvaret. Vi menar alltså att kvinnor och
män ska ha samma rätt och samma skyldighet att
delta och att värnplikten och civilplikten bör innefatta
kvinnor på samma villkor som männen. Jag undrar
hur Anna Lindh ser på den frågan utifrån den aspekt
som vi diskuterar här i dag.
Så till uppföljningsmekanismen. Jag kan ha för-
ståelse för att Anna Lindh vill avvakta rapporten
innan man bestämmer hur utformningen ska bli, men
jag tror att vi kan vara överens om att en uppfölj-
ningsmekanism behövs på ett eller annat sätt. När det
gäller hur den ska se ut kanske vi ska avvakta rapp-
orten, men vi ska ändå ha klart för oss att frågan be-
höver följas upp.
Anf. 6 Utrikesminister Anna Lin (S)
Fru talman! När jag var i FN:s generalförsamling
senast hade jag min 11-åriga son med mig. När han
klev in och såg FN-miljön var han väldigt imponerad.
Sedan tittade han sig runt, och hans första fråga var:
Mamma, var är alla tjejerna någonstans?
Självkritiskt får jag väl erkänna att jag tror att han,
även om han är van vid en helt annan miljö i Sverige,
skulle reagera ungefär likadant om han såg freds-
främjande insatser, inklusive dem där Sverige ingår.
Vi är ju överens om att det är alldeles för låg kvinno-
representation, både när det gäller andra FN-insatser
och de fredsfrämjande insatserna.
Skälet till att jag inte ger mer konkreta besked i
dag om hur vi ska komma till rätta med detta när det
gäller strategier och åtgärder är att vi precis nu har
blivit klara med hur vi ska få ny personal till försva-
rets internationella verksamhet. Riksdagen har be-
handlat detta, och utifrån riksdagsbehandlingen av
propositionen får Försvarsmakten nu ett uppdrag som
gäller hur man konkret ska öka kvinnors andel och
kvinnors representation. Jag räknar med att regering-
en kan komma tillbaka efter det här uppdraget med en
betydligt mer utvecklad strategi.
Det handlar självklart om utbildning. Det handlar
om hur man arbetar med attityder. Det handlar om
hur man nominerar och hur man arbetar med nomine-
ringar. Det handlar inte minst om att samarbeta med
olika FN-organ och med enskilda organisationer, som
Sverige redan har gjort under flera år. Sverige har ju
de senaste åren gett en rad väldigt viktiga bidrag till
FN-organ, till forskning och till enskilda organisatio-
ner för att man ska diskutera de här frågorna och
försöka öka kvinnors andel och kvinnors inflytande.
Skälet är självklart att vi ska få bättre insatser för
alla. Det exempel som ni har tagit upp om att det hade
betytt mycket för Balkan om det hade varit fler kvin-
nor involverade i arbetet på Balkan är väldigt tydligt.
Självklart är det inte - och det tror jag också
framgår av mitt svar - i första hand kvinnorna som
ska ta itu med övergreppen mot den lokala befolk-
ningen. Det är inte heller ett huvudskäl för att vi ska
ha fler kvinnor i det här arbetet. Detta är självklart en
ledningsfråga. Det är ledningarna för insatserna som
måste ta det här på allvar och arbeta väldigt hårt med
det. Men jag tror att en sidoeffekt av fler kvinnor i
insatserna blir att man minskar de här riskerna och att
ledningen för operationerna känner en ännu större
press på att faktiskt ta de frågorna på allvar. Precis
som Berit Jóhannesson säger är det fullständigt oac-
ceptabelt att man får se övergrepp från dem som
faktiskt är där för att hjälpa.
Självklart ska genuskunskapen inte bara vara till
för den militära verksamheten eller vissa verksamhe-
ter utan för all verksamhet, inklusive den civila. Det
är inte minst viktigt när man kommer in på de delar
av den civila verksamheten som t.ex. handlar om
poliser, rättsväsende och liknande. Där är det viktigt
att man också har kvinnor representerade.
