Regeringens uppdrag till Transportstyrelsen gällande färdtjänsten
Interpellation 2025/26:355 av Adrian Magnusson (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad
- 2026-02-22
- Överlämnad
- 2026-02-23
- Anmäld
- 2026-02-24
- Sista svarsdatum
- 2026-03-10
- Svarsdatum
- 2026-03-20
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Infrastruktur- och bostadsminister Andreas Carlson (KD)
Regeringen har nyligen beslutat att ge Transportstyrelsen i uppdrag ”att kartlägga hur kraven skiljer sig åt och vilka kriterier som faktiskt används när färdtjänst beviljas”. Transportstyrelsen ska redovisa resultatet av uppdraget i januari 2027.
Beslutet om uppdraget har mötts av skarp kritik från exempelvis Synskadades Riksförbund. Kritiken är förståelig då frågorna som regeringen nu vill utreda redan har utretts. För snart tre år sedan överlämnade myndigheten Trafikanalys till regeringen resultatet av sin utredning gällande just dessa frågor.
Infrastrukturministern har i tidigare interpellationsdebatter gällande just de olika bedömningarna av tillgången till färdtjänst ute i landet uppgett att resultatet av Trafikanalys utredning bereds i Regeringskansliet. Det framkommer av pressmeddelandet från regeringen gällande uppdraget till Transportstyrelsen att utredningsresultatet från Trafikanalys utredning ska kompletteras. Det framkommer inte varför regeringen inte går vidare med dessa förslag, trots att de legat på regeringens bord i snart tre år.
Mina frågor till infrastruktur- och bostadsminister Andreas Carlson är därför:
- Av vilken anledning har ministern och regeringen beslutat att utreda frågorna om den i landet olikartade hanteringen av färdtjänsttillstånd ännu en gång?
- Vad tänker ministern och regeringen vidta för åtgärder med resultatet av den utredning som Trafikanalys presenterade för regeringen i mars 2023?
Debatt
(11 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2025/26:355
Webb-tv: Regeringens uppdrag till Transportstyrelsen gällande färdtjänsten
Dokument från debatten
- Fredag den 20 mars 2026Kammarens föredragningslistor 2025/26:94
- Protokoll 2025/26:94 Fredagen den 20 marsProtokoll 2025/26:94 Svar på interpellation 2025/26:355 om regeringens uppdrag till Transportstyrelsen gällande färdtjänsten
Protokoll från debatten
Anf. 24 Infrastruktur- och bostadsminister Andreas Carlson (KD)
Herr talman! Adrian Magnusson har frågat mig av vilken anledning jag och regeringen har beslutat att utreda frågorna om den i landet olikartade hanteringen av färdtjänsttillstånd ännu en gång samt vilka åtgärder jag och regeringen tänker vidta med anledning av resultatet av den utredning som Trafikanalys presenterade för regeringen i mars 2023.
Jag har vid ett flertal tillfällen under mandatperioden besvarat frågor och interpellationer från riksdagsledamöter gällande färdtjänsten. Vid dessa tillfällen har jag meddelat att rapporten från Trafikanalys bereds inom Regeringskansliet. Som en del i beredningen har nu regeringen uppdragit åt Transportstyrelsen att utreda och belysa samtliga kriterier som beaktas av tillståndsgivande myndigheter i form av kommuner och regionala kollektivtrafikmyndigheter. Syftet är att identifiera skillnader i tillämpningen mellan de olika tillståndsgivarna som underlag för den vidare beredningen.
Jag har flera gånger tidigare uttryckt att regeringen ser allvarligt på den rapportering som förekommit om att kraven för att bevilja tillstånd till färdtjänst för vissa grupper har skärpts på några håll i landet utan att någon ändring i lagen har skett.
I den ramlag – lagen (1997:736) om färdtjänst – som reglerar rätten till färdtjänst anges att tillstånd till färdtjänst ska meddelas för dem som på grund av ett funktionshinder som inte endast är tillfälligt har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationsmedel. Hur vissa huvudmän kan göra tolkningen att exempelvis personer med omfattande synskada inte möter ett funktionshinder som innebär att tillstånd till färdtjänst ska beviljas enligt färdtjänstlagen kan bara ansvariga huvudmän svara på.
Jag vill även påminna om att det inte föreligger några hinder för ansvariga huvudmän att vara generösare i sin tillämpning av lagen än vad som förekommer på flera håll i landet. Frågan om färdtjänst är viktig, och jag kommer att fortsätta följa den noga.
Anf. 25 Adrian Magnusson (S)
Herr talman! Tack, infrastrukturministern, för svaret på den här interpellationen! Den är ställd med anledning av regeringens – i min och många andras mening – mycket märkliga hantering av lagen om färdtjänst.
Jag tycker att det inledningsvis är på sin plats med någon form av historisk resumé.
Vi har under en längre tid sett en utveckling där det görs olika bedömningar när det gäller rätten till färdtjänst i olika delar av landet. Den förra regeringen gav myndigheten Trafikanalys i uppgift att utreda vilka lagstiftningsåtgärder som skulle kunna vidtas för att råda bot på denna utveckling. Trafikanalys överlämnade sina slutsatser till den här regeringen och till infrastrukturministern i mars 2023. Sedan dess har inte mycket hänt med rapporten och slutsatserna.
Den ojämlika bedömningen av färdtjänsttillstånd har fortsatt. I Skåne har dövblinda blivit av med sin färdtjänst och i vissa fall tvingats sluta arbeta. Några har lyckats behålla sin färdtjänst men först efter upprivande och psykologiskt påfrestande processer i förvaltningsrätt och kammarrätt.
Herr talman! Precis som statsrådet redogjorde för kan man inte påstå att den här frågan har glidit under den politiska radarn. Det har hållits ett antal interpellationsdebatter i frågan, bland annat mellan mig och ministern för ungefär ett år sedan. Medan detta har pågått ute i Sverige och människor har blivit av med sina färdtjänsttillstånd har svaret varit att frågan bereds i Regeringskansliet. Det har hänvisats – och så sker även i dag, i viss mening – tillbaka till landets kommuner och regioner. Man säger från regeringens sida att det går att göra andra bedömningar.
Myndigheten Trafikanalys var dock tydlig i sina slutsatser: Lagstiftningen är bristfällig. Det tycker också i stort sett alla andra som är involverade i frågan, inte minst Synskadades Riksförbund.
Herr talman! I vissa frågor är den här regeringen mycket generös – om jag får uttrycka det så – i sin tolkning av beredningskravet. Viss lagstiftning bereds mycket snabbt och trycks igenom olika instanser. Den kommer till riksdagen och röstas igenom trots att Lagrådet säger att den inte uppfyller beredningskravet.
I det här fallet bereddes en utredning från Trafikanalys i tre år. Ett drygt halvår före valet kom plötsligt ett besked, men inte det som Benny Rosdahl, Caisa Ramshage eller andra som blivit av med sin färdtjänst hade väntat på. Beskedet var i stället att frågan skulle utredas ytterligare – att det behövdes ytterligare beredning efter att utredningen från Trafikanalys legat på regeringens bord i tre år.
I den interpellation vi diskuterar i dag, herr talman, har jag frågat varför det är så att regeringen tycker att den här frågan behöver utredas ytterligare, i strid med vad alla andra inblandade tycker. Svaret jag får är att det behövs någon form av kartläggning ute i landet. Den kartläggningen kunde ha gjorts betydligt tidigare om den nu var så viktig. Nu förläggs den, efter tre års väntan, i stället över valrörelsen. Av en slump ska Transportstyrelsen presentera sina slutsatser för regeringen i januari 2027. Som det kan bli, herr talman!
Jag tänker nu läsa upp vad man sagt från Synskadades Riksförbund, eller SRF: För oss på SRF är beslutet svårt att förstå. Regeringen utreder något som vi redan vet. Synskadades Riksförbund har kallat denna hantering ett svek.
Fler färdtjänsttillstånd kommer att dras in för synskadade medan den här kartläggningen pågår i tio månader. Det kommer att ha gått över fyra år från det att Trafikanalys lämnade sina förslag innan någon form av lagstiftningsförändringar kommer på plats. Jag förstår faktiskt inte, herr talman, varför regeringen är så avig i den här frågan. Debatten är ju lång, men än så länge har vi inte kommit närmare något svar på detta.
(Applåder)
Anf. 26 Åsa Karlsson (S)
Herr talman! Jag vill tacka ledamoten Adrian Magnusson för en mycket viktig interpellation.
Redan 2023 redovisade Trafikanalys ett regeringsuppdrag. Myndigheten noterade att rättspraxis gällande synskadades rätt till färdtjänst hade utvecklats åt ett håll som inte återspeglades i intentionerna i lagen om LSS. Trafikanalys föreslog därför ett förtydligande av kriterierna för tillstånd till färdtjänst.
Frågan har nu beretts i Regeringskansliet i tre år. Interpellationer och frågor har ställts till infrastrukturministern, som återkommande har svarat att frågan är viktig och att resultatet av Trafikanalys utredning bereds i Regeringskansliet.
Efter tre år har ingenting hänt. Personer som är blinda eller som har en grav synnedsättning nekas i allt högre grad rätt till färdtjänst. Orsaken är inte ändrad lagstiftning utan åtstramad rättspraxis.
Svårigheter att orientera sig i olika miljöer och att röra sig säkert i trafiken anses inte längre vara tillräckliga förflyttningssvårigheter i färdtjänstlagens mening. Synskadade förväntas kunna lösa sitt resande genom att träna in ett obegränsat antal sträckor till och från den allmänna kollektivtrafiken, vilket resulterar i ökad isolering och svårigheter att genomföra studier och klara ett arbete.
Min fråga blir därför: När kommer regeringen att komma med ett konkret förslag för att styra upp färdtjänstlagen, och vilka åtgärder tänker infrastrukturministern och regeringen vidta för att synskadade ska återfå sin självklara rätt till färdtjänst?
(Applåder)
Anf. 27 Christofer Bergenblock (C)
Herr talman! Jag tackar för möjligheten att delta i den här viktiga debatten.
Precis som har sagts här presenterade Trafikanalys i mars 2023 sin rapport om färdtjänsten i Sverige. I rapporten konstaterades stora brister och stora behov av att revidera färdtjänstlagen för att förtydliga den. Därefter har infrastrukturministern fått frågor vid riksdagens frågestund samt deltagit i interpellationsdebatter, och svaret har hela tiden varit att frågan bereds i Regeringskansliet.
Herr talman! I tre års tid har vi fått svaret att frågan bereds i Regeringskansliet. Vad har då beredningen landat i? Jo, den har landat i att man nu tillsätter en ny utredning för att titta på hur kommunerna och regionerna hanterar frågan om färdtjänst. Ska det ta tre år att landa i en så oerhört enkel analys och ett så oerhört enkelt uppdrag? Nej, det är klart att det inte ska. Det här visar på någonting annat, nämligen regeringens totala ointresse för funktionshinderspolitiken.
Det är inte bara den här frågan inom funktionshinderspolitiken som regeringen har fördröjt. Ledsagningen är en minst lika viktig fråga för de synskadade, och i många av de avslag för färdtjänst som människor har fått hänvisas det till att de i stället ska använda sig av ledsagning för att kunna åka med den ordinarie kollektivtrafiken. Även gällande ledsagning finns det en utredning som regeringen har berett under tre års tid, från det att Socialstyrelsen kom med en rapport sommaren 2023.
Det här är ju otillständigt. Det är ett uppenbart ointresse, och regeringspartierna tävlar uppenbarligen om vem som ska vara mest ointresserad av de här frågorna. Det går ut över funktionsnedsatta och äldre som är i behov av att få dessa rättigheter tillgodosedda.
Det gjordes nyligen en undersökning, i november 2025, där riksdagspartierna fick svara på frågan hur man ser på Trafikanalys utredning från 2023. Vill man genomföra det som står där? Då svarade faktiskt sju av åtta partier att de var positiva till att genomföra innehållet i utredningen. Det åttonde partiet – som svarade nej – var Kristdemokraterna, så det är kanske ingen slump att det är Kristdemokraterna som sitter med infrastrukturministerposten. Partiet är ju inte engagerat i eller intresserat av att lösa frågan.
Det regeringen gör är helt enkelt att skjuta upp frågan till efter valet och tänka att man därmed kanske inte behöver debattera den. Men jag tror att vi är rätt många som vill debattera funktionshinderspolitik i den här valrörelsen. Inte minst vill vi debattera att regeringen skjuter upp frågan om huvudmannaskapet för personlig assistans och skjuter upp frågan om ledsagning. Man skjuter upp frågan om tolktjänst, och man skjuter upp frågan om färdtjänst. Detta är nämligen frågor som man inte är tillräckligt intresserad av och engagerad i.
Senast återkom det här att man skyller på kommunerna. Man säger att det är upp till kommunerna och att de alltid kan ge ledsagning och färdtjänst, även när de inte är tvingade. Men vi sitter ju i den lagstiftande församlingen. Regeringens uppdrag är att se över befintlig lagstiftning och ta fram nya lagförslag när det behövs, och där har regeringen misslyckats. I det här fallet var det tydligt redan i mars 2023 att det behövs ny lagstiftning. Var är den, statsrådet Andreas Carlson?
(Applåder)
Anf. 28 Infrastruktur- och bostadsminister Andreas Carlson (KD)
Herr talman! Det stämmer ju inte riktigt att jag skyller på kommunerna, som Christofer Bergenblock beskriver det som, när jag helt enkelt redogör för var ansvaret ligger.
Ansvaret för kvaliteten i färdtjänsten är ett regionalt åtagande. Lagen om färdtjänst anger att varje kommun gentemot sina invånare ansvarar för att färdtjänst av god kvalitet anordnas. Färdtjänstlagen är en ramlagstiftning och reglerar inte i detalj samtliga villkor som ska gälla i färdtjänsten. Vissa regioner tillämpar en mer generös tillståndsgivning än den absoluta miniminivå som kan uttolkas ur lagen. Detta framgår också av rapporteringen i medierna.
Det vi har konstaterat i beredningen av det här ärendet är att det skiljer sig åt i olika delar av landet. Det har också hänt en hel del sedan 2023. Trafikanalys rapport gjordes under pandemin och presenterades kort därefter. Om man tittar på Trafikanalys egen statistik för åren efteråt kan man konstatera att antalet färdtjänsttillstånd 2024 låg på ungefär samma nivå som före pandemin räknat i antal tillstånd per invånare.
Det skedde alltså en synlig och tydlig nedgång i både antalet tillstånd och antalet färdtjänstresor under pandemin. Det kan därmed inte uteslutas att pandemin påverkade nedgången i landet, men därefter har tillståndet per invånare ökat på många håll.
De skillnader som finns illustreras när man tittar på olika län. För att replikera även på partiinlägget kan vi titta på Örebro län, där Kristdemokraterna är med och styr och har ansvar. Där har antalet färdtjänsttillstånd per invånare ökat med 24 procent jämfört med före pandemin. Samtidigt har färdtjänsttillstånden per invånare minskat med nästan 16 procent i Västerbotten.
Det är uppenbart att det finns skillnader runt om i Sverige, och det är mot bakgrund av det och mot bakgrund av den nya statistiken från Trafikanalys som vi såg ett behov av att fördjupa underlaget i beredningen och gav Transportstyrelsen i uppdrag att utreda skillnader i vilka kriterier som tillämpas vid tillståndsgivning.
Det underlaget kan bli ett viktigt stöd för ansvariga kommunala och regionala myndigheter i arbetet med att analysera hur de kan ta fram bättre riktlinjer för beslut så att alla som har rätt till färdtjänst också får färdtjänst. Uppdraget till Transportstyrelsen kompletterar det underlag om tillståndsgivningen för färdtjänst som Trafikanalys har lämnat.
Den fråga som jag tidigare har ställt till de huvudmän som är ansvariga, nämligen hur vissa huvudmän kan göra tolkningen att exempelvis personer med synskada inte möter funktionshinder som innebär väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand, kan bara ansvariga huvudmän svara på.
Anf. 29 Adrian Magnusson (S)
Herr talman! Det här blir en ganska intressant diskussion, vill jag ändå påstå.
Infrastrukturministern säger i sitt andra inlägg att det behövs kompletterande statistik – att vi behöver nya uppgifter efter tre års beredningstid. Jo, det kan jag väl i och för sig förstå, för efter att ha låtit en utredning ligga på regeringens bord i tre år kanske man känner att statistiken är något förlegad. Det är väl en uppfattning man kan ha, och jag kan i någon mening sympatisera med den.
Anledningen till att statistiken är förlegad är ju dock att regeringen har väntat med frågan i tre år. Sedan har man insett att man kanske måste göra någonting annat, och då har man tillsatt en ny utredning som ska se över rapporten från Trafikanalys och de siffror som presenterades i den 2023. Argumentationen blir alltså på något sätt lite säregen, måste man säga.
Jag hoppas att den här regeringen inte blir omvald, men vi kan ju resonera hypotetiskt kring möjligheten att den blir det. Om den blir det, om Transportstyrelsen lämnar sitt utredningsförslag i januari 2027 och om förslaget sedan ligger på regeringens bord i två tre år – ska man då tillsätta en ny utredning som ska titta på de siffrorna, eftersom de har blivit förlegade? Med den typen av tankesätt kan detta hålla på hur länge som helst.
Sedan är det ju så att det görs olika bedömningar runt om i landet; det har statsrådet rätt i, vilket jag ändå ska ge honom. Det är i mångt och mycket därför den här interpellationen kom till stånd. Det görs generösa bedömningar i delar av landet och stramare bedömningar i andra delar av landet.
Där jag kommer från i Skåne gör man väldigt strama bedömningar. En rad olika fall har uppmärksammats i medierna, och det här har också uppmärksammats i en rad olika rättsfall. Som jag sa i mitt förra anförande har dessa människor blivit tvingade att gå till domstol med det här, och domstol har då prövat färdtjänstlagen. I vissa fall har man kommit fram till att Skånetrafiken, som ansvarar för färdtjänsten i Skåne, har gått för långt. I vissa fall har man kommit fram till att de kanske hade rätt.
Problemet är att den moderata kollektivtrafiknämndsordföranden i Region Skåne, Carina Zachau, vid två tillfällen själv har tagit initiativ till att skriva till regeringen för att säga att lagen om färdtjänst behöver ses över. Just nu pågår det alltså något slags – jag vill inte kalla det spel, men en sorts konstig peka-finger-process.
Regeringen säger från sitt håll att regioner och kommuner kan göra generösa bedömningar, men i regionerna och i kommunerna sitter borgerliga kamrater och säger att det är lagstiftningen som är problemet. Så kan man hålla på i ytterligare tre år eller vad det nu kan vara.
Problemet är att människor kommer i kläm medan detta pågår. Det är hela tiden människor i Skåne, och säkert i många andra delar av landet, som blir av med sina färdtjänsttillstånd. Då blir det återigen så att det finns en grupp som har stort behov av färdtjänst för att kunna leva sina liv, men regeringen väljer på något sätt att bara låta den här frågan passera.
Ledamoten Bergenblock kallar det för ointresse, och det kanske det är. Som jag sa i mitt första inlägg vet jag inte vad som gör att den här frågan behandlas så avigt, men det är alldeles uppenbart att de här människorna far oerhört illa medan regeringen släpar benen efter sig i en fråga som är oerhört viktig för väldigt många människor. Och medan regeringen säger att regioner och kommuner kan göra generösa bedömningar säger regioner och kommuner, där borgerliga kamrater till statsrådet styr, att det är lagstiftningen som är problemet. Så här kan vi inte ha det.
Det finns en rapport som föreslår att man ska se över lagstiftningen – fine! Då tycker jag att regeringen borde gå vidare med rapporten. Det borde man ha gjort för länge sedan. Nu har det gått tre år, och det kommer som sagt att ha gått mer än fyra år innan det kommer nya lagstiftningsåtgärder på plats. Under de fyra åren kommer människor i Umeå, i Varberg och i Ystad att bli av med sina färdtjänsttillstånd. Det är faktiskt väldigt, väldigt dåligt.
Anf. 30 Åsa Karlsson (S)
Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret!
Kritiken från Synskadades Riksförbund är tydlig, och den är rimlig. Problemen är kända, och det som saknas är handling. Människor – enskilda personer – fortsätter att drabbas, och det är frustrerande att någon som har fått avslag i en kommun kanske kunde ha fått rätt i en annan. Det skapar otrygghet och frustration, och det riskerar att skapa ett minskat förtroende för samhället.
Om regeringen menar allvar med att man ska stärka rättssäkerheten och likvärdigheten i färdtjänsten måste regeringen också vara beredd att gå vidare med konkreta åtgärder. Det kan handla om tydligare nationella riktlinjer eller förändrad lagstiftning, men detta kräver politisk vilja.
Att kunna ta sig till jobbet och olika möten, att kunna ta sig till affären för att handla kläder eller livsmedel och att kunna ta sig till barnens fritidsaktiviteter är enkelt för mig och för statsrådet. Vi sätter oss i bilen och sedan kör vi dit vi vill – eller tar kollektivtrafik om sådan finns. Att som synskadad inte kunna göra detta gör att man tvingas till isolering och utanförskap samtidigt som våra gemensamma resurser främst fördelas i skattesänkningar till dem som redan har allt. Det känns som ett hån för många.
Min fråga är: När avser regeringen att gå från utredning till beslut och säkerställa likvärdigheten i hela landet?
Anf. 31 Christofer Bergenblock (C)
Herr talman! Tack, infrastrukturminister Andreas Carlson, för svaret! Jag är dock inte nöjd med det.
Det är ju så att väldigt mycket vatten har runnit under broarna sedan vi fick den här rapporten från Trafikanalys, och den pekade väldigt tydligt på vad som höll på att hända.
Nedgången i färdtjänsttillstånd skedde inte bara under pandemin, utan man pekar i rapporten på att brytpunkten kom i en ny rättspraxis som började tillämpas ungefär 2012. Det har alltså varit en pågående nedgång vad gäller rätten till färdtjänst, och den har drabbat just synskadade särskilt hårt. Därför har det också varit särskilt viktigt att komma till rätta med den problematiken.
Man kan som regering alltid gömma sig bakom att bedömningarna görs i kommunerna eller regionerna, alltså hos trafikhuvudmännen. Men när vi ser att det fallerar – och det är ju det man pekar på i Trafikanalys rapport – är det vår uppgift som lagstiftare att komma till rätta med problemet genom att ändra i lagstiftningen när det behövs och på det viset etablera en ny praxis där människor som har behov av färdtjänst för att kunna leva sina liv får den rättigheten tillgodosedd.
Det som föreslogs av Trafikanalys var att lagen skulle förtydligas utifrån ett dörr-till-dörr-perspektiv, det vill säga att man även som synskadad ska kunna lämna sitt hus eller sin lägenhet och ta sig till sin målpunkt. Om det är svårt – om vädret inte medger, om det är för långt att ta sig till en hållplats med kollektivtrafiken eller om kollektivtrafiken inte håller den standard som den bör och det sedan inte går att ta sig från ändhållplatsen till sin målpunkt – ska färdtjänsten träda in, men det gör den inte.
Vad har infrastrukturministern för recept för att komma till rätta med det här?
Anf. 32 Infrastruktur- och bostadsminister Andreas Carlson (KD)
Herr talman! Jag vill återigen säga att jag ser allvarligt på det som rapporteras. Jag ska inte uttala mig i enskilda fall, men jag tänker på de fall som har beskrivits där människor verkligen hamnar i kläm för att de inte har beviljats tillstånd. Jag har även upprepat att bara ansvariga huvudmän kan svara på hur man kan göra tolkningen att exempelvis personer med synskada inte möter funktionshinder som innebär väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand.
Om det skulle finnas en otydlighet i lagstiftningen vill jag vara väldigt tydlig med att det inte föreligger några hinder för ansvariga huvudmän att vara mer generösa i sin tillämpning av lagen än vad som förekommer på flera håll i landet. Det här är ett regionalt och kommunalt ansvar. Det finns möjlighet att vara mer generös, och den möjligheten används på flera håll i landet. Jag nämnde Örebro, där antalet färdtjänsttillstånd har ökat med 24 procent jämfört med före pandemin.
Det var också en kraftig nedgång under pandemin, och det är klart att man som Christofer Bergenblock gör kan dra ut tidslinjen längre än så. I Trafikanalys egen statistik ser vi att antalet färdtjänsttillstånd för 2024 var på ungefär samma nivå som före pandemin, räknat på antalet tillstånd per invånare.
I det här läget har vi bedömt det som viktigt att kartlägga var skillnaderna finns, vad de består av och vilka kriterier som tillämpas vid tillståndsgivning i olika delar av landet. Detta ser nämligen olika ut, och det har vi varit inne på. Under tiden innebär det att människor på vissa håll i landet hamnar i kläm. Det är vi inte nöjda med, utan vi ser allvarligt på detta.
Vi sätter därför stort värde på det utredningsuppdrag som Transportstyrelsen nu har fått för att komplettera beredningsunderlaget så att vi ska kunna kartlägga var det brister. Underlaget ska också ge ett viktigt stöd för ansvariga kommunala och regionala myndigheter att analysera hur de kan ta fram bättre riktlinjer för beslut.
Regeringen är förstås också beredd att vidta åtgärder om detta inte blir bättre. Det uppdrag som vi nu har gett Transportstyrelsen är förstås angeläget.
Anf. 33 Adrian Magnusson (S)
Herr talman! Utredningen presenterades som sagt i mars 2023. Varför har det tagit regeringen nästan tre år att komma fram till att man behöver utreda frågan ytterligare?
Utredningen innehåller en rad lagstiftningsförslag. Det är tio sidor med utredningens överväganden och förslag, där man lämnar förslag på konkreta åtgärder i lagstiftningen som skulle göra att fler får tillgång till färdtjänst i enlighet med färdtjänstlagens intentioner.
På sidorna 73–94 i utredningen, alltså drygt 20 sidor, behandlas utvecklingen av tillämpning och rättspraxis, och på sju åtta sidor behandlas tillämpningen av färdtjänstlagen i kommunerna under 2023.
Det finns alltså en hel del i underlaget för regeringen att gå vidare med i form av förslag och statistik.
Ministern har i både denna debatt och i andra debatter sagt att han ser allvarligt på att människor blir av med sina färdtjänsttillstånd. Ministern har i dag och vid flera andra tillfällen också sagt att frågan varför det görs så olika bedömningar måste ställas till huvudmännen. Jag utgår från att ministern har kontakt med sina partikamrater i Örebro och med moderata kamrater i Skåne.
Om nu ministern ser allvarligt på detta och det finns ett intresse för frågan undrar jag: Hur förklarar exempelvis den moderata kollektivtrafiknämndsordföranden i Skåne att bedömningarna där skiljer sig från dem i exempelvis Stockholm? Hur förklarar ministerns partikamrat i Örebro att man där beviljar fler färdtjänsttillstånd än på många andra håll i landet? Vad säger dessa företrädare till ministern när han frågar dem?
Anf. 34 Infrastruktur- och bostadsminister Andreas Carlson (KD)
Herr talman! Jag tackar Adrian Magnusson för frågan, för det är ju i kommuner och regioner ansvaret ligger. Jag har förstås en dialog med mina partikamrater, och jag har varit tydlig mot såväl dem som andra politiker i olika delar av landet med att det inte finns något i gällande lagstiftning som hindrar kommuner eller regioner att anordna färdtjänst av god kvalitet och att göra mer generösa bedömningar i sin tillämpning av lagen än vad som förekommer på flera håll i landet.
Jag håller mig dock för god för att redogöra för vad exakt olika personer har sagt i olika samtal med mig; jag vill inte använda det som inlägg i en debatt. Jag har det inte heller ordagrant nedtecknat så att jag kan citera. Men ledamoten och alla andra kan vara trygga med att jag i den dialog jag har med regionala och kommunala politiker runt om i landet i denna fråga är lika tydlig som jag har varit i kammaren i dag med att det inte finns något i gällande lagstiftning som hindrar kommuner och regioner att vara mer generösa i sin tillämpning.
Samtidigt ser vi de skillnader vi har diskuterat i debatten, och jag kan konstatera att i Örebro län, där Kristdemokraterna är med och styr, har antalet färdtjänsttillstånd per invånare ökat med 24 procent jämfört med före pandemin. Skälen för det tror jag är ganska uppenbara.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.