Resurser till kvinnojourer
Interpellation 2007/08:213 av Berg, Marianne (v)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2007-11-23
- Anmäld
- 2007-11-27
- Besvarad
- 2007-12-07
- Sista svarsdatum
- 2007-12-07
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 23 november
Interpellation
2007/08:213 Resurser till kvinnojourer
av Marianne Berg (v)
till integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp)
I dag gör landets tjej- och kvinnojourer enorma insatser för de flickor och kvinnor som har utsatts för våld, eller som känner fruktan för och hot om våld, från män som de står i nära relation till. Jourerna står i stor utsträckning för de praktiska stödinsatserna och är en fristad för tusentals utsatta flickor och kvinnor. Genom kvinnors ideella frivilligarbete i jourerna kan våldsutsatta kvinnor och barn få relevant hjälp trots att samhällets insatser brister.
I dag finns det kvinnojourer i ungefär hälften av landets kommuner. Jourerna besitter lång erfarenhet och bred kunskap om mäns våld mot kvinnor. Polis, socialtjänst och sjukvård anser ofta att de lokala kvinnojourerna ger ett mer heltäckande stöd till utsatta kvinnor än vad de själva kan erbjuda. Trots detta existerar jourerna och deras arbete under osäkra förhållanden.
Nyligen presenterade regeringen en handlingsplan mot våld i nära relationer som dock saknade en beskrivning av hur ekonomiska medel ska fördelas, vilket gör det svårt att bedöma var fokus kommer att ligga.
Förra mandatperioden genomfördes en ökad satsning med närmare 100 miljoner kronor på resurser för våldsutsatta kvinnor och barn. Medlen har fördelats av Socialstyrelsen till riksorganisationer som organiserar ideella kvinno- och tjejjourer, och av länsstyrelserna till kommuner och ideella kvinno‑, tjej- och brottsofferjourer för att utveckla omhändertagandet av brottsoffer.
Tyvärr har det visat sig att det ändå inte finns några möjligheter för kvinnojourerna att göra långsiktiga planeringar för sin verksamhet utifrån denna satsning, som framför allt har kommit att handla om projektbidrag. Dessutom vittnar flera jourer om problem kring de bidragsansökningar som sker i samarbete med kommunerna.
Med anledning av detta vill jag fråga jämställdhetsminister Nyamko Sabuni:
1. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att garantera långsiktiga resurser till kvinnojourerna för att de ska kunna göra långsiktiga planeringar för sitt arbete?
2. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att kvalitetssäkra att ekonomiska satsningar på kvinnojourernas verksamhet verkligen kommer dem till godo?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2007/08:213
Webb-tv: Resurser till kvinnojourer
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2007/08:39 Fredagen den 7 decemberProtokoll 2007/08:39 6 § Svar på interpellation 2007/08:213 om resurser till kvinnojourer
Protokoll från debatten
Anf. 24 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Marianne Berg har frågat integrations- och jämställdhetsministern vilka åtgärder hon avser att vidta för att garantera långsiktiga resurser till kvinnojourerna för att de ska kunna göra långsiktiga planeringar för sitt arbete. Hon har också frågat vilka åtgärder ministern avser att vidta för att kvalitetssäkra att ekonomiska satsningar på kvinnojourernas verksamhet verkligen kommer dem till godo. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på frågan.
Kvinnojourerna gör i dag ett mycket omfattande arbete för våldsutsatta kvinnor och deras barn. De utgör ett viktigt komplement till kommunernas arbete. Jag vill dock framhålla att det är kommunerna som har det yttersta ansvaret för att alla som vistas i kommunerna får den hjälp och det stöd de behöver. Detta gäller inte minst våldsutsatta kvinnor.
Genom den ändring i 5 kap. 11 § socialtjänstlagen (2001:453) som trädde i kraft den 1 juli 2007 har kommunernas ansvar att ge brottsoffer stöd och hjälp ytterligare tydliggjorts. Ändringen innebär att socialnämnden särskilt ska, i stället för som tidigare bör, beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av närstående kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation. Detta är en tydlig markering från regeringens sida hur viktigt det är att brottsoffer, och då framför allt kvinnor som utsätts eller har utsatts för våld eller andra övergrepp av närstående samt barn som bevittnar våld, får det stöd och den hjälp de behöver.
Det är viktigt att vi i diskussionen här i dag har utgångspunkten att det är kommunerna som har det yttersta ansvaret. Regeringen kan bistå med möjligheter och förutsättningar för att arbetet med att bekämpa mäns våld mot kvinnor ska tas på allvar ute i kommunerna. Det gör vi, till exempel genom de särskilda utvecklingsmedel som kommunerna tilldelats för att förstärka kvinnojoursverksamheterna. Det handlar om 109 miljoner kronor årligen under 2007 och 2008. Syftet är en långsiktig satsning, och under förutsättning att riksdagen antar regeringens förslag kommer länsstyrelserna att få i uppdrag att årligen besluta om och fördela medel till kommunerna i detta syfte. Regeringen avser att återkomma med villkor och summa för 2009 och följande år.
Ett övergripande mål med utvecklingsmedlen är att kvinno- eller brottsofferjourverksamhet på lokal nivå ska stärkas. Det finns tydliga riktlinjer för vad som krävs för att kommunerna ska få del av pengarna. De förväntas inom ramen för satsningen dels stödja frivilligorganisationernas ordinarie verksamhet, dels verka för att den kan utvecklas samt stimulera nya frivilligorganisationer att starta verksamhet där sådan inte redan finns. Vikten av att samarbete mellan kommunen och de ideella frivilligorganisationerna ökar och utvecklas lyfts också fram.
Kommunen har också till uppgift att följa upp och utvärdera de beslutade insatserna medan Socialstyrelsen i samverkan med länsstyrelserna ansvarar för att följa upp och utvärdera satsningen på nationell nivå. Hela uppdraget ska redovisas till regeringen den 1 juni 2009. Jag kommer därefter att noga gå igenom och analysera resultaten för att försäkra mig om att pengarna blivit använda på ändamålsenligt sätt, vilket också innefattar att de ska ha kommit kvinnojourerna till godo.
Jag vill också passa på att nämna att det utöver de här särskilda utvecklingsmedlen finns statsbidrag som Socialstyrelsen årligen fördelar till ideella organisationer inom det sociala området. För 2007 betalades knappt 20 miljoner kronor ut till organisationer som arbetar mot mäns våld mot kvinnor. Som framgår av den handlingsplan om mäns våld mot kvinnor som nyligen presenterades är vår avsikt att öka det anslaget.
Anf. 25 Marianne Berg (V)
Herr talman! Tack för svaret, statsrådet! Det är bra att regeringen satsar dessa miljoner på att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Men frågetecknet kvarstår fortfarande för mig när det gäller hur regeringen ämnar garantera dels långsiktiga resurser till kvinnojourerna så att de ska kunna göra en långsiktig planering i sitt arbete, dels att pengarna verkligen kommer jourerna till godo. Det saknar jag i svaret.
Statsrådet tar också upp att det i år och år 2008 ska tilldelas 109 miljoner kronor för att förstärka bland annat kvinnojourernas verksamhet. Det är bra och helt i linje med Vänsterpartiets politik.
Kvinnojourernas verksamhet har i vårt land bedrivits med frivilligt arbete i 30 år. Kvinnor arbetar gratis för att samhället inte har tagit ansvaret för mäns våld mot kvinnor och deras eventuella barn. Det är trist och otroligt sorgligt. Men jag ser inte, vare sig i svaret eller i den liggande handlingsplanen, att kvinnojourernas arbete nämnvärt förbättras.
I handlingsplanen står det: "Det arbete som bedrivs inom ideella kvinnojourer, brottsofferjourer och andra frivilligorganisationer är ett värdefullt komplement till det arbete som bedrivs inom ramen för kommunernas stödverksamhet."
Kvinnojourerna ska vara ett komplement, det håller jag med om, men vi vet också att det i de flesta fall är precis tvärtom, nämligen att det är kommunen som är ett komplement. Många är de kommuner som inte tar sitt ansvar för de kvinnor som blivit utsatta för mäns våld. Jag vill påstå att många kommuner ofta skyfflar över ansvaret på jourerna. Samhällets ansvar har enorma brister. Samhället blundar för sitt ansvar och ser inte den könsmaktsordning som råder där mäns våld mot kvinnor är ett av många vapen för att hindra att man kommer till rätta med eller går steg i rätt riktning mot ett mer jämställt samhälle.
Herr talman! Länsstyrelserna ska förmedla pengarna till kommunerna och kommunerna till jourerna. Den gången känner vi väl till. Men hur ämnar statsrådet följa upp att dessa pengar verkligen kommer jourerna till godo? Jag saknar svaret där. En utvärdering och analys har jag förstått ska göras, men hur ska dessa gå till? Är det riggat, om jag får uttrycka mig så, för att alla parter på ett likvärdigt sätt ska kunna komma till tals?
Vi vet att det finns brister där det i vissa kommuner ges väldigt lite pengar till kvinnojourerna. Anledningen till detta kan vara att kommunen anser att det inte behövs någon verksamhet av denna form. Det finns personer som förnekar att våld mot kvinnor över huvud taget eller knappast existerar. Så tolkar jag min hemkommun Vellinges agerande. Eller så kan det vara att en kommun anser att ett samarbete inte fungerat på deras villkor. Det är ett stort problem, för inte ska det väl vara så att jourerna hela tiden ska sitta i knäet på kommunen?
Denna problematik skulle jag önska att statsrådet tog tag i så att jourerna inte ska behöva sitta och vänta och inte ha en väl fungerande verksamhet på grund av att kommunerna aldrig kommer till skott att ge medel eller besked om det ena eller andra projektet är okej. Att ständigt vara beroende av kommunernas godtycke och ständigt driva allt i projektform är en börda. Denna problematik finns, och jag tror säkert att Maria Larsson känner till den.
För att kunna garantera kvinnojourerna långsiktiga resurser och planering undrar jag om statsrådet har något bättre förslag i bakfickan för hur medel till kvinnojourerna kan fördelas så att de får arbetsro och kan göra långsiktiga planeringar.
Hur ska Maria Larsson kvalitetssäkra att ekonomiska satsningar till kvinnojourerna verkligen kommer dem till godo när vi vet att det finns stor problematik inte i alla men i alltför många kommuner? Då räcker det inte att säga att det ska utvärderas.
Anf. 26 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Mäns våld mot kvinnor är ett mycket stort samhällsproblem. Jag har personligen fått många berättelser på vägen från kvinnor som jag har träffat och som har återgett sin livsberättelse. De har ibland lyckats bryta sig loss men till ett mycket högt pris.
Detta är ett problem som jag kan hålla med om har negligerats och blundats för i många sammanhang i vissa kommuner. Man har inte riktigt velat se omfattningen av det.
Jag tror att det är jätteviktigt att vid det här tillfället, apropå diskussionen om komplement och vem som är komplement till vem, säga att kommunerna och frivilligorganisationerna är jämbördiga parter i det här fallet. De kan inte ersätta varandra. Vi vet att i en utsatt situation drar sig många kvinnor för att söka hjälp hos socialtjänsten och bli registrerade och bli en handling som finns hos en myndighet. Därför söker man sig till kvinnojourerna som inte har det kravet på dokumentation. Där kan man få en första kontakt som kan leda vidare till att man i ett senare skede kanske både vågar göra en polisanmälan och söka stöd och hjälp också hos det officiella Sverige.
Det är nödvändigt med en väl fungerande socialtjänst som arbetar på ett kunskapsbaserat sätt ute i kommunerna. Det är också nödvändigt - och det kommer tyvärr att vara nödvändigt åtminstone under den framtid som Marianne Berg och jag kan överblicka - att frivilligorganisationerna får goda förutsättningar att arbeta. Det går inte att ersätta deras arbete eftersom vi vet att många kvinnor då skulle välja att inte söka hjälp alls. Det är den problematiska situation som detta rymmer.
Jag tycker att jag pekar på långsiktiga förutsättningar när jag säger att pengar finns anslagna framöver. De finns för 2007, de finns för 2008. Jag står här och talar tydligt om att de kommer att finnas också för 2009 och 2010, även om summorna inte syns i budgeten ännu. Vi har inte för avsikt att minska detta. Vi ser det som oerhört viktigt och centralt att stödet ligger där och att kvinnojourerna fortsatt kan räkna med det för sin verksamhet. Det finns inga planer på att förändra det på något sätt.
Det här är ett bra tillfälle att ge det som en signal till kvinnojourerna där mycket arbete utförs på ideell nivå.
Jag nämnde också att vi har för avsikt att öka den andra delen av stödet framöver. Vi ser på verksamheten som viktig.
Den andra delen som det frågades om handlade om att det kan vara stora brister i vissa kommuner. Jag kan ibland vara förvånad över hur lite vi vet om den kommunala verksamheten. Som jag nämnde i den förra debatten har vi för avsikt att börja kvalitetsjämföra kommuner också när det gäller det sociala området. Jag tror att det är mycket centralt att ha ett system med kvalitetskriterier att mäta mot på likartat sätt i alla Sveriges kommuner. I dag har vi tillsynsmyndigheter som är egna myndigheter på det regionala planet. De gör också sin tillsyn på olika sätt.
Det finns förbättringspotential. Vi arbetar både med tillsynsfrågan och med ett system för kvalitetsjämförelse. Där är det viktigt att man inte bara tittar på vad socialtjänstens företrädare säger och gör, utan att man mäter det ur ett brukarperspektiv.
Anf. 27 Marianne Berg (V)
Herr talman! Jag inser naturligtvis att frivilligorganisationerna, det vill säga kvinnojourerna i det här fallet, och kommunerna många gånger har ett bra samarbete. Men jag har också sett de stora bristerna. Jag vet också att det är kommunerna som har det yttersta ansvaret. Därför är min sista fråga om statsrådet eventuellt har något i bakfickan eller kan tänka om i den frågan när vi ser de stora problemen med fördelningen via kommunerna.
Som jag ser det finns det ett sätt att gå till väga. Det är att staten direkt ansvarar för resurserna i dialog med kvinnojourerna och att staten och jourerna fortsätter denna dialog och att det inte som nu är en dialog med varje kommun.
Vi vet ju, som har sagts tidigare, att det är ett stort problem för många jourer i landet. Kommunerna prioriterar inte alltid denna form av verksamhet. Det finns, som jag sade tidigare, en mängd svar på det. Det kan nämnas ointresse, förnekande av problem och så vidare. Listan kan göras lång.
I vårt land finns det i dag kvinnojourer i ungefär hälften av kommunerna. Jag är den första att understryka att de jourerna gör ett enormt arbete och besitter en otrolig kompetens när det gäller mäns våld mot kvinnor. Myndigheter som socialtjänsten och polisen säger många gånger klart och tydligt att jourerna ger ett mer heltäckande stöd åt utsatta kvinnor än vad de själva kan erbjuda.
När vi vet allt detta är det sorgligt och upprörande att regeringen som gång på gång sedan den tillträtt har sagt att man vill se till att jourerna och deras arbete kan existera under säkra förhållanden och inte fortsätta under osäkra förhållanden - så tolkade jag ert budskap, och det gladde mig mycket - inte är beredd att se över systemet utan låter det fortsätta på den bana som vi har utvärderat inte fungerar till kvinnojourernas fördel.
Kvinnojourerna ska förhoppningsvis inte finnas i vårt samhälle i flera årtionden till. Så länge inte vi stenhårt och målmedvetet arbetar för ett jämställt samhälle på alla plan lär jourerna finnas kvar. De finns kvar om inte samhället tar sitt ansvar. Jag pekar här på det stora samhällsansvaret som det finns stora brister i vad gäller mäns våld mot kvinnor. Många gånger struntar samhället i den könsmaktsordning som finns.
Som jag tidigare sade är våld mot kvinnor ett vapen för att behålla könsmaktsordningen och inte driva på för ett mer jämställt samhälle.
Jourerna står, oavsett om det är tjejjourer eller kvinnojourer, i stor utsträckning för de praktiska stödinsatserna för våldsutsatta kvinnor. Det är en fristad för tusentals kvinnor och flickor. Jag anser att kvinnojourerna i praktiken tar det samhällsansvar som kommunerna, landstingen eller staten borde axla. Varför ska jourerna fortsätta att existera under osäkra förhållanden med de ytterst små ekonomiska marginaler som många jourer har i dag?
Vänsterpartiet och jag ser naturligtvis positivt på regeringens satsningar för att förstärka och utveckla kvinnojourernas verksamhet. Men vi anser att medlen ska fördelas på ett annat sätt när vi vet att det är svårt för de flesta jourer i landet. Så länge samhället inte tar sitt ansvar måste väl i rimlighetens namn jourerna kunna få arbeta under trygga förhållanden.
Jag hoppas naturligtvis att regeringen ser över det föreliggande förslaget som gäller fördelningen av medel till jourerna och tar ett större ansvar och ett helhetsperspektiv så att det inte ska ligga enbart på kommunborden. Jag tycker att det behöver ses över eftersom vi känner till bristerna. Vi känner till problemet. Det är belyst vid flera tillfällen i dag.
Jag ställer min fråga ännu en gång: Är statsrådet med denna kunskap beredd att se över frågan?
Anf. 28 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Jag tycker att det är viktigt att slå fast att det enligt socialtjänstlagen är kommunerna som har det yttersta ansvaret för att bistå våldutsatta kvinnor. Därför måste medlen fördelas till kommunerna och via kommunerna. Det är de som har det yttersta ansvaret för att se till att varje kvinna som bor i deras kommun får det stöd, det skydd och den hjälp hon behöver.
Den här regeringen har gjort ganska mycket. I samband med att vi lade fram propositionen lade vi också fram förslag om flera åtgärder för att höja kvaliteten i kommunernas arbete så att det kan fungera bättre i hela landet och för att insatserna ska bli mer enhetliga.
Vi gjorde en lagändring där vi sade att ett
bör
blir ett
ska
. Det är inte en frivillighet för kommunerna att ge stöd och hjälp åt våldutsatta kvinnor eller barn som bevittnar våld. Man
ska
- det är inte längre frivilligt. Det är en väldigt tydlig signal om att man måste förbättra sitt arbete på många håll.
Vi har också riktlinjer för tillämpningen av den lagstiftningen och hur den ska tolkas. Det gör att inga kommuner kan vara tveksamma om vilket ansvar de har. Vi har också ökat tillsynen på området. Vi ökar insatserna för att se till att socialtjänsten har ett bra kunskapsstöd när det gäller de här frågorna.
Sammantaget blir det ganska många saker som vi under den korta tid som vi har varit i regeringsställning redan har hunnit införa för att förbättra situationen.
Enhetligheten är väldigt viktig. Det ska inte spela någon roll i vilken kommun man bor för vilken hjälp man får när man är våldsutsatt. Därför är det återigen viktigt att det är kommunerna som har ansvaret och att pengarna måste betalas ut och kanaliseras via dem.
Vi skriver tydligt i riktlinjerna att vi förväntar oss att kommunerna arbetar via frivilligorganisationernas ordinarie verksamhet och att de ser till att utveckla den där den inte finns.
Jag har fått en del synpunkter från små kommuner som säger att man inte kan ha det i den lilla kommunen. Då kan man ju samarbeta mellan två kommuner.
Det brukar visa sig att när man startar en verksamhet är det många fler som behöver den än man kanske först tänkte.
Men, som sagt, det är viktigt att stödet går till kommunerna eftersom det är de som har det lagstadgade ansvaret. Vi kan inte lagstadga ett ansvar för kvinnojourerna. Då förlorar de sin ideella organisationsform, och därmed skulle de också sluta fungera just på det sätt som de är tänkta, att kunna vara en tillflyktsort för den kvinna som inte vill registreras hos en myndighet men som behöver stöd, hjälp och en tillflyktsort. Det är precis detta samspel mellan den ideella sektorn, det civila samhället och det offentliga som vi måste hitta bra former för. Därför tror jag att denna form är väl fungerande.
Nu har vi skärpt lagstiftningen, och vi har skärpt riktlinjerna. Vi har en ökad tillsyn och har sett till att ökat kunskapsstöd finns på plats hos socialtjänsten. Här finns förutsättningar för att bygga ett system som fungerar mycket mer enhetligt i hela landet och som blir ett förstärkt skydd för kvinnor i en våldsutsatt situation.
Anf. 29 Marianne Berg (V)
Herr talman! Jag är mycket väl medveten om kommunernas ansvar i denna fråga. Det är inte det som jag på något sätt har sagt att jag inte känner till. Men eftersom vi ser att det finns stora skillnader i landet när det gäller hur kvinnojourernas verksamhet kan bedrivas vill jag att statsrådet ska se över detta. Det är det som är poängen.
Många kvinnojourer arbetar i dag under väldigt knappa förhållanden, där kommunerna inte betalar ut medel i rätt tid utan ligger och drar på dem och ska vara med och peta i vilket projekt och så vidare som ska igångsättas för att över huvud taget ge medel. Det är en stor problematik, och det är den som jag vill att statsrådet ska se över.
Men det finns mycket att diskutera i denna fråga och som dyker upp efter hand. Kvinnojourerna lever hela tiden med mycket små medel. Samtidigt planerar man att slå ihop tingsrätter i landet. Detta blir problematiskt för många jourer beroende på var man befinner sig i landet. Det blir längre resor, och fler mänskliga resurser kommer att behövas. Det kommer naturligtvis att bli mer tidskrävande och dyrare för jourerna och så vidare. Vem ska stå för dessa extrakostnader för jourerna? Ska pengar tas från projektmedlen, eller hur har ni tänkt? Hur anser statsrådet att det ska kunna lösas på bästa sätt?
Till sist: Hur ska statsrådet verka för att samhället tar sitt fulla ansvar för att det blir ett stopp för mäns våld mot kvinnor, att man ser till att det finns skyddat boende är en sak - det är ett samhällsansvar - men att man ser till att det skyddade boendet även gäller kvinnor med någon form av funktionsnedsättning och missbrukande kvinnor? Och hur ska det garanteras att kvinnojourerna inte ska behöva konkurrera med andra organisationer om de medel som finns tillgängliga i kommunerna? Detta är stora frågor som jag inte på något konkret eller tydligt sätt har sett att regeringen har presenterat.
Anf. 30 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! En ökad likvärdighet i landet är eftersträvansvärd. Jag menar att de förändringar som vi har gjort i lagstiftning, i form av nya skärpta riktlinjer, i form av kunskapsstöd och i form av ökad tillsyn ger möjlighet till en ökad likvärdighet, så att det inte spelar någon roll i vilken kommun man bor för att man ska få stöd och hjälp i en våldsutsatt situation.
Dessa saker är precis satta på plats, och det är ändå rimligt att vi låter dem få verka innan vi gör en utvärdering. Det är därför som utvärderingen ligger en bit framåt i tiden. Signaler som ges under tiden tas naturligtvis till vara. Men vi måste se hur långt det som vi nu har åstadkommit leder. Jag är övertygad om att det förbättrar situationen avsevärt ute i kommunerna till skydd och stöd för kvinnor som far illa.
Sedan är det naturligtvis en problematik att man har längre att åka till tingsrätterna. Men det är en reform som Socialdemokraterna genomförde tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet under den förra mandatperioden. Det är en reform som jag inte var nöjd med i alla delar och som jag också agerade emot. Men det är reform som är beslutad av den tidigare regeringen och som vi nu har att förvalta. Här finns en problematik, men den får nog Marianne Berg lasta framför allt sig själv för och inte den nuvarande regeringen.
Det är egentligen i preventiva insatser för att förhindra mäns våld mot kvinnor som vi hittar lösningen. Vi ska ha ett väl fungerande system när våldsutsattheten finns där. Men framför allt måste vi jobba preventivt för att se till att män inte slår. Den man som slår ska naturligtvis få del av behandling för att hitta andra sätt att hantera aggressioner på. Inom ramen för den nya handlingsplanen finns det förslag om hur detta ska kunna stärkas. Vi ska hitta bra evidensbaserade metoder som kan användas överallt i landet. Det är en viktig del.
En annan viktig del är att redan från början ge grabbar och tjejer sunda värderingar om hur man har relationer med varandra och att man samtalar och inte slår varandra.
Jag vill tacka för debatten och tillönska en god jul.
Intressenter
Frågeställare
Ställd till
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.