Regeringens skattepolitik
Interpellation 2008/09:417 av Jansson, Eva-Lena (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2009-03-13
- Anmäld
- 2009-03-17
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2009-03-26
- Sista svarsdatum
- 2009-03-27
- Besvarad
- 2009-05-08
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 13 mars
Interpellation
2008/09:417 Regeringens skattepolitik
av Eva-Lena Jansson (s)
till finansminister Anders Borg (m)
Den moderatledda regeringen har sedan man tillträdde hösten 2006 sänkt skatterna med drygt 85 miljarder kronor, något som i huvudsak gynnar högavlönade. En person som tjänar 1 000 000 kronor får 14 000 kronor i bonus av regeringen medan en pensionär med en medelinkomst på 12 000 kronor i månaden får 68 kronor. När det gäller arbetslösa får dessa ingen skattesänkning alls utan tvingas i stället vara med och betala skattesänkningarna dels genom en lägre ersättning, dels genom höjda avgifter till a-kassan.
Eftersom Sverige befinner sig i en riktig jobbkris är det nu över 61 000 personer som går från lön till en försämrad a-kassa eller socialbidrag, något som innebär minskade skatteintäkter.
Med tanke på den vrede som människor nu visar mot de ökande klyftorna i samhället där redan välbetalda får höga bonusar och pensioner medan löntagarna förväntas gå med på sänkta löner, borde regeringen verkligen ompröva sin politik.
Mina frågor till finansminister Anders Borg blir därför följande:
Har finansministern för avsikt att vidta några åtgärder för att höja skatten för de personer som tjänar mest?
Är finansministern beredd att verka för ett återinförande av förmögenhetsskatten?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2008/09:417
Webb-tv: Regeringens skattepolitik
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2008/09:114 Fredagen den 8 majProtokoll 2008/09:114 7 § Svar på interpellation 2008/09:417 om regeringens skattepolitik
Protokoll från debatten
Anf. 56 Anders Borg (M)
Herr talman! Eva-Lena Jansson har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att höja skatten för de personer som tjänar mest och om jag är beredd att verka för ett återinförande av förmögenhetsskatten.
Regeringens politik har inneburit lägre skatt för dem som arbetar. Jobbskatteavdraget är, som procent av arbetsinkomsten, större för dem med låga och medelhöga inkomster än för dem med höga inkomster. Som ett exempel kan nämnas att ett vårdbiträde som tjänar 19 000 kronor i månaden får ett jobbskatteavdrag på 13 000 kronor i år. Vidare har regeringen höjt grundavdraget för pensionärer med låga inkomster. För en gift eller sammanboende garantipensionär innebär det ca 3 000 kronor mer att leva på efter skatt.
Förmögenhetsskattens olika värderingsregler och många undantag skapade kryphål och uppmuntrade till skatteplanering, detta särskilt bland dem med stora kapitaltillgångar och resurser. Samtidigt fick många småhusägare betala förmögenhetsskatt på grund av snabbt stigande taxeringsvärden. Förmögenhetsskatten kom därför att uppfattas som både godtycklig och orättvis.
Mot bakgrund av detta avser jag inte att vidta några åtgärder för att höja skatten för de personer som tjänar mest eller att verka för ett återinförande av förmögenhetsskatten.
Anf. 57 Eva-Lena Jansson (S)
Herr talman! Jag tackar finansminister Anders Borg för svaret. Det tog bara två månader att få detta korta svar på en ideologiskt ganska viktig fråga.
Herr talman! Det som är intressant med att lyssna på Anders Borg är att han i retoriken låter nästan som om han vore socialdemokrat. Men i praktiken ser man på politiken att det inte är så. Om han vore socialdemokrat skulle han inte vilja öka klyftorna i samhället. Det är därför jag har ställt frågan om finansministern har för avsikt att vidta några åtgärder för att höja skatten för de personer som tjänar mest. Det är vi som har tjänat mest på skattesänkarpolitiken.
