Regeringens syfte med arbetsmarknadspolitiken
Interpellation 2008/09:287 av Björck, Patrik (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2009-01-28
- Inlämnad
- 2009-01-28
- Besvarad
- 2009-02-17
- Sista svarsdatum
- 2009-02-18
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 28 januari
Interpellation
2008/09:287 Regeringens syfte med arbetsmarknadspolitiken
av Patrik Björck (s)
till näringsminister Maud Olofsson (c)
Sverige står mitt uppe i en kris som slagit hårt mot arbetsmarknaden. Arbetslösheten bara ökar, nya varsel kommer varje dag; bransch efter bransch drabbas. Fordonsindustrins framtid i Sverige hotas och alla goda krafter behövs för att få ordning på situationen.
Fack och arbetsgivare är tillsammans med de av regeringen utsedda samordningsmännen överens om att en viktig åtgärd som det finns stort behov av är att se till att personalen kan stanna kvar i företagen och få utbildning i stället för att sägas upp. Vi socialdemokrater har lagt fram sådana förslag och är beredda att diskutera deras utformning men regeringen säger nej.
Eller gör man det? Olika besked har lämnats fram och tillbaka i denna viktiga fråga under flera veckor samtidigt som fordonsindustrin blöder.
Nu är det dags att regeringen talar klarspråk så att alla inblandade parter får ett besked. Var står regeringen egentligen?
Avser näringsministern att ta initiativ till att klargöra regeringens hållning i denna viktiga fråga?
Kan ministern gå arbetsgivarna, de anställdas fackliga organisationer och de av regeringen utsedda samordningsmännen till mötes och ta initiativ till att finansiera ett system där anställda kan vara kvar i företagen och utbildas för att företagen ska gå starka ur denna svåra kris?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2008/09:287
Webb-tv: Regeringens syfte med arbetsmarknadspolitiken
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2008/09:71 Tisdagen den 17 februariProtokoll 2008/09:71 6 § Svar på interpellation 2008/09:287 om regeringens syfte med arbetsmarknadspolitiken
Protokoll från debatten
Anf. 15 Lars Leijonborg (Fp)
Herr talman! Patrik Björck har frågat näringsminister Maud Olofsson om hon avser att gå arbetsgivarna, de anställdas fackliga organisationer och de av regeringen utsedda samordningsmännen till mötes och ta initiativ till att finansiera ett system där anställda kan vara kvar i företagen och utbildas för att företagen ska gå starka ur denna svåra kris. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på frågan.
Redan i budgetpropositionen för 2009 föreslog regeringen flera offensiva reformer för att möta utvecklingen i form av en förstärkt politik för arbete och företagande, viktiga framtidsinvesteringar i forskning och infrastruktur samt fortsatta välfärdssatsningar. När det gäller utbildning föreslog regeringen en utökad dimensionering, dels inom den nya yrkeshögskolan, dels inom gymnasial vuxenutbildning med yrkesinriktning, så kallad yrkesvux. Dessa satsningar uppgår sammantaget till 500 respektive 4 200 platser under 2009.
Finanskrisen och konjunkturnedgången har medfört att varsel om uppsägningar och nedläggning av verksamheter drabbar många kommuner och län i Sverige. Efter att under hösten noga ha följt utvecklingen samt arbetat med att dämpa effekterna av krisen och förbättra förutsättningarna inför en gradvis återhämtning har presenterats ett åtgärdsprogram den 5 december 2008 om sammanlagt 8,3 miljarder kronor för arbete och omställning. Detta program presenterades i propositionen
Åtgärder för jobb och omställning
som regeringen överlämnade till riksdagen i januari (prop. 2008/09:97). I den finns också förslag om en omfördelning av ca 1 240 utbildningsplatser till sådana högskolor som planerat åtaganden kopplade till krisen.
Sammantaget innebär den uppkomna ekonomiska krisen ökade krav på utbildningssektorn. Utbildningsinsatser är viktiga för att underlätta omställning och för att skapa förutsättningar för att öka effektivitet och produktivitet. För att använda resurser så effektivt som möjligt är regeringen, om så behövs, beredd att överväga ytterligare åtgärder för att kunna möta efterfrågan på utbildning.
