Riksrevisionens granskning av budgetpropositionen
Interpellation 2012/13:190 av Bernhardsson, Bo (S)
Interpellationen är besvarad
- Inlämnad:
- 2012-12-20
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Anmäld:
- 2013-01-14
- Svar fördröjt anmält:
- 2013-01-15
- Sista svarsdatum:
- 2013-01-28
- Besvarad:
- 2013-02-15
Interpellationen
den 20 december
Interpellation
2012/13:190 Riksrevisionens granskning av budgetpropositionen
av Bo Bernhardsson (S)
till finansminister Anders Borg (M)
Riksrevisionen riktade i veckan kritik mot regeringen för att budgetpropositionen för 2013 inte uppnår tillräcklig transparens och tydlighet. Riksdag och allmänhet får därmed inte full insyn i regeringens finanspolitik.
Riksrevisionen konstaterar att redovisningen av finanspolitikens effekt på konjunkturen är knapphändig. Dessutom finns det i dokumentet ingen förklaring till varför regeringen gör en annan bedömning av finanspolitikens effekt på konjunkturen i budgetpropositionen än i vårpropositionen.
Regeringen får också kritik för att inte redovisa sin syn på de makroekonomiska obalanser som EU har uppmärksammat. Riksrevisionen skriver att regeringens analys av riskerna när det gäller höga fastighetspriser och hög skuldsättning bland hushåll bör förtydligas.
Med anledning av det anförda vill jag fråga finansministern vad som är anledningen till att budgetpropositionen inte uppnår tillräcklig transparens.
Varför gör finansministern och regeringen en annan bedömning av finanspolitikens effekt på konjunkturen i budgetpropositionen än i vårpropositionen?
Avser finansministern att vidta några åtgärder för att säkerställa tillräcklig transparens och tydlighet i kommande budgetpropositioner?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2012/13:190
Webb-tv: Riksrevisionens granskning av budgetpropositionen
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 41 Finansminister Anders Borg (M)
Herr talman! Bo Bernhardsson har ställt några frågor till mig med anledning av Riksrevisionens granskning av budgetpropositionen. Dels undrar Bernhardsson vad som är anledningen till att budgetpropositionen inte uppnår tillräcklig transparens och om jag avser att vidta några åtgärder i detta syfte, dels undrar Bernhardsson varför regeringen gör en annan bedömning av finanspolitikens effekt på konjunkturen i budgetpropositionen än i vårpropositionen. Regeringen kommer att svara på Riksrevisionens rapport i en skrivelse till riksdagen i april i år. Låt mig dock ändå svara kort på Bo Bernhardssons frågor.
En tydlig redovisning är viktig för förtroendet för finanspolitiken. Regeringen har sedan tillträdet genomfört flera förbättringar i detta avseende och arbetar kontinuerligt med att öka transparensen i de ekonomiska propositionerna. Detta framgår också av Riksrevisionens granskning.
Riksrevisionen anser att regeringen inte förklarar varför bedömningen av finanspolitikens inriktning skiljer sig mellan vår- och budgetpropositionen. Granskningen fokuserar på förändringen av det strukturella sparandet. Detta är ett vanligt sätt att bedöma finanspolitikens inriktning. Förändringen av det strukturella sparandet är dock ett mekaniskt och osäkert mått och därför svårt att jämföra mellan år. Som framgår av budgetpropositionen kan en ändrad bedömning bland annat bero på en förändrad sammansättning av bnp. Förändringen av det strukturella sparandet är endast ett sätt att bedöma finanspolitikens inriktning. En transparent redovisning bör utgå från en bredare analys som beaktar flera aspekter av den ekonomiska politiken.
Anf. 42 Bo Bernhardsson (S)
Herr talman! Tack för svaret, finansministern! Jag ska rekapitulera lite av Riksrevisionens synpunkter.
För det första säger man att regeringen inte tydligt redovisar hur den ser på de makroekonomiska obalanser som EU i sin tur har pekat på. Det handlar om stigande huspriser och hushållens ökade skuldsättning. Riksrevisionen skriver: Någon utvärdering av allvaret i denna risk och vilka konsekvenser en minskning av hushållens skuldsättning, privat eller påtvingad, skulle få på ekonomin görs inte.
Det var den första kritikpunkten.