Finansministern lyfter ett antal exempel i sitt svar. Det som inte är redovisat är att de personer som har fått skattesänkningarna också har fått betala för dem själva. De har fått betala genom höjd avgift till a-kassan, genom att man har slopat avdragsrätten på deklarationen och så vidare. Man har fått betala genom höjda avgifter och sänkta ersättningar på olika sätt. Att jag tjänade 13 000 under det här året bara på regeringens skattesänkning medan någon har tjänat 13 000 på flera års tid som de har fått betala själva glömmer finansministern att säga.
Herr talman! 43 miljoner invånare i USA behöver matkuponger för sitt uppehälle. Att då stå och referera i olika sammanhang till amerikansk politik tycker inte jag är speciellt bra. Det jag tycker att man ska diskutera i Sverige är svensk politik. Om vi nu har 88 000 personer som har gått från lön till försämrad a-kassa eller socialbidrag - för socialbidragen ökar nu - innebär det minskade skatteintäkter och minskade pengar till välfärden. Det är skatterna vi använder för att omfördela - av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Detta tycker jag är en viktig princip, herr talman. Jag tycker att det är viktigt att de som har jobbat hela sitt liv inte ska ha högre skatt än de som jobbar. För mig är det en principiell inställning.
I de nya miljonärernas Sverige - jag skulle kanske säga de nya moderaternas Sverige, men jag föredrar att säga de nya miljonärernas Sverige - ökar klyftan mellan dem som har och dem som inte har. Jag vill göra någonting åt det. Jag tycker att det är viktigt att diskutera om man kan återinföra förmögenhetsskatten på ett sådant sätt att de som har miljarder på banken får vara med och bidra till välfärden.
Det som händer nu är att låginkomsttagare förmodligen kommer att få kommunala skattehöjningar därför att regeringen via Anders Borg vägrar att ge kommuner pengar som de behöver för välfärden. I stället säger man att kommunerna får klara av det själva. Väldigt många kommuner i landet styrs av socialdemokrater, som naturligtvis vill säkra välfärden, som inte vill säga upp lärare, som inte vill säga upp vårdbiträden eller undersköterskor. Då kommer de att få höja skatten. Då kommer den skatten att tas ut. Det kommer låginkomsttagarna att få vara med och betala. Det Anders Borg har gett med ena handen, herr talman, tar han tillbaka lika snabbt med den andra. Men jag som höginkomsttagare i detta land står hela tiden som vinnare.
Därför hade jag tyckt att det varit viktigt att få reda på om finansminister Anders Borg bara var en socialdemokratisk retoriker eller om han kunde vara socialdemokrat även i praktiken. Men uppenbarligen är han moderat lika mycket som han har varit tidigare och som Moderaterna jämt har varit. Jag skulle egentligen vilja veta, herr talman, varför Anders Borg fortsätter att öka skillnaderna mellan fattiga och rika i Sverige.
Anf. 58 Lennart Axelsson (S)
Herr talman! När finansministern träffar amerikanska politiker och forskare träffar jag pensionärer, sjuka och arbetslösa. Den bild de ger av verkligheten ser ut på ett helt annat sätt än den som finansministern beskriver.
Jag är också kommunalare och vårdare. Jag har jobbat med utvecklingsstörda innan jag kom in i riksdagen. Jag vet vikten av att vi har tillräckligt många anställda i våra kommuner och landsting som kan hjälpa de människor som själva inte klarar alla saker under dagen och under livet. Därför är det naturligtvis viktigt att vi har ett skattesystem som ser till att vi får in intäkter som är tillräckligt stora, så att vi ska kunna ge den möjligheten, så att äldre, handikappade och andra grupper kan få den hjälp de behöver. De här intäkterna anser jag och vi socialdemokrater ska tas ut efter förmåga.
