resurser till svensk forskning

Interpellation 2004/05:124 av Nilsson, Ulf (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2004-11-03
Anmäld: 2004-11-08
Besvarad: 2004-11-22
Sista svarsdatum: 2004-11-22

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 3 november
Interpellation 2004/05:124
av Ulf Nilsson (fp) till statsrådet Leif Pagrotsky om resurser till svensk forskning

Universitet och högskolor har under en följd av år fått minskade resurser till forskning och utbildning i förhållande till den kraftiga ökningen av antalet studenter och doktorander. Ersättningen per student i grundutbildningen har minskat med ca 20 % på knappt tio år, och följden har blivit färre undervisningstimmar och mindre handledning för studenterna. De senaste åren har dessutom budgeten inneburit dolda besparingar i form av otillräcklig uppräkning av kompensationen för ökade kostnader.

Regeringens budgetförslag för 2005 innebär en reell minskning av resurserna. Orsaken är att regeringen räknat med en löne- och kostnadsomräkning på ca 1 % i stället för den förväntade ökningen på 3@4 %. De 100 miljoner kronor som tillförs forskningen 2005 kompenserar inte för kostnadsökningarna, utan tvärtom kommer resurserna att minska med några hundra miljoner totalt.

För treårsperioden fram till och med 2007 kan regeringens budgetförslag visserligen innebära att minskningen avstannar, men några resursökningar att tala om blir det inte. Kostnadsökningarna motsvarar de ca 2 miljarder kronor som regeringen sammanlagt tillskjuter för forskningen. Svensk forskning är en av de avgörande faktorerna för den framtida ekonomiska tillväxt som är nödvändig för att näringslivet ska utvecklas och för att tillräckliga resurser ska kunna föras över till bland annat skola, vård och omsorg.

Sedan länge har universitet och högskolor väntat på en forskningsproposition, som ska föreslå en strategi för forskningen. Med tanke på årets budgetförslag kan denna strategi möjligen innebära omfördelningar av resurser inom forskarvärlden men knappast innebära nysatsningar totalt.

I Folkpartiet är vi övertygade om att det behövs en långsiktig plan för att återföra resurser till forskningen och till studenternas grundutbildning. I arbetet med den planen måste många svåra prioriteringar göras och många svåra frågor ställas. Det måste finnas en trovärdig relation mellan de visionära målen för svensk forskning och de statliga satsningarna.

Regeringen borde därför nu inleda ett arbete med målsättningen att frigöra mer resurser till forskningen. Likaså borde regeringen i sin långsiktiga politik ta ställning till om den kan frigöra ökade resurser till grundutbildningen eller om den måste minska antalet nya utbildningsplatser och på det sättet öka resurserna per student. Skillnaden mellan politisk vision och tillgängliga medel får inte bli så stor att uppsatta mål uppfattas som helt orealistiska.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga utbildningsministern följande:

Avser utbildningsministern att vidta några åtgärder för att på sikt stärka resurserna till högre utbildning och forskning?

Debatt

(7 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2004/05:124

Webb-tv: resurser till svensk forskning

Dokument från debatten

Riksdagens protokoll 2004/05:34 Måndagen den 22 novemberProtokoll 2004/05:34 7 § Svar på interpellation 2004/05:124 om resurser till svensk forskning

Protokoll från debatten

Leif Pagrotsky (S)

Anf. 5 Leif Pagrotsky (S)