För det andra säger man att regeringens redovisning av de konjunkturella, det vill säga de stabiliseringspolitiska, effekterna av regeringens politik kan fördjupas. Det är av stor vikt att redovisningen är förståelig, transparent och rättvisande, skriver Riksrevisionen. Det är underförstått att det är dåligt med det, det vill säga med förståelsen.
Riksrevisionen fäster dessutom uppmärksamheten på att regeringen i vårpropositionen 2012 beskrev politiken som åtstramande men i budgetpropositionen samma år beskrev den som expansiv. Riksrevisorerna hittar inga bra förklaringar till omsvängningen.
För det tredje pekar Riksrevisionen på brister när det budgetpropositionens redovisning av budgeteffekterna av reformer och besparingar. Det är svårt för läsaren att förstå sammanhangen, skriver Riksrevisionen.
Den här rapporten från Riksrevisionen lämnades i december 2012. Den 19 december fattade riksdagen beslut om budgeten för 2013. Till grund för den budgeten låg Anders Borgs och Finansdepartementets beräkningar om en tillväxt på 2,7 procent och en sjunkande arbetslöshet. Det var alltså när riksdagen fattade det sista beslutet om budgeten. Två dagar senare höll Anders Borg presskonferens och reviderade ned tillväxten mycket kraftigt och skrev upp arbetslösheten.
Då uppstod det förstås en debatt om huruvida det skulle kunna vara så att Finansdepartementet politiserar sina prognoser. Man undrade på sina håll om de skönmålade när det passade eller om det kunde vara så att allianspartierna förhandlade om prognoserna för att pressa in reformer.
Jag ska säga med en gång att jag inte tror på det. Jag tror inte att det går till så när man gör prognoser. På den punkten vill jag friskriva Anders Borg, Finansdepartementet och alliansregeringen.
Det är svårt att göra prognoser. Jag tror helt enkelt att Anders Borg och Finansdepartementet inte är särskilt bra på att göra prognoser eftersom man tänker fel och räknar fel när det gäller hur den riktiga ekonomin fungerar. Man har helt enkelt dåliga underlag. Det är min tro, och jag ska återkomma till detta.
Anf. 43 Finansminister Anders Borg (M)
Herr talman! Enligt min uppfattning har Bo Bernhardsson och jag samma uppfattning och borde i stället ställa en del frågor till Riksrevisionen. Nu ska jag förklara varför Bo Bernhardsson och jag har samma uppfattning.
Sverige är ledande när det gäller öppenhet i finanspolitiken. När EU-kommissionen granskar detta är vi det land som har störst transparens, öppenhet och tydlighet i finanspolitiken. När OECD gör samma bedömningar är vi ett av de länder, jag tror till och med det europeiska land, som har bäst öppenhet och tydlighet. IMF har många gånger dragit liknande slutsatser. Vi ser det konkret nu när vi får kommentarer från kommissionen om att man ska utvärdera om finanspolitiken står i överensstämmelse med mål och att det måste finnas någon som gör det.
I Sverige gör Riksrevisionen, som är oberoende, det, Finanspolitiska rådet, som är oberoende, gör det, Ekonomistyrningsverket, som är en oberoende myndighet, gör det och Konjunkturinstitutet, som är en oberoende myndighet, gör det. Vi har alltså redan i dag fyra myndigheter som varje år utvärderar om vi har följt de finanspolitiska målen. Det tycker jag är mycket bra. Det ger en mycket hög grad av öppenhet och tydlighet.
Sverige är alltså världsledande när det gäller öppenhet och tydlighet i finanspolitiken. Det visar i princip alla de här bedömningarna.
Nu ska jag förklara varför Bo Bernhardsson och jag inte håller med Riksrevisionen. Riksrevisionen och en del andra kritiker har en tendens att tillämpa de finanspolitiska målen väldigt mekaniskt. Antingen försöker de räkna ut ett tioårigt bakåtblickande genomsnitt eller också räknar de ut sjuårsgenomsnittet för de senaste tre åren och de kommande tre åren eller också tar de det strukturella sparandet och tittar på det i förhållande till förra året. Sedan säger de att utifrån de här mekaniska måtten är bara att dra i gång räknesnurran. Då vet man hur många miljarder som finns, och så använder man dem.