Det är ett system som vi har slagits för i alla år. Man kan titta tillbaka på debatterna som var under det tidigare århundradet. Många gånger är det samma debatter. Man skulle kunna tro att protokollen är hämtade från dagens debatt. Striden mellan höger och vänster stod på samma sätt som nu. Från högerhåll sade man: Ju bättre det är för de bäst ställda desto bättre är det för de sämst ställda. Det spiller över på något sätt.
Det var ingen som trodde på det då, och det är väldigt få som tror på det nu. Finansministern tillhör naturligtvis de senare.
Men när regeringen nu uppmanar kommuner och landsting, precis som Eva-Lena Jansson var inne på tidigare, att i princip höja skatterna för att klara av välfärden är det också någonting som gör att de med de lägsta lönerna får betala en högre skatt än vad man fick göra tidigare för att få in samma intäkter, eftersom denna inte är progressiv.
Den statliga skatten innebär att vi som tjänar mer också betalar mer, om vi kommer över vissa nivåer i lön. Men när det gäller kommunal- och landstingsskatt betalar ju den som har låg inkomst lika mycket på varje hundralapp som den som har väldigt hög inkomst.
På ett sätt kan man väl hävda att man då inför en platt skatt bakvägen, något som jag har förstått att finansministern inte förordar i andra sammanhang.
Värnskatten, till exempel, som de som tjänar allra mest betalar, har ju finansministern vid ett antal tillfällen sagt att man vill behålla, även om det finns allianskamrater som vill det motsatta.
Men det är en viktig sak som Eva-Lena tar upp, och det är naturligtvis en fortsättning på den tidigare debatten om vilka som ska betala skatt och i vilka nivåer. Vi tycker, som alltid, att man ska betala efter förmåga. Sedan ska man få ta del av det efter behov.
Anf. 59 Anders Borg (M)
Herr talman! Eva-Lena Jansson talar om klyftorna i retoriken.
Vi hade en regering i Sverige som talade om klyftorna i varje anförande. På varje partimöte, i varje debatt talade man om klyftorna samtidigt som man ökade dem.
Den socialdemokratiska regeringsperioden innebar att praktiskt taget varje mått på ekonomiska skillnader försämrades. Det handlade om löneskillnaderna mellan dem med höga löner och dem med låga inkomster, om en stagnerad minskning av jämställdhetsklyftan, om ökade grupper i ekonomisk marginalisering, om ökad inkomstspridning, om ökad förmögenhetskoncentration.
Det är beskrivningen av de socialdemokratiska regeringsåren, som redovisas år efter år, gång efter gång, i fördelningsbilagorna till finansplanen.
Man talade om klyftor och förde en politik som ökade dem.
Här blir kontrasterna så spännande. Göran Persson, i Erik Fichtelius intervjubok, ger ju beskrivningen. Han berättar hur man erbjöd Svenskt Näringsliv att man skulle ta bort förmögenhetsskatten mot att man skulle ta ned femprocentslättnaden på arbetsgivaravgifterna. Sida upp och sida ned argumenterar Göran Persson för varför han gav det här erbjudandet.
Det var för att förmögenhetsskatten inte fungerade längre. Den gav inte skatteintäkterna. Den slog så snett, och den gick ju att undvika. Och den här nedsättningen av arbetsgivaravgifterna fungerade inte heller. Det var väl belagt att den inte hade någon effekt, eftersom fyra av fem kronor gick till företag där det inte påverkade sysselsättningen.
Det finns beskrivet i Erik Fichtelius intervjubok, och jag föreställer mig att det återspeglar Göran Perssons resonemang och att det var det han faktiskt sade till Svenskt Näringsliv, att det var det som var erbjudandet.
Och vad är det då? Jo, det är exakt vad vi gjorde våren 2007. Vi tog bort förmögenhetsskatten och försämrade nedsättningen av arbetsgivaravgifter, exakt det som Göran Persson som statsminister erbjöd Svenskt Näringsliv i förhandlingar när det gällde hur han ansåg att man skulle utveckla skattesystemet.