Herr talman! Ulf Nilsson har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att på sikt stärka resurserna till högre utbildning och forskning. Jag delar Ulf Nilssons uppfattning att det är viktigt att satsa på högre utbildning och forskning. Ett uttryck för regeringens prioritering är att Sverige i jämförelse med andra OECD-länder har högre ersättning per student i förhållande till BNP per capita än flertalet OECD-länder. Endast Schweiz och USA har högre ersättning per student. När det gäller FoU-utgifter i förhållande till BNP har Sverige en topplacering bland OECD-länderna. Målet för utbildningspolitiken är att Sverige ska vara en ledande kunskapsnation, som präglas av utbildning av hög kvalitet och livslångt lärande för tillväxt och rättvisa. Målet för forskningspolitiken är att Sverige ska vara en ledande forskningsnation, där forskning bedrivs med hög vetenskaplig kvalitet. Ser man tillbaka några år är det omfattande satsningar som regering och riksdag har genomfört. Under perioden 1997-2004 har den högre utbildningen tillförts 8,4 miljarder kronor i höjda anslag, och den grundläggande högskoleutbildningen har expanderat med närmare 100 000 fullt finansierade platser. Satsningen har också inneburit förutsättningar för höjd kvalitet genom ökade ersättningsbelopp för studenter inom humaniora, samhällsvetenskap, juridik och teologi samt inom vårdområdet. Under perioden 2000-2005 ökar de statliga forskningsmedlen med 1,7 miljarder kronor enligt redan fattade beslut. Härtill kommer en ytterligare satsning på 2,3 miljarder kronor för forskning under åren 2005-2008. Ulf Nilsson har insinuerat att budgeten under senare år inneburit dolda besparingar i form av otillräcklig uppräkning av kompensation för ökade kostnader. Universitet och högskolor får precis som andra myndigheter sina anslag uppräknade varje år med kompensation för pris- och löneökningar. Denna uppräkning sker enligt en för statsförvaltningen förutbestämd och tydligt redovisad modell som har tillämpats sedan länge. Tilldelningssystemet för den grundläggande högskoleutbildningen grundas på fastställda ersättningsbelopp för helårsstudenter och helårsprestationer inom olika utbildningsområden och är desamma för alla universitet och högskolor. Detta gör att ett genomsnittligt omräkningstal beräknas för universitet och högskolor - till skillnad från andra statliga myndigheter för vilka omräkningstalet varierar mellan myndigheterna. För grundutbildningen föreslår Ulf Nilsson en minskning av antalet platser för att i stället höja ersättningsbeloppen per student. För mig förefaller detta vara en illa vald tidpunkt för att minska antalet utbildningsplatser. Just nu ser vi en ökad studentefterfrågan på högre utbildning, och med ökande studentkullar, årskullar, under kommande år kommer sannolikt studenternas efterfrågan att öka ytterligare. För perioden 2002-2004 gjorde regeringen den bedömningen att det fanns anledning att minska utbyggnaden av den grundläggande högskoleutbildningen i förhållande till tidigare planering på grund av att efterfrågan sviktade. Resurser frigjordes därigenom för viktiga men temporära ändamål. Som framhålls i 2005 års budgetproposition kommer sannolikt efterfrågetrycket åter att öka, och regeringen har därför föreslagit att de tillfälligt innehållna medlen återförs under 2005 och 2006 till de lärosäten som nu bedöms kunna rekrytera studenter till utbildningen. Regeringen föreslår i budgetpropositionen för 2005 att anslaget Särskilda utgifter för forskningsändamål tillförs 100 miljoner kronor nästa år, ytterligare 500 miljoner kronor år 2006 och ytterligare 500 miljoner kronor år 2007. Den närmare fördelningen av medlen kommer regeringen att lämna förslag till i kommande forskningspolitiska proposition. För 2008 återstår en satsning på 1,2 miljarder kronor enligt den nämnda budgetuppgörelsen. Mitt svar på Ulf Nilssons fråga är således att regeringen avser att stärka resurserna för högre utbildning och forskning.

Ulf Nilsson (Fp)

Anf. 6 Ulf Nilsson (Fp)

