Riktiga jobb eller bidrag till arbetsgivare
Interpellation 2010/11:317 av Green, Monica (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2011-04-11
- Anmäld
- 2011-04-12
- Besvarad
- 2011-04-26
- Sista svarsdatum
- 2011-05-03
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 11 april
Interpellation
2010/11:317 Riktiga jobb eller bidrag till arbetsgivare
av Monica Green (S)
till finansminister Anders Borg (M)
Den subventionerade arbetsgivaravgiften för ungdomar som regeringen genomförde under förra mandatperioden skulle syfta till fler jobb. Åtgärden syftade enligt regeringen till att göra ungdomars arbetskraft mer eftertraktad på arbetsmarknaden. Flera rapporter visar nu att trots dessa subventioner med ca 10 miljarder har andelen unga som jobbar inom till exempel detaljhandeln och hotell och restaurang inte blivit större utan mindre. Andelen av de arbetade timmarna som utförs av ungdomar har inte heller ökat utan tvärtom minskat. Den generella sänkningen av arbetsgivaravgifter är med andra ord för dyr i förhållande till vad det ger och är inte heller särskilt träffsäkert.
Regeringens sänkning av arbetsgivaravgiften är inte att betrakta som väl använda pengar. Finansministern brukar vara angelägen om att visa på god ekonomisk hushållning men denna åtgärd visar på motsatsen.
Sverige har en av Europas högsta ungdomsarbetslöshet. För att komma till rätta med den borde finansministern vara angelägen om att vara träffsäker för att använda skattebetalarnas pengar mest effektivt, till exempel riktade subventioner för arbetsgivare som anställer en arbetslös, bättre bristyrkesutbildning riktad till ungdomar, fler möjligheter att läsa på den kommunala vuxenutbildningen, fler matchningssyftande åtgärder och så vidare.
Vad avser finansministern att göra för att säkerställa träffsäkerhet i sina åtgärder för att sänka den stora ungdomsarbetslösheten?
Vad avser finansministern att göra för att åtgärder för 10 miljarder kronor inte bara blir bidrag till arbetsgivare utan resulterar i riktiga jobb?
Debatt
(14 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2010/11:317
Webb-tv: Riktiga jobb eller bidrag till arbetsgivare
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2010/11:91 Tisdagen den 26 aprilProtokoll 2010/11:91 12 § Svar på interpellation 2010/11:317 om riktiga jobb eller bidrag till arbetsgivare
Protokoll från debatten
Anf. 52 Anders Borg (M)
Fru talman! Monica Green har frågat mig vad jag avser att göra för att säkerställa träffsäkerheten i åtgärder för att sänka ungdomsarbetslösheten. Hon har också frågat mig vad jag avser att göra för att den nedsatta arbetsgivaravgiften inte bara blir ett bidrag till arbetsgivarna.
Arbetslösheten är kostsam för de ungdomar som drabbas, men även för samhället. Arbetslösheten bland unga är en utmaning som regeringen tar på stort allvar, och regeringen har därför antagit en bred jobbstrategi för att bekämpa ungdomsarbetslösheten.
Erfarenheten visar att ungdomar med ofullständiga betyg från grund- och gymnasieskolan löper en betydande risk att få bestående arbetsmarknadsrelaterade problem. På sikt bedömer regeringen därför att en väl fungerande grund- och gymnasieskola är en central åtgärd för att förbättra arbetsmarknadssituationen för unga. Utbildningssystemet har därför reformerats i flera avseenden, och hösten 2011 startar den nya gymnasieskolan som bland annat innebär en tydligare uppdelning mellan studieförberedande och yrkesförberedande program.
Regeringen har också lagt om arbetsmarknadspolitiken för ungdomar och introducerat den så kallade jobbgarantin för unga. Dessutom kan unga få så kallade nystartsjobb efter sex månader utan arbete. Regeringen har också under de senaste åren genomfört krisåtgärder som kommit ungdomar till del. Dessa tillfälliga insatser omfattar bland annat ökade utbildningsvolymer inom det reguljära utbildningssystemet och folkhögskolan, fler praktikplatser och förstärkta förmedlingsinsatser.
En del av regeringens jobbstrategi har varit att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden genom att halvera arbetsgivaravgiften för alla under 26 år. Det går inte att, som Monica Green gör, bedöma resultatet av denna åtgärd genom att enbart se till sysselsättningens utveckling sedan reformen infördes. Vi har haft en finanskris med fallande sysselsättning. En stor del av ungdomarna har tillfälligt lämnat arbetsmarknaden för att utbilda sig, vilket gör att de står bättre rustade att möta arbetsmarknaden när konjunkturen vänder.
De sänkta arbetsgivaravgifterna har minskat kostnaderna för att anställa ungdomar, vilket sannolikt bidragit till att sysselsättningen bland ungdomarna - trots krisen - ändå inte sjunkit mer än vad den faktiskt har gjort. Jag känner inte till några belägg för att reformen är verkningslös och att nedsättningen endast blir ett bidrag till arbetsgivarna. Regeringen har därför inga planer på att avskaffa nedsättningen och därmed göra det dyrare att anställa unga.