Vi är också överens om att det är viktigt med en
uppföljning och att det är viktigt att man har en upp-
följningsmekanism. Jag tycker att vi ska återkomma
och diskutera hur den ska se ut när vi har sett FN:s
egna förslag. Men vi kan ju tänka oss att detta inklu-
derar återkommande rapporter till FN, där man verk-
ligen följer upp hur det går, där man visar med stati-
stik, rapporter och djupstudier, t.ex. vartannat år, hur
arbetet och implementeringen har utvecklats. En
nationell arbetsgrupp tror jag också kan vara utmärkt
när det gäller att följa upp detta och se hur det går på
nationell nivå. Nu ser jag att talartiden är ute, man jag
tycker att vi ska fortsätta att arbeta med alla de här
förslagen efter hösten.
Anf. 7 Carina Hägg (S)
Fru talman! Det är alltid intressant att lyssna till
utrikesminister Anna Lindh, och så har det varit nu
också. Jag tycker också att det är väldigt roligt att
tillsammans med kvinnor från så många olika partier
få diskutera en sådan här viktig fråga. Bara det att
interpellationerna ställdes samtidigt den 8 mars visar
också att det finns ett intresse av att markera kvinno-
dagen och hur viktigt det är att fokusera på kvinno-
frågor. Att vi tillsammans i så stor enighet - även om
vi naturligtvis lägger lite olika tonvikt vid olika delar
- vill jobba gemensamt för den här frågan borgar
också för att vi kommer att följa upp det här. Natur-
ligtvis kommer vi att bevaka att vi kan återkomma i
de här frågorna.
När det gäller att bygga fred har jag på min an-
slagstavla ett gammalt Helga Henschen-urklipp där
det står: Freden börjar i sandlådan. På bilden ser man
små barn som slåss med spadar och kastar sand på
varandra och någon vuxen som försöker ingripa. Jag
tror att man måste börja ganska tidigt när det gäller
att utbilda i konfliktlösning - redan med barnen, och
gärna i skolan - för att på så sätt förändra attityder
där det behövs. Men det krävs naturligtvis också lagar
och uppföljning och fördelning av resurser, inte minst
ekonomiska. Det krävs arbete på många olika nivåer.
Det går inte att gå förbi vad som har hänt under de
senaste veckorna och som visar på en brist på
fredskultur och förebyggande arbete med genderpers-
pektiv. Jag talar om Mellanösternpolitiken och de
konflikter vi nu ser i Mellanöstern. De senaste veck-
orna har varit de mest våldsamma på decennier.
Misstro, hat och extremism har fått övertaget. Våldet
har trappats upp, och parterna har fastnat i en hämnd-
spiral där civila på båda sidor lever i ständig rädsla.
Antalet döda och skadade, främst palestinier men
också israeler, stiger dramatiskt. I de ockuperade
palestinska områdena omöjliggör avspärrningar och
våld all normal ekonomisk aktivitet. I förödelsens
spår följer arbetslöshet, korruption, social misär m.m.
Även den israeliska ekonomin drabbas hårt. Turismen
har avstannat. Hotell och restauranger står tomma.
Arbetslösheten stiger. Unga och välutbildade flyr
landet för en bättre tillvaro. Situationen blir alltmer
outhärdlig.
Konflikten har kommit att handla om själva exi-
stensen för både palestinier och israeler. Men här
liksom i andra konflikter vi har sett under senare år är
det väldigt få kvinnor som tar plats i debatten. Ju mer
konflikten eskaleras, desto mer trycks fredsskapande
krafter tillbaka och desto färre kvinnor ser vi i TV-
rutorna. Jag tror att detta delvis beror på att man inte
har jobbat förebyggande, att man inte har den
fredskulturen.