Herr talman! Jag vill tacka utbildningsministern för svaret, och samtidigt vill jag hälsa ministern välkommen till den nya ministerposten och till utbildningsdebatten. I min interpellation ställde jag frågan om utbildningsministern på sikt ville stärka resurserna till högre utbildning och forskning. Bakgrunden är att både utbildning och forskning enligt min mening fått kraftigt urholkade resurser under de senaste åren. När det gäller utbildningen har resurserna visserligen ökat totalt, det håller jag med om, men absolut inte i förhållande till antalet studenter. För några år sedan visade regeringens egen utredning att prislappen per student minskat med 20 %. Någon stor återhämtning har inte skett. Därför håller jag inte med om det som utbildningsministern sade, att utbyggnaden har varit fullt finansierad. Undervisningstimmarna och tiden för handledning har minskat, och grupperna har blivit större. Antalet studenter per lärare har ökat, och det i en tid då väldigt många nya grupper ska välkomnas i högskolan, och det är en mycket mer heterogen grupp studerande än någonsin. Vi kan också se på resultaten. Normalstudietiden för 120 poäng ska vara tre år, men det är bara 15 % av studenterna som har nått 120 poäng efter tre år. Det är helt enkelt för många studenter som inte får den undervisning som de skulle behöva. Jag är därför övertygad om att man måste välja att antingen minska antalet utbildningsplatser eller skjuta till resurser så att prislappen kan öka. Folkpartiet har i flera år efterlyst en plan från regeringen för att successivt åstadkomma en uppskrivning av prislappen per student. Så länge regeringen inte kan hitta något sätt att finansiera utbildningsplatserna fullt ut kan jag inte se någon annan lösning än att minska antalet platser. Jag är övertygad om att fler studenter skulle lyckas om alla som läser får bättre och mera undervisning och handledning. Om utbildningsministern accepterade det faktum som både Riksdagens revisorer och utredningar har visat, att prislappen har minskat, kunde vi tillsammans börja diskutera hur vi kan höja kvaliteten. Men att bara blunda och låtsas som att det inte finns någon minskning av prislappen är ingen bra hållning. När det gäller forskningen skjuter regeringen till 100 extra miljoner nästa år. Det är i verkligheten en minskning då lönekostnader med mera kommer att gå upp med åtminstone mellan 200 och 300 miljarder. Av någon anledning räknar regeringen med en omräkning av löner och priser med bara ca 1 % för forskning. Däremot säger man i finansplanen att samma kostnader för hela landet, så kallade timlönekostnader, är 3,5 %. Följden är det som vi nu ser, att 17 universitet och högskolor beräknar att göra kraftiga uppsägningar. Hemma hos mig i Lund till exempel räknar man med att 200 sägs upp, de flesta lärare. Ministern säger att det är ett fastlagt beräkningssystem. Jag vet att regeringen använder ett, som jag tycker, väldigt stelbent beräkningssystem. Man jämför med en produktivitetsökning inom tjänstesektorn på 1,92 %. Sedan menar man att myndigheterna ska rationalisera på samma sätt. Men går det verkligen att jämföra fri grundforskning med vilken myndighet som helst eller med den privata tjänstesektorn? Ministern svarar att han avser att stärka resurserna för utbildning och forskning. Då skulle jag vilja att ministern svarar på två frågor: Tänker ministern nöja sig med att prislappen för en student är ca 20 % mindre än för tio år sedan? Behövs det inte en verklig ökning av forskningsresurserna och inte bara en otillräcklig kompensering?

Leif Pagrotsky (S)

Anf. 7 Leif Pagrotsky (S)