Enskilda företag, liksom några av de regionala samordnare som tillsatts av regeringen, har framfört att det finns ett behov av insatser som inte enbart riktas mot grupper som står utanför arbetsmarknaden utan också mot personal som hotas av varsel. Regeringen är inte beredd att generellt ta över arbetsgivarnas ansvar för personalens kompetensutveckling. Men regeringen följer utvecklingen på arbetsmarknaden noga och är öppen för att, om situationen så kräver, utveckla de instrument som står till buds så länge förändringarna är förenliga med de internationella regelverk som gäller för Sverige. Det finns även möjlighet att söka medel ur det svenska socialfondsprogrammet som bland annat finansierar projekt för kompetensutveckling av sysselsatta. Socialfondsprogrammet kan därigenom bidra till att på företagsnivå lindra effekterna av konjunkturnedgången samtidigt som det stärker den enskilde arbetstagarens möjligheter i en eventuell omställningssituation.
Den totala budgeten för dessa insatser är 3,6 miljarder kronor för perioden 2007-2013.
Anf. 16 Patrik Björck (S)
Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret på interpellationen. Den ställdes som sagt var till näringsminister Maud Olofsson, men jag fick svar från statsrådet Lars Leijonborg - och det går lika bra, tror jag.
Statsrådet har svarat på frågan om man från regeringens sida skulle kunna gå arbetsgivarna, de anställdas fackliga organisationer och dem av regeringen utsedda samordningsmännen till mötes och ta ett initiativ till att finansiera ett system där anställda kan vara kvar i företagen och utbildas så att företagen ska gå starka ur denna svåra kris. Jag ska försöka kommentera det så gott det går på den tid som står till buds.
Vi hade i dag i arbetsmarknadsutskottet en föredragning med företrädare för IF Metall och Sveriges verkstadsförening, alltså arbetsgivarparten. Föredragningen var mycket bra. Den fackliga parten och arbetsgivarparten var eniga och tydliga i sitt budskap till arbetsmarknadsutskottet. Man var överens om att det behövs utbildning i stället för passiv arbetslöshet. Det behövs för att klara konkurrenskraften. Det sades, med en tydlig riktning mot regeringen, att man inte bara kan stödja bankerna och det finansiella systemet. Industrin måste också stödjas.
Förslaget som lades fram från arbetsgivarhåll, från fackligt håll och från samordningsmännen var precis det som jag tog upp i min interpellation. Under pågående anställning ska man kunna ha utbildning med en ersättning på a-kassenivå. Kostnaden ska kunna delas mellan företag och stat.
Man sade att situationen är extrem. Arbetsgivarsidan beskrev den så sent som på förmiddagen i dag i arbetsmarknadsutskottet som en naturkatastrof och sade att man inte bara kan låta situationen verka ut; man måste göra något. Både den fackliga sidan och arbetsgivarsidan vädjade om handling eftersom man inte känner att det finns någon handling.
Man konstaterade att det finns andra regeringar i andra länder som handlar och gör något. Man beskrev risken som finns när man rustar ned i Sverige, nämligen att man permanent flyttar produktion till de länder som tar bättre hand om sin industri.
Detta är alltså den verklighet som industrins egna företrädare beskrev när de träffade arbetsmarknadsutskottet i dag.
De förslag till åtgärder som statsrådet lämnar här i kammaren härrör från budgetpropositionen för 2009. Dessa kan härledas tillbaka till sommaren 2008. Det finns ett litet förslag från december 2008 som man kan ifrågasätta hur mycket substans det över huvud taget är i.
Men här och nu, i mitten av februari 2009, säger arbetsmarknadens parter, såväl arbetsgivare och fackliga företrädare, att den situation som svensk industri befinner sig i är att likna vid en naturkatastrof. De vädjar till riksdagens arbetsmarknadsutskott och säger: Man kan inte bara stå bredvid och låta detta verka ut; man måste göra något.
Jag vill vädja till statsrådet som representant för regeringen: Ta arbetsmarknadens parter på allvar och gör något!
Anf. 17 Finn Bengtsson (M)
Herr talman! Jag tackar statsrådet för ett långt och utförligt svar om regeringens många insatser i en svår situation. Det förefaller som att just när denna debatt drog i gång fick åtminstone ett hotat företag, Saab, en liten respit i så motto att arbetsgivarna på andra sidan Atlanten, det vill säga General Motors, tog sitt ansvar tillsammans med de amerikanska politikerna för att se till att det förhoppningsvis blir ett nödlån i syfte att hjälpa i en svår situation.