Man ska inte förenkla det här problemet, men
visst ligger en del av problematiken också i att kvin-
nor, de värderingar som de i högre grad är bärare av
och deras erfarenheter inte får det utrymme som de
borde få av parterna i området. Det finns en hel del att
anmärka på i det här fallet när det gäller omgivning-
en. Där känner jag att vi har ett extra ansvar att här-
ifrån peka på att det behövs fler kvinnor. Vi behöver
peka på det som FN har sagt när det gäller genderfrå-
gor, jämställdhet och resolution 1325 även i det här
sammanhanget, både nu och framöver.
Anf. 8 Berit Jóhannesson (V)
Fru talman! Jag vill tacka för dessa klarlägganden,
som var väldigt bra. Det är också väldigt bra att Anna
Lindh nu har sagt att det behövs genuskunskap även i
det civila och att det är ledningen som har ansvaret
för en internationell mission.
Den enda utbildning som egentligen sker i genus-
kunskap är faktiskt den som Kvinna till Kvinna ger
på Swedint. Det började med en lektionstimme. Med
tanke på den otroliga, massiva manliga dominansen
och det som är motsatsen till genuskunskap, dvs. att
män ska bestämma allting och att man ska utgå från
männen, är en lektionstimme liksom ingenting. Man
försöker nu att utveckla det, och det är bra. Men jag
tror att man måste gå in även i de grundläggande
utbildningarna. Jag har pratat med försvarsministern
om detta när det gäller utbildning för officerare. Det
måste naturligtvis ingå genuskunskap, genderpers-
pektiv osv. i officersutbildningen och också i de ci-
vila yrkenas grundutbildning. Den lilla utbildning
man får av Kvinna till Kvinna - som är jättebra och
ett oerhört bra initiativ från dem - räcker inte.
Håller utrikesministern med mig om att vi behö-
ver en väldigt stark motmakt mot den kunskap som
finns i historien?
Anf. 9 Margareta Viklund (Kd)
Fru talman! Jag skulle vilja ge en positiv bild ock-
så. När jag var nere i Kosovo strax efter återvändan-
det från bl.a. Makedonien hade de första poliserna
kommit till Pristina. Det var många svenskar, och de
var väldigt populära och spred en positiv atmosfär
omkring sig. I den gruppen fanns det flera kvinnor
som också var mycket uppskattade. Jag tycker att det
visar en positiv bild av en utveckling som jag tycker
att vi ska fortsätta med, och det ganska intensivt.
Jag tycker också att det låter bra att regeringen ska
återkomma med en mer detaljerad strategi för hur
man ska jobba med de här frågorna. I det skulle också
ingå bl.a. en arbetsgrupp, och det tycker jag också är
väldigt positivt.
Det är också mycket positivt att FN:s resolution
1325 har kommit till stånd. Men den är ju inte före-
mål för ratifikation, och då undrar jag varför. Imple-
mentering är väl inte riktigt detsamma som ratifika-
tion, vad jag kan förstå. Det måste betyda att resolu-
tion 1325 har en lägre dignitet. Är det så? Då kan
man undra hur man ska tolka det. Frågan uppstår ju:
Är det för att det gäller kvinnor, eller vad är det?
Kanske är detta dumma frågor.
Men nu handlar det således om att resolution 1325
ska implementeras av FN:s medlemsländer. I den
stora utmaningen ser jag att Sverige, dvs. den svenska
regeringen, har ett stort ansvar och också stora möj-
ligheter att vara pådrivande.
Resolutionen handlar dock inte bara om att kvin-
nan ska delta i olika fredsfrämjande och fredsbeva-
rande aktiviteter på olika nivåer utan också om att
kvinnan och flickan måste skyddas från de krigens
och våldets ohyggligheter som speciellt riktar sig mot
kvinnor och flickor, t.ex. systematiska våldtäkter och
speciellt könsinriktad tortyr. I t.ex. Norge tränas per-
sonal inom fredsbevarande och konfliktförebyggande
insatser att ha ett kvinnoperspektiv. Frågor om skydd
för kvinnor och barn i civila öppna konflikter har
varit särskilt viktiga i norska FN-operationer, har jag
hört. Vi har nu hört lite grann om att det även finns
planer på att göra de svenskar som ska ned och delta i
fredsfrämjande aktiviteter mer inriktade på kvinnans
situation osv.