Herr talman! Jag är ny i det här jobbet, och jag har med intresse försökt att studera hur verkligheten förhåller sig när det gäller de frågor som Ulf Nilsson har ställt till mig. De är ju grundläggande för en utbildnings- och forskningsminister. Jag har också läst många inlägg i tidningarna om nedskärningarna på universiteten och om hur svårt livet är för många i Utbildnings-Sverige. Jag inser naturligtvis att budgetläget där är besvärligt som på många andra håll. Men under den tid som den här debatten har rasat har anslagen till den högre utbildningen ökat med inte mindre än 8½ miljarder under de senaste sju åren. Såvitt jag kan finna är det rätt unikt under den här perioden med en så kraftig extra satsning, ett så kraftigt tillskott, med en så stor ambitionshöjning och expansion som det har varit i den här sektorn av det svenska samhället. När Ulf Nilsson beskrev den här perioden kunde jag höra lite svårförståeliga tekniska omskrivningar av typen prislappar, indexomräkning, löneindex och produktivitet i den privata sektorn. Det grundläggande är att universitet och högskolor har byggts ut. Vi har under den socialdemokratiska regeringens tid anvisat mer och mer pengar, pengar som är fullt finansierade och inte lånade i utländska banker. Det är jag stolt över att kunna säga. Jag har tittat på det som Ulf Nilsson kallar prislappen, som har minskat under perioden. Prislappen, alltså kostnaderna per student, är dubbelt så hög i Sverige som i Frankrike. Den är 50 % högre i Sverige än vad den är i till exempel Tyskland eller Finland, som är ett ofta använt exempel i den svenska utbildnings- och forskningspolitiska debatten. Prislappen är alltså bland de allra högsta i hela världen. Om jag minns rätt är det bara USA och Schweiz som har högre kostnader per student än vad man har i Sverige. Om Ulf Nilsson säger att prislappen nu har minskat så länge att det nästan inte är någonting kvar har den i alla fall fört oss till en absolut toppnivå internationellt när det gäller hur mycket vi satsar på varje student i direkt utbildningskostnad. Det bär mig lite emot att diskutera de besvärliga indexfrågorna. Men jag vill ändå göra en liten utvikning. Jag har varit minister under en mycket kort tid och har under den tiden fått ett par interpellationer. De har nu börjat strömma in, de interpellationer som den borgerliga alliansen gick ut i tidningarna och pratade om. Man sade att man skulle ställa den nye ministern mot väggen och att det skulle skjutas interpellationer från alla tänkbara håll. På en vecka har jag svarat på tre interpellationer och haft tre interpellationsdebatter med olika folkpartister. De har gällt frågan om pris- och löneomräkningen. Först var det en folkpartist som var emot denna pris- och löneomräkning och ville hellre ha bort den och ersätta den med något annat. Sedan var det en som var emot att det på ett annat område inte fanns någon pris- och löneomräkning. Det gällde de fria teatergrupperna och kulturarbetarna, och han krävde en pris- och löneomräkning. I dag är det en folkpartist som är missnöjd med pris- och löneomräkningen. Han vill inte ha den, därför att den är fel. Jag kan berätta att detta är en modell som infördes av er partikamrat Anne Wibble. Den skräddarsyddes för det här ändamålet och har funnits sedan dess. Såvitt jag vet har ingen folkpartist motionerat om att denna modell ska tas bort. Jag skulle vilja be om ett besked från Ulf Nilsson: Är det en bra metod som ska behållas eller är det en dålig metod som ska tas bort? I så fall: Övertyga det egna partiet om det, väck en motion så får vi behandla frågan!

Ulf Nilsson (Fp)

Anf. 8 Ulf Nilsson (Fp)

Herr talman! Det far omkring en massa tekniska termer här som jag också själv använder. Men prislappen är alltså den summa som betalas ut per student för att studenterna ska få undervisning, lektioner, seminarier och handledning. Den har nu minskat med 20 %, det har Riksdagens revisorer, regeringens utredare Lind och Universitets- och högskoleförbundet visat. I och för sig var det positivt att utbildningsministern nämnde att han insåg att det fanns budgetproblem och hade respekt för det. Men då tycker jag att man borde ta en diskussion om vi kan anstränga oss och skriva upp ersättningen per student. När det gäller det tekniska med löneomräkningen är jag inte den typen av budgetexpert att jag kan säga hur ett system ska se ut. Men jag kan konstatera att högskolor och forskning inte har fått några reella ökningar i förhållande till deras kostnader. Vad Folkpartiet har gjort under mina fem sex år i utbildningsutskottet är att vi i vår strängt finansierade budget föreslår betydligt mer pengar till forskning och forskarutbildning än vad regeringen gör, och det tänker vi fortsätta med. Vi föreslår under en treårsperiod närmare 2 miljarder kronor mera till forskning än vad regeringen gör, och då blir det en ökning och inte bara en någorlunda kompensation för minskningen. Herr talman! Under tio år har det skett en 80-procentig ökning av antalet studenter. Merparten av denna ökning har vi varit överens om. Men anslagen till de fasta forskningsresurserna - det som kallas faktultetsanslagen - har i stort sett legat stilla under den här tiden. Det gör att lärarna får allt svårare att hinna med både forskning och undervisning. Förutom att dessa anslag har urholkats är det ett problem att andelen fasta anslag har minskat. Det är ju väldigt viktigt för den fria forskningen att det finns utrymme för forskning som inte bara bygger på osäkra anslag utifrån. För den arbetsro som en skapande miljö behöver är det viktigt att inte en massa tid ska gå till att formulera ansökningar. Där finns det också en skillnad mellan regeringens och Folkpartiets politik. Förutom att vi vill höja det hela totalt säger vi också att de fasta anslagen ska fördelas. När det gäller de tekniska högskolorna finansieras en stor del av professorernas löner av anslag utifrån, inte av fakultetsmedel som det borde vara. Därför säger vi dels att de fasta anslagen måste öka, dels att de totala forskningsanslagen måste öka. På det viset kan Vetenskapsrådets resurser användas till mer långsiktiga satsningar på framstående forskningsmiljöer. Eftersom min interpellation handlar om pengar går jag in på det igen. Nästa år har regeringen ökat anslaget till forskningen med 100 miljoner. Folkpartiet föreslår att det anslaget ska öka med 700 miljoner jämfört med i år. Men av de 100 miljonerna som regeringen föreslår ska 50 miljoner gå till regioner som drabbats av försvarsnedläggningar. Det är en väldigt märklig prioritering som har mera med regionalpolitik att göra än med forskningspolitik. Regeringen vill satsa på områdena medicin och teknik, och det tycker jag är bra. Men eftersom inga riktiga pengar kommer in i systemet nästa år - då talar jag om 2005, för det är lite osäkert vad som händer senare - blir det, som har framgått av debatten, en överföring från humaniora och samhällsvetenskap, trots att också de områdena innehåller många viktiga forskningsuppgifter.