Var det här en tillfällig lapsus från Göran Persson? Man skulle ju kunna tro det, att han blev moderat, så att säga, under någon period och erbjöd den här moderata politiken som han sedan försvarar.
Så är det ju inte. För man gjorde en motsvarande övning. Man gjorde en minskning av nedsättningen och tog bort arvs- och gåvoskatten. Man gjorde ett undantag i förmögenhetsskatten för dem som hade tungt ägaransvar i de stora svenska företagen.
Var det för att Socialdemokraterna verkligen ville öka klyftorna? Bidrog man medvetet till den här förmögenhetskoncentrationen, som man åstadkom, som blev resultatet av det socialdemokratiska regeringsinnehavet - det var en tilltagande förmögenhetskoncentration som Socialdemokraterna lämnade efter sig efter ett långt regeringsinnehav?
Nej, jag tror inte det. Jag tror att Göran Persson och den socialdemokratiska regeringen insåg att förmögenhetsskatten, arvs- och gåvoskatten bidrog till att försämra förutsättningarna för nya jobb i Sverige. Det var därför man erbjöd Svenskt Näringsliv att man skulle sänka förmögenhetsskatten och plocka ned nedsättningen av arbetsgivaravgifterna.
Låt oss ta det här igen! Man förvrider beskrivningen av verkligheten. Man förvrider beskrivningen av vår politik. Och man kommer med en skadlig och ansvarslös egen politik.
Här får vi veta att vi inte ger pengar till kommunerna. Men vi har sänkt arbetsgivaravgifterna. Det är 3 miljarder för kommunerna. Vi har sänkt arbetsgivaravgifterna för ungdomar. Det är ytterligare pengar för kommunerna. Vi har ändrat fastighetsskatten så att det blir mer pengar till kommunerna. Vi har nu tillfört 7 miljarder i stöd till kommunerna.
Det är helt enkelt inte korrekt när Eva-Lena Jansson står och säger att vi vägrar att ge kommunerna pengar. Det har inte med verkligheten att göra.
Jag tackar för den beskrivningen av vår politik. För det bidrar till att Socialdemokraterna alienerar sig från vanliga väljare som funderar på vilken regering de behöver i Sverige. Det är precis det som jag tror är Socialdemokraternas problem. Man har tappat kontakten med de väljare som funderar på vilken regering Sverige ska ha.
Anf. 60 Eva-Lena Jansson (S)
Herr talman! Sveriges Kommuner och Landsting säger: Vi får inte de pengar vi behöver för att klara av välfärden från regeringen. Då säger Anders Borg att jag förvrider verkligheten.
När kommun efter kommun varslar människor därför att man inte har pengar till välfärden säger Anders Borg att jag förvrider verkligheten. Det är ett märkligt resonemang.
När forskare visar att klyftorna mellan rika och fattiga ökar dramatiskt i Sverige och att den här krisen kommer att göra att klyftorna ökar ännu mer vill regeringens företrädare inte svara på frågorna om vad den här politiken får för konsekvenser.
Herr talman! Jag tycker att det är märkligt att den här regeringen smiter undan det faktum att man ökar skillnaderna mellan rika och fattiga på ett sätt som inte har skett tidigare.
Jag är inte nöjd med att klyftorna ökar. Det har jag aldrig varit, och jag tror att man måste vända på varenda sten i politiken för att se hur man kan minska klyftorna.
Jag är inte främmande för att göra förändringar av skattesystemet, men jag tycker att det är viktigt att vi har ett skattesystem som faktiskt är lätt att begripa.
Jag tycker att det är viktigt att vi har ett genomskinligt skattesystem, så att vi inte säger att en person som jobbar har en sorts skatt medan pensionärer har en annan sorts skatt. Jag tycker att det är obegripligt, och det är orättvist. Det är en orättfärdig politik som den här regeringen för.