Jag skulle vilja fråga om utrikesministern kan
säga att den norska inriktningen också är en utgångs-
punkt för det svenska deltagandet i fredsbevarande
och konfliktförebyggande arbeten. Om inte, ingår det
i det arbete som nu ska komma för att vi ska bli bättre
på kvinnorepresentation och på att ta hänsyn till de
kunskaper och egenskaper som finns hos kvinnor?
Anf. 10 Marianne Andersson (C)
Fru talman! Jag tycker också att det är väldigt bra
med den här debatten och att utrikesministern ser
positivt på de förslag som vi har lagt fram. Det känns
väldigt bra. Vi jobbar åt samma håll. Det är bara att
försöka se till att det här stärks och att vi verkligen
når resultat.
Då kommer jag till frågan om mainstreaming eller
kvotering och hur vi ska få detta att få genomslag
internationellt. Här pratar vi nu om hur svårt det är i
Sverige och att det fattas väldigt mycket. Vi kan nog
lätt räkna ut att det inte är lättare i andra länder. I
många länder är det mycket svårare. Hur ska man
sätta press? Det kan man fundera på.
Resolutionen ger stöd åt att detta med mainstrea-
ming och kvinnors representation osv. ska in överallt,
men det sägs ingenting om kvotering. Egentligen är
det kanske det vi ska använda oss av: att ställa krav
på att kvinnor ska vara med. Invändningen mot kvo-
tering är att det inte är demokratiskt. Men olika för-
handlingsdelegationer från länder i konflikt är aldrig
demokratiskt valda utan tillsatta, och då faller ju en
sådan invändning.
Kvinna till Kvinna säger att deras erfarenhet från
arbete i krigs- och konfliktområden och i områden där
kvinnor är utestängda från deltagande är att mainstre-
aming inte är tillräckligt. De tycker inte det. De me-
nar att det behövs kvotering för att kvinnor alls ska
komma med och även ges resurser. Det handlar ju om
det också.
Det behövs så klart mainstreaming från högsta
nivå till lägsta, men bara krav på mainstreaming är
otillräckligt, tycker de. De menar också att resolutio-
nen ger stöd för kvotering som ett instrument för att
nå de mål som vi är överens om.
Jag vill också säga någonting om fredskultur och
bristen på sådan. Mellanöstern är det mest tydliga och
förskräckande exemplet vi har, där våldsspiralen gör
att hatet förstärks på båda sidor i en utsträckning som
är förfärande. Hur ska man kunna komma ur detta?
Jag brukar alltid säga att jag är optimist. Men när det
gäller Mellanöstern är jag faktiskt inte längre det. Jag
kan inte se hur det ska kunna bli en lösning som kan
accepteras så att människor kan leva i fred bredvid
varandra.
Ändå finns det fredsorganisationer. Den 8 mars
var en rad organisationer, mest kvinnoorganisationer,
som arbetar med fred här i Sverige, både palestinska
och israeliska. Vi var några stycken som träffade
dem. Det var intressant. Det finns ju människor som
arbetar på ett annat sätt. Men deras verksamhet har
tyvärr alldeles för liten omfattning.
Det vi kan göra är att stödja alla civila organisa-
tioner, hela det civila samhället, och fredsorganisatio-
nerna i det här området för att ändå kunna åstadkom-
ma en förändring. Även om jag sade att jag på ett sätt
är pessimist så vill jag inte vara det. Man ska ju inte
ge upp. Man måste försöka arbeta för att åstadkomma
någon sorts lösning och förändring i det förfärliga
som sker i det området just nu.