Leif Pagrotsky (S)

Anf. 9 Leif Pagrotsky (S)

Herr talman! Jag ska börja med att slå fast några grundläggande fakta. Anslagen ökar, och skattebetalarna betalar mer och mer pengar till den högre utbildningen. Vi höjer ambitionen för hur många människor som ska få en akademisk utbildning och rustar Sverige för framtiden. Ökningen gäller både forskning och högre utbildning. Det har gällt fram till nu, och vi har redan sagt att för de kommande åren kommer forskningsanslagen att öka med 2,3 miljarder. Av detta påstår Ulf Nilsson att 50 miljoner används på ett sätt som gör att han inte tycker att de 2,3 miljarderna är värda särskilt mycket. Låt oss slå fast en gång för alla att ambitionsnivån höjs. Skattebetalarna avkrävs mer och mer pengar till det här området, även om vi kan vara överens om att det hade varit roligare om det hade ökat mer. Jag är, som alla andra fackministrar, angelägen om att just mitt område ska öka mer. Jag tycker att jag har starka argument för det och kommer att verka för det framöver. Men jag är väldigt glad för de 2,3 miljarderna. Det är en ganska rejäl ökning för de kommande åren. Jag tycker att det är orättvist av Ulf Nilsson att beskriva 2,3 miljarder plus som en minskning. Sedan vill jag slå fast en sak till, och det handlar om löne- och prisomräkningen. Ulf Nilsson säger nu, efter att ha interpellerat mig om löne- och prisomräkningen, att han inte är den sortens budgetexpert som vill diskutera löne- och prisomräkning. Men efter att han som tredje folkpartist på en vecka som interpellerar mig om löne- och prisomräkning tycker jag att han ska finna sig i att föra debatten till punkt och slut. Detta är ju uppenbarligen en typ av argumentation som Folkpartiet använder ute på universitet och högskolor. I skyddet av någon sorts konstig terminologi som ingen förstår får man folk att tro att det finns gratispengar som Folkpartiet kan dela ut och som gör att alla får det bättre. Vi har i Sverige i dag en metod för löne- och prisomräkning som har föreslagits riksdagen av Anne Wibble. Den har riksdagen beslutat, och den har gällt sedan dess. Såvitt jag vet har Folkpartiet sedan dess aldrig föreslagit att den ska ändras. Den har lett till att sedan 1997 har omräkningen varit 16,4 %. Under samma tid har prisnivån höjts med 8,6 %. Skriv upp de här siffrorna, snälla Ulf Nilsson: 16,4 % PLO, 8,6 % höjd prisnivå. Kalla inte detta för minskning! Detta är en ökning. Det är en ökning som är långt större än inflationen, även om det hade varit roligare om den hade ökat väldigt mycket mer. Men det är en annan diskussion än att man så att säga stjäl pengar genom indexteknik. Vi ökar på forskningsresurserna och utbildningsresurserna med precis den metod som den borgerliga regeringen föreslog. Det är en metod som ger drivkrafter för att använda nya metoder och nya rön för att effektivisera och sänka kostnaderna. Den ger också drivkrafter för en effektiv lönebildning. Den har valt den konkurrensutsatta delen av ekonomin som utgångspunkt för sin uppräkning av skäl som Anne Wibble utvecklade då och som Folkpartiet fortfarande tycker äger giltighet, såvitt jag förstår. Så stå inte här och låtsas som att Folkpartiet har en annan åsikt som innebär manna från himlen, när ni i Folkpartiet tycker att den metod som ni kritiserar är den metod som bör användas.

Ulf Nilsson (Fp)

Anf. 10 Ulf Nilsson (Fp)

Herr talman! Folkpartiet har en annan åsikt när det gäller synen på forskning. Folkpartiet har en annan åsikt när det gäller forskningsbehov för framtiden. Jag vill verkligen diskutera hur man ska få medel till forskning och hur man ska ta hänsyn till pris- och löneomräkning där. Däremot har jag inte utgett mig för att vara expert för ett system som ska gälla alla områden i landet. Faktum kvarstår att ni - det finns angivet i er budget - räknar med en prisomräkning på ca 1 %, på vissa områden drygt 1 % och på andra områden mindre, och kostnaderna har ökat med mellan 3 och 4 %. Oavsett vilket system man använder för beräkning kan man inte förneka att det blir mindre reella resurser till forskningen, och det ser vi som ett problem. Sedan tycker jag inte - det lovade jag att återkomma till - att den konkurrensutsatta sektorn är någon jättebra utgångspunkt att jämföra med när det gäller fri grundforskning. Den är inte av den naturen. Utan att vi har föreslagit en ändring i systemet föreslår vi därför kraftigt ökade satsningar på forskning, så att vi inte bara kompenserar utan verkligen höjer insatserna. Forskning är en långsiktig process, och resultatet av fri forskning kommer först efter många år. Vi ser stora framgångar - det kan jag verkligen hålla med om - och därför är det säkert roligt att vara utbildningsminister. Vi har ju en massa fina framgångar när det gäller stamcellsforskning, medicin, IT, och så vidare. Det är ofta resultat av satsningar som är gjorda för ett antal år sedan. Nu kan vi se en lite oroväckande tendens, att svenska forskare citeras mindre och så vidare. Därför är det väldigt viktigt att vi nu tillsammans för en diskussion om hur forskningen ska stärkas i framtiden. Då tycker jag inte att vi ska lägga ut dimridåer utan tala om ökningar som en verklighet.

Leif Pagrotsky (S)

Anf. 11 Leif Pagrotsky (S)

Herr talman! Jag ser fram emot skrivningarna i den motion där Folkpartiet ska ändra sin syn på löne- och prisomräkningen. Det ska bli intressant att se vilka principer som ska gälla i fortsättningen. Nu ska forskningen undantas, och det kan jag väl tänka mig att det finns skäl för. Men ska en ny princip gälla för alla möjliga olika områden som ska undantas, för varje sektor har ju sina unika förhållanden, då faller ju hela idén med Anne Wibbles reform ihop, nämligen att det ska vara en och samma princip tvärs över så att alla ska ha samma drivkrafter att effektivisera och ta ut de produktivitetsvinster som finns. Det här är ju debattens avslutning så jag ska inte nu ställa nya frågor eller gå i ny polemik, utan jag vill bara slå fast min uppfattning. Det är naturligtvis alltid välkommet med mer pengar till ens egen sektor. Jag kommer att slåss för mer pengar till den högre utbildningen, och jag kommer att slåss för mer pengar till forskningen. Jag är glad att jag har fått en flygande start genom att redan den budget som var framlagd innan jag tillträdde ger 2,3 miljarder till forskningen. Jag vill slå vakt om att Sverige är generösare än i stort sett alla andra länder när det gäller hur mycket utbildningskostnader man lägger på varje student. Dock kan jag slå fast en sak: Jag vill inte vara med om någon metod för att få fram dessa ytterligare pengar som innebär att vi förlänger köerna, gör det svårare att få plats på högskolorna. I ett läge där vi nu ser större ungdomskullar och en ökad efterfrågan på högre utbildning, en ökad tillströmning, vill inte jag stödja Folkpartiets förslag att minska antalet platser till högre utbildning för unga människor och andra. Det är fel väg att gå. Vi ska slå vakt om den vilja till högre utbildning som finns. Det ligger i såväl individens som samhällets och ekonomins långsiktiga intresse.

Intressenter

Frågeställare

Ulf Nilsson

Besvarad av

Leif PagrotskySocialdemokraterna