rehabilitering i särskilt boende

Interpellation 2002/03:317 av Andersson, Magdalena (m)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld: 2003-04-29
Inlämnad: 2003-04-29
Besvarad: 2003-05-13
Sista svarsdatum: 2003-05-14

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 29 april
Interpellation 2002/03:317
av Magdalena Andersson (m) till socialminister Lars Engqvist om rehabilitering i särskilt boende

När en äldre person flyttar till särskilt boende minskar inte personens behov av rehabilitering. Däremot förändras förutsättningarna för hur det kan ske. Detta visas i en rapport från Socialstyrelsen. Den äldre hamnar i en ny miljö där mycket av personalens arbete handlar om omvårdnad. Det finns en risk att den nyinflyttade snabbt förlorar sina vanor och rutiner, samtidigt som motivationen att självständigt klara av vardagsbestyren snabbt kan avta.

En fungerande rehabilitering kan dels underhålla och förbättra den boendes funktionsförmåga, dels stödja individen att behålla sitt oberoende i en miljö där det är lätt att överlämna alltmer åt personalen.

Äldres rehabilitering bygger i hög grad på att rehabiliteringspersonalen kan arbeta indirekt genom äldreomsorgens baspersonal, vårdbiträden och undersköterskor. Det innebär att baspersonalen har en avgörande roll för rehabiliteringen. De ska kunna klara många saker: att se när bedömning av rehabiliteringsbehov behövs, att inta ett rehabiliterande arbetssätt och att klara av att genomföra specifika rehabiliteringsinsatser till exempel träningsprogram som de fått delegerade till sig.

Socialstyrelsens undersökning visar att personalen som deltog i fokusgrupperna hade det gemensamt att de hade en lång erfarenhet av arbetet med äldre. De visade sig också ha väsentliga kunskaper om hur rehabiliteringen kunde integreras i deras vardagsarbete, men upplevde samtidigt många hinder som resulterade i att de boende inte fick den rehabilitering de hade behov av. Man såg bland annat:

Det är viktigt att så många som möjligt bland baspersonalen har kunskap både om arbetet med äldre i allmänhet och om ett rehabiliterande arbetssätt. Möjligheten att praktiskt genomföra arbetet hindras effektivt av en arbetssituation som utmärks av vakanser och tillfälliga vikarier. En pressad arbetssituation för den mer erfarna personalen leder till att olika typer av rehabiliteringsinsatser prioriteras bort.
Möjligheten att delegera rehabiliterande insatser till baspersonalen beror, förutom på baspersonalens kompetens och arbetssituation, också på deras tillgång till stöd i form av handledning och en kontinuerlig uppföljning av insatserna. Det bör därför finnas en tydlig, rimlig och i praktiken fungerande gräns för vad baspersonal och vad rehabiliteringspersonal ska göra.
Den äldres kontaktperson är den bland personalen som ska veta hur den boende bäst ska stödjas utifrån sin specifika förmåga. Det är viktigt att denna kunskap sprids bland fler i den boendes omgivning. Även om det finns dokumenterat hur arbetet ska genomföras är det få som tar del av denna dokumentation. Risken är uppenbar att rehabiliterande inslag i arbetet inte blir av när det är någon annan än kontaktpersonen som utför arbetet.
Under samtalen i fokusgrupperna framkom att flera bland baspersonalen upplevde att de blev dåligt och ibland nedlåtande bemötta av rehabiliteringspersonalen. De båda yrkeskategorierna behöver ha ett gott samarbete om de boendes rehabilitering ska främjas. De är därför viktigt att samarbetet mellan baspersonal och rehabiliteringspersonal bygger på ömsesidig respekt för varandra och varandras olika yrkesroller.
Det är viktigt att rehabiliteringspersonalen finns tillgänglig vid behov. Vid flera av de boenden som ingick i studien visade det sig att kontakten med rehabiliteringspersonalen fick lov att ske via telefonsvarare, lappar och faxmeddelanden.
Många av de boende och även deras anhöriga hade enligt studien svårt att förstå varför personalen integrerade rehabiliterande insatser i sitt arbete. Det är därför viktigt att arbeta för att den boende och även eventuella anhöriga är motiverade, förstår och ser ett mål med rehabiliteringsinsatserna.

Studien om äldres rehabilitering i särskilt boende illustrerar hur sårbar rehabiliteringen är. Det är många länkar @ personalomsättning, baspersonalens kompetens, tillgång till handledning, rehabiliteringspersonalens tillgänglighet, samarbetsklimatet mellan bas- och rehabiliteringspersonal, de äldres och anhörigas motivation etcetera @ som måste hålla måttet för att rehabiliteringen ska komma de boende till del. Rehabiliteringen riskerar ständigt att rinna ut i sanden eller prioriteras bort även om insatserna både är beslutade och påbörjade.

Vad avser statsrådet att göra för att förstärka de länkar i rehabiliteringskedjan som är alltför svaga, så att nödvändig rehabilitering inte bara blir beslutad utan också genomförd?

Debatt

(6 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2002/03:317

Webb-tv: rehabilitering i särskilt boende

Protokoll från debatten

Lars Engqvist (S)

Anf. 18 Lars Engqvist (S)

Herr talman! Den studie från Socialstyrelsen som vi pratar om beskriver på ett väldigt klart och konkret sätt de brister som finns när det gäller rehabilitering av äldre människor som bor i särskilda boenden. Egentligen tycker jag de här bristerna är ganska för- vånande. De borde vara det i alla fall. I själva verket vet man att en gammal människa som inte får den rehabilitering som behövs kommer att bli i ett sämre skick än tidigare, och när man är sämre behöver man ännu mer stöd, hjälp och vård i framtiden än man behövde tidigare. Jag är övertygad om att det hos alla inblandade finns en god vilja, en uppriktig strävan efter att göra verksamheten bra. Men det brister alldeles för ofta, och det ser man också i den här studien. Om perso- nalomsättningen är alltför hög så brister det i kun- skapsöverföringen mellan dem som lämnar och dem som kommer. Om kompetensen hos baspersonalen brister så kommer själva rehabiliteringen att få bris- ter. Om inte handledningen fungerar på ett vettigt och strukturerat sätt blir det också brister. Om samarbetet mellan olika personalkategorier inte fungerar blir det brister igen. Om de gamla själva inte förstår vad det egentligen handlar om, det här att väva in rehabili- tering i vardagslivet, då blir det brister. Om sedan de anhöriga inte är med på tåget brister det. Det säger sig självt och är naturligt att det är på det viset. Sammantaget blir det så att rehabiliteringen, pre- cis som Socialstyrelsen skriver, riskerar att brista och rinna ut i sanden eller att prioriteras bort, även om det finns en god vilja och insatserna är både beslutade och påbörjade. När vi gjorde ädelreformen blev det väldigt stora förändringar för äldreomsorgen i vårt land. Jag tror att det aldrig någonsin har byggts och satsats så mycket som då. De gamla sjukhemmen försvann i en rasande takt, och nya moderna och fina äldreboenden byggdes - allt för att alla gamla skulle få ha det så värdigt, respektfullt och gott som möjligt, precis som vi alla ville. Men barriärer finns kvar. Landstingen, som fick lämna ifrån sig pengar till kommunerna, hävdar att det mesta är kommunernas uppgifter. Kommunerna säger att sjukvården är något som landstingen ska ägna sig åt. Men det är inte så att man skickar hem döende människor från sjukhusen och att man säger att de är medicinskt färdigbehand- lade, som man gjorde då. Nu har det uppstått en dis- kussion mellan kommun och landsting om hur man ska hantera detta. Det finns brister i kommunikationen, och precis som socialministern säger i sitt svar är det något som man måste jobba med. Det ska bli intressant att följa den plan om kompetensförsörjning som socialminis- tern talar om och framför allt vad utfallet av den se- dan blir. Det finns, tyvärr, alldeles för många planer i vårt land som stannar vid just planer och välmenande tankar och som inte blir det där som hittar ut till själ- va verksamheten. Jag skulle vilja ta upp problemet med brister i lä- karmedverkan när det gäller våra gamla. På alldeles för många äldreboenden vittnar personal om hur svårt och hopplöst det är att ha en ordentlig läkarkontakt, både för de boende och som stöd för personalen. Även om det är en landstingsuppgift skulle det, det är jag övertygad om, vara en tillgång för kommunen att kunna ha en egen äldreläkare. I nuläget finns det regler som begränsar detta. Det är alltså alldeles okej att ha en skoldoktor men inte att ha en äldredoktor. Jag vill därför fråga: Är ministern beredd att arbeta för att ge kommunerna en möjlighet att öka sin egen kompetens och kunskap och att hjälpa till och stötta den egna personalen inom äldreomsorgen och också ge de äldre en bättre till- gång till läkare? Med andra ord: Är ministern beredd att ändra re- gelverket så att kommunerna får möjlighet att själva anställa läkare eller sluta avtal med enskilda privat- praktiserande doktorer?

Lars Engqvist (S)

Anf. 20 Lars Engqvist (S)

Herr talman! Först vill jag tacka socialministern för ett intressant besked. Jag hoppas att utredningen om ädelreformen inte håller på alltför länge utan att vi ganska snart kan komma fram till ett beslut i frå- gan. När det handlar om gamla människor och om re- habiliteringen i särskilt boende spelar det liksom ingen roll om varenda person kring den gamla är informerad och vet hur allting ska gå till om inte också den äldre och den äldres anhöriga känner sig delaktiga i detta. Det gäller att förstå att det är viktigt att mamma själv ska damma sitt rum och att det inte beror på att det är för lite personal utan att det beror på att hon på ett naturligt sätt ska röra sig. Genom att utföra något som är nyttigt känner också hon sig nyttig. Det här är alltså bra för både kroppen och själen. Jag tror att det finns alldeles för mycket brister i kommunikationen om just detta mellan dels dem som arbetar med de gamla, dels de gamla och framför allt de anhöriga till äldre. Ett extra bidrag till det dåliga samvete som man som anhörig har därför att man alldeles för lite, alldeles för sällan, hälsar på hos de äldre som man har i sin närhet är att man kanske känner eller tror att de inte har det så bra. De får ju till och med damma sitt rum själva - de kan alltså inte ha någon personal där. Så här kan man nog beskriva varenda del i reha- biliteringskedjan. Jag tänker då på den svaga länk som gör att hela kedjan rasar. Jag tror också att det, tyvärr, finns mycket att göra när det gäller personalens eget beteende och upp- förande gentemot varandra. Men visst fungerar det alldeles utmärkt på många ställen. Det är dock inte det som är bra och som fungerar som märks och som diskuteras - det är ju inte den fungerande rehabiliter- ingen som märks - utan det är den som inte fungerar som märks. Studien visar alltför tydligt, menar jag, att det finns revirgränser och att det finns attityder här - äldre gentemot yngre och olika yrkesgrupper mot varandra - och att man alldeles för mycket ser till sitt eget revir och glömmer varför man är på sitt jobb, att man är där därför att det finns gamla människor som behöver hjälp och stöd. För några år sedan praktiserade jag i egenskap av socialnämndsordförande på ett par olika äldreboen- den. På några av dem mötte jag en fantastiskt härlig stämning. Man mådde gott när man gick hem där- ifrån. På något annat var det en alldeles förfärligt trist och tråkig stämning. Där var de äldre till besvär. De var ett störande inslag i verksamheten. Så får det inte vara. Herr talman! Som ett exempel var det så att en äldre dam bad mig om påfyllning på kaffet. Jag sade: Visst ska du få det. Jag blev tillsagd av personalen att det inte var lämpligt. Jag trodde att det berodde på att denna gamla människa inte tålde kaffe. Men det visa- de sig att så var det inte. Man sade så här: Vi brukar bara ge dem en kopp kaffe i stöten, annars kissar de så mycket. Så får det inte vara. Detta är nutid, och det är sant. Därför är det så oändligt viktigt att vi hela tiden när vi talar om de gamla ser till dem precis som dem de är. Vi ska se till Sara som den hon är och till Erik som den person han är. Jag menar att sådana personer som känner att de inte mår bra, inte trivs och känner att miljön inte är rätt, eller där de anhöriga känner att det är så, ska kunna göra sina egna val. De ska kunna välja någon- ting annat, eller deras anhöriga ska kunna göra det. Vi har som Moderater förslag om äldrepeng. Det betyder att man som gammal ska ha rätt att flytta vart man vill i landet och att pengarna för vård och om- sorg ska följa den som är gammal. Det vore välgö- rande om socialministern höll med om att det är varje gammal människas rättighet.

Magdalena Andersson (M)

Anf. 21 Magdalena Andersson (M)

Herr talman! Jag ska börja där Magdalena An- dersson slutade, nämligen i diskussionen om äldre- peng. Jag menar att Moderaterna har tänkt fel just på det området. Äldreomsorgen ska vara en samhällelig och gemensam skyldighet gentemot de äldre. Varje äldre som är i behov av stöd och omsorg ska självfallet själv kunna välja formerna för stödet, själv kunna påverka hur det ska utvecklas och naturligtvis också ha möjligheter att välja i vilket hem man vill bo. Det är svårt att leva upp till detta helt enkelt för att utbudet av äldreomsorg och särskilda boenden är begränsat. Men så långt det över huvud är möjligt ska man erbjuda människor detta. Äldrepengen kan dessvärre bli början till motsat- sen. Vårgivarna kommer att tala om för den äldre: Passar det inte kan du ta din peng och gå. Det blir ett sätt att motivera dålig kvalitet, eller i varje fall försva- ra dålig kvalitet. Vår utgångspunkt är att oavsett vad du har valt, oavsett var du bor någonstans, i vilket äldreboende eller på vilket sjukhem du är, ska du ha anledning att ställa mycket höga krav på vården och omsorgen. Det ska verkligen vara höga krav. Det ska inte vara så att man då möts av beskedet: Du kan gå härifrån. Äldrepengen kan dessvärre legitimera dålig kva- litet snarare än det som jag vet att Moderaterna öns- kar sig, en drift eller en drivkraft för bättre kvalitet. Jag skulle i stället för Magdalena Anderssons val av linje säga: Låt oss se till att rätten att välja och rätten att påverka gäller hela äldreomsorgen oavsett vad man väljer. Detta ska vara en del av det löfte vi ger nästa generation av äldre. Sedan något om detta med rehabiliteringen. Det är viktigt att påpeka att möjligheten till en god rehabili- tering inte bara har att göra med att man har tillgång till rehabiliteringspersonal. Det handlar också om kunskapsnivån hos baspersonalen. Det är viktigt att så många som möjligt av övrig personal, baspersonalen i äldreomsorgen, har kunska- per om hur man arbetar med rehabilitering. Det är viktigt att de får stöd och handledning i rehabiliter- ingsfrågor. Det är också viktigt att de har ett gott samarbete med den rehabiliteringspersonal som finns. Detta påpekar jag helt enkelt därför att rehabili- tering inte är alldeles lätt att avgränsa. Det är en del av hela äldreomsorgen. Det behövs specialister och specialutbildad personal. Men vi behöver framför allt se till att alla som deltar i äldreomsorgen har kunskap om hur rehabilitering går till och vad som krävs. Jag tror att det som avgör möjligheten i framtiden att skapa en bra rehabilitering är att vi klarar perso- nalrekryteringen allmänt till äldreomsorgen både av särskild personal och av personal i allmänhet. Vi behöver utöka kvaliteten i svensk äldreomsorg genom att helt enkelt ge kommunerna möjligheter att rekry- tera inte tusentals utan tiotusentals fler. Vi har rekryterat 30 000 fler den senaste femårs- perioden. Men det behövs minst lika många till under de kommande åren för att vi ska kunna säga att vi har en god äldreomsorg.

Lars Engqvist (S)

Anf. 22 Lars Engqvist (S)

Herr talman! Jag som kommer från Jönköpings län och bor i Jönköping har Gislaved inte så långt ifrån mig. Jag har uppfattningen att det inte är rimligt att en anhörig ska känna sig tvingad att sätta in en bandspelare på mammas rum för att han känner att han inte skulle bli trodd eller uppmärksammad an- nars. Så ska det självklart inte vara. Det förslag som vi har till äldrepeng betyder att man som gammal ska ha rätt att flytta vart man vill i landet. Det ska vara så att när jag blir gammal är det inte personalen som säger till mig att jag får dra. Det är jag som säger: Hallå, hallå, nu passar det inte. Jag tar och vänder mig någon annanstans. Det är själva poängen med äldrepengen plus att jag också ska kunna flytta till en annan kommun utan att den kommunen ska känna sig oändligt besvärad av att det kommer 25 glada pensionärer som flyttar in som man vet sedan belastar den kommunala budgeten alldeles förfärligt om några år. Hösten 2001, två år sedan, bodde 118 000 perso- ner i särskilt boende. Det är klart att det är förfärligt många människor som blir inblandade i vården, om- sorgen och hela rehabiliteringskedjan. Socialminis- tern har rätt. Att sköta det mesta av det är kommu- nens ansvar. Men vi här i huset har också ett stort ansvar för vad som händer. Just därför är det min uppfattning att vi ska göra det vi kan. Vi ska ändra på regelsystemet så att kom- munerna får en möjlighet att anställa en äldreläkare. Kanhända det kan bli på det sättet inom en kort tid. Jag är glad att höra detta. Just därför ska vi också införa en äldrepeng, herr talman. Vi ska införa ett system som gör att gamla människor ska anses vara myndiga också när de vis- tas på ett äldreboende.

Magdalena Andersson (M)

Anf. 23 Magdalena Andersson (M)

Herr talman! Jag vill bara göra ett kort påpekande. Vi får inte fler läkare och fler äldreläkare i landet för att de byter arbetsgivare från landstigen till kommu- nerna. Vad det handlar om är att utnyttja den kompe- tens vi har på rätt sätt. Det är möjligt att det kan vara att de byter arbetsgivare. Men det är inte så att vi får tillgång till fler läkare för att kommunerna anställer dem, vilket man ibland kan tro av den allmänna de- batten. Det handlar helt enkelt om att få samverkan och hela vårdkejdan att fungera. Det gäller att se till att läkarna är i äldreomsorgen och att de deltar i arbetet att utveckla omsorgen för de äldre. Vi har nu gett i uppdrag åt utredarna av Ädelreformen att se över vad som krävs för förändringar. Sedan återigen till äldrepengen. För de allra flesta äldre som är i behov av omfattande vård och omsorg är valet av särskilt boende eller valet av sjukhem det sista stora valet de gör i livet när det gäller förutsätt- ningar. Då menar jag att det viktigaste man ska säga till dessa är att de har anledning och ska ha rätt att ställa mycket höga krav. Det är en klen tröst att säga: Du har ju fått din peng, du kan ta pengen med dig och byta. Jag tror inte att det hjälper när det handlar om att skapa en god trygghet i framtiden. Utgångspunkten måste vara att vi gemensamt ska betala äldreomsorgen. Man ska som äldre ha rätt att ställa mycket höga krav. Oavsett vad jag har valt ska jag vara medveten om att de kraven har kommunerna, och äldreomsorgen som ansvarar för verksamheten, skyldighet att leva upp till oavsett peng.

Lars Engqvist (S)

Anf. 24 Lars Engqvist (S)

Herr talman! Mikael Odenberg har ställt fem frå- gor om regeringens ägarförvaltning rörande ersätt- ningsnivåer och insyn. När det gäller Mikael Odenbergs frågor är det an- geläget för mig att börja med att redovisa några vikti- ga grundprinciper för regeringens ägarstyrning. Vårt arbete med ägarstyrningsfrågor är erkänt och uppmärksammat både i Sverige och utomlands. Öp- penhet har varit ett av regeringens viktigaste och mest prioriterade verktyg i dess ägarutövning. Min mening är att de statligt ägda företagen såväl när det gäller att teckna anställningsavtal enligt re- geringens riktlinjer som när det gäller att redovisa detaljerad och tydlig information om dessa avtalade ersättningar sköter detta väl. Som ett led i regeringens kontinuerliga utveck- lingsarbete har jag tidigare i år meddelat att befintliga riktlinjer ska utvärderas. Först på tur står just riktlin- jerna för anställningsvillkor. Att de riktlinjerna fun- nits ända sedan 1996 visar att regeringarna sedan dess har varit förekommande. Personligen vill jag också betona vikten av den offentliga debatten. Jag menar att vi på många håll i näringslivet, inte bara utomlands utan också i Sveri- ge, sett en utveckling som gått alltför långt. Med ledande befattningshavare som beviljats alltför höga löner, bonus om det går bra och fallskärm om det går dåligt, måste det beskrivas som en utveckling bortom allt sunt förnuft. Min bild är att de statliga bolagen har skött sig väl på den här punkten och att befintliga riktlinjer har varit viktiga för att åstadkomma detta. Men ännu viktigare är en öppen diskussion om vilka ersättningar som styrelser beviljar. Jag har så sent som i förra veckan påpekat för ett par hundra styrelseledamöter i de statliga bolagen hur viktigt det är att de öppet redovisar och motiverar de ersättningar som styrelsen beviljar ledande befattningshavare i bolagen. Med anledning av Odenbergs fråga om bonus i SAS vill jag betona att det är styrelsen som ytterst ansvarar för de avtal den träffar, och den måste vara beredd att motivera och försvara de avtalen. Från 2002 ska de statligt ägda företagen i likhet med börsbolag lämna kvartalsrapporter från och med i år. Min åsikt är dock att vi inte ska nöja oss med att vara lika bra som börsbolagen. Jag vill skruva upp kraven ytterligare, och har därför uppmanat styrelser- na i de statliga bolagen att lämna bokslut innan den 31 januari. Min förhoppning är att detta ska vara verklighet från och med bokslutet för 2004. När det gäller frågan om öppna bolagsstämmor praktiseras detta redan av flera statligt ägda företag. Det är något som regeringen har uppmuntrat och uttryckt bland annat i förra årets skrivelse om företag med statligt ägande. I detta sammanhang kan jag bara beklaga att riks- dagsledamöterna sällan utnyttjar sin möjlighet att vara med vid bolagsstämmorna i de statligt ägda företagen. Det är en möjlighet som de har haft i tjugo år. När det gäller Odenbergs fråga om riksdagsleda- möternas insyn i de statliga bolagen så kan riksdagen och dess utskott ta del av alla uppgifter hos Reger- ingskansliet rörande statliga bolag, även sådana upp- gifter som omfattas av sekretess. Regeringskansliet ansvarar för förvaltningen av aktiebolag som lyder under aktiebolagslagen. Därtill är flertalet bolag konkurrensutsatta och måste därför ges möjlighet att verka på samma villkor som sina konkurrenter. Därför förekommer det att handlingar som innehåller affärshemligheter hemligstämplas. Jag har inte för avsikt att verka för att denna ordning ska ändras. Låt mig avsluta med en förhoppning att interpel- lanten med sitt intresse för företagsfrågor inte missar den skrivelse regeringen kommer att lämna till riks- dagen senare i maj månad avseende just de här frå- gorna.

Intressenter

Frågeställare

Magdalena AnderssonModeraterna

Besvarad av

Lars EngqvistSocialdemokraterna