Anf. 11 Utrikesminister Anna Lin (S)
Fru talman! Först vill jag säga till Carina Hägg
och övriga att jag tycker att det är väldigt bra att
kvinnor från alla partier på det här sättet tar upp och
markerar den här viktiga frågan.
Berit Jóhannesson och jag konstaterar att gender-
perspektivet måste in i allting som har med det freds-
främjande och utbildning för det fredsfrämjande att
göra. Att från det gå till att säga vilken utbildning vi
också ska ha in i all grundutbildning vågar jag nog
inte göra utan låter de ansvariga ministrarna ta den
debatten.
Margareta Viklund tar upp frågan varför inte re-
solution 1325 ratificeras. Det är när man gör någon-
ting lagligt bindande, kan man säga, som man också
ratificerar konventioner. Då är det ofta ett arbete som
har pågått under mycket lång tid, kommit väldigt
långt, blivit väldigt detaljerat. Jag tror att det skulle
ha helt motsatt effekt att försöka göra en konvention
av 1325. Risken skulle vara att man fick ett väldigt
litet antal länder som ratificerade. Därmed skulle det
heller inte bli gällande för de andra länderna. På det
här sättet kan man arbeta väldigt brett och gentemot
väldigt många länder. Det tror jag är mer effektivt.
Rent juridiskt är det ganska få områden som omfattas
av den typ av konventioner som verkligen ratificeras.
Sedan tog Margareta Viklund upp Norge och Ka-
nada. Vi ska gärna titta på positiva exempel därifrån i
det fortsatta arbetet för att ta fram de mer konkreta
förslagen och strategierna.
Marianne Andersson tar upp mainstreaming. Det
är ju en väldigt viktig väg, för det innebär att alla ska
ta sitt ansvar. Däremot får det inte användas på det
sättet att man säger att man nu tar upp detta generellt.
Man ska också kunna använda kvotering, man ska
också kunna använda speciella insatser. Det är inte
meningen att vi ska låta bli att ha särskilt fokus på,
särskild prioritering av kvinnor för att vi hänvisar till
mainstreaming. Det är därför jag också försöker
trycka på det i mitt svar. Vi ska ha mainstreaming,
men vi ska också ha särskilt fokus på kvinnor.
Flera tog upp Mellanöstern. I den frågan åter-
kommer vi med en interpellationsdebatt om någon
vecka här i kammaren. Det är också en fråga som vi i
princip dagligen diskuterar med riksdagens olika
utskott och EU-nämnden och som vi självklart tar upp
i alla sammanhang.
Slutligen, fru talman, vill jag bara säga att jag tror
att det här är en mycket viktig fråga för Sverige. Där-
för tyckte jag att det var bra att vi fick en sådan mar-
kering av alla partier. Sverige har länge legat långt
framme när det gäller fredsfrämjande verksamhet. Vi
har tillhört de mest aktiva länderna i FN:s verksam-
het.
Vi har också legat i täten när det gäller jämställd-
het. På det här området hoppas jag att vi ska kunna bli
betydligt bättre än vi är i dag och visa att vi faktiskt
kan ligga i täten från svensk sida. Men då är vi också
medvetna om att vi självkritiskt behöver titta på hur
det ser ut i dag och göra en ordentlig förbättring av
Sveriges insatser.
Anf. 12 Carina Hägg (S)
Fru talman! Jag vill gärna peka på någonting som
kan verka ganska litet och kanske lite för vardagligt i
det här sammanhanget. Men när den presenterades av
den organisation som lanserade den och på grund av
den roll man har gett uttryck för att den ska spela -
det är en pärm det handlar om - tyckte jag ändå att
det var viktigt att lyfta fram detta. Jag tror att det
ibland är lätt utifrån ett svenskt perspektiv att under-
skatta initiativ som tas någon annanstans. Man tycker
själv att metoden är etablerad.
FN-organet UNDP har alltså tagit fram en pärm
som handlar om genderfrågor. Det är meningen att
den här pärmen ska spridas i FN-organisationen. Det
material som är framtaget så här långt finns också på
Internet. Man behöver inte ha den fysiska pärmen.