Jag tycker att det är viktigt att de som tjänar mest också betalar mest i skatt. Jag har råd att avstå. Väldigt många andra har råd att avstå.
Det som nu händer är att vi ökar förmögenheten hos dem som är riktigt rika. Vi ökar förmögenheten hos dem som tjänar mycket. Och de som ska betala för de här skattesänkningarna är de arbetslösa som vips får betala 13 000 mer för att jag ska få en skattesänkning.
Det är de sjuka som ska få betala för att jag ska få en skattesänkning, och det är pensionärer som ska betala. De ska avstå för att jag ska få en skattesänkning, enligt Anders Borgs sätt att se det.
Jag tycker att det är en orättvis och en orättfärdig politik. Regeringen kan inte stava till solidaritet, tycker jag. Det man gör är nämligen att man ger pengar till dem som redan har och tar ifrån dem som inte har. Det är orättvist. Det är orättfärdigt.
Nu ökar socialbidragstagandet i kommuner. Det innebär mindre pengar till välfärden. Det är minskade skatteintäkter, minskad välfärd. Det är, tror jag, väldigt tydligt för många människor.
Då är det klart att en och annan funderar: Skulle det vara bättre om jag betalar 100 eller 200 kronor mer i skatt i månaden, om det innebär att det faktiskt finns någon som kan ta hand om min mamma i äldreomsorgen, någon som har tid att se efter barnen i barnomsorgen?
Jag tror att rätt många människor är beredda att avstå. Och jag tror att människor har en större förmåga att känna empati för dem som inte har jobb - jag tror att de tycker att de som står utanför faktiskt ska vara med i det här samhället - än vad Anders Borg har. Människor har nämligen en stark solidaritetskänsla.
Hela vårt samhälle är uppbyggt på att vi hjälps åt tillsammans. Det är därför vi tar ut skatt av var och en efter förmåga, men vi ger också efter behov. Den politiken är jag beredd att slåss för, herr talman, i vartenda val och i varenda debatt här i kammaren.
Anf. 61 Lennart Axelsson (S)
Herr talman! Jag har full respekt för politiker som står upp för vad de tror på. Däremot blir jag misstänksam mot politiker som gör en sak och säger en annan.
Vi är nu på väg in i ett samhälle där var och en kommer att få ta ett större ansvar för sin egen trygghet i form av försäkringar och liknande. Det som vi tidigare kunde lita på när det gällde den generella välfärden i Sverige, att vi när vi blev sjuka kunde gå till en läkare och få garanti för att vi skulle få den absolut bästa vård som var möjlig utan att vi hade någon typ av försäkring eller något som täckte upp, är på väg att urholkas.
Samma sak är det när det handlar om arbetslöshet. Från regeringens sida applåderar man i princip och vill att var och en ska skaffa sig försäkringar som gör att man får behålla en större andel av sin inkomst om man råkar bli arbetslös.
Det samhället vill inte jag ha. Det vore, tycker jag, bra om finansministern sade att han tror på ett samhälle där var och en får ta hand om sitt eget skydd, om det nu är den typen av samhälle som finansministern eftersträvar.
Det låter lite som att idéerna hämtas från USA i alla tider. Där har man mer ett sådant system där de som har det sämst ställt och inte lyckas få försäkringar eller har råd att betala försäkringar får nöja sig med det lite sämre alternativet om de behöver vård och liknande.
Vi vill inte ha det i Sverige. Tala om, finansministern, hur det samhälle ser ut som ni vill ha!