Så mekanisk är inte ekonomisk politik. Man kan inte reducera bedömningarna av prognoser, sidoscenarier, risker, sammansättningseffekter och arbetsmarknadsutveckling till en mekanisk siffra. Det är precis den diskussion vi många gånger har haft om penningpolitiken. Kan vi göra penningpolitiken till bara en fråga om exakt inflationen om ett-två år? Nej. Särskilt inte om man, som Bo Bernhardsson och jag, tror på en aktiv stabiliseringspolitik. Då har man en särskild anledning att vara skeptisk till en sådan mekanisk hållning. I sådana fall skulle vi lika gärna kunna delegera hela demokratin till ett antal räknesnurror och tjänstemän som gör de där kalkylerna och sedan lägger fram förslagen. Så är det inte.
Det är fråga om en bedömning av det ekonomiska läget, och den handlar både om huvudscenario och om riskbild. Sedan handlar det också om att ekonomisk politik har fler mål än bara stabilisering. En avvägning är naturligtvis hur vi ser på långsiktig tillväxt. Vad gör vi för att höja den långsiktiga tillväxten? En annan dimension är fördelning. Hur anser vi att vi bäst håller ihop samhället vid den aktuella tidpunkten?
Det finns inte ett mekaniskt mått som man kan reducera ned detta till. Riksrevisionen påpekar att det finns ett antal indikatorer och undrar varför vi inte följer dem slaviskt. Vi skriver varje gång i finansplanen, och det har vi varit särskilt tydliga med sedan jag blev finansminister, att den ekonomiska politiken är en samlad bedömning av den ekonomiska prognosen, av den bedömning man gör av långsiktig uthållighet i offentliga finanser, av den riskbild man ser för ekonomin och av de bedömningar man gör av långtidsarbetslöshet och arbetsmarknadsutveckling. Sedan samlar man ihop detta, och det är en mycket mer komplex process än att bara sätta en siffra utifrån ett genomsnitt, till en bedömning. Sedan utvärderas det i Sveriges riksdag, och i efterhand utvärderas det av ESV, Finanspolitiska rådet, KI och alla de andra. Det är en transparent ordning för politiken. Det blir inte bättre av att man försöker hitta ett index och säga att man följer det, utan det måste finnas samlade bedömningar i ekonomisk politik.
Anf. 44 Bo Bernhardsson (S)
Herr talman! Jag får börja med att tacka Anders Borg för att han så välvilligt och förtjänstfullt pratar om vad vi är överens om och vad jag egentligen tycker. Då slipper jag upprepa detta.
Sverige är öppet och har en oberoende och bra granskning av prognoser och finanspolitik. Där är vi helt överens. Men poängen med att man gör prognoser är ju att man försöker förutse vad som ska hända och vilka åtgärder som då krävs för att parera konjunktursvängningar och så vidare. Det är politiken som är målet. Det är därför man har prognoser och statistik och försöker att göra så bra prognoser som möjligt.
Vi är helt överens om att det här inte är mekanik, utan det är politik. Däremot kan jag ibland bli lite bekymrad över det som händer till exempel i det europeiska sammanhanget när man mer eller mindre försöker ersätta politiker med detaljerade regelverk.
Grejen är att detta är politik, och det är intressant att diskutera varför Anders Borg och Finansdepartementet så ofta hamnar fel i sina prognoser och föreställningar. Risken är att man hamnar fel även i sina åtgärder. Då ska vi ta oss, tycker jag, från det tekniska och siffrorna till det mer praktiska, till den verkliga ekonomin. Jag tror att det i grund och botten handlar om att Anders Borg har fel föreställningar om vad som händer i ekonomin och hur reformerna som man sätter i sjön och olika stimulansåtgärder egentligen fungerar i verkligheten.
Jobbskatteavdraget skulle ge många jobb, och Anders Borg upprepar att det har gjort det. Det är väldigt tveksamt om det finns något vetenskapligt stöd för att det skulle ha gjort det. Men man vågar nog påstå att det har gjort att fler bjuder ut sitt arbete. Vi hade ett seminarium i riksdagen då det kom fram att man i varje fall kan säga att fler äldre bjuder ut sitt arbete. Men det är inte alls detsamma som att det blir fler jobb, alltså att utbudet av arbeten ökar. Det finns svagt vetenskapligt stöd för påståendet att jobbskatteavdraget har varit effektivt.
Anders Borg tror att hög a-kassa försämrar jobbtillväxten och att sänkt a-kassa och sänkt sjukförsäkring gör att det blir fler jobb. Det är också en sådan där föreställning som bland annat TCO-ekonomerna i en sammanställning har påvisat fel i. Det är inte de som har hittat på detta, för det har funnits tillgängligt länge, men de sammanställer det.