Men just att den finns understryker att UNDP har
tänkt implementera och jobba aktivt med detta.
I och med att det är en pärm har man också visat
att man ska kunna öppna den, plocka ur blad och
tillföra nya allteftersom utvecklingen går framåt. Det
är viktigt att vi även i Sverige är aktiva i det här
sammanhanget och ser till att det kommer in så
mycket bra material som möjligt i den här pärmen.
Jag måste säga att jag faktiskt tyckte att det var
ganska så spännande att se den här pärmen. Det var
roligt att den presenterades från allra högsta nivå. Nu
får jag bara hoppas att den får det genomslag som
organisationen har hoppats på och att Sverige, som
har mycket erfarenheter, bidrar till att föra in dem.
En annan konkret fråga i ett helt annat frågespekt-
rum gäller Afghanistan. Jag tycker fortfarande, jag
vet att jag har sagt det från den här talarstolen tidiga-
re, men vill ta upp det igen, att det är oerhört viktigt
för det afghanska folket, för de afghanska kvinnorna,
och för kommande konflikter att man i det förebyg-
gande arbetet på sikt, både i och utanför landet, följer
upp omfattningen och typen av sexuella övergrepp,
de våldtäkter och det sexuella våld som har före-
kommit under de senaste årtiondena. Jag menar att
det här har pågått under en väldigt lång period, och
kvinnornas utsatthet i det här fallet har inte synligg-
jorts. Det måste, på samma sätt som man lyfte fram
detta nere på Balkan, föras in bland våra gemensam-
ma erfarenheter och ligga till grund för kommande
beslut.
Nu ser jag att min talartid är slut, så jag får tacka
fru talmannen, övriga talare och utrikesministern.
Anf. 13 Berit Jóhannesson (V)
Fru talman! Det som utrikesministerns son såg i
FN säger allt, dvs. att det är fullt naturligt att det är
män som finns i alla möjliga sammanhang när det
gäller krishantering och när det gäller andra saker.
Jag tror att det är oerhört betydelsefullt att vi lyfter
fram de här frågorna. Vi ska också vara medvetna om
att det finns ett stort motstånd mot att få in kvinnor i
krishantering och även naturligtvis ett stort motstånd
mot att få in genderkunskapen i utbildningarna. Var-
för ska man göra det? Är kvinnor aldrig nöjda? har
jag hört.
Nej, vi ska inte vara nöjda. Vi ska inte vara nöjda
förrän det är precis lika naturligt att det är fifty-fifty
män och kvinnor i de här sammanhangen, såväl som i
andra sammanhang, som det i dag är naturligt att det
är män, nästan bara män. Vi har ett långt arbete fram-
för oss, men jag uppfattar att utrikesministern och vi
interpellanter är överens. Jag tror att vi får ha många
debatter i den här frågan innan vi ser ett resultat.
Anf. 14 Margareta Viklund (Kd)
Fru talman! Jag vill ta upp frågan om implemente-
ring eller ratificering. När det gäller uppdraget att
implementera 1325 sade utrikesministern ungefär att
man måste arbeta med det väldigt brett och att det
kanske skulle ha motsatt effekt om det var en ratifi-
cerbar konvention. Jag vet inte. Det är möjligt. Jag
kan inte svara på det.
Men jag tycker att den här frågan är så oerhört
viktig. Det handlar om vår framtid. Det handlar om
världens framtid. Det handlar om freden, våra barn
och barnbarn, allt det som ligger framför oss, fast
kanske inte vi får vara med. Därför måste man välja
de bästa vägarna.
Vad finns det då för möjligheter? Vilken är utsik-
ten att världen, FN och alla de länder detta berör tar
frågan på hundraprocentigt allvar? Jag tycker att den
är oerhört viktig. Vi vet att FN består av länder som
har olika kultur, olika utgångspunkter och en helt
annan syn på kvinnans situation och möjligheter än
vad vi har i vårt land, som vi kanske inte tycker är
riktigt bra.