Anf. 62 Anders Borg (M)
Herr talman! Jag ska svara Lennart Axelsson väldigt tydligt. Vi vill ha ett Sverige som präglas av att vi har full sysselsättning, att många människor är i arbete. Vi vill ha ett Sverige som präglas av att var och en kan forma sin egen väg genom livet, oavsett sexuell läggning och social bakgrund. Vi vill ha ett Sverige som präglas av dynamik, av utvecklingskraft och av att vi är en del av en världsekonomi som växer. Och vi vill ha ett Sverige som präglas av sammanhållning.
Det är den vision vi har för Sverige. Låt oss nu ta den här diskussionen.
Eva-Lena Jansson säger: Ni vägrar att ge kommunerna pengar. Det är beskrivningen av att vi har sänkt arbetsgivaravgifterna, att vi har sänkt arbetsgivaravgifterna för ungdomar, att vi har en fastighetsskatt som bidrar till att kommunerna får 8-9 miljarder kronor mer i år och att vi har tillfört 7 miljarder för 2010 för att säkra välfärden.
Vi får beskrivningen att det moderata projektet skulle vara att höja kommunalskatten och i stället ska Socialdemokraterna stå för principen om skatt efter bärkraft. Okej. Låt oss ta det på allvar!
Vi tar fram den socialdemokratiska budgetmotionen: nedskalat förvärvsavdrag 5 miljarder, ytterligare försämringar av jobbavdraget, nedsättning för ungdomar - 13 miljarder. Det finns skattehöjningsförslag efter skattehöjningsförslag. Vilka är det som ska drabbas av det? Vilka är det som har den bärkraften?
Det är alldeles uppenbart. Det är låg- och medelinkomsttagare med jobbavdraget, och det är ungdomarna med arbetsgivaravgifterna. Det är de som uppenbarligen har de kraftiga skuldrorna som kan bära de socialdemokratiska skattehöjningarna. Det är den korrekta beskrivningen av Socialdemokraternas skattepolitik.
Lennart Axelsson använder begreppet att han har respekt för politiker som säger och gör samma saker. Då är vi tillbaka i det socialdemokratiska dilemmat. Hur gick det med klyftorna 1994-2006? Finns det något mått som visar på en kraftig minskning av klyftorna? Finns det något mått som visar att förmögenhetskoncentrationen avtog och att löneskillnaderna minskade, att jämställdheten mellan män och kvinnor blev bättre, att inkomstspridningen blev mindre? Nej, av de tio mått vi redovisar i våra fördelningsbilagor pekar nio av tio på vidgade klyftor.
Gör och säger samma sak. Det är som när Göran Persson för Erik Fichtelius berättar att hans ambition är att avskaffa förmögenhetsskatten och finansiera det med en minskad nedsättning av arbetsgivaravgifterna för de mindre företagen. Det är exakt det vi sedan gör under hård kritik av Socialdemokraterna. Är det det man menar när man talar om politiker som gör och säger samma saker, att man avskaffar arvs- och gåvoskatten och undantar storägarna från förmögenhetsskatten?
Gör och säger. Låt oss arbeta vidare med det. Det är ett bra begrepp här.
Vi har fått massiv kritik för jobbavdraget. Låt oss då hålla upp det i fördelningshänseende och ställa det mot Socialdemokraternas stora skattesänkning, kompensationen för egenavgifterna, 60 miljarder kronor till löntagarna, inte ett öre, inte en krona till pensionärerna. Hur ser fördelningseffekterna ut när det gäller de 60 miljarder kronorna? De är naturligtvis fullständigt likartade med jobbavdraget.
Låt oss ta Socialdemokraternas andra stora skattereform, den som skedde i början av 1990-talet. Har ni en aning om hur fördelningseffekterna av den skattereformen såg ut? Ställ dem bredvid jobbavdraget! Jobbavdraget är ett unikum utformat av fördelningstalibaner om man jämför det med den socialdemokratiska skattereformen i början av 1990-talet.