Jag gick upp i debatten för att jag, precis som interpellanten, tycker att det är viktigt att man tar vara på de signaler som kommer från arbetsmarknadens parter. Det gäller inte minst frågan som alliansregeringen har lyft upp om utbildningsinsatser på ett område som berör de anställda men förstås också bilindustrin och bilindustrins utveckling.
Det är viktigt att man har en komplett politik. När interpellanten gör sig till talesman för ett parti som säger sig värna just bilindustrin och därmed bilindustrins arbetare funderar jag lite grann på hur tongångarna har varit i Europaparlamentet. Här har de svenska parlamentarikerna drivit lite olika linjer. Socialdemokraternas Åsa Westlund har tillsammans med samarbetspartierna Vänsterpartiet och Miljöpartiet krävt nya regler för utsläpp från bilar. Dessa skulle implementeras inom loppet av ett par år, till 2012. Det är knappt tre år till dess. Enligt dem som bedriver utveckling av bilar är detta en närmast orimlig tid - även om man alltid kan påtala att arbetet borde ha startats tidigare.
Min fråga till interpellanten är: På vilket sätt blir Socialdemokraterna trovärdiga när man säger sig värna om de anställda i en svårt utsatt bransch, som interpellanten framförde här, samtidigt som partikamrater och stödpartier i Europaparlamentet gör det helt orimligt för bilindustrin att motprestera de miljökrav man ställer?
Det är viktigt, herr talman, att man ställer miljökrav på utveckling av nya bilmodeller. Men det är också viktigt att man har realistiska möjligheter till sådana omställningssituationer. Här har Europaparlamentariker från mitt parti, från Kristdemokraterna och från en hel del av dem som representerar alliansen lyft fram att en omställningstid fram till 2015 skulle vara rimligare och i harmoni med vad forskarna inom bilindustrin säger.
Ska man sammanfatta detta, herr talman, har både regeringens insatser på hemmaplan och vår trovärdighet i Europaparlamentet vad gäller det viktiga miljöarbetet i bilindustrin en sammanhållen ansats som gör det helt rimligt att stödja såväl de anställda i en utsatt bransch här hemma som att ge denna bransch rimliga möjligheter till omställning.
Däremot låter det från Socialdemokraternas sida som att det inte görs tillräckligt mycket här för en utsatt industri - samtidigt som de egna politikerna på Europaarenan ser till att sätta käppar i hjulet för att denna industri över huvud taget ska överleva i en svår omställningsfas.
Det skulle vara intressant att få ett förtydligande av interpellanten hur helheten i politiken ser ut när man nu så starkt kritiserar regeringen för att vara passiv. Där gör jag en helt annan bedömning än interpellanten.
Anf. 18 Lars Leijonborg (Fp)
Herr talman! Det står i interpellationssvaret att arbetet i regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på frågan. Sanningen är naturligtvis att detta ligger mitt emellan inte bara mitt departement och Näringsdepartementet utan i hög grad också Arbetsmarknadsdepartementet. Den fråga som Patrik Björck nämnde i ett sammanhang, om att ge industrin så goda villkor att den attraherar verksamheter från andra länder, är givetvis en näringspolitisk fråga.
När personer behöver stöd på grund av arbetsmarknadsomställningar kallas det enligt den traditionella svenska modellen arbetsmarknadspolitik och ligger under Arbetsmarknadsdepartementet.
Jag ska på denna punkt understryka att svaret givetvis är från regeringen kollektivt. Vi står för detta gemensamt. Vi tolkade dock frågan så att samverkan mellan företag i problem och det traditionella utbildningssystemet var av särskilt intresse för interpellanten. Det är en mycket intressant fråga. Jag är den förste att säga att både individ och samhälle gör klokt i att utnyttja nedgångsperioder till att satsa på utbildning. Märker man att det dröjer tills man som individ får ett nytt arbete är ofta det bästa man kan göra att plugga vidare. Då är som sagt den traditionella svenska modellen att man via Arbetsförmedlingen får hjälp med att få en arbetsmarknadsutbildning.
Den stora frågan som uppkommer när man läser Patrik Björcks interpellation är: Hur ska man dra gränsen mellan det Patrik Björck efterlyser och all den företagsutbildning som arbetsgivarna svarar för?
Patrik Björck beskriver hur fack och arbetsgivare med stor emfas uttrycker sin enighet. Ja, det är ett välkänt fenomen att man kan bli oerhört enig och oerhört förbrödrad om att någon annan ska betala och ta det ansvar som man egentligen har själv. När det drar ihop sig till första maj brukar ju Socialdemokraterna vara de främsta att ställa krav på arbetsgivarna, men nu har det på något sätt blivit lite omvända roller här, där det faller på alliansregeringen att betona att i det marknadsekonomiska system vi har förväntar vi oss att arbetsgivarna, ofta arbetsgivare som har gjort goda vinster under många år, tar sitt ansvar.
Då är det faktiskt så att så länge man är anställd hos en arbetsgivare har den arbetsgivaren ett ansvar för att också sörja för ens kompetensutveckling. Om alla arbetsgivare som föredrar att någon annan betalar personalutbildning skulle kunna få skicka räkningen till staten talar vi här om en nota på många miljarder kronor.
Det är väl den frågan jag vill bolla till Patrik Björck: Om man ger sig in på denna väg, att staten ska lyfta av arbetsgivarnas ansvar för personer som är anställda, hur ska man då dra gränsen?
Anf. 19 Patrik Björck (S)
Herr talman! Tack återigen för den här debatten, statsrådet!
Det här faller mitt emellan departementen, säger statsrådet, och det är naturligtvis sant. Det gäller ju inte bara den här frågan utan även många andra frågor. Jag ställde den till näringsministern och fick svar från statsrådet Lars Leijonborg och är lika nöjd med det. Jag inser naturligtvis att regeringen står bakom svaret. Det var alltså absolut ingen kritik på den hanteringen från min sida.
Orsaken till att jag framför allt riktade mig till näringsministern var att det är näringsministerns statssekreterare Jöran Hägglund som framför allt har hanterat den fråga som interpellationen så att säga utmynnade i. Men nog om det.
Statsrådet säger att fack och företag är eniga och att det på något sätt skulle vara givet, eftersom någon annan betalar. Nu är det så här att det tämligen ofta händer att arbetsmarknadens parter i Sverige är eniga. Det är en del av styrkan med den svenska modellen och det svenska systemet. Man ser och uppskattar möjligheterna att arbeta tillsammans mot gemensamma mål. Sedan kan man ha olika uppfattningar när man ska fördela produktionens resultat, men när det gäller att så att säga baka kakan är man väldigt ofta eniga av naturliga skäl.
Nu är det så att det inte bara är fackföreningen och arbetsgivarna som är eniga om att det behövs någonting i stil med den modell som jag precis har beskrivit, utan det är faktiskt så att även de samordningsmän som regeringen har tillsatt är det. Det är väl i någon mån ett understatement att säga, som det står i svaret,
någon
samordningsman. Läser man i regeringens egna rapporteringar ser man att det här är en av samordnarnas viktigaste slutsatser. Det är den fråga som samtliga samordnare lyfter fram, står det i ett regeringsdokument som jag har här, från den 21 januari. Där står det att samtliga samordnare lyfter fram behovet att skapa utbildningsplatser i företag för att behålla de anställda och kompetensen i företagen, överbrygga lågkonjunkturen och rusta företagen för nästa högkonjunktur.
Då är det faktiskt arbetsgivarna, fackföreningarna och samtliga av regeringen utsedda samordnare som tycker att det här är ett bra förslag.
Dessutom vill jag poängtera att också de borgerliga ledamöterna i arbetsmarknadsutskottet står bakom detta, bland annat anförda av en partikamrat till statsrådet Lars Leijonborg som heter Eva Flyborg, som är en kollega till mig i arbetsmarknadsutskottet. Man uttalade sig i en tidningsartikel i Göteborgs-Posten där man mycket entusiastiskt förespråkade det här systemet.
Då blir det lite grann en annan fråga. Nu försöker statsrådet säga att det inte är så konstigt och att det är särintressen som på något sätt har hittat en vinn-vinn-situation och i en ohelig allians har gått samman och kräver det här. Men så är det inte.
Jag vill återigen starkt understryka att det är arbetsmarknadens parter, självklart den socialdemokratiska oppositionen och flera av de borgerliga arbetsmarknadsutskottsledamöterna som uttalat sig för det här. Det är samtliga av de av regeringen utsedda samordnarna som har uttalat sig för det här förslaget. Då kan man inte så lättvindigt bara skjuta det åt sidan.
Jag vill återigen poängtera för statsrådet det stora allvar som man framförde gemensamt från IF Metalls förbundsordförande och företrädaren för arbetsgivarparten, Teknikarbetsgivarna. Man gjorde mycket tydligt ett gemensamt uttalande så sent som för några timmar sedan inför arbetsmarknadsutskottet och vädjade om att man här skulle kunna komma överens om lösningar som stöder svensk industri för att vi skulle klara av att rädda vår industri och jobben för framtiden så att det här inte går oss ur händerna.
Anf. 20 Finn Bengtsson (M)
Herr talman! Patrik Björck vädjar om stöd till svensk industri. Jag ställde en fråga till Patrik Björck: Hur trovärdig är oppositionens samlade politik på det här området just nu? Man vädjar till att vi ska ta över arbetsgivarnas ansvar. Precis som statsrådet har kommenterat: Detta är väl inte det primära problemet för en regering.
Sedan tas utbildningspolitik upp. Det är mycket korrekt, eftersom det är en viktig ingrediens i alliansregeringens framsynta politik för att stödja folk i en omställningsfas. Men jag tog i mitt inlägg upp det här med företagspolitiken i sig och den dissonans som jag ser när Europaparlamentariker från Patrik Björcks parti, tvärtemot vad bilindustrin själv säger, kräver en omställningsperiod på knappt tre år, vilket i realiteten är en omöjlighet. Man kan väl inte slå undan fötterna och benen på industrin, som ändå långsiktigt ska försörja dem som arbetar inom bilindustrin genom att ge dem orimliga villkor, nämligen att å ena sidan ropa på statligt stöd åt alla och samtidigt å andra sidan inte ge några rimliga förutsättningar för industrin att överleva. Det är knappast en sammanhållen politik.
Herr talman! Jag skulle återigen gärna vilja höra en kommentar från Patrik Björck, som utgår från arbetsmarknadspolitiken och har idéer och poänger där samtidigt som vi har fått ett väldigt klokt och omdömesgillt svar från hela regeringen med fokus just på utbildningsfrågorna som också ställdes som en fråga i interpellantens frågeställning, till företagspolitiken. Med vilken rimlighet har man Europaparlamentariker som ger orimliga villkor för industrin att skaffa en omställning som den rimligen måste göra men som samtidigt inte enligt bedömare är möjlig att göra och samtidigt få företagen att överleva? Hur hänger den politiken ihop?
Anf. 21 Lars Leijonborg (Fp)
Herr talman! Det råder ingen oenighet oss emellan om bedömningen av allvaret i den nuvarande situationen. Finansministern har talat om vargavinter, och arbetsmarknadsministern har använt ett ännu mer färgstarkt språkbruk i sin beskrivning av det år som vi nu är inne i. Läget är mycket bekymmersamt.
Patrik Björck sade att vi tar lättvindigt på detta. Det är så långt från sanningen man kan komma. Läget är sådant att vi nu överöses av krav på att vi ska dirigera skattepengar till olika projekt och företag runt om i landet för att krisens effekter inte ska märkas.
Då måste vi ställa oss frågan: Hur förvaltar vi skattebetalarnas pengar så ansvarsfullt som möjligt? Den frågan tar vi verkligen inte lättvindigt på, för det är avgörande för Sveriges framtid. Det är så att säga viktigare att agera klokt i en nedgångsfas än att agera klokt i en uppgångsfas.
Om vi sade ja till varje begäran om skattepengar som nu strömmar till oss skulle statskassan snart vara tömd och vårt budgetunderskott växa lavinartat. Man måste alltså i det här läget vara väldigt, väldigt klok.
En av de uppgifter vi då har är att påminna om andra parters ansvar. Företagen har ett ansvar när de hamnar i svårigheter. Den argumentation som förs är att man befinner sig i en tillfällig svacka, att man är övertygad om att man kommer igen och att man därför är angelägen om att få behålla sin personal. Om man har den övertygelsen borde det också vara fullt möjligt att hitta kapital på marknaden för att klara överbryggningen i stället för att begära att staten ska gå in med pengarna.
Vi behöver pengarna till mycket annat, till exempel till att kunna ge en bra utbildning till dem som inte bara är varslade utan också har drabbats av uppsägningar och tvingats lämna sina anställningar. Den skaran växer för varje vecka som går. Vi måste ha pengar till arbetsmarknadsinsatser, inte minst för dem som står längst ifrån arbetsmarknaden. I det här läget måste vi dessutom ha pengar till att satsa långsiktigt, till exempel på forskning.
Finn Bengtsson tar upp en mycket intressant aspekt, nämligen att det gäller att se till att vi får fram sådana produkter, inte minst inom fordonsindustrin, som går att sälja, som marknaden vill ha. Det kräver produktutveckling, och produktutveckling kräver forskningsinsatser. Där har vi ställt mycket stora medel till förfogande.
Även där kan man föra en diskussion om vad som egentligen är statens ansvar respektive företagens ansvar. Det finns ett regelverk som säger att staten inte får gynna ett visst företag så mycket att det leder till konkurrensfördelar. På fordonsindustrins område har vi dock nu fått vidgade ramar från EU så att vi har större möjligheter att gå in med sådan hjälp.
Jag vill påpeka att när den franska regeringen går in med ett stödpaket till fordonsindustrin rasar man i Europa eftersom man anser att det inte är förenligt med EU:s konkurrensregler. Vi måste alltså hålla oss till de internationella regelverk som finns.
Apropå EU vill jag understryka det som jag sade i mitt första svar, nämligen att Socialfonden ger en del möjligheter och dem har Sverige hittills utnyttjat för lite.
Anf. 22 Patrik Björck (S)
Herr talman! Statsrådet säger sig vara överens med mig om allvaret i situationen. Bekymret är att det är industrins företrädare som beskriver läget som en naturkatastrof, inte jag. Statsrådet säger att man inte tar lättvindigt på detta. Nu är det dock inte bara jag som står för oron, utan jag beskriver hur det förhåller sig.
Jag kommer just från samtal med företrädare för industrin i Sverige, och de är djupt oroade. De säger att de av regeringen utsedda samordningsmännen inte har några verktyg, att just ingenting händer. Så beskriver de verkligheten i dag, i februari 2009. Det är inte jag som ger uttryck för detta utan företrädare för svensk industri, både de anställdas fackliga organisationer och arbetsgivarna. Därför måste man på något sätt gå vidare.
Jag hade hoppats att statsrådet skulle utveckla sitt svar lite mer, men jag kan väl ändå försöka skicka med en liten förhoppning. Det finns nämligen, om man är väldigt positivt lagd, en möjlig öppning i svaret från statsrådet när han säger att "enskilda företag, liksom några av de regionala samordnare som tillsatts av regeringen, har framfört att det finns ett behov av insatser som inte enbart riktas mot grupper som står utanför arbetsmarknaden utan också mot personal som hotas av varsel. Regeringen är inte beredd att generellt ta över arbetsgivarnas ansvar . Men regeringen följer utvecklingen på arbetsmarknaden noga och är öppen för att, om situationen så kräver, utveckla de instrument som står till buds så länge förändringarna är förenliga med de internationella regelverk som gäller för Sverige."
Skulle man kunna se detta som en öppning från regeringens sida, att man vill tillfredsställa de krav som samordnarna, arbetsgivarna och de fackliga organisationerna ställer för att ta oss ur denna djupt allvarliga kris som svensk arbetsgivarrörelse beskriver som en naturkatastrof?
Anf. 23 Lars Leijonborg (Fp)
Herr talman! Vi har inga planer på att införa det system som finns i några europeiska länder och brukar kallas permitteringslön, alltså att man med skattemedel får gå kvar i företaget. Vi tycker att den svenska modellen med en tydlig ansvarsfördelning är bättre. Så länge man är anställd har arbetsgivaren ett ansvar, och när man lämnar sin anställning och står till arbetsmarknadens förfogande har stat och kommun ett ansvar för att hjälpa en till ny anställning. Det är den tydligaste uppdelningen.
Det finns naturligtvis undantag. Vi har satsat 3 miljarder kronor på ett paket för att utveckla fordonsindustrin. Där kan man tänka sig att om man får pengar för att utveckla ny teknik kan det behövas utbildningsinsatser för den personal som jobbar i det projektet. En del kostnader kan också täckas av Socialfonden; de arbetar dock med lite andra regler än vad som gäller i det svenska systemet i övrigt.
Min bild är att än så länge finns det för samordningsmännen, och för andra som nu agerar, en ganska rik arsenal av åtgärder att ta till. Det finns ekonomiska resurser för en ambitiös arbetsmarknadspolitik. Som jag påpekat offentligt finns det 1 miljard kronor som fortfarande inte utnyttjas i det system som jag mest svarar för, nämligen högskolesystemet. Det finns 10 000-15 000 tomma platser i högskolan. Dit är många arbetslösa hjärtligt välkomna!
Intressenter
Frågeställare
Ställd till
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.