Vad som däremot sker när man sänker a-kassan och försämrar socialförsäkringarna är att efterfrågan faller bort, inte minst om man går in i en kris som vi gjorde. Anders Borg har rätt i att det har varit en ganska svår resa, men man sänker efterfrågan om man när man går in i en kris tar köpkraften från dem som alldeles säkert skulle konsumera och öka efterfrågan. Då slår man ut arbetstillfällen, och det vägs inte upp av det som händer i den andra änden av processen, det vill säga att fler bjuder ut sitt arbete.
Anf. 45 Finansminister Anders Borg (M)
Herr talman! Det finns skäl att lägga fast hur det svenska ramverket ser ut. Vi tror inte på stabiliseringspolitik i största allmänhet. Vi tror att det behövs strama ramverk som gör att man upprätthåller långsiktig uthållighet. Klarar man inte det hamnar man i en spansk-brittisk-amerikansk situation där åtgärderna inte fungerar och man bygger upp stora skulder samtidigt som arbetslösheten och sysselsättningen utvecklas på ett besvärligt sätt.
Vi tror inte att vilken stimulanspolitik som helst fungerar, utan vi tror att det som fungerar är en politik som bygger långsiktig tillväxt, förbättrar arbetsmarknadens funktionssätt, bygger infrastruktur och gör investeringar i utbildning.
Det här är den centrala utgångspunkten. Nu vill Bo Bernhardsson i stället diskutera att Finansdepartementet skulle hamna fel därför att vi har någon underliggande felaktig syn på hur ekonomin fungerar. Då vill jag till att börja med påpeka att vi har samma syn på hur ekonomin fungerar som Konjunkturinstitutet, Riksbanken och för den delen också Finanspolitiska rådet. Där har man gjort precis liknande analyser av jobbskatteavdrag och arbetslöshetsförsäkringar som Finansdepartementet har gjort. Det är för att vi utgår från den allmänna bedömningen bland ekonomer. Att det sedan finns politiker på TCO som driver någon kampanj är en annan sak, och man kan undra om det handlar mer om att profilera sig lite på vänsterkanten för att i något internt spel med LO vara viktiga.
Slår man upp
Handbook of Labour Economics
kommer man i den att kunna läsa att forskningens samlade bild är att en kraftig höjning av a-kassan leder till att de som är arbetslösa söker efter jobb under längre tid, är mer benägna att välja bort arbeten som innebär att de måste flytta eller gå utanför det yrke de tidigare haft och att vi får en tendens att fackföreningarna inte fullt ut beaktar arbetslösheten när de sätter lönerna. Det är inte Anders Borgs uppfattning, utan det är den konsensus som vi har inom forskningen som återspeglas i Finanspolitiska rådets, Konjunkturinstitutets, Riksbankens och Finansdepartementets bedömningar.
Vad som är viktigt att framhålla är att det inte är Anders Borgs prognoser, utan det är Finansdepartementets prognoser. Jag är alltså inte anställd som prognoschef på Finansdepartementet. Jag har tidigare jobbat med prognoser på andra institutioner och haft det ansvaret, och då har jag ofta upplevt som centralt att man skiljer på vad som är beslutsfattarens ansvar att göra för samlade bedömningar och vad som är de opolitiska tjänstemännens ansvar, nämligen att göra den bästa möjliga ekonomiska bedömningen. Det där är olika roller, och på Finansdepartementet skiljer vi dem åt rätt tydligt. Vi har inte politiserade prognoser, och vi har inte politiserade bedömningar av arbetsmarknaden, utan vi grundar oss på de bedömningar som tjänstemännen gör. De skiljer sig inte åt från andra institut.
Sedan är det centralt att vi är tydliga med att ekonomisk politik är en samlad bedömning. Tillämpar man ett överskottsmål eller en indikator på ett sådant sätt att man säger att vi nu mekaniskt ska räkna ut vad vi ska göra skulle man i dagsläget hamna i en situation där vi i en problematisk ekonomisk period skulle strama åt ekonomin. Trots att vi har starkare offentliga finanser än alla andra skulle vi mekaniskt trycka på bromsen när ekonomin redan bromsar in.