Vi måste arbeta oerhört intensivt. Har vi här i
Sverige den möjligheten? Hur kan vi göra vår röst
högre, så att den hörs bättre i dessa sammanhang? En
konvention hade kanske varit bättre; jag vet inte.
Jag tycker att Carina Häggs exempel från Afgha-
nistan är oerhört angeläget och viktigt. Jag håller helt
med henne. Jag vet att det finns många starka kvinnor
bland den svaghet som vi ibland får en bild av. Jag
tror att det finns mycket att hämta där, och också
mycket att satsa på när det gäller kvinnornas delta-
gande i just krishanteringen.
Jag vill också tacka för denna debatt.
Anf. 15 Marianne Andersson (C)
Fru talman! Vi är flera som har berört att det är en
kontroversiell fråga, även om vi är överens. Hur vi
ska arbeta internationellt för att få genomslag är svårt
att säga. Rapporten som kommer i höst är intressant.
Det är såvitt jag förstår Elisabeth Rehn som arbetar
med den. Det kommer säkert förslag som kan vara
värda att jobba vidare med. Att Sverige har en stor
uppgift när det gäller att få detta implementerat inter-
nationellt är helt klart.
Jag noterade att utrikesministern inte svarade på
min fråga om kvinnlig värnplikt. Som vi ser det är det
ett instrument som verkligen skulle vara värdefullt i
arbetet med att öka kvinnorepresentationen i allt
internationellt fredsarbete. Det finns faktiskt inte så
många kvinnliga militärer att ta av. Men med lika
värnplikt för män och kvinnor skulle det urvalet bli
betydligt större, och kvaliteten i Försvarsmakten
skulle med all säkerhet höjas på köpet.
Jag skulle gärna vilja ha ett svar på den frågan.
Jag vill också tacka för debatten. Den lär fortsätta.
Vi kommer att jobba vidare med dessa frågor.
Anf. 16 Utrikesminister Anna Lin (S)
Fru talman! Också när det gäller den kvinnliga
värnplikten får jag hänvisa ledamöterna till en enskild
debatt om ämnet. Där har vi olika uppfattningar. Jag
tror att vi får ta det i ett annat sammanhang.
När det gäller insatserna för att sprida kunskap tog
Carina Hägg upp exemplet från UNDP. Det finns ett
material som motsvarar detta och som används i
verksamheten i Sverige. Det gäller både mänskliga
rättigheter, demokrati, fredsfrämjande verksamhet
och konfliktförebyggande bistånd. Tanken är att man
på alla olika områden konkret ska gå igenom gender-
perspektivet och förstå vikten av att göra rätt insatser.
Jag kan också instämma när det gäller det exem-
pel många har givit från Afghanistan. Det är ett av de
uppenbara fall där FN måste sätta genderperspektivet
högt. Det handlar inte bara om att komma till rätta
med brott som har begåtts, sexuellt våld, osv., utan
framför allt om att se till att vi skapar institutioner
inför framtiden och ser till att man bygger in kvin-
nans ställning i de nya systemen.
Från svensk sida har vi varit mycket aktiva gent-
emot Brahimi, som haft FN:s uppdrag att övergripan-
de leda detta arbete. Vi har pekat på vikten av att man
sätter kvinnor på viktiga positioner också i detta ar-
bete och att många av de internationella representan-
ter som nu arbetar med Afghanistan är kvinnor. Då
visar vi för Afghanistan hur vi tycker att man ska
arbeta i framtiden.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att vi
kommer att fortsätta att arbeta aktivt med detta, men
jag tror att det är viktigare att vi gör det genom att
göra allvar av resolution 1325, som är den möjlighet
vi har. Det är ett bra instrument i sig. Vi får komma
tillbaka till vilka andra internationella instrument som
eventuellt kan behövas.
Intressenter
Frågeställare
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.