Arbetslösheten bland unga sjunker nu, och antalet sysselsatta ungdomar uppgick till 461 000 i februari 2011, vilket är en ökning med 32 000 sedan februari 2010. Det är positivt, men det räcker inte. Jag kan försäkra att vårt arbete för att förbättra situationen för unga kommer att fortsätta.
Anf. 53 Monica Green (S)
Fru talman! Visst går det bra för Sverige. Det är vi väldigt glada för, men det går inte bra för alla. Vi har stora problem, eller regeringen har väldigt stora problem, med ungdomsarbetslösheten, långtidsarbetslösheten och barnfattigdomen. Många unga står utanför arbetsmarknaden.
Även om Anders Borg säger att det är så himla bra att det nu ökar i antal vet Anders Borg väldigt väl att det när vi nu går igenom dessa ungdomskullar med betydligt fler unga som har slutat gymnasiet inte räcker att räkna i antal. Man måste i stället se på procenten, så att alla ungdomar får en chans, och vi vet att Sverige ligger väldigt dåligt till. Var fjärde ungdom går arbetslös, och så kan vi inte ha det.
Anders Borg har gjort sig känd för att tala trovärdigt. Till och med när fakta talar emot honom är det imponerande av Anders Borg att lyckas så bra med sin retorik och kunna tala övertygande. Vi vet alla att nationalekonomi egentligen betyder politisk ekonomi, så det handlar om att låta trovärdig och försöka hävda fakta. I detta fall har Anders Borg dock även fakta emot sig, även om han låter trovärdig, trevlig och övertygande. Riksrevisionen, Konjunkturinstitutet och Finanspolitiska rådet drar nämligen alla mer eller mindre slutsatser om att den generella sänkningen av arbetsgivaravgiften är dyr i förhållande till vad den ger för resultat.
Det är inte särskilt träffsäkert.
Det är möjligt att Anders Borg tycker att vi har en så god ekonomi att vi kan skvätta i väg ett antal miljarder, tiotals miljarder. Jag tycker inte att det är god ekonomisk hushållning att skvätta i väg tiotals miljarder som inte träffar det som det är tänkt att göra.
Flera av bedömarna, bland annat Finanspolitiska rådet, har sagt att om man i stället riktade stödet till de ungdomar som är arbetslösa skulle det ge betydligt större utväxling. Det är väl bra att man har god ekonomisk hushållning och inte slösar bort pengar på något som inte ger resultat. Det tycker jag skulle vara mycket bättre. Jag trodde att Anders Borg, som är ekonom, också skulle tycka att det vore bättre att använda pengarna på ett bättre sätt.
Man skulle kunna använda dem till att sänka trösklarna för de ungdomar som är arbetslösa. Men man kan använda de pengar som blir över - det blir till och med pengar över - till att öka utbildningsmöjligheterna för de här ungdomarna. Man skulle kunna se till att de kom in på komvux. Man skulle kunna se till att de kunde få en chans, och en chans till och en chans till att bättra på sina kunskaper. Men det har Anders Borg inte tänkt göra, utan han har fortsatt med inriktningen att ha en så oträffsäker politik som möjligt. Sedan försöker han hävda att det är bra nationalekonomi.
De här ungdomarna har en svag ställning på arbetsmarknaden. De behöver stöd, de behöver hjälp och inte, som många pläderar för, sämre möjligheter, sämre arbetsskydd, lägre löner, längre provanställning och så vidare. Sådant är inte heller bra.
Jag är inte nöjd med Anders Borgs svar här i dag, att han tänker fortsätta på den inslagna vägen. Man kan inte vara nöjd när var fjärde ungdom går arbetslös.
Anf. 54 Finn Bengtsson (M)
Fru talman! Tack, Monica Green, för en viktig interpellation och tack, finansministern, för ett uttömmande svar beträffande alla de många åtgärder som alliansregeringen har satt in för att sänka trösklarna för inte minst unga att komma in på arbetsmarknaden. Då blir det lite förvånande att höra Monica Greens retorik, som jag strax kommer tillbaka till.
Låt mig i finansministerns svar betona den mening där finansministern nämner att Monica Greens analys av problemet inte låter sig göras på det sätt som interpellanten gör. Man kan inte enbart se till sysselsättningsutvecklingen sedan reformen infördes; det är så många andra faktorer inblandade. I finansministerns svar nämns finanskrisen naturligtvis. Den har varit en av de största bidragande orsakerna, men vi kan också konstatera att sedan vi tog över regeringsmakten från Socialdemokraterna har sjuktalen minskat till ungefär hälften. När fler människor står närmare arbetsmarknaden i stället för att sitta passivt i sjukförsäkringssystemen är det en faktor som påverkar hur sysselsättningen ser ut. Vi ska vara glada för att man inte hamnar i en sjukskrivningssituation där man inte hör hemma.