Det är viktigt att vi kan vara expansiva och föra en politik som tillför energi till ekonomin. Vi kan inte säga att vi isolerar Sverige från lågkonjunktur, för det kan vi aldrig göra. Vi är en del av världen. Vi kan luta oss mot vinden, motverka, säkra och skydda. Det är vad vi kan göra - det är den kraft som vi har i våra instrument - och det ska vi göra. Det centrala med den ekonomiska politik som regeringen driver är att vi försöker säkra full sysselsättning i Sverige genom att också bedriva en aktiv stabiliseringspolitik inom de svåra ramar och avvägningar som man där har.
Anf. 46 Bo Bernhardsson (S)
Herr talman! Anders Borg säger att man inte kan bedriva vilken stimulanspolitik som helst. Nej, det kan man naturligtvis inte göra.
Anders Borg har gång på gång gått ut och sagt att jobbskatteavdraget har en mycket bra effekt när det gäller nya jobb, och så säger han att det finns starkt stöd i forskningen för detta påstående. Jag menar att det inte gör det. Det finns ett visst stöd för att det har en viss effekt, men den positiva effekten tas ut av att man samtidigt sänker a-kassan, försämrar möjligheterna för människor att efterfråga och försämrar sjukkassan.
Summan av det hela blir, vill jag påstå, ett försämrat sysselsättningsläge. Det finns möjligen en viss effekt av detta. En effekt fick vi redovisad på ett seminarium i riksdagen, och den var man ganska säker på. Den handlade om att äldre personer visade större intresse av att ta jobb.
Då kan man säga att det förmodligen beror på att pensionerna urholkas. Där finns ett ganska starkt incitament för människor som är på väg att gå i pension att bjuda ut sitt arbete mer på marknaden. Men om det redan finns den typen av incitament kan man fråga sig varför det då behövs en extraskatt på just pensionärerna.
Anders Borg påstod att restaurangmomsen skulle ge 6 000 nya jobb. Det är ingen som tror på det. Om det över huvud taget ger några nya jobb - det är möjligt att så är fallet - är det i så fall fråga om få jobb. Finanspolitiska rådet har sagt att det kanske handlar om 1 000 jobb, och de har då kostat 5 miljoner styck. Det är tio nya sjuksköterskor i en sjukvård som går på knäna eller tio nya lärare i en skola som ständigt presterar sämre.
Anf. 47 Finansminister Anders Borg (M)
Herr talman! Det är inte så att forskningen säger att arbetslinjen kanske fungerar och att den fungerar lite grann. När man gör en samlad bedömning av forskningslitteraturen är det tydligt att drivkrafterna är avgörande för hur många som är på arbetsmarknaden. Det är anledningen till att regeringar runt om i världen kämpat med tröskeleffekter och marginaleffekter de senaste 20 åren.
Man vet att det för människor som har ett tungt jobb, som arbetar i en hierarkisk miljö där det inte finns en inkomstkarriär och där jobbet inte sammanfaller med ens fritidsintressen, om man uttrycker saken så, vilket det gör för många akademiker och för oss som har förmånen att få jobba med det vi är intresserade av, behövs ekonomiska drivkrafter.
Det var det som gjorde att Bill Clinton introducerade de breda skattereformerna på 1990-talet. Det var det som gjorde att Tony Blair gjorde detsamma i Storbritannien. Det är det som gjort att de flesta industriländer under de senaste 10-15 åren jobbat med den typen av reformer. Det hänger ihop med att många olika effekter går i samma riktning.
Om vi har ett system, som vi hade tidigare, där en ensamstående mamma med två barn har så hög tröskeleffekt att hon faktiskt förlorar på att jobba heltid är det rätt uppenbart att drivkrafterna går emot. Men även om drivkrafterna är svaga, vilket gör att man blir kvar lite längre i arbetslöshet eller sjukskrivning, ökar risken även då eftersom man tappar humankapital, man tappar den sociala kontexten kring arbetet. Därför har vi skäl att tro att det är väldigt centralt att det finns drivkrafter för arbete. Det är det som gör att alla bedömningar av arbetslinjen landar på ungefär samma siffror, oavsett om det är Konjunkturinstitutet, Riksbanken eller Finansdepartementet som tar fram dem.
Det är en central del av arbetsmarknadspolitiken att vi har starka drivkrafter för att delta på arbetsmarknaden, och det är ett centralt problem i svensk politik att Socialdemokraterna vill motarbeta arbetslinjen.