Här har vi Socialdemokraternas bekymmer. När det kommer till kritan är det inte kommunerna man satsar pengar på. Då är det bidragslinjen som gäller. Det är där de stora satsningarna i de socialdemokratiska budgetarna ligger. Det är därför man undergräver arbetslinjen och därför man i grunden långsiktigt undergräver välfärden. Det är där den socialdemokratiska politiken både blir skadlig och ansvarslös.
Anf. 63 Eva-Lena Jansson (S)
Herr talman! Det är sällan jag blir stum, men när jag hör Anders Borg beskriva socialdemokratisk politik känner inte jag igen mig. Jag tycker att det är märkligt att en finansminister som har stått i den här talarstolen och hyllat amerikanska politiker inte vill låtsas om vad den politiken åstadkommer.
Det är den politik man nu genomför och som forskare redovisar ökar klyftorna mellan fattiga och rika i Sverige och gör en inkomstförändring där jag som är höginkomsttagare tjänar mest på regeringens politik. De som får betala är de fattiga. Det är de arbetslösa, pensionärer och sjuka. Det står Anders Borg och försvarar här. Han säger att det gör att sammanhållningen i samhället ökar.
Herr talman! Finansministern kan inte vara allvarlig när han säger det. Det är nästan att idiotförklara mig att säga det. Sammanhållningen ökar aldrig i de samhällen där skillnaden mellan fattiga och rika ökar. Då får man sådana samhällen som man har i USA där man får ha grindar utanför de rika för att de fattiga inte ska komma åt dem. Man har ökat skillnaderna så mycket att brottsligheten naturligtvis ökar. Det finns en tydlig koppling mellan gemensam välfärd, generell välfärd och där människor är med och var och en betalar efter förmåga.
Jag tycker att man skulle kunna titta på att ta tillbaka förmögenhetsskatten så att den verkligen fungerar. Jag är inte främmande för att höja skatten så att alla får vara med och betala till välfärden. Men den här regeringen har sagt att man inte vill göra det. Man vill inte ge pengar till kommuner och landsting som behövs för att säkra välfärden. Man vill inte göra det. Man vill att människor ska gå på socialbidrag i stället för a-kassa. Det är obegripligt för mig, herr talman.
Anf. 64 Anders Borg (M)
Herr talman! Eva-Lena Jansson beskriver här svensk socialdemokrati och tycker att jag ger en beskrivning som inte överensstämmer med verkligheten. Det är den socialdemokrati som med Göran Perssons ord ville avskaffa förmögenhetsskatten och finansiera det med höjda egenavgifter. Det är den socialdemokrati som avskaffade arvs- och gåvoskatten. Det är den socialdemokrati som sänkte skatterna med kompensationen av egenavgifterna med 60 miljarder.
Det handlar om förmögenhetsskatten, gåvoskatten och kompensationen för egenavgifterna. Jag förstår hur det går ihop. Vi talar om de arbetslösa, pensionärerna och de sjuka. Det var väl förstås de arbetslösa som Göran Persson inriktade sig på när han skulle ta bort förmögenhetsskatten. Det var väl förmodligen en relativt pricksäker åtgärd om man ska förstå den logik som här tillämpas.
När det gäller arvs- och gåvoskatten, vilka var det man inriktade sig på då? Var det de sjuka som skulle träffas av den skattesänkningen? Kompensationen för egenavgifterna, 60 miljarder kronor, den största skattesänkningen som Socialdemokraterna genomfört, skulle den gå till pensionärerna som inte betalade några egenavgifter?
Här har vi problemet med att säga att vi har en debatt om att göra saker, säga saker och att det har andra effekter. Det är därför den här diskussionen inte går ihop för Socialdemokraterna. Det blir så tydligt i debatten att det socialdemokratiska arvet var att man ökade förmögenhetsskillnaderna. Man drev upp arbetslösheten. Man fick större klyftor, ökad förmögenhetskoncentration, större löneskillnader och större inkomstspridning. Göra och säga, man gjorde och man sade, och klyftorna blev resultatet.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.