Det finns många reformer som är viktiga.
Jag vill lägga till det viktiga som kom från socialförsäkringsministern i det här sammanhanget - 3 000 platser i Arbetsförmedlingen för att låta funktionshindrade få möjlighet att komma in på arbetsmarknaden. Det är faktorer som gör att vi skapar möjligheter till dem som står längst bort och har svårast att göra sig gällande på arbetsmarknaden. Alla de här sakerna görs för att man ska kunna få en bättre arbetsmarknad för fler i samhället.
Jag kommer tillbaka till själva arbetsgivaravgifterna som är en viktig del i systemet. Det är en intressant rubrik på interpellationen "Riktiga jobb eller bidrag till arbetsgivare". Fru talman! Jag stannar vid ordet "bidrag".
Arbetsgivaravgiften har utvecklats i de flesta länder, inklusive Sverige, till att bli större och större med tanke på det sociala ansvar man som arbetsgivare har för anställda. Det är helt rimligt. Men hur skulle det vara ett bidrag att försöka sänka trösklarna genom att bland annat tillmötesgå arbetsgivarnas önskemål om att få en del av den börda som de har att ta för sina anställda minskad? Med den typen av retorik, som är väldigt populär i inte minst Socialdemokraternas munnar, är varje form av skattesänkning att ses som ett bidrag. Om man har, som vi hade, världens högsta skattetryck och normaliserar det till att få det som i jämförbara länder i Europa, ett rimligt skattestryck, som dessutom Socialdemokraterna har tyckt sig kunna ställa sig bakom när det gäller jobbskatteavdraget, är det förvånande att man kan se detta som ett bidrag till, i det här fallet, arbetstagare.
I den här interpellationen lyfter man igen frågan om att en sänkning av arbetsgivaravgiften skulle ses som ett bidrag. Då måste frågan ställas: Vad är den optimala arbetsgivaravgiften? Skulle man på något sätt ha rätt att justera i system till att gynna olika individer och företag som har möjlighet att anställa folk utan att det ska uppfattas som att de får bidrag för detta? Från början har arbetsgivarna skyldighet att betala in sociala avgifter till bland annat staten. Det innebär att man från början har en uttaxering av utgifter. Att se det som ett bidrag när man justerar den satsen nedåt är för mig en konstig retorik, som tyvärr Socialdemokraterna hemfaller till, när det egentligen syftar till att i det här fallet sänka trösklarna för framför allt unga att komma in på arbetsmarknaden.
Anf. 55 Jasenko Omanovic (S)
Fru talman! Man kan börja med att fundera på: Varför gjorde regeringen den här sänkningen av sociala avgifter? När man gjorde det var retoriken att man ville öka sysselsättningen bland unga människor. Det är viktigt att vi har det som utgångspunkt i denna debatt. Varför genomförde man den? Jo, för att öka sysselsättningen.
Regeringen skriver i sin finanspolitiska plan för 2011 om långsiktiga effekter av regeringens politik. Under punkten övrigt står det: med 5 000 ökad arbetskraft och 5 000 ökad sysselsättning, alltså 5 000 fler i arbetskraft och lika många i sysselsättning. Det står att det här inkluderar effekter av vårdnadsbidraget, sänkta sociala avgifter för unga samt generellt sänkta sociala avgifter. Alltså en reform på tiotals miljarder som ger effekt på 5 000 fler i sysselsättning. Då är det inte konstigt att Riksrevisionen, och många andra med dem, tyckte att det var en väldigt dyr åtgärd.
Finn Bengtsson tar upp frågan varför vi använder begreppet, i det här fallet Monica Green, "bidrag". Sociala avgifter är egentligen löntagarnas löneutrymme som man avstår för att skapa sig en trygghet, bland annat trygghet i sjukförsäkringen. Nu tar man från löntagare den här delen. Om effekten inte blir den att det är fler löntagare som jobbar, om åtgärden blir så dyr som den är, är det självklart att vi säger att det är ett bidrag. Effekten, det ni sade att den skulle vara, är inte den önskade. Sysselsättningen bland ungdomar har inte ökat, utan arbetslösheten är mycket hög.
Finansministern sade i debatten om vårpropositionen att 7 miljoner studenter utexamineras i år i Kina. Det är bra att finansministern omvärldsorienterar sig. Men det som är problemet är att vi har 114 000 arbetslösa, de flesta av dessa ungdomar. Så har vi en politik där vi inte har råd att ge dessa en möjlighet att få en gymnasieutbildning. De här 114 000 saknar till och med gymnasieutbildning. Regeringen har inte råd att bekosta en utbildning, att skola om dessa människor, att klä dem kunskapsmässigt så att vi kan konkurrera med Kina och de 7 miljoner utexaminerade studenterna.
Vi har inte råd att ha människor passiva. Vi har inte råd att förvisa människor till en grupp som ska vara en säck som Sverige ska bära. Alla måste bidra. Därför är det viktigt att också dessa ungdomar - de som är arbetslösa utan gymnasieutbildning - får chans till en riktig och bra utbildning.
Anf. 56 Gunnar Andrén (Fp)
Fru talman! Vad är träffsäker politik i det här sammanhanget? Det är den mest centrala frågan av alla. Man måste gå ut och lyssna på dem som anställer och fråga varför de anställer folk och varför de inte anställer folk. Jag har varit på ett franchiseföretag som heter McDonalds. Det finns många sådana. Jag vet inte om arbetsgivarna på just de ställen där jag har varit, i Stockholmsområdet, är speciella. Men det entydiga svar som jag får, fru talman, när jag ställer frågan om hur de ser på den sänkta arbetsgivaravgiften och vad det får för effekter är att detta bidrar till att de har fler unga sysselsatta än de skulle ha haft om det inte hade varit så här.
I samband med en resa som delar av skatteutskottet gjorde till Halmstad ställde jag en kontrollfråga till ordförande i kommunstyrelsen i Halmstad, den tidigare vice ordföranden i skatteutskottet Carl Fredrik Graf. Jag frågade: Hur slår den sänkta arbetsgivaravgiften för ungdomar i Halmstads kommun? Har den någon betydelse eller inte? Han svarade till min ringa förvåning att den har den verkligt riktade betydelsen att de har fler unga anställda än de annars skulle ha haft. Jag frågade hur många människor det rör sig om. Det är lite svårt att säga, svarade Carl Fredrik Graf, men för vår del rör det sig om en kostnad som annars skulle ha varit 12 miljoner högre. Det är en betydande summa för varje företag, varje kommun och varje landsting. 12 miljoner kronor ger många jobb.
Det är ur denna synpunkt sett som denna interpellation är så bra. Men den är också avslöjande. Är detta ett bidrag till arbetsgivare eller inte? I så fall, fru talman, skulle hela Wigforss och den tidigare socialdemokratiska idén om olika sorters nödhjälpsjobb och så vidare vara felaktig. Men så är det inte. Denna typ av kostnadssänkande saker skapar nya jobb till olika grupper. Därför är detta inget bidrag i första hand. Det är i stället en möjlighet att ge just de jobb som Monica Green och Jasenko Omanovic är ute efter.
Även om Riksrevisionen skriver att detta kanske inte är optimalt - det kan hända att det finns något annat som är bättre - har de inte själva givit något råd om vad som skulle vara bättre. Jag garanterar inte att detta är den optimala funktionen, men jag ser ute i verkligheten att det har fungerat på det sätt att fler unga har jobb än vad som skulle ha varit fallet om man inte hade sänkt arbetsgivaravgiften. Det tycker jag är svaret på den fråga som Monica Green ställer, nämligen om detta är träffsäkert eller inte. Hon svarar: Nej, det är inte träffsäkert. Jag svarar: Det är i alla fall bättre än varje annat tänkbart alternativ.
När ni kritiserar detta måste ni prestera ett alternativ. Om ni tar bort sänkningen av arbetsgivaravgiften, oavsett om ni kallar den för ett bidrag eller något annat, kommer det att resultera i färre jobb för unga människor i både Halmstad och på franchisekedjan McDonalds och alla andra arbetsplatser - till och med på Volvo Penta i Skövde.
Anf. 57 Eva-Lena Jansson (S)
Fru talman! Jag har några frågor med anledning av den debatt som pågår. Jag tackar Monica Green för att hon har ställt interpellationen.
Jag har en fråga till Finn Bengtsson med anledning av hans inlägg i interpellationsdebatten: Hur definierar Finn Bengtsson och Moderaterna ordet bidrag? Det är i alla fall intressant eftersom man kallar dem som är sjuka och därmed får ut pengar från sjukförsäkringen för bidragstagare. Man kallar dem som är arbetslösa och får ersättning från arbetslöshetsförsäkringen för bidragstagare. Så hur definierar Finn Bengtsson och Moderaterna ordet bidrag? Frågan är lika relevant att ställa till Gunnar Andrén och Folkpartiet, så jag är tacksam om också Gunnar Andrén kan definiera detta.
I svaret från Anders Borg till Monica Green refererade han till en fråga och skriver: Hon har också frågat vad jag avser att göra för att den nedsatta arbetsgivaravgiften inte bara blir ett bidrag till arbetsgivarna. På den frågan har inte Monica Green fått något svar från Anders Borg. Jag vore tacksam om Anders Borg skulle kunna besvara frågan i debatten.
Vi kan referera till massor med arbetsgivare som vi har träffat. Några kanske har anställt ungdomar som har varit arbetslösa, men vi vet också att många har haft ungdomar anställda och därmed fått ersättning trots att de inte har anställt en enda ung människa till.
Det viktigaste vi kan göra i Sverige är att bekämpa ungdomsarbetslösheten och se till att varenda arbetslös ungdom kommer i jobb. Då är det viktigt att ha en aktiv arbetsmarknadspolitik som börjar dag ett. Det ska inte vara som regeringen säger - att unga kan få nystartsjobb efter sex månader utan arbete. Jag vet inte hur lång tid finansministern anser att sex månader är, men för mig som har unga i min närhet är sex månader en evighet. Att gå och vänta i sex månader på att få en aktiv åtgärd är inte hållbart. Det är inte bra.
I svaret från finansministern står att regeringen därför inte har några planer på att avskaffa nedsättningen och därmed göra det dyrare att anställa unga. Finansministern har uttalat sig om lönebildningen och hävdat att man inte kan ha den lönebildning som man har på arbetsmarknaden där ingångslönerna på arbetsmarknaden är för höga i dag. Det är tydligen det som håller tillbaka anställningsformen. Är detta en del i att hålla tillbaka lönebildningen på arbetsmarknaden ihop med de sänkta skatterna? Det är en fråga till finansministern.
Jag skulle vilja ha svar på Monica Greens fråga. Är inte de arbetsgivare som inte har anställt en ung människa att betrakta som bidragstagare utan att ha gjort en enda insats på arbetsmarknaden? Jag hoppas kunna få svar på dessa frågor, fru talman.
Anf. 58 Anders Borg (M)
Fru talman! Det är glädjande att Monica Green kan konstatera att det går bra för Sverige. Det som vi nu upplever är ovanligt. Det är praktiskt taget bara i Sverige vi ser en stark sysselsättningstillväxt. Det är praktiskt taget bara i Sverige som vi den här gången upplever att vi tidigt i konjunkturen har en återhämtning också på arbetsmarknaden. Det har inte varit mönstret tidigare, och det är inte mönstret i andra länder.
Vi går ur den svåraste ekonomiska krisen sedan depressionen med den kanske mest svårartade ekonomiska nedgång som världsekonomin har upplevt under den tid vi kan överblicka. När vi då ser på åren framför oss med stigande sysselsättning och en arbetslöshet som pressas tillbaka kommer vi naturligtvis också sedan att se en nedgång av den sociala utsattheten. Vi kommer att se att hushållen har mer pengar, att lönerna stiger och att man har tryggare anställningsvillkor. Då minskar också den sociala utsattheten. Det är så sambandet ser ut. Arbetslöshet och svag sysselsättning är grunden för all social utsatthet som vi har. Det är därför de år som vi nu har är så centrala. Det är nu vi ska säkra att vi har god arbetsmarknadsutveckling.
Det alternativ som förordas här är att vi ska höja arbetsgivaravgifterna från 15 till 33 procent för alla under 26 år. Det är en mycket betydande kostnad. Enligt våra egna beräkningar skulle det motsvara en lönekostnadsökning som ungefär en hel extra avtalsrörelse. Även för den starka svenska ekonomin skulle det vara svårt att bära en så stor kostnad utan att det påverkade sysselsättningen.
När det handlar om flera hundra tusen, 300 000-500 000 kronor, i indragningar för ett enskilt mindre företag med många ungdomar anställda, en Ica- eller Konsumaffär eller en restaurang, påverkas såklart lönsamheten, och det måste tas ut någonstans. Den normala reaktionen vid en sådan kraftig höjning av arbetsgivaravgiften som urholkar lönsamheten är att antalet anställda minskas.
Man kan resonera som det görs här, att detta är ett löneutrymme som löntagarna avstår från. Då är implikationerna att de anställda ungdomarna ska ta detta i termer av att inte kräva höjda löner de kommande åren - om det blir den höjning med 15 procent som här förordas. Människor ska alltså avstå från dessa 15 procent. Jag har svårt att tro att unga människor har viljan att avstå från den löneökning de skulle ha haft de kommande åren för att betala för Socialdemokraternas skattehöjningar.
Vi har en sits som skiljer sig från praktiskt taget alla andra länder. Vi kan blicka framåt över ett antal år där vi kan förstärka politiken för att underlätta för unga människor. Vi kan fortsätta med lättnader som gör att arbetslinjen förstärks. Vi kan fortsätta med lättnader som gör att anställningsviljan förstärks. Vi kan fortsätta investera i utbildning medan andra länder skär ned, fryser och säger upp lärare.
Det hänger ihop med att vår politik är tydlig. Vi har bekämpat krisen. Vi kan ge ungdomar en bra utbildning. Vi tror att bra utbildning är nyckeln till att vi kan ha hög välfärd och ett samhälle som hänger ihop. Vi kan fortsätta med en politik som gör att sysselsättning och arbetslöshet utvecklas i rätt riktning. Det är en nödvändig förutsättning för trygghet. Det är därför kärnan i vår politik, full sysselsättning och låg arbetslöshet, också är bra för unga människor.
Anf. 59 Monica Green (S)
Fru talman! Finansministern är ofta trovärdig. Nu slant han dock lite med tungan, och hans matematikkunskaper avslöjade vissa brister. Ungdomarna ska inte avstå löneutrymmet två gånger. De har redan avstått från det, och det har ni använt till att ge som bidrag.
För mig är bidrag inget fult ord. Jag förstår att många inom högern tycker att bidrag är något fult. För mig är det inte det.
Det har dock visat sig att den här så kallade reformen inte är träffsäker. Man ska ha en god ekonomisk hushållning, och det brukar Anders Borg också tycka. Men tittar man i Riksrevisionens rapport
Sänkta socialavgifter - för vem eller till vilket pris?
eller i fördjupningsrutan om konjunkturläget, Sysselsättningseffekter av sänkta arbetsgivaravgifter, på Konjunkturinstitutets webbplats eller i Finanspolitiska rådets
Svensk finanspolitik
, s. 212, eller i ytterligare en fördjupningsruta om sysselsättningseffekterna på Konjunkturinstitutets webbplats visar alla dessa, sammantaget och på olika sätt, på det oträffsäkra i denna så kallade reform.
I stället för att ge dessa bidrag - som inte är något negativt ord för mig - hade man kunnat använda pengarna på ett mycket mer effektivt sätt. Man borde rikta stöden till de ungdomar som är arbetslösa och inte smeta ut på alla.
Var fjärde ungdom i Sverige i dag är arbetslös. Det är katastrof. Det kan ingen vara nöjd med. Riktar man stöden till de ungdomar som är arbetslösa är det betydligt mer effektivt och bättre använda pengar. Det skulle till och med bli pengar över som vi kunde använda till bättre utbildning och ge ungdomarna en chans, två chanser, tre chanser att förbättra sina kunskaper och få en högskolebehörighet.
Detta har den borgerliga regeringen också misslyckats med. Man försämrar möjligheten för ungdomar att gå vidare till högskolan. Som tur är är ungdomarna smartare än den borgerliga regeringen. Ungdomarna har inte valt dessa linjer utan har valt sådana linjer som ger behörighet till högskolan.
Men de ungdomar som inte har det måste vi hjälpa och stödja genom att rikta insatserna på ett mer effektivt sätt än vad den borgerliga regeringen hittills har gjort.
Man ska kalla saker vid dess rätta namn. Ungdomsarbetslösheten är ett misslyckande för den borgerliga regeringen. Och det finns fler. Barnfattigdomen, långtidsarbetslösheten och att 70 000 fler är i utanförskap är ytterligare misslyckanden.
Vi hörde i tidigare inlägg att det är bra att så många står närmare arbetsmarknaden nu eftersom de blivit friskare - eller så kallat friskare för att de har nått en viss tidsgräns. År 2002 började vi socialdemokrater det mödosamma arbetet med att ta ned de höga sjukskrivningstalen. Detta gjorde vi utan stupstock. Vi fick ned sjukskrivningstalen och hade kommit halvvägs när den borgerliga regeringen tillträdde och införde sina inhumana sjukskrivningsregler.
Ungdomsarbetslösheten är ett misslyckande. Det går att använda pengarna på ett betydligt bättre sätt.
Anf. 60 Finn Bengtsson (M)
Fru talman! Nu börjar jag känna igen Monica Green och Socialdemokraterna i debatten. Det målas upp en undergångsstämning, bidragslösningar föreslås och bidrag är inte fult.
Låt oss titta lite på bidragsdefinitionen. För mig är det ganska enkelt. Bidrag är något man i netto tar emot. Om en försäljare realiserar sina varor rör det sig inte om ett bidrag till kunden - inte så länge det finns en vinstmarginal hos försäljaren.
I detta fall är staten nettomottagare av arbetsgivaravgifterna även om vi sänker dem. Alltså är det inte att betrakta som bidrag. Att man däremot använder det solidariskt mellan staten och arbetsgivarna för att komma till rätta med vissa grupper som har svårt att komma in på arbetsmarknaden är helt rimligt. Jag förstår inte varför man är så negativ till denna typ av åtgärder. Det är inte bara en typ av riktad åtgärd utan många åtgärder samtidigt, vilket nämns i finansministerns svar.
Låt mig till sist, fru talman, ta upp frågan som berörs i interpellationen om att det skulle vara en dyr åtgärd. Finansministern kanske inte vill säga detta om och om igen, men låt mig säga det: Tack vare finansministerns kloka politik har vi klarat en svår finanskris bättre än de flesta länderna i världen. Vi har dessutom starka och sunda statsfinanser. Alliansregeringen betonar hela tiden värdet av detta.
Vi har lyckats få ned statsskulden, vilket gör att det finns utrymme för denna typ av reformer. Detta ställer dyrhetsbegreppet i relation. Har man i stället höga statsskulder, lånar mer pengar och har en osund statsbudgetpolitik blir varje åtgärd väldigt dyr, med tanke på att man egentligen inte har råd att genomföra den.
Finansministern ska ha all ära för att han använder sig av de resurser han har för att låta de som står längst från arbetsmarknaden på olika sätt få större möjlighet att komma in på arbetsmarknaden igen.
Anf. 61 Jasenko Omanovic (S)
Fru talman! Jag ska börja med att klara ut vad bidrag betyder för mig. Om jag kör bil och blir påkörd ringer jag inte till mitt försäkringsbolag och frågar om jag kan få ett bidrag för att reparera min bil, utan jag ringer för att få försäkringspengar. På samma sätt är det när jag och alla andra löntagare i landet avstår från löneutrymme för att kunna få trygghet och säkerhet om vi blir sjuka. Ingen kallar det för bidrag, utan det kallas försäkring. På samma sätt som vi betalar bilförsäkring månadsvis eller årsvis försäkrar vi oss mot minskad arbetsförmåga. Så är det när det gäller bidrag, Finn Bengtsson.
Ministern talar om att ungdomar ska avstå löneutrymme två gånger. Förra veckan höjdes reporäntan, eller hur?
Varför ska det bli dyrare för företagare att låna pengar för att investera i att utveckla företagen? Jo, för att regeringen har lagt på Sverige en ryggsäck med 400 000 arbetslösa. Den ryggsäcken kan Sverige inte bära. Riksbanken måste avlasta eftersom det är en överhettning på arbetsmarknaden och risk för löneglidning.
Anf. 62 Gunnar Andrén (Fp)
Fru talman! Språkbruket är viktigt när man talar från riksdagens talarstol. Det jag lade märke till nyss var uttrycket smeta ut. Alla Sveriges ungdomar mellan 18 och 26 år som nu får del av de sänkta arbetsgivaravgifterna ska veta att regeringen har smetat ut en massa miljarder, uppenbarligen helt felaktigt. Jag menar att det är de som anställer som är grunden när man diskuterar om detta är effektivt eller inte.
Monica Green räknade upp fyra platser där man kunde hitta kritik mot detta, men ingen av de platserna talar om vad man ska göra i stället. Om man ska rikta det till en speciell grupp av människor måste man veta exakt vilken den gruppen är. Det kan man inte tala om i förväg. Det kan inte ens Riksrevisionen göra. Jag sitter i Riksrevisionens insynsråd så jag vet att man inte klarar det. Vi är väldigt duktiga, men vi klarar inte att tala om exakt vilka som ska få del av de här pengarna. Det står inte i mänsklig makt att göra.
Eva-Lena Jansson, Jasenko Omanovic och Monica Green är oss svaret skyldiga. Hur ska man rikta pengarna? Ni talar om att man smetar ut pengarna. Tala i stället om exakt hur man ska rikta dem för att de ska få bättre effekt. Det vill jag veta. Finansministern skulle nog vara entusiastisk över att få veta om det finns ett bättre sätt att öka ungdomssysselsättningen. Riksrevisionen har inte visat hur man gör.
Anf. 63 Eva-Lena Jansson (S)
Fru talman! Det är inte Riksrevisionens uppgift; det är politikernas uppgift att tala om hur man hanterar pengarna.
Man kan välja att sänka arbetsgivaravgifterna för de arbetsgivare som anställer unga arbetslösa och inte ge bidrag till dem som redan har anställda - de kommer ju inte att bli anställda på nytt. Vi menar att det är mycket smartare att använda pengarna till att anställa dem som är arbetslösa, i stället för att, som den här regeringen, låsa in arbetslösa i fas 3 och säga: Ni har utbildningsförbud. Stanna i två år. Gör ingenting. Det är regeringens politik.
Regeringen har dragit ned på arbetsmarknadsutbildning. Där skulle man kunna använda de här pengarna så att fler unga får jobb. Vi vet att många av dem som går en arbetsmarknadsutbildning får jobb direkt. Man skulle kunna se till att de arbetslösa ungdomarna slapp vänta i 100 dagar innan de får en aktiv åtgärd. Man skulle kunna se till att de slapp vänta i sex månader innan de får ett nystartsjobb.
Vad avser finansministern att göra för att den sänkta arbetsgivaravgiften inte bara ska bli ett bidrag till arbetsgivarna? Man ställer inga krav på de arbetsgivare som inte anställer några. Det är verkligen att smeta ut pengarna i stället för att ha riktade insatser.
Jag tycker att det är synd att vi har den här typen av bristande arbetsmarknadspolitik och en felaktig användning av pengar. Jag är tydlig med att jag tycker att lönebildning och ett avstående av pengar tidigare ska kvarstå även efter det att den här regeringen har fått hantera frågorna.
Anf. 64 Anders Borg (M)
Fru talman! Vi diskuterar nedsättningen av arbetsgivaravgiften för unga människor. Alternativet är att de borde höjas från 15 procent till 33 procent. Det är vad diskussionen handlar om: Är det lämpligt eller inte att genomföra den höjningen?
Låt oss konstatera att om man har 10 eller 20 ungdomar anställda innebär genomförandet av den höjningen en kostnadsökning på mellan 100 000 och 400 000 kronor, eller ännu mer. Det är alltså väldigt stora skattehöjningar för enskilda företag. Det måste tas någonstans, antingen genom höjda priser, minskad vinst eller genom ett minskat antal anställda. Vi vet att det blir en kombination av detta. Man drar ned på kostnaderna. I personalintensiva företag innebär det uppsägningar.
Det är uppenbart att det sker en övervältring. Från fackligt håll brukar man säga att man har fått avstå från lönehöjningsutrymme när man har höjt arbetsgivaravgifterna. Om man vill höja arbetsgivaravgifterna för unga människor med mer än 15 procent kan det bara innebära att unga människor ska avstå från framtida lönehöjningsutrymme. Om omfattningen av det är så stor att det motsvarar den ungefärliga kostnaden för en hel avtalsrörelse är det självklart att det kommer att leda till färre sysselsatta ungdomar och att det kommer att äta upp möjligheten att höja lönerna för unga människor. Det blir alltså lägre sysselsättning och högre arbetslöshet.
Nu kommer plötsligt en argumentation om räntor och högre inflation in i diskussionen. Då är det verkligen intressant att förstå logiken. Om man höjer arbetsgivaravgifterna med lika mycket som en hel avtalsrörelse kostar, med flera hundra tusen för enskilda företag inom till exempel detaljhandeln och de inte kan ta ut det genom uppsägningar är det bara höjda priser som gäller. Om något är inflationsdrivande är det just detta, att i en återhämtning när sysselsättningen ökar och det finns utrymme för lönehöjningar slå på kraftigt höjda arbetsgivaravgifter. Den enda konklusionen är att man får ännu högre räntor, ännu sämre sysselsättning och ännu högre arbetslöshet.
Vi måste diskutera detta ordentligt. Om man förordar en massiv höjning av arbetsgivaravgifterna för unga människor måste konsekvensen belysas. Ingen kan tro att några riktade hundra miljoner i lättnader på ett sätt som i princip fungerar som de nystartsjobb vi redan har kan kompensera för det. Det är en massiv höjning av kostnaderna, och det är en politik som leder till lägre sysselsättning, högre inflation och högre arbetslöshet. Mot det står regeringens huvudlinje full sysselsättning - full sysselsättning för trygghet och full sysselsättning för välfärd. Det hänger ihop. Om vi fortsätter att förstärka arbetsviljan och anställningsviljan får vi högre sysselsättning, lägre arbetslöshet och minskat utanförskap. Då har vi råd med större trygghet för människor. Det är just genom eget arbete som människor finner den trygghet de behöver i vardagen.
Anf. 65 Monica Green (S)
Fru talman! Jag vill använda mitt sista inlägg till att säga att jag tycker att det är viktigt att vi lägger fast att var fjärde ungdom är arbetslös och att det är ett misslyckande för regeringen. Anders Borg säger att han är nöjd. Han vill inte ändra sin politik, utan den ligger fast. Det tycker jag är anmärkningsvärt.
Som Gunnar Andrén sade kanske man skulle lyssna på om någon säger att man kan använda pengarna mer effektivt. Många har sagt att man kanske inte ska smeta ut pengarna på alla arbetsgivare som har en ung anställd, utan rikta dem till dem som anställer arbetslösa. Var fjärde ungdom är arbetslös, så det är mer effektivt att rikta stödet till de arbetsgivare som anställer arbetslösa.
Man kan också avskaffa aktivitetsförbudet på 90 dagar hos Arbetsförmedlingen. Man kan rikta särskilt stöd till flaskhalsutbildning till exempel; vi har problem med flaskhalsar. Vi kan också se till att vi får komvuxutbildningar och arbetsmarknadsutbildning. Vi kan se till att ungdomar får möjlighet att kvalificera sig till högskolan. Det har regeringen tagit bort, som jag sade i mitt förra inlägg. Det är inte nog med att ungdomarna ska bli sämre utbildade och ha sämre möjligheter för framtiden, de ska också gå och vänta på Arbetsförmedlingen och inte ha en chans.
Vi föreslår riktade satsningar till arbetsgivare som anställer de arbetslösa. Det är det som är svaret. Det gör till och med att det blir pengar över, och det är mer effektivt. Det handlar om ekonomisk hushållning. Även om det går bra för Sverige ska man vara oerhört försiktig med pengarna i framtiden. Under den socialdemokratiska regeringens tid gjorde vi upp statuter om en stabil ekonomisk hållning som den borgerliga regeringen inte har förstört, vilket jag är glad över. Men ni har misslyckats med ungdomsarbetslösheten. Det är jag mycket missnöjd